Come out of the shade
Normer.
Vi har genom årtusenden format olika sätt att se på saker och ting. Vi har skapat normer för vad som ska anses rätt och fel, vi har lagt fram normerna som riktlinjer att acceptera och följa. Dessa har varierat enormt under alla år och influerats ständigt utav kultur, levnadsstandard och religion. Men nu, idag där vi lever, så har vi börjat bestämma oss. Vi har börjat komma till slutsatser om vad som är okej och inte okej, hur en individ bör fungera. Om du inte passar in så är det dig det är fel på.
Kan en ensam individ ställa sig emot allt det här?
Kan jag stå emot och stå för mig själv istället?
En person i mitt gymnasium brukade vandra omkring iförd t-shirt på höst, vinter och tidig vår. Han frös tydligen inte. Men av någon anledning, så var det här inte okej enligt andra. Så de ansåg istället att det var okej att sätta en stämpel på honom, fnittra och håna lite i smyg sådär. Det här var alltså folk på gymnasiet, inte mellanstadiet. De rättfärdigade det inte med någonting egentligen, argumenten var bara att han helt enkelt var konstig som hade t-shirt på vintern och fick skylla sig själv om folk pratade. Jag tror han visste att folk pratade. Men aldrig så jag honom i en jacka, och det gör mig glad.
Hur långt har vi kommit, om det är mer okej att håna andra för att de inte stämmer överens med normer än att göra det som man själv trivs bäst med?
The Perishers - Come out of the shade
Take a step and come out of the shade
I can tell you're no longer afraid
(I det här inlägget syftar jag till i-landsamhället som vi lever i. Jag är övertygad om att u-länder samt nationer styrda i korruption har större problem)
*djupt andetag*
Okej, så det här är inte min morgon.
Det börjar med att jag sträcker på mig och kommer åt min taklampa, som är i glas. Av någon idiotisk anledning lossnar en stor bit utav glaset och ramlar ner hårt på min axel för att sedan krossas i hundratals bitar över mitt golv. Bara det här i sig är ju helt fantastisk, för jag hatar glassplitter. Tar fram dammsugaren för att inse att batteriet är slut (trådlös dammsugare är inte så härligt som det låter). Samlar upp de stora bitarna och tänker att minisplittret kan tas upp med rengöringstrasor, men dom är också slut.
Efter mycket plock är det värsta borta och jag beger mig för att slänga soppåsen med allt i, bara för att inse att min far har låst mig inne. Så jag måste klättra ut genom köksfönstret för att låsa upp dörren.
Någonstans i härligheterna har jag också snubblat, mina strumpbyxor har gått sönder och jag har missat min buss.
Måste fixa lampan, någon(dvs jag) kan nog skära sig rätt rejält på det där om denne slår i huvudet.
God morgon på er!
Sloth sloth sloth
(Mitt förslag är att ni klickar på play och låter videon längst ner rulla medan ni läser)
Jag tror jag seriöst har funnit en ny kärlek. Kärleken till det coolaste djuret i ekosystemet, I give you; Sengångare!
Allvarligt talat, det är helt sjukt. Det här djuret gör ingenting. Det ser ut någonting från en främmande planet, och det spelar ingen roll om den bara hänger i ett träd. Det är bara för jävla kul att beskåda. Jag har just sett på videos på sengångare som simmar, går över gatan, kliar sig i skrevet. Allting har roat mig till den graden att jag sitter själv vid datorn och brister ut i höga, genuina skratt.
Bara se hur den sitter i en låda.
I'm folded, and unfolded.
Idag började så himla bra för mig. Jag har fått ett lugn jag behövde just nu. Nu kan jag vidare bearbeta mig själv och mitt sätt att hantera och läsa av olika situationer.
Vi är liksom produkter som är under ständig utveckling, hela våra liv. Det känns som att det finns någon slags mall som förespråkar ett ideal vi kämpar mot att uppnå. Att bli så bra som vi kan bli. För vissa människor ligger fokusen om att ett perfekt yttre ska leda till tillfredställelse, medan andra kanske lägger all sin ansträning på studier och att bli välutbildade. Jag tror vi ska lägga vår fokus på att så bra som möjligt utnyttja de egenskaper som vi har, utan att för den delen ta in för mycket utav det omvärlden kräver utav oss. Att hitt en balans i vad vi kan kräva utav oss själva inom sunda ramar.
Jag tror att alla kan vara nöjda med sig själva dels genom att låta oss ha ett utrymme. Ett utrymme att inte alltid handla perfekt, att inte alltid lyckas, att inte alltid känna oss attraktiva. Ett utrymme där vi faktiskt har möjligheten att tänka att det gör ingenting. Att rycka på axlarna. Det är klart att vi måste få misslyckas ibland, hur ska vi annars veta när vi gjort rätt?
Jag kanske har låtit mina tankebanor rusa iväg i helt fel riktning, men nu har det löst sig. Jag ska försöka utnyttja att jag vet lite bättre nu hur jag bör resonera i framtiden.
