.

Jag tycker det är fascinerande hur många människor det är som beter sig såpass jämnt i humöret. I alla fall utåt sett. Jag personligen är en periodare. Det vill säga, ibland så vill jag vara i centrum och älskar att träffa alla och ibland så är jag stängd och vill helst bara vara anonym bland mina egna vänner. Det är en mix, det behöver inte alltid vara längst ut i extremerna; men nog märks det på mig i alla fall.

Just nu är jag i en situation där jag helst bara vill vara. Jag är nämligen lite trött på mig själv. Inget konstigt eftersom att vi alla måste umgås med oss själva precis hela tiden hela livet ut så därför kanske man ibland ledsnar lite och tänker "vadfaaan vad jag stör mig på mig själv". Just nu vill jag helst hålla käften och titta på när andra hänger men dels så fattas förmågan att vara tyst hos mig, dels så skulle väl andra tycka att det är lite störigt beteende att skifta såpass.

Jag hajar inte er som för det allra mesta beter er likadant. Det är fascinerar mig. Ni som inte är genomskinliga och visar med kroppspråk och blick eller röstläge så fort någoting är annorlunda, så fort ni är i en annan period än den vanligaste. Jag avundas er. Jag är verkligen ingen social kameleont.

Jag har försökt formulera mig på ett smidigt sätt under en stund nu. Men jag mår faktiskt på ett sådant sätt som gör att detta inte riktigt vill sig. Jag blir oerhört frustrerad när jag inte lyckas med det som jag normalt sätt tycker om att göra för att bli avstressad; nämligen skriva.

Vad är jag stressad över?

Ni har alla haft destruktiva tankebanor, jag vet det bara, det är en mänsklig egenskap som sker i olika utsträckning förstås. Men jag vet inte riktigt hur det kommer sig, att vi gör oss själva illa? Att vi tillåter oss själva påverkas utav våra egna påhitt och funderingar till den grad att vi liksom bara lägger oss ned, mentalt eller på riktigt, och suckar högt för bara oss själva att höra. Ett ältande som är tråkigt att vara i och att höra på.

Jag brukar boosta mig själv. Jo, det är sant, med risk för att låta som blondinbella. Jag står kanske inte framför spegeln och säger att jag är bäst (det vet jag förvisso inte om hon gör heller) men jag tillåter mig själv att vara stolt till snudden på kaxig när jag är nöjd med saker jag har åstakommit. Det är mitt skydd, en förutsättning för att jag ska få vara stark och glad och road och härlig. Men ibland så går det inte. Imorse fick jag ett bra resultat från min förra kurs och det känns inte så mycket. Just nu tycks jag inte mottaglig. Jag har återigen fastnat.

Jag tittar ut genom fönstret och klurar på snöflingor som faller nästan onaturligt sakta mot marken. Det är som om de vet att vi inte vill att de ska vara här. Såsom jag inte vill att mina tankar ska vara såhär. Om det nu är jag själv som bestämmer, och om jag nu inte anser att denna känsla är önskvärd, varför blir jag då inte av med den? Hur kommer det sig att jag idag bär en känsla i min bröstkorg som tycks så långt ifrån utbytbar?

Jag vill bli fixad. Det är en enkel utväg att helt enkelt bara välja att önska att saker vore på ett visst sätt, istället för att själv se till att de blir så. Jag önskar just nu att någon annan skulle få mig att må bra. Bara rädda mig från mig själv, klyschigt. Men hundra gånger om har jag lärt mig att vänner och kära är tillångar, den bästa sorten, men att man själv måste bita ihop och tänka om.

Att jag alltid måste må dåligt för att kunna må bra därefter, det är nog mitt livs största förbannelse. En som jag inte orkar med precis alla dagar i veckan. Jag vet inte hur ni fungerar. Men att vara jag är ett heltidsjobb och idag vill jag nog ta tjänstledigt.

Jag står inte ens ut med tanken på att man aldrig får tillbaks vissa utav de saker man saknar i livet. Längtan är åtminstone någonting som går över, man längtar efter det man ska få uppleva igen även om det känns jobbigt att det ligger en bit in i framtiden. Men saknad? Den är inte alltid en som kan läka. Ibland är saknad ett stilla tillstånd, nästan oföränderligt, ett man lever med och som kanske med tiden inte känns lika påtagligt. I alla fall inte tills man plockar fram den och låter den kännas nästan färskt och åter brännmärkt inombords.

Livet kommer ju med nytt. Kanske finns där något som faktiskt är bättre, känns bättre, än det som man saknar så förbannat mycket. Men det är inte alltid enkelt att se så klart. Och ibland ligger det helt enkelt på andra nivåer, där ingenting kan ersätta det som har gått förlorat. Ett liv.

Ikväll är det saknad som jag känner.

Jag slår mig ned med mina tankar en liten stund. Det klingar en nybekant pianoslinga i bakgrunden. Jag är fylld utav intryck men lugn ändå; har en fullsmäckad vecka men ser fram emot det eftersom att jag är trött på sysslolösa stunder.

