.

Soundtrack by Aaron Zigman.

Igår så tittade jag äntligen på the Notebook.

Visst är det väl så att det finns alldeles särskilt vackra kärleksfilmer. Den här filmen har ju halva inne bara genom sin estetik; vackra pastellnyanser och perfekta frisyrer och smutsiga underklasspojkar med basker och världens charmigaste ansiktsuttryck. Hus med stora fönster som släpper in solen så att alla ser sådär oklanderligt sköra ut.

Vackert! Solklart vackert. Och skådespelarna ser så genuint kära ut så berörd är det svårt att inte bli. Jag tycker ju trots allt att kärlek är det finaste man kan ha.

Men jag måste säga att det fanns en endaste scen som verkligen fick mig att känna att "näe, nu kommer nog tårarna att hoppa fram". En enda scen som gjorde jag liksom tog till mig hela budskapet ordentligt. Det var, utan att avslöja för mycket för de som inte ännu glott på denna klassiska kärleksrulle, när en gammal man grät. Det var så välspelat att jag ville hoppa in i filmen, ta hans rynkiga hand i min och lyssna till berättelser om det som har varit, en blick tillbaks nu när allt börjar luta mot livets oundvikliga ridå.

Jag är extremt känslig när det gäller äldre människor. Det vackraste som finns är ett gammalt par som fortfarande håller hand. Det sorgligaste som finns är när en äldre gråter. Eller när en äldre är så skör att man kanske någonstans ser sig själv i framtiden då man tålmodigt tillåter denne att betala i slow-motion i mataffären fastän kön ringlar sig.

Jag grät själv en gång då jag hade en kund som skulle ta fram sin lilla myntficka. En röd liten börs i sammet. Hon var så gammal så gammal, och ryggen var böjd. Hennes vita hår var fint borstat och en tunn guldkedja blev så stor om hennes arm att den kanske hade glidit av om hon hade låtit armen hänga. Hon log så snällt medan hon koncentrerat försökte fiska upp en krona ur myntfickan. Där och då tänkte jag nog inte så långt. Jag tänkte inte på att hon garanterat har älskat, eller på allt hon hade gått igenom under sin tid. Jag tänkte bara på hur hon varsamt hade klivit upp på morgonen. Borstat sitt tunna, vita hår. Klätt sig fin och trätt på sig sina smycken. Och sedan vandrat hela vägen till centrum för att handla någonting som hon kanske inte brydde sig så mycket om egentligen. Det var så fint att jag fällde en liten tår bakom kassan. Men det upptäckte inte hon. Hon var för koncentrerad på sin lilla myntficka.