Vikten av våra egna begränsningar. Alla har begränsningar, det är inte negativt. Alla kan inte bli vetenskapsmän, vem som helst kan inte tränas till en dansare i världsklass. När vi hittar det som passar oss bäst mår vi nog som bäst, då vi kan vara nöjda med vilken nivå vi än presterar på. ¨
Colorblind - Counting Crows
Such great heights
Min önskan gick i uppfyllelse. Solen skiner så vackert idag att det lyser brunorangea toner i ögonvrån vartän jag blickar. Jag hade hemskt gärna kunnat ladda ner min nya spotifylista i iPoden och bege mig ut på en timlång promenad, långt bort. Men om två timmar står jag på jobbet så det får sparas till någon annan höstmorgon om inte alltför länge.
Such Great Heights - Iron and Wine
Ikväll ska in Derbyoskuld tas, av inga mindre än AIK vd DIF.
Och hör och häpna; jag ska stå i klacken.
Over and out.
"Världens vackraste"
Alla som någonsin har bläddrat i en damtidning, alternativt kollat på framsidan till några stycken, har stött på dessa fantastiska listor där man rangordnar kvinnor (eller män för den delen) efter skönhet. Självklart är det subjektivt, men det är inte där jag reagerar.
Jag reagerar på hur de har mage att säga världens vackraste. Det är nämligen så att större delen utav världsbefolkningen befinner sig i länder dit man inte ens bryr sig om att vända blicken, tänka sig. Ta Kina till exempel, har ni hört om någon kinesisk kvinna som toppat en sådan här lista? De amerikanska alternativt europeiska tidningarna har verkligen en skev syn på helheten.
Om man nu mot all förmodan tänker sig att dessa tidningar faktiskt har beblickat kändiseliten i andra länder, så har de ändå inte hamnat på listan, för vackert är ju det ideal vi förevisar i västvärldens tidningar, right?
Kvinnor och män ifrån Asien, Sydamerika, Afrika finns på listan. Men bara om de råkar ha bott i Nordamerika större delen av sitt liv. Charlize Theron på bilden är ju till exempel Sydafrikansk.
Allt som allt. Att säga världens vackraste, är att ge oss i västvärlden lite väl mycket credit. Låt oss aldrig glömma att världen är mer än det vi lever i. De fjantiga listorna kan väl få florera vidare, men byt namn på skiten.
Haha okej nu vart det kul
Vad är det?
En till kapsyl!
Hur i helsike hamnade inte mindre än två kapsyler i min säng, när jag inte ens drack någonting med kapsyl på? Var det Martins?
Jag säger som farmor. Herreminje!
Precious
JAG ÄLSKAR DIG
Du hjälper mig när jag har ont.
"Vi kommer inte att låta er döda. Vi kommer att döda er"
När vi slår på radion klagar vi på tråkig och irriterande reklam. Om du 1994 slog på radion i Rwanda kunde du sannolikt få lyssna på en rad utav obefogade mordhot, speciellt om du var född som Tutsier istället för Hutu.
Efter att ha läst ut "Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer; Berättelser från Rwanda", skriven utav journalisten Philip Gourevitch så är jag fylld med väldigt många intryck. Jag tänker försöka samla dem, smälta saker jag har läst och skriva ett mer utförligt inlägg om några specifika saker jag reagerade på.
Men allt som allt, är jag väldigt berörd utav att det här folkmordet kunde ske 1994. Att det kunde fortskrida i åratal därefter utan att märkas tillräckligt för omvärlden. Att Rwanda idag är ett samhälle där man bor granne med människor som har mördat ens familj, att den bestialiska slakten på tutsierna inte har straffat sig såsom den bör.
Föreställ er själva att se era egna barn begravas levande innan ni hackas ihjäl med machetes på öppen gata, inför soldater som inte får agera.
Nej, precis. Det går ju inte att föreställa sig.
Var det kanske därför brevet med vädjan om hjälp fick vara liggandes på Kofi Annans bord på hans kontor i FN? Var det kanske därför medierna inte skrev att flyktinglägrena som skattepengarna gick till var läger för mördarna som försökte fly landet? Var det kanske därför hjälprättsorganisationer var med och anordnade en konsert där en popstjärna som propagerade hutumakt uppträdde? Var det därför de utsatta tutsierna återvände till fattigdom och nedbrända hem?
Habyarimana.
Säg någon ni känner som vet vem han är, han som i början utav nittiotalet byggde på grunden till ett krig som skulle bli mycket blodigt. Och allting i grunden handlade om en sak; att utrota ett folk. Habyarimana borde mötas med samma förakt som Hitler gör än idag, men istället fick han en minnesstund av Frankrikes president Jaque Chirac.
Han är dock bara en utav många skyldiga till alla fruktansvärda öden under dessa år.
Jag vet inte ens vad jag ska säga.
Det var så många inblandade som falerade att agera.