Det är lustigt vilka enkla medel som krävs för att ett oroligt sinne ska bli glatt. Idag var det slask överallt ifrån en regning natt, vacker snö var utdömd och skorna blöttes tills man inte längre brydde sig om att akta sig för alla vattenpölar. Men jag lånade hunden Felix, den bedårande krabaten. Han ville så gärna in i den blöta skogen och inte kan jag väl neka det till ett par bruna, snälla ögon? Så vi vandrade in, och medan tassar blev toviga i knähög vintersörja så kunde jag inte låta bli att notera hur Felix öron var spetsade som på en ivrig häst, och hur det liksom fladdrade fluffiga pälspartier i takt med hans dansande steg.

Sådant gör mig glad. Även den gråaste, slasksigaste söndagen i Småland. Vissa upplevelser har den effekten på mig; jag kan klappa en len hästmule under en stund och känna mig lugn i flera timmar efter. På samma sätt så kan jag byta humör inom sekunder om jag hör vackra musikstycken. Det är enkelt att känna. Man gör det hela tiden. Det är också möjligt att vända en känsla till en annan, för att det finns de delar inom en som inte vill vara utbytningsbara, men som ändå är helt okej med att inte alltid stå i centrum.

För det är ju så. Blir man blöt om fötterna, så kan man alltid byta strumpor.

Soundtrack by Aaron Zigman.

Igår så tittade jag äntligen på the Notebook.

Visst är det väl så att det finns alldeles särskilt vackra kärleksfilmer. Den här filmen har ju halva inne bara genom sin estetik; vackra pastellnyanser och perfekta frisyrer och smutsiga underklasspojkar med basker och världens charmigaste ansiktsuttryck. Hus med stora fönster som släpper in solen så att alla ser sådär oklanderligt sköra ut.

Vackert! Solklart vackert. Och skådespelarna ser så genuint kära ut så berörd är det svårt att inte bli. Jag tycker ju trots allt att kärlek är det finaste man kan ha.

Men jag måste säga att det fanns en endaste scen som verkligen fick mig att känna att "näe, nu kommer nog tårarna att hoppa fram". En enda scen som gjorde jag liksom tog till mig hela budskapet ordentligt. Det var, utan att avslöja för mycket för de som inte ännu glott på denna klassiska kärleksrulle, när en gammal man grät. Det var så välspelat att jag ville hoppa in i filmen, ta hans rynkiga hand i min och lyssna till berättelser om det som har varit, en blick tillbaks nu när allt börjar luta mot livets oundvikliga ridå.

Jag är extremt känslig när det gäller äldre människor. Det vackraste som finns är ett gammalt par som fortfarande håller hand. Det sorgligaste som finns är när en äldre gråter. Eller när en äldre är så skör att man kanske någonstans ser sig själv i framtiden då man tålmodigt tillåter denne att betala i slow-motion i mataffären fastän kön ringlar sig.

Jag grät själv en gång då jag hade en kund som skulle ta fram sin lilla myntficka. En röd liten börs i sammet. Hon var så gammal så gammal, och ryggen var böjd. Hennes vita hår var fint borstat och en tunn guldkedja blev så stor om hennes arm att den kanske hade glidit av om hon hade låtit armen hänga. Hon log så snällt medan hon koncentrerat försökte fiska upp en krona ur myntfickan. Där och då tänkte jag nog inte så långt. Jag tänkte inte på att hon garanterat har älskat, eller på allt hon hade gått igenom under sin tid. Jag tänkte bara på hur hon varsamt hade klivit upp på morgonen. Borstat sitt tunna, vita hår. Klätt sig fin och trätt på sig sina smycken. Och sedan vandrat hela vägen till centrum för att handla någonting som hon kanske inte brydde sig så mycket om egentligen. Det var så fint att jag fällde en liten tår bakom kassan. Men det upptäckte inte hon. Hon var för koncentrerad på sin lilla myntficka.

Jag satt idag och lyssnade upprepat på Edward Shape & The Magnetic Zeros - Home. För er som inte är bekanta med låten, eller kanske inte funderat på texten, så lyder refrängen

"Home, let me go home, home is wherever I am with you".

Så jag lyssnade på låten. Den är så fin och trallvänlig. Samtidigt så läste jag runt i lite bloggar, som jag ju brukar. Och så dyker ett foto upp i en utav bloggarna, ett fotograferat stycke ur en bok. Slutet på stycket lider som följer

"It was a love letter to Elizabeth, and in it he told her what he wanted.
Home was where Elizabeth was, and he wanted to come ome.
She's kept that letter by her bedside ever since."

En utav de första sakerna som slår mig är slumpen, förstås. Snarlika budskap om inte identiska. Det blir så övertydligt att detta ju stämmer. Mer än massvis utav tillfällen har jag ägnat åt att påminna mig själv om att min längtan till att leva på andra platser krockar med det faktum att jag är hemma med de jag älskar. Jag räds inte pauser ifrån varandra ens hälften så mycket som jag räds förlust. Att tappa kontakten om man är ifrån varandra för länge. Och saknaden, såklart. Den räds jag fastän jag vet att den kan vara oerhört fin och bekväm.