Någonting som äcklar mig med folkmord är det faktum att personliga öden plötsligt inte för utrymme, det är som om de människor som tynat bort nu aldrig varit egna personer. Som om de inte alla hade haft en egen historia. De blir bara del utav en siffra som är alldeles för hög redan när den har passerat 1.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Inte optimalt
God stämning vid middagen
Igår var det alltså kräftskiva hemma hos Brush. Jag hade väldigt bråttom dit efter jobbet och brydde mig inte om att äta middag; jag var ju inte ens hungrig och tilltugg skulle finnas där. Problemet var bara att väl framme var jag inte det minsta hungrig heller så det blev en liten pajbit och bröd bara.
Kvällen fortskred, jag minns den ganska tydligt. Det var hattar, försök att få igång musik, lite sång, prat i köket.. men sen bjöds jag på hembränt tror jag. Och där kära vänner, slutar min kväll såvitt jag vet. Någons vars kväll dock fortsatte var min ädle Martin som var tvungen att släpa hem mig, och tydligen kunde jag knappt gå. Jag har extremt vaga minnen av att jag satt på marken nånstans. Han sa att han inte visste om jag skrattade eller grät, men tro mig, jag grät. Varför? Oklart.
Jag vet att förra festen här i huset var jag irriterad för att någon spydde på min uppfart, gissa vem som gjorde det igår? Yes, absolut. Jag spydde utanför min egen dörr. Jag hade dessutom inte med min väska med nycklarna i så Martin fick väcka mina föräldrar så att de skulle öppna. Min morgon idag inleddes med att jag fick cykla(kunde inte cykla rakt) hem till Brush och väcka hennes mamma för att få min väska. Hon frågade hur jag mådde idag, eftersom att hon hade mött oss på hemvägen.
Men det minns jag inte, precis som hela sista tiden igår.
Min slutsats är att det inte alls var värt det, jag siktade inte på det som blev. Snacka om att jag är en ídiot. Och om fyrtio ljuva minuter ska jag åka till mina farföräldrar i Örebro, jag som är rädd för att resa på mig för att hela min värld snurrar ograciöst.
Åh fyfan. Jag vaknade upp imorse med en kapsyl i sängen.
Här ska ni få höra på mirakel
Men vet ni vad ett riktigt mirakel är?
Att jag inte har spillt ner min bärbara dator än, fast jag sitter här varje dag och äter flingor med mjölk och spiller reglebundet på skrivbordet eftersom att jag uppenbarligen behöver med än 20 års utveckling för att finlira på motoriken.
Översättning equals f-up things
"Låt mig se ditt sköna anlete"
Okej, vem säger så? Vad är det med översättare? Jag blir nästan förbannad. Sylvester Stallone ville bara se kvinnans fina ansikte, och de fick det till en så ful mening.
Anlete.
"Åh, ditt sköna anlete gör mig alldeles varm inombords"
DET FUNKAR INTE VAFAN
Min frustration för den här vardagliga lilla observationen är enbart grundad i att jag fick ändrade planer för kvällen och nu finner mig själv lite håglös. Fast å andra sidan kan konstiga översättningar vara lite komiska. En Thailändsk utgåva utav första Sagan om Ringen filmen fick "Don't tempt me Frodo!" till "Touch me Frodo!", och någonstans inombords blev jag lite glad över att se Gandalf skrika den meningen till den lille håriga hoben.
Jag tycker att ni ska lyssna på den här låten nu med Metro Station och bara försöka förtränga de sekunder av erat liv som ni har ägnat till det här sanslöst meningslösa blogginlägget.
Off I go, snart är det Scrubs och imorgon jobbar jag 10-19.
Vad är det där för lallare?
Jag ser hur den här personen med ett stort, genuint leende hivar fram teburk efter teburk till kunder. Hon pratar glatt på om butikens olika kaffebönors egenskaper, allt för att kunden ska få precis den aromatiska upplevelse denna önskar. Hon lägger upp pralinerna i små gyllene askar, noggrant utvalda för att det ska vara både estetiskt tilltalande och en smakrik upplevelse.
Hon knapprar på kassan illa kvickt, men med en lättsamhet som är nästintill melodisk.
Det spelar ingen roll att växeln i kassan börjar ta slut, att en kö utav lite stressade kunder artar sig, att hon har hällt upp trettio hekto te senaste halvtimmen. Hon tröttnar inte för det. Nej, det är med stor entusiasm hon åtar sig uppgiften att packa ihop presentpåsar till alla de som önskar.
Det sjuka är alltså att den här personen är jag.
Sen när blev jag så fruktansvärt gemytlig på jobbet?
Jag har verkligen varit ett under utav förtjusning mina första veckor på jobbet. Jag pratar på om tesorterna som om jag verkligen bryr mig, jag skämtar glatt och jag blir sällan det minsta nedstämd utav otrevliga kunder.
För helt ärligt.. Jag tycker inte om kaffe. Jag har inte ens något färskt te hemma.
Antingen så är jag en väldigt glad eller en väldigt falsk person på jobbet.
Jag återkommer när jag har listat ut vilket:)
Godnatt
A little more
Vi vill ständigt ha någonting som höjer oss till skyarna. Vi vill vara lite lyckligare, lite intressantare, lite smartare, lite snyggare. Men bara lite, sen är vi nöjda.
Har ni någonsin varit helt nöjda?
Antagligen inte. För när vi väl har fått det lilla extra så önskar vi mer, och sen mer därtill. En ständig strävan, en konstant längtan.
Vi är missbrukare.
Som om det vi har idag ens är en självklarhet. Kom ihåg att vi som läser det här just nu förmodligen är en minoritet på det här jordklotet - människor med utrymme att bry oss om småsaker. Människor med utrymme att klaga på sådant som faktiskt ligger i våra händer och vilar i ett stadigt grepp utan att vi ens behövt greppa dem från början.
Jag hade en väldigt nyttig diskussion med en vän häromdagen. Vi diskuterade hur vi behöver förstå att vi faktiskt inte är viktiga. Det menat på ett fullständigt positivt sätt; om vi lägger storhetsvansinnet till vila kan vi känna oss mer tillfreds och ha en distans till det vi kallar problem.
Det kanske är dags att definera vad ett problem egentligen innebär.
Jag menar inte att de som är ledsna eller bär omkring på bekymmer inte har rätten att må dåligt. Jag menar snarare att vissa utav dem kanske inte ens behöver må dåligt ifrån början om de tänker lite kring sina värderingar.
Vi missbrukar våran rättighet att vara missnöjda.
Jag tycker självklart att man kan vara nöjd i livet men fortfarande ha ambitioner, mål och viljan att utvecklas genom erfarenehter. Jag föreslår inte att man ska slå sig ned på en sten i skogsdunge och titta på ekorrar för att det är lite mysigt och sen bara må bra för det. Fast, vill man det så...
A new day
Jag har ingenting att ge er den här morgonen förutom ointressanta små funderingar kring min inte så glamorösa vardag. Så vet ni vad ni får för att jag är så sanslöst godhjärtad?
Den här videon att ha med er i minnet heeela dagen.
Jag måste ha en sån. Jag och Bella diskuterade och kom fram till att vi skulle trivas fruktansvärt bra om vi fick bo i en miljövänlig hydda i naturen med varsin sån här. Så kunde vi sitta på våran lilla träveranda och kittla de små liven hela dagarna. Vilken harmoni.
KOM IGEN DEN ÄR JU SÅ JÄVLA BALL!!
Tror dock de kan vara lite problematiska att få tag på här i Sverige..
Vila i frid älskade
Jag kommer alltid sakna dig.
Vissa lever kvar i minnet längre.
1984-2009
Älskling..
Säg vad ni vill om det
..men jag tycker att den här musiken är så frukstansvärt vacker och stämningsfull att det inte är sant. Jag bara fylls upp utav den på ett väldigt behagligt sätt, och fast jag har lovat mig själv att lyssna endast en gång till ikväll och sen gå och sova så upphör jag inte klicka på play bara en gång till.
Det får bli godnatt efter denna gång.
Natti på er.
så håll i dig
18/6 -09
Det var ingenting speciellt, egentligen.
Vi satt och väntade på båten tillbaks och brevid oss syntes en blek horisont. Himlen hade nästan samma färg som vattnet, och det var bara någon enstaka båt som skumpade omkring i de obefintliga vågorna därute. Du satt och funderade på någonting. Alla fordon brevid oss väntade också på sin tur att lämna fastlandet, och då och då spanade vi för att se om våran buss hade åkt på båten utan oss. Men jag ville nog inte bry mig om vi blev kvar där eller inte.
Jag minns inte exakt vad vi pratade om, jag minns inte hur länge vi satt där och väntade. Men jag minns så väl att jag ville ha med mig minnet av just den stunden. Det var någonting med luften och färgerna, det var någonting med hur du var så du. Det var någonting med en annan del utav världen.
Det var någonting alldeles speciellt, egentligen.
En vacker septemberdag
(Fotokvalitén blir halvkass här på bloggen)
Jag och Jenny och jag fotograferade lite idag!
Så tacksamt fotoljus såhär tidig höst, så det är bara att passa på.
Jenny var duktig fotograf till alla de egobilder jag tvingade henne ta på mig.
På tal om fotografering så var jag på agenturen igår och tog lite nya bilder till hemsidan, de ville ha några med lite mer attityd för de ansåg att det pasade mitt utseende bättre. Jag bangar inte, de vart jättenöjda! Ska bli jättespännande att se hur de ser ut när de läggs upp på måndag.
Ljuvligt.
Nu om en stund kommer Martin över och det blir middag, hyrfilm och allmänt göttande. Den här dagen ser bara ljusare och ljusare för varje minut måste jag säga.
Nej men allvarligt, jag är dum i huvudet
Mån-Ons den här veckan har jag slitit upp mig själv ur den sköna sängen klockan sex på morgonen, eftersom att jag skulle öppna butiken klockan åtta. Jag har beklagat mig över att jobba elva timmar i sträck, jag har beklagat mig över att vi inte haft mer än enda kund före åtminstone nio. Jag har känt att det är så otroligt onödigt att öppna så tidigt.