Sedan skulle jag vilja ha någon speciell att vara med. Det skriver jag inte nu för att det har varit alla hjärtans dag och en smärre ensamhet har nått mig. Min dag har varit mycket trevlig. Jag vill alltid ha mer kärlek! Så är det.

Home, let me go home.

Sitter och kikar på "Får vi följa med?" med Filip och Fredrik.
Det är en scen på en tågstation där två personer som bara har talats vid på Internet ska träffas för första gången. De möts med gigantiska leenden, kysser varandra direkt och kramas varmt minst ett par gånger.

Det ser helt genuint kärleksfullt ut.
Bedårande. Man ska inte glömma bort allting i livet som är bedårande i sin absoluta enkelhet. Att tycka om måste vara en utav de enklaste sakerna som finns. De tycker om varandra. Inga konstigheter.

Jag tycker om när det är enkelt. Det är bara så lätt att glömma det.
Att söka sig till det som är invecklat i tron om att det alltid måste vara någonting mer, någonting inuti eller kring hörnet som vill göra allting annorlunda. Men man ska släppa kontrollbehovet. Låta någonting stanna kvar som det är. För att det kan vara så.

Ändå har jag suttit så oändligt många gånger och låtit dimmiga solljus genom fönster bli symboliska för ett annat, för tankarna som jag själv spinner vidare på. För betydelser som jag själv har läst in i vardagen. Kanske för att livet ter mig spännande när man vrider om det lite. Att ta det man ser, förena det med vad man tänker, få skönheten att spela en annan roll än att vara endast vacker.

Det räcker.
Jag har burit vemod ändå sedan jag gick ur barndomen. Jag har spenderat långa, många och omslutande stunder med att splittra min egen tillit till nuet. Jag satt en gång och såg upp på stjärnorna under en oändlig himmel, med blinkande små lampor långt borta vid kusten. Jag var högre upp än vad jag någonsin varit. Ändå tänkte jag. Utmattad efter min långa vandring så slog jag mig ned på kyliga stenbumlingar långt ovan havet. Ändå tänkte jag. Jag tänkte att det måste vara så att vissa ögonblick är skapade för att ge insikter, skapa framtidstro. Men så är en stjärna en stjärna, och himlen jag såg på där är densamma som den jag ser här.

Jag kan inte förminska det livet är genom att tro att det inte kan vara enkelt.
Det räcker, tänker jag. Jag tänker att det räcker eftersom att det känns för mycket.



Slänger in en länk till en talang while I'm at it.

Någonting håller på att hända.
”Man ska följa sitt hjärta”, har ni hört? Och magkänslan, den ska tala sanning när huvudet är ett tredje hjul.

Exakt var det är, det kan jag inte förklara. Men det är någonting som på senare tid har växt inuti mig. Ett kall, en talan, om någonting som jag innerligt längtar till. Som om det just nu vore så att det finns en plats ämnad mig, någonstans, där jag kan vara om jag lyckas följa magkänslan. Jag stirrar mig snurrig på vardagen, ser ut över solsken mot persikofärgade byggnader utanför fönstret.

Dagar. Ni har väl hört att vi får ett begränsat antal?
Känslan har växt till sig. Ibland är den nästan outhärdlig, eftersom att jag inte vet vartåt jag ska vända mig. Jag läser kataloger till Universitet och ingenting händer. Ingen studsig känsla i magen som leder mig i riktning. Kanske var min flytt hit ett steg i rätt riktning. Jag har legat många nätter med mina grannars baslådor dånandes i bakgrunden och klurat på känslan.

Jag går omkring och planerar en flykt. Sedan ångrar jag mig, och påminner huvudet om att man inte ska fly ifrån saker. Det ska inte lösa problem, har jag hört, utan bara skjuta upp dem. Men om jag fick så skulle jag sätta fötterna på en annan mark, och mitt leende skulle vara precis sådär galet som det bara blir när jag är absolut lycklig. När jag är så glad att det gör ont i mitt ansikte för att jag inte kan göra leendet större när det vill växa. Sedan ska jag slå mig ner någonstans, i ett milt ljus eller ett lättare regn, och inte bry mig om när vinden blåser lite eller dropparna lägger sig på min hud. Ta någons hand, tillåta livet att vara det som fyller mig hela vägen. Slå av funktionerna i min hjärna som så gärna vill se mig stressad, förvirrad och brydd.

Min känsla vill ha mig till någonting som jag inte vet vad det är. Korta bilder i huvudet vill kanske guida mig, eller så är det bara fantasier som inte hör till känslan. Det är inte så att jag tror att allting löser sig bara jag åker till en annan plats. Men på varje plats finns det som jag inte är bekant med, och det oändliga antalet möjligheter som finns av livet självt drar mig i olika riktningar hela tiden.

Jag reflekterar ibland över hur ytlig jag har blivit. Och naiv måhända, tänker jag att jag ska bli botad av den, dem, det, som väntar i någonting annat. Att om jag flyttar mig, möter nytt, så kanske mina onda vanor vill brytas och smulas ned under den kraft som kan ges av det som egentligen är viktigt. Äkta. Jag är så förvirrad i det vi lever i, kan jag få lära mig vad som egentligen är utav värde? Inte bara veta det, utan vara det.