As it turns out, så var det också helt onödigt att öppna så tidigt.
Butiken öppnar nio. Jag bara antog att den öppnade åtta.
Så nu har jag jobbat tre gratistimmar och gått upp väldigt tidigt i onödan, inte bara en dag utan tre dagar i rad. Jag har suttit i en butik och stirrat omotiverat på en pralindisk utan någon som helst anledning.
Nu vill jag att vi tillsammans drar slutsatsen att jag är en riktig idiot, ni kan känna er trygga med att jag är högst upp på den listan.
Seriöst, HUR LYCKAS JAG?
Har ni hört Warp?
The Bloody Beetroots feat Steve Aoki - Warp 1.9 - Lyssna!
Det var ingen annan än precious som introducerade mig för denna helt vrickat underbara danslåt. Med en basgång som jag kanske skulle skilja mig ifrån David Guettas nya album för att få gifta mig med. I'm such a slut.
Men vad gör man inte, den här basgången är så jävla kickass att jag vill skrika.
Älskade djur
Att varje söndagsmorgon gå upp halv nio och göra sig iordning för en efterläntgad ridlektion. Att varje lov packa en väska för att bo ute på gården för att hjälpa till och som utbyte få rida lite på egen hand, kanske med favorithästen! Att tråna efter de snyggaste ridbyxorna och stolt klä upp sig i pikétröjan när man ville piffa till det hela lite extra. Att ingen komplimang är större än då någon ger en beröm för ridningen.
Det var under flera år som hästarna var en viktig del i mitt liv. Ett intresse som höll mig uppe och faktiskt tillät mig att slappna av. I stallet var jag för det mesta fri ifrån det som förstörde mitt liv i övrigt under den perioden.
Jag saknar de små liven. Jag saknar en mule som snosar i nacken när man vänder ryggen till, jag saknar att galoppera bekymmersfritt framåt, jag saknar ett par pigga hästögon som glatt ser upp över boxkanten när man kommer in i stallet. Jag sa alltid att jag inte tänkte bli en av de tjejer som tröttnade på hästarna och började prioritera annat, men nu står jag här och har ingen regelbunden hästkontakt.
Fast inombords förblir en hästtjej, så är det bara.
Jag kan fortfarande inte passera en häst utan att bli lite glad i hågen.
Får ta och bege mig ut på en tur snart tamejfan.
Sommar -05
Hur kan man inte bli glad?
Idag tog jag och Arvid en fika innan jobbet. Sedan besökte inga mindre än Linn, Danne, Jesper och Flemman mig när jag stod där och knegade. De två sistnämnda åkte jag dessutom sällskap hem med.
Så totalt underbart när folk kommer förbi och verkligen slänger upp mitt humör sådär.
Dessutom ska jag träffa Martin om en liten stund.
Megabradag!
where we take this road
Jag älskar luften på hösten, det känns aldrig renare utomhus än den här delen på året. Jag älskar att gå på orangea löv som har fuktats lite lätt av dagg. Jag har väldigt lite emot regninga kvällar där träden ännu inte är nakna och stjärnhimlen är mörkt, mörkt blå. Synd bara att hösten är såpass kort innan den övergår till någon slags vinterhybrid med slask och rejäl kyla.Idag på jobbet så hade jag i vanligt ordning inga kunder på morgonen och kunde därför ägna ett par timmar helt till att sitta och skriva. Det är alltid varierade saker som hamnar på pappret när man skriver precis det man tänker, seriösa tankebanor som snabbt växlas till tankar om ingenting. Jag gjorde likadant förra året och de papprena vill jag inte ens läsa - inte än. Jag vill inte veta om jag tänker likadant då som jag gör nu.
Mitt liv känns som en komplicerad ekvation. Går första steget fel så kommer resultatet inte bli korrekt i slutändan, så jag måste tänka noggrannt innan jag agerar. Det är bara det att jag har alltid varit väldigt usel på matematik. Jag mår bra och jag är glad, men jag står stilla. Att skaffa ett jobb var steg ett och någonting jag är väldigt tacksam för men därmed är det också läge att börja klura på resten.
En sak har jag i alla fall kommit fram till.
Realism dödar drömmar.
Jag kan göra vad jag vill.
Snårk
Elva arbetstimmar på en dag kan fungera om det kommer kunder, men igår föreflöt tre timmars navelpillande utan kunder. Fantastiskt, onekligen.
Men äh. Idag ska bli en så jävla bra dag, jag tänker köpa en trisslott.
I dagens tidning
En ny lag i Indonesien godkänner att otrogna ska stenas till döds.
Tonårsflicka kidnappad, hotad och misshandlad av 17 åringar.
Elev på Yale mördad och hittad inuti en utav skolans väggar i källaren.
Klimathotet dödar 300 000 människor varje år.
Om världen vore en människa.
Då skulle jag ta tag i människan, skaka om den och förtvivlat fråga varför. Jag skulle fråga varför den är så destruktiv. Jag skulle fråga varför den är så orättvis. Jag skulle anklaga den för smärta, jag skulle anklaga den för svek. Jag skulle be den här personen rannsaka sig själv och ifrågasätta sina värderingar.
Jag skulle inte önska den här personen ondska, jag skulle önska den här personen förståelse. Jag tror inte på att någon med en förmåga att förstå medkänsla och känna empati skulle kunna agera så korrupt. Jag tror på att människor förändras.
Men den här personen vore också väldigt förstörd.
Så otroligt förvirrad, så fel redan från början.
Och jag kan inte älska den.
It's going down down
I normala fall börjar mina arbetsdagar klockan 14, men idag så har jag det stora nöjet att både öppna och stänga. Det här innebär härliga arbetstimmarna 07:45-19.10.
Så för att sporra mig själv till att gå in för denna dag med en god attityd och en glädjesam känsla inombords så tänkte jag att bilden till vänster kan få uppmuntra lite. Seriöst, charmen i det här mästerverket ska inte förringas.
Man skulle kunna kalla den "Skönheten och odjuret", och för att vara odjuret så är jag ändå himla stolt över det fångade ögonblicket.
Godmorgon, goddag och godkväll.
I'm off.
En sak jag diskuterat
Att lita på en annan människa är större än att älska.
Älskade husdjur
Förstår ni varför jag döpte honom till Lucifer?
Fantastiska igår
Jag tänkte ha en fin bild. Men det här är liksom verkligheten.
Jag vill verkligen bara TACKA alla som kom igår, som gav mig blommor, som sjöng för mig, som sa grattis eller bara fanns i min närhet och förgyllde hela min kväll.
Från och med den sekunden middagsgästerna kom till den sekunden jag gick och la mig var allting bara underbart. Det blev tacobuffé, tårta, stora mängder vittvin, Jihaw, blommor, nya och gamla bekantskaper, skönsång, utomhusdansgolv, Jizz in my pants, störda bilder, glada miner, kramar, golv, skratt skratt skratt och jag bara är så lycklig över hur kvällen blev.
Jag kunde inte fått skönare presenter. Jag fick två presenter som var välgörenhetsrelaterade, ett par sjuka kort, några megafina kort, asballa skor, pengar, tygväska, asfin halsduk, drinkbok, flera flarrer vitvin och sanslöst fina buketter. Jag är så glad och nöjd med allt. Det värmer verkligen otroligt att folk verkligen gjort en ansträning för mig! Mina kära föräldrar ska ha en eloge för att dom lät femton ungdomar föra med vin de betalat för och tyckte var askul att vi skrek och tjoade helt ohämmat!
Extrastort tack dessutom till Fredde som hade en megabra fest. Det här måste göras om!
(Stort plus dessutom att kvällens sista dans var den klassiska Barbie Girl med Aqua. Kan det vara bättre?)
Lite bilder nedan för er som vågar..
NI ÄR SÅ JÄVLA GRYMMA!!!
Straighta män och sjuka bögar
Några av de bilder som togs i onsdags.
Jag ligger redan uppe på hemsidan det känns ju lite besynnerligt att se mig själv där måste jag säga! Men också veldig roligt. Dock var min lugg för lång för att jag skulle få ha den så vi kommer ta lite nya bilder på fredag för att få det rätt.
Jag sitter här och fördriver tid innan det är dags att sminkas, så jag tänkte att jag kunde vara så storsint att jag delar med mig utav en helt underbar konversation jag hade med min frisör Pontus och hans arbetskamrat igår. På tal om hår liksom. De är båda två homosexuella män i sina bästa år.
Vi snackade om hysterin kring svininfluensan.
Jag: Min pojkvän hade fakiskt den här för ett par veckor sedan.
Pontus till arbetskamrat: Hörde du det, hennes kille hade baconsnuvan!
Arbetskamraten: Asså, hur länge var han sängliggande?
Jag: Han var väl som mest sjuk i typ tre dagar.
Arbetskamraten: Asså det är så med straighta män, så fort dom nyser så tror dom att dom ska dö! Vi bögar är bara sjuka i en dag, resten är semesteeer!
Haha, I love it. Vill ni ha en duktig, pratglad och vänskaplig frisör ska ni lätt gå till Pontus i PK-huset. Det är verkligen ett nöje att klippa sig där! Det var han som fick den stora äran att skapa min lugg.
Nu ska jag pynta tårtor!
Go, go shorty, It's ya birthday!
Och bortsett från min totala fail den här morgonen(gick upp själv och hittade mina föräldrar förtvivlade i köket för att dom inte hann sjunga och väcka mig) så ser dagen helt fantastiskt ljus ut.