Jag sitter vid mitt bord och dricker kaffe utan att reflektera över om det ens är gott. Tänker på nuet och har därför misslyckats att leva i det. Jag kan bli tårögd av någonting litet, berörd av någonting massivt, det är inte självklart hur man ska förhålla sig till livet; jag har hört att man väljer själv. Idag så är jag lugn och avslappnad. Nöjd just nu, men medveten om att det är tillfälligt.

Någonting håller på att hända.
Vad?

I livet behöver man lära sig samma läxa om och om.
Fastän man har lärt sig den hårda vägen så fastnar det inte helt; visdom och insikt drunknar i nya aspekter utav livet, i den gamla oron, i självbild och föreställningar om vad livet går ut på.

Man glömmer egentligen inte vad man borde göra för att undvika negativa mönster. Jag tror bara att man någonstans låtsas att man förtränger. Man säger en sak, man tänker en annan. Man tänker en sak, och motsatsen på en och samma gång. För att skydda sig själv och skjuta upp en svårsmält sanning bara lite till.

Jag vill inte vara ärlig mot mig själv hela tiden.
Kortsiktigt skydd vinner ibland över framtida glädje, jag antar att man resonerar så eftersom att man inte har ordentliga perspektiv på vad som lönar sig i slutändan. Det är precis som när man följer mönstret att skjuta upp inlämningsuppgifter till sista sekund och lovar sig själv att inte göra likadant nästa gång. Men det gör man. Varje gång, i mitt fall.

Kanske skulle börja skriva en egen, privat lista.
"Vad jag egentligen tänker", kan den få heta. Och där ska det stå enbart sanningar. Sedan får jag se vad jag gör utav dem..

Här sitter jag med alldeles för ont i halsen, och funderar alldeles för mycket. Hade gärna lagt mig och sovit, men det gör för ont. för tillfället

Jag saknar att skriva. Förut skrev jag mycket ofta, och jag skrev texter som faktiskt handlade om någonting annat än mina dagar. De hade liksom ett större syfte, och jag uppskattar min förmåga att på den tiden faktiskt tro att mina ord var dels unika, dels viktiga. Jag kunde tro att om folk bara kunde ta till sig det jag skrev skulle de förändra tankesätt eller hur de agerade.

För om jag skrev tillräckligt övertygande om vår miljö, då skulle väl alla börja källsortera? Och om jag skrev om vikten att vara snälla och att inte döma varandra för hårt, då skulle vi väl alla bli små helgon i samma sekund vi läst klart?

Jag ville tro på textens förmåga att påverka.
Men vi lever så inrutat. Det räcker inte att ha bra budskap, man måste slita som ett djur för att övertyga. Och det räcker inte att ha fakta som understryker budskapet, man måste slita som ett djur som snart ska falla isär. Det räcker inte med en text. En fjuttig liten text i en fjuttig liten blogg, utav en person om är så känslomässig att hon nästan börjar gråta om någon förolämpar Greenpeace (sant).

Jag skulle vilja vända mig till naiva jag igen. Skriva och överdriva och understryka och betona och vara saklig eller inte saklig, få tankar ned i ord och förvänta mig att andra ska ha intresset att läsa.

Nu är jag ju också 1000 erfarenheter rikare, och jag har många fler som läser. Men ändå. Det kanske är så att nu när jag är lite äldre, lite mer erfaren och faktiskt studerar ett värdsligt ämne så känner jag någon slags press i att skriva. Att bara skriva det jag tänker...

Men det är klart. Jag skriver ju aldrig det jag verkligen tänker.
Jag har hört att man inte ska gå på farlig mark.

I know I suck på att blogga nuförtin. Inga foton. Långa texter i osammanhang. På den gamla goda tiden kunde jag få vardagsgrejor att låta roliga men nu blir det mest..babbel.

Vet ni varför? VET NI VET NI VET NI varför?
För att jag är trött h e l a  tiden. Jag har förutvecklats till en kärring, förlåt jag menar äldre kvinna, som genuint måste sova minst tio timmar för att inte känna mig yr i bollen. Jag får matkoma av att äten en normal portion pasta, och måste ligga och jäsa i soffan. Jag blir trött av "för mycket frisk luft" (dvs en promenad till den lokala mataffären) och måste sitta ner en stund när jag varit ute.

Annart var det förr i tiden, hörrni. Jag hade energi som en liten lärka. Kunde äta som en jävla dåre när det skulle till. Var ute hos hästarna och mojsade minst en gång i veckan.

Varför är jag såhär? Well.
♦ Stressaad herregud. Jag har lyckats att åtminstone njuta och vara ostressad när jag väl varit med vänner nu under "lovet". Men när jag varit hemma och tänkt på plugg, eller suttit med böckerna, eller ska gå och lägga mig, nog fan har det känts av då.
♦ Äter knappt - glömmer bort. Käkat musli och druckit kaffe hela lovet. HEALTHFREAKS ASSAMBLE!
♦ Sover ju inte bra. Mardrömmar. Oregelbundna tider. Oro.
♦ Sämst på att planera. Jag menar, hade jag varit bra på det hade jag inte suttit här med tömt sparkonto och dessutom ingen biljett till småstaden fast jag skulle ha varit där typ.. nu.

MY POINT BEING. Att i vilken ände börjar man när man känner sig som självaste innörden av kaos och ostruktur inombords? Dessutom börjar jag tro att andra studenter trollar med pengar. HUR i självaste fanskapen gör människor?

Hur lever man?
Om någon vill vara min livscoach, hör av dig.
Jag kommer tamejfan tuppa av på tangenterna.

2011.
Kära tid, du har överraskat mig.
Du har tagit perspektiven ifrån mig; jag vet inte längre vad som är nära i tid och vad som inte är det. Jag är inte gammal – jag är ung, men jag har så många år bakom mig ändå, och tiden har varit så använd, medan somrar går fortast och vinterdagarna alltid känns lite mer lika varandra än i de övriga säsongerna.

Jag påbörjade året med att komma tillbaks. Asien och sedan Danmark i min rygg, lite smått fnittrig, och med vänner som jag alltid kommer att dela regnskogen med, men med kvarliggande sorg som behövde bearbetas. Jag förstod inte allt som hade varit, och jag spenderade många timmar med att se på fotografierna tagna utav mig själv.

När människor beger sig och sedan kommer hem, säger de ofta att de förvånas utav att allting verkade ha stått still. Jag for iväg i fyra månader och visste väl inte att det skulle se så annorlunda ut, så fort, när jag kommit hem. Jag ser tillbaks på morgnar där fönster visade mig nya utsikter. Jag börjar glömma allting förutom konturerna på hårda ord som förändrade allt, och det var de förändringar som samtidigt hjälpte mig ur rastlösheten, och de har inte ännu återgått till vad de än gång var.

Mellan tågresor och timmar bakom butiksdisken så lyckades jag få det där jobbet. Det bland annonser som hade känts rätt, som ledde mig till en intervju där jag svettades nervöst och undrade varför de inte hörde av sig, ända till den förmiddagen i ett danskt kök där telefonen ringde med ett glatt besked. Ett nytt liv, eller åtminstone en bit utav allt vad livet är, en som gärna fick ta stor plats medan den varade. Det var faktiskt så pass givande att under en kort period tänkte jag inte på att jag faktiskt väntade ett annat besked.

Så jag roade mig. En tripp till Irland med min älskade gav en stormig dagstripp längst en kust som kände som vår egen där och då. Besök från Schweiz, som gav glädje när det samtidigt hände svårare saker omkring. Landstället med bästa, mörkblåa västkustkvällar med dragspel och träbryggor under våra fötter. Sommar som alltid går så fort. Ny luft i lungorna.

Antagen.
Att välja mellan två liv; välja bort ett gott för ett annat.
Min förmåga att inte vilja fatta beslut som är stora orsakade huvudbry och många knepiga stunder med en hjärna i högvarv, men jag tackade ja. Och jag sa upp mig. Inte för att flytta in i en egen lägenhet i en stor studentstad där jag har bekanta någorlunda i närheten; jag la mig på en luftmadrass på golvet hos en främling för att lära känna henne och många fler främlingar som skulle bli vänner. I en småstad där grönskan ligger tätt så har just jag, och just de människorna, blivit en klass. Och mitt liv där nere har blivit bra mycket tack vare dem.

 

Plötsligt har jag gått och blivit smålänning. Jag har blivit med lägenhet. Och jag tror att det jag gör och det jag lär mig kan komma att bli någonting väldigt, väldigt bra i framtiden. När folk frågar vad det är jag läser brukar jag skämta och säga att jag ska rädda världen. Men lite allvarlig är jag. För om jag inte trott att min utbildning skulle göra skillnad så hade det inte varit Småland som jag åkte tillbaks till om en vecka.

År.
Vad spelar de för roll egentligen, när allt vi behöver är våra dagar?

Jag skulle inte kunna säga att 2011 har varit på ett särskilt sätt. För bland oro har jag funnit kärlek, och i sorg har jag funnit styrka, och i dagarna och människorna har det funnit massor av lycka och glädje. Och mod. Jag har blivit modigare nu.

Så nu ska jag klä mig läcker, skratta och ha samma känslor inombords som jag brukar.
Och imorgon kommer vara en ny dag, precis som idag är en ny dag efter igår.

Tack 2011, jag tänkte låta 2012 bli minst lika härligt.

 

---

Lite bilder vore gött va?

 

Januari

Vandrade omkring med min backpacker-rygga och allt vad det innebär, i ett minusgradigt Köpenham de första dagarna i Januari. Bodde hos min nya bästis Lasse.

Jag tog med mig Berthine ut på en raggninstur i stan. Störd kväll!

Hade en sjukt kul kväll, men det var ju Carros avskedskväll för hon skulle flytta. Buuuhuuu!!

Februari

Följde med syster yster till hennes underbara häst.


Kim kom till Stockholm och åt lite korv.

Mars


Jag och Bella lekte runt i stan enligt äkta "Jag och Bella" anda.


Åkte tillbaks till Danmark och hängde med Lassiboy. Vi gick till Chrisiania.

April



Var ute och flängde med störsköningar.

Passade såklart på att hälsa på mer djur.

Påsk!

Maj

Såg lite för allvarlig ut för det fantastiska vädret. Wtf.


Sommarhäng vid vattnet med precious.

...sen åkte jag till Irland och Nordirland med na!!





Juni

Ramlade runt ännu mer och jag fick min störda fascination vid magtröjor.




Åkte söderut, till Danmark och Lund. Ädle Sara tog studenten!


Gick modevisning med precious, för Emmi och Alex design.

Juli

Kliade lite på Krakken.



Under bara Lina kom på besök från Schweiz!

Kom tillbaks till Resö, äntligen. Som alltid har mitt hjärta.

Augusti

Blev Indian




Hade lite avskedsfest innan jag drog. Finns bara awkward foton från den kvällen. Haha.




Var helt sinnessjut nervös och stack ner till Småland för nollningsveckan på ISP.

September





Det var ett jävla festande. Det var det.

Oktober


Lägenhet!!






Mera fiesta!


Och lite foto.

November




Mera fiesta.




Finbesök från Carro, med promenader och en skitskum utekväll.

December

Har inte fotat särskilt mycket under December. Lär väl bli ikväll på nyår då:)



Baaar med underbaaara!

Jag läste någonstans "Don't base your happiness on other people."

Kanske för att man måste kunna stå starkt på egen hand i livet,
men hur hade jag kunnat göra det utan alla som hjälpt till att bygga upp mig?

Har spenderat min kväll med att se på gamla foton. Det väcker mycket i mig. Högstadiet och gymnasiet framförallt, åren där så många saker var så nya.

Medan jag stövlar vidare här i livet så får jag aldrig underminera den otroliga tacksamhet jag känner gentemot de människor som har hjälpt mig att må bra genom åren. Det som är speciellt med dessa människor, för mig, oavsett om de är mina närmsta eller mina bekanta; Jag har alltid fått vara mig själv. Under mina mest knepiga år där jag förmodligen inte var världens höjdare att umgås med alla gånger, så har de ändå inte vikt undan. Jag har fått vara precis så konstig som jag är ibland.

Jag ser foton på mig själv och minns hur otroligt obekväm jag var i mig själv under en period. Ett under av förvirring. Men jag har kunnat fortsätta i rätt riktning tack vare mina vänner och min egen envishet.

Jag umgås inte längre med en del personer som har varit med mig. Men det eliminerar inte min tacksamhet inför dem. Och jag är övertygad om att man klarar av att stå själv när man är tvungen, men jag har aldrig behövt göra det, och det är fantastiskt.

Jag känner kärlek.
Det är ofta jag inte förstår det som jag är omgiven utav. Även om jag nu har ett självförtroende, så ligger det en inrotad mekanism i mig som blir förvånad över vänners fantastiska förmåga till att vara mig så hängivna.

Tack. Tack som fan för mitt liv.



Ett foto taget på skoltoan, 08.
Det skulle kännas lite sjukt att posta foton på "utvalda" vänner nu när det gäller alla så ni får titta på ett lite senarelagt fjortisfoto av mig istället. YAY!

Drömde inatt att jag gick väldigt uppklädd till skolan. Eftersom att jag kommer ihåg den här drömmen så kan jag idag efter uppvaknande, tänka: vore det inte trevligt om man kunde gå runt precis hur pimpad som helst när som helst för att man känner för det. Jag svär, hade jag "fått" så hade paljettklänningen följt med till skolan ibland. Men det går liksom inte. Det blir sjukt. De här normerna är lite för fasta.

Och även om det inte är hela världen så är min simpla poäng helt enkelt den att jag önskar att jag kunde gå runt hur jag ville utan att ägna ett tanke åt att någon skulle tycka jag var konstig, eller annat som kan tänkas negativt.

För jag bryr mig faktiskt om vad andra tycker. Det kanske inte är meningen att man ska göra det. Och jag har ett trygghet i mitt utseende på det stora hela, men inte har jag kommit å långt att människor åsikter om mig spelar obefintlig roll.

Ibland känner jag mig oövervinnerlig.
Då fungerar jag som så att jag känner för att flippa totalt. Söka ett helt random jobb, spendera dagarna med planeringen, jobba som en arbetshäst när jag inte sover, sedan bara sticka.

Bara sticka.
Se vadhelst jag vill se. Sitta i timmar och återigen timmar på tåg med skiftande, okända landskap, aldrig vara rädd för andra människor, skriva texter för mig själv och vem som helst som vill läsa, pröva på nya saker, bli händig men inte bry mig när jag gör fel. Ta världen i mina egna händer. Aldrig mer se bakåt för jag är så trött på det.

Inte ha så bråttom. Se allting för vad det är.
Verkligen se andra människor. Lära mig mer om dem.
Och kanske framför allt annat så vill jag besitta den svåraste egenskapen av dem alla, jag vill kunna förstå andra.

Att ha föreståelse för någonting man inte själv har upplevt, skulle jag tro är bland det absolut svåraste som finns.

Men tänk vilken tillgång det skulle vara. Att inte fördöma, utan istället ta hänsyn till att en persons beteende har en viss orsak. Att respektera att vi alla är olika. Att aldrig mer tro, att ens egna sätt att göra någonting är det enda rätta. Att veta att det är människor avsikter som spelar roll, och det är okej att klanta sig, göra fel, säga fel, skämma ut sig, för menar man väl så är man god. Och är man god, så förtjänar man att bli behandlad som det.

Sen ska vi ju alltid jobba för att ta bästa hänsyn till det omkring oss. Man kan inte komma undan med vad som helst, men det är inte det jag menar, jag vill bara begripa mig på andra för att jag tycker ofta att människor är så ohyggligt märkliga.

Tänk att bara vara på nya platser. Berikande. Att få ta till vara på den här lilla tiden jag har här. Och att inte vara rädd. Jag skulle offra mycket tid och ansträngning för att en gång för alla få stänga av den här oerhörda oron obeslutsamheten som finns inom mig. Det tickar alldeles för högt, och är alldeles för onödigt.

Hänger ni med på vad jag menar?
Härligt. Då ska jag fortsätta läsa min kursbok.

"Jag minns det som om det vore igår"

Det är konstigt det där. En ganska logisk sak att säga när man vill berätta om någonting som man minns tydligt. Men jag tänker tillbaks på det värsta jag någonsin har upplevt. Den värsta dagen i mitt liv, ja jag minns den faktiskt, som om det vore igår;

Det är bara det att redan dagen efter, då det faktiskt var igår som det hade hänt, så kändes det inte nära. Det kändes som ett brutalt skämt, en parodisk upplevelse; svart humor som längst gången och jag undrade om det inte kunde vara så att allting bara var på låtsas. Det kändes så långt bort att kunna känna av någonting så intensivt i precis hela kroppen. Jag såg mig själv utifrån redan den dagen det hände, och dagen efter så spelades allting mest upp som en film i mitt huvud. Jag kände en så stark fysisk smärta, men psyket undrade; det var väl ändå inte mig det hände?

Så sitter jag och sysslar med precis vad som helst när bilderna kommer tillbaks. Filmen spelas om och om. Min hjärna tenderar göra så emot mig ibland, och jag vet inte varför, och ibland lyckas den fortfarande framkalla fragment av den där fruktansvärda känslan av någonting som är så overkligt.

Som om det vore igår.

Jag tittar upp och med ens så tittar jag också in. Alla tusentals andetag, tankar och föreställningar reser sig i sin bubbla, under en alldeles för kort stund, innan de spricker.

Tiden man lägger ner på sig själv. Hur mycket utav den är egentligen kvalitativ, för oss framåt, hur ofta låter vi oss själva bestämma i slutändan?

Ni vet den där rösten? Den där i huvudet som alltid är ärlig, den som alltid vet vad vi egentligen tycker och vill och kanske inte vågar säga, göra eller uttrycka. Den som samlar ihop längtan och vilja till en stämma som ljuder vare sig vi följer den eller anstränger oss för att ljuga för oss själva.

Varje gång man någonsin har fattat ett beslut baserat på påverkan ifrån andra människor så kör man på sätt och vis över sig själv. Eller de gånger man tar den allmäna uppfattningen och kommer fram till att jo, det är nog efter det jag bör anpassa mig. Det måste inte sluta illa; Ibland kan även ett osäkert beslut bli någonting alldeles fantastiskt. Men de gånger en naggande känsla inombords står stabilt så hade man kanske gjort rätt i att lyssna på sig själv.

Hur vet man?

CSN har kommit.
Det här är en väldigt farlig stund på månaden. Jag sneglar på kontot. Inser att när jag har betalt tågbiljett hem, räkningar och hyra så finns kanske inte ett överflöd kvar. Men nu ser det ju så mäktigt ut där på kontot.

Då brukar det gå ungefär såhär:

Blir glad-!
Betalar räkningar.
Åker till stan.
Köper först det jag behöver. Sedan går jag lös på sånt jag vill ha.
Går ut och festar ganska mycket närmsta dagarna.
Börjar fika som en jävla dåre inom de närmsta två veckorna.
= Måste snåla med käk resten utav månaden.

Ett helt osund balans som jag nu har upprepat i tre månader.
Nu är det ju dock såhär att dessa pengar också ska räcka till... JULKAPPAR *gulp*.

Samtidigt så skulle jag vilja hantera ämnet CSN lite. Den här veckan har det ju uppmärksammats att studenter och kårer vill ha en höjning utav månadsbidraget. Jag håller inte med.

Nu tänker jag vara lite tråkig.
Vilka tror vi att vi är egentligen, studenterna i Sverige?
Pengarna vi har nu räcker till mat, hyra, kurslitteratur, nödvändigheter och att ta tåget hem ett par gånger per termin. Jag tycker själv att det känns väldigt tråkigt ibland att känna att jag inte kan spara några pengar eller att jag ibland måste avstå vissa saker.

Men när man lägger ner massor utav pengar på att festa till exempel så blir det förbaskat orimligt att vi ska ta pengar ifrån staten för att finansiera det. Och nu när julafton närmar sig så får man kanske komma överens med sin familj om att man chillar lite med presenthysterin.

Jag blir bara trött på de ständiga kraven att kunna köpa det vi känner för. Istället för att lära oss leva snålt. Lära oss att är man student kanske det inte är meningen att man ska råd att åka på weekendes utomlands, eller att man ska konsumera när man har lust.  Jag tycker själv att det är svintråkigt, just eftersom att jag är van vid att vara väldigt slösig. Nu kommer jag att få jobba under loven för att ha en buffert när det blir tight.

Det finns områden där det är lite disfunktionellt med nuvarande bidraget.
Jag tycker exempelvis att många studenlägenheter har väldigt höga hyror, sådant skulle behövas tas tag i. En vän till mig betalar typ femhundra kr mer än mig och bor på tre gånger ytan, och då bor hon i Stockholm. Jag har inte ens ett fungerande element och min dörr är trasig, ändå betalar jag mest per kvm på hela campus. Det är frustrerande. Och det känns inte så jäkla uppmuntrande att jag inte har haft råd med lampor på två månader, men det kan ju ha att göra med att jag har slängt ut pengar på impulsköp.

Jag har råd med ekologisk mat, engångslinser och att gå ut varje vecka utöver de nödvändiga utgifterna. Då måste det ju vara så att det finns ett litet svängrum i det nuvarande bidraget.

Mitt intryck är att vi studenter klarar oss. Och om staten nu skulle höja bidraget med säg 50 kr skulle det inte hjälpa oss ett dyft, däremot så skulle det kosta enorma summor skattepengar varje år om det ska gå till hundratusentals studenter. Tänk då om vi skulle kräva en verklig höjning, säg 300kr i månaden. Det skulle bli hysteriskt dyrt.

Sverige är rikt. Men jag skulle hellre se att pengar investerades på andra håll.
Till exempel på bidrag till unga eller ensamstående föräldrar, äldrevård eller att faktiskt satsa på att flyktingar ska få en ordentlig nystart in i Sverige.

OBS! Detta skrev jag med hänsyn till birdag+lån.


Min lamplösa lilla lägenhet, där jag valde att hyra lastbil och köpa gamla fina möbler istället för att exempelvis investera i lampor och sådant som behövdes främts. Mitt beslut.

Tidigare elever, studievägledare, nuvarande elever på både samma och andra skolor.
Det har blivit alltmer tydligt att oavsett vem man ber om råd så säger folk olika om studier, varesig det gäller utbildninsmöjligheter eller personliga uppfattningar. Det blir så otroligt förvirrande.

Så jag har kommit fram till att självlart så spelar det roll vad andra säger; så får man grunden till inspiation eller nya idéer om man lär sig att se den biten också. Däremot så är det inte lönt att försöka bilda sin uppfattning baserat på andras liv, för vi har ju olika drömmar. Sätt mig och vem som helst i min klass vid varsin sida och tala om framtiden. Hur ska den se ut? Vi kommer svara olika om vi har ett svar som är någorlunda tydligt. Vi har inte samma mål och föreställningar ens här på samma linje, och alla vill inte lägga upp sina terminer på samma sätt.

Det är i den här änden både problematik och självständighet förenas. Om ingen annan kan hjälpa mig med viktiga beslut, så står jag ju ensam. Och om jag bara har mig själv och mina egna uppfattningar att gå på, då.. Då så vill jag nog inte ens skriva hur jag ser på saker. Vad jag vill göra av mitt liv och mig själv.

Det blir så långt ifrån vad som känns här och nu.

Kanske ska säga som Per Gessle (ENDA gången jag citerar den karln, jag lovar): Det är tuffa tider för en drömmare.

Ytterliggare en morgon som jag sover bort. Timmar som hade kunnat bli någonting, så ligger jag där, med mina konstiga drömmar och med en kropp som tycks rastlös fastän den inte har velat somna förren tidig morgon.

Det är fullt upp ett tag framöver så att få sova känns inte speciellt mycket begärt. Det vore toppen, in fact. Så jag överväger att be någon komma över prick 23.00 varje kväll och slå mig med en stekpanna, alternativt att jag måste tvinga mig själv gå upp tidigt så att jag är trött på kvällarna. Men då kommer jag vara lite skönt zombie-like hela dagarna, and let me tell you this: Det går inte helt ihop med ett fullt pluggschema och massor utav to-do på min lista.

Men mina sömnproblem till trots så känner jag mig så långtifrån ihålig, så långtifrån håglös. Jag känner inte att huvudet vilar ens när jag sover eller slumrar. Min mekanism är en inbyggd oro. Som jag ibland lyckas stänga av, och då jävlar är jag på hugget. Men nu står den på "on", och det känns inte som att det är jag som bestämmer när det lugnar ner sig.

Jag vill ingenting hellre än att stänga av den.