Nya och gamla bekantskaper från inatt
12e september inleddes med en helkväll på Paradise, en gayklubb på söder vi besökte för att fira en killkompis som fyllde 18 år igår. Så på tolvslaget stod jag på scenen och dansade till tidlösa schalgerhits, varför inte liksom? Kvällen flöt vidare med Nanne Grönvall, gayvänner som gav hudvårdstips, Dr Love(en kille som dansade omkring i läkarrock) och allmänt god stämning. Sedan i vanlig ordning blev någon i sällskapet utkastad men så är det ju med de lite yngre sällskapen(18 åringar är ju jättesmå!).
Nu blir det fullt upp resten av dagen. Om en stund bär det av till Systembolaget, min nya rättighet! Därefter måste det fixas hemma. Tårtbakning och städning, följt utav att Jenny kommer hit och är min privata makeupartist i vanlig ordning, wohey! Sen kommer syrran, sen middag med familj och innerkretsen, sen kommer massa folk, vi förar, sen FEST!!!
Jag är så pepp!!!
Hähä YES
För er som har varit gulliga och frågat hur modellandet gick så kan jag glatt meddela att redan idag ramlade det in ett mail i min inkorg med positivt besked! Om några veckor är jag registerad på Stockholmsgruppen och kan bokas för foto, reklamfilm och tidningar. Jag kommer hamna på Folk/People avdelningen.
Igår på mötet fotograferades jag en stund i en studio och jag kände mig lustigt nog inte totalt förlorad när de gav mig direktioner som "mer känsla i ögonen" och "slappna av i käkarna". Jag tänkte helt enkelt att det viktiga är att jag gör så gott jag kan, och uppenbarligen gick det ju hem! Helt sjukt, för de sa att det skulle dröja ett par veckor med besked så jag tolkar det som mycket positivt att jag fick veta redan dagen efter provfotograferingen.
Jag är överraskad både över hur bekväm jag var framför kameran och över hur bra det faktiskt gick. Jag ska tillbaks redan nästa vecka för att ta lite bilder utomhus.
Men alltså, jag är med i en agentur!
Vad spännande! Den här dagen är plötsligt inte lika mellanmjölk längre.
Plus att jag måste sluta klaga på mellanmjölk framöver, jag kanske slutar upp med att göra reklam för det i slutändan liksom..
Would you agree?
Typ mellanmjölk.
Problemet med mellandagar är att de gärna trashar kommande dagar också eftersom att man börjar se negativa aspekter i saker, så därför tänker jag mörda mellanläget. Liksom banka ihjäl det mentalt tills allting är ljust och vackert och glatt igen, som det bör vara.
Som det bör vara.
Busy days
Fullt upp denna vecka!
Jag har faktiskt inte särskilt mycket ledig tid alls. Det är möte med modellagentur nu om en stund, utgångar och födelsedagsfiranden(tre stycken närmare sagt), ärenden på stan, klipptid, jobb jobb jobb och förhoppningvis ett par stunder utav återhämtning.
Nu om en halvtimma bär det av till stan för att ha ett kort möte med stockholmsgruppen, men jag har inte särskilt storslagna föreställningar om att det kan bli någonting. Jag har fortfarande inte krympt till en storlek 34, tänka sig. Men off I go!
And oh, idag är inte vilken dag som helst. GRATTIS BRUSHAN 20 ÅR!!!!
Tre dar äldre än mig men oh så mycket visare! Ha en sjukligt nice dag.
Shit nu måste jag dra mäj, luggen plattar inte sig själv.
A city of whirling trampolines
Jag absolut älskade utsikten från mitt hotellrum i Japan.
Varje kväll var jag lyrisk, stadskänslan är alltid mer effektiv rent visuellt på i mörkret. I alla fall om det är en stad som lever, och det gjorde Kagoshima dygnet runt. Jag satt på min säng och skrev resedagbok iförd min Japanska pyjamas, men jag gjorde många avbrott i skrivandet bara för att sitta och titta ut. Ofta med lite The Killers - Read my mind i lurarna för en optimal feeling.
En sak som dock slog mig i efterhand var att vem som helst som kollade upp i fönstret kunde se mig om jag hade lampan tänd. Det är ju förstås inte hela världen, men jag satt faktiskt i den sängen och bytte om väldigt många gånger. Så rent logiskt kan man ju tänka sig att jag har flashat mig själv för kanske rent utav tusentals Japaner - det är det inte alla som kan säga!
Note to self: Lär dig använda gardiner. Japaner ser.
What's on?
Mina alternativ just nu är mellan vuxna människor som leker med robotar, ett program om folk med halva ansikten, svinrika tonåringar med stora hus eller ishockey.
Jag älskar inte TV på söndagar.
Så mitt bästa råd till mig själv vore att slå på en film. Nu ljög jag förvisso, mitt bästa råd är att gå ut i friska luften, men så som jag ser ut just nu är jag osäker på om det är en bra idé. Seriöst; fåglar kommer ramla ner från träden och dö när jag passerar. Fågelälskare som jag är så tar jag det på mitt ansvar att antingen fixa mig eller stanna inomhus bakom stänga dörrar.
Nu: Försöka slaska fram en film som jag inte har tröttnat på än.
Toodels sötpnötar(Oh no she didn't)!
När man äter ostbågar till frukost..
Jag och Linn!
Det var bara helt oerhört trevligt. Jag älskar verkligen störda pratstunder med sköna personligheter som man egentligen inte träffar tillräckligt ofta. Samtidigt blir det ju desto roligare när vi väl får ses och prata om alla nya påhitt i umgänget. En sak som jag dock ogillar är att man inte hinner umgås med alla, får lite dåligt samvete. Så framöver tycker jag att alla bara ställer sig i en stor ring så att ingen missar något! Låter som en konstig fest, i och för sig..
Nu är det förstås så att samtalsämnena till stor del är censurerade just här, men en sak jag måste konstantera är att Fredde fick utstå väldigt mycket svordomar från mitt håll. Verkligen sjukt mycket, kan man säga fuck så frekvent? Jag måste ju pratat nonsens? Stackars dig Fredde, hähä. Jag måste vårda min käft lite.
Men alla var så gulliga och glada och idag är jag på ljuvligt humör. Jag älskar morgonen efter en fest där man bara kan sätta sig och lyssna på partymusik och varva ner. Ja, jag varvar faktiskt ner till partymusik. Black eyed peas nya album kombinerat med lite Keri Hilson och David Guetta är optimalt denna morgon!
Ja. Bra morgon. Älskade människor.
Ni behöver bara kliva in i ett rum sen har ni gjort min kväll bra, det är inte dåligt.
Det bästa är att det fortsätter nästa helg, oh yes yes yes.
Jenny, moi, Martin, Berthines kusin, Flemman!
Party Party!
Ikväll är det fest!
Jag är redan mäktigt peppad! Måste lugna ner mig lite med chillmusik och tomatsoppa känner jag, överspeedningen får plockas fram senare igen.
Ska bli så jeeevla nice att träffa folk efter den här veckan. Så jävla!
Har laddat in lite ny skön musik i iPoden och tänker föra med Güntrum. Ett tyskt vittvin som egentligen smakar typ läsk, men jag älskar det. Precis min typ utav vin, desto billigare desto godare! Till mitt försvar är jag inte ensam, Bella älskar det också. Så det så.
BYEBYE!!!
Oh and by the way
Jag tror starkt på att jag riskerar flippa totalt någon dag på grund utav en stadigt växande irritation. Ni vet hur man går omkring och samlar på sig ilska för någonting som händer upprepande och som man stör sig på? Sen blir det liksom aldrig riktigt läge att ta upp det, eller så hinner ilskan lägga sig tillfälligt. Så man bär den, som om den vore värd att vila på ens axlar ett tag till. Sen plötsligt lyfter man av den jäveln från axeln och gör någonting irrationellt och väldigt drastiskt.
En vacker dag läser ni i tidningen om hur "20 åringen skrek och viftade våldsamt omkring sig, hon sägs även ha kastat saker på flera utav medresenärerna i vagnen. Inget vittne har ännu bekräftat misstankar om att droger skulle vara inblandade".
Då kan ni räkna med att det var jag som fick nog.
Soft, soft or cruel
Så jag sitter på min säng, med mitt rufsiga hår och ett par badshorts. Jag sitter alldeles opretantiös och går in för avslutningen på min vecka i ensamhet. Otroligt vad fort den här sjukveckan har gått egentligen.Normalt så klarar jag inte av att vara ensam med mig själv längre stunder. I varje fall inte i hela dagar. Det når alltid en punkt där jag börjar släntra in i min negativa värld, och på något sätt har jag alltid lyckats ursäkta det. Men den här gången har bara varit dötid vid TVn, och en del funderingar som faktiskt bara har flutit med rätt harmoniskt.
Jag vågar säga att jag har växt ännu mer. Jag har växt med mig själv. Man skulle ju kunna tänka att det är en självklar sak att kunna vara ensam med sig själv, men så är det inte när man en gång bara varit sin egen motståndare. Det var flera år sedan nu, men vissa saker lever med en lite för länge.
Har ni tänkt på hur mycket vi förändras? Vilka vi var förut?
Jag är ny, på sätt och vis. Och jag tror på att människor förändras.
Nu lyssnar jag på fantastiska M83 och friskförklarar mig själv officiellt.
Musik jag älskar
Jag älskar piano. Det instrumentet kan ge så mycket drama och känslor bara med några noter sålänge man lyckas spela dem rätt; det är knappast en slump att en stor del av min favoritmusik har komponerats av Pianisten Ludovico Einaudi. Han har en enorm förmåga för melodier.
I Maj kom han till Sverige för första gången och jag var där med Arvid och Bella. Det enda som stod på hans scen var ett piano, och han behövde knappt ha ögonen öppna för att veta hur han skulle placera sina händer. Han bara slöt ögonen och tog med oss i publiken. När hans musik spelas bara lyssnar jag och driver omkring i ett läge av olika känslotillstånd. Alltifrån sorg, glädje, bitterljuva associationer eller bara ingenting. Han fick stående ovationer den kvällen, och Bella och jag sprang fnittrandes iväg och berömde honom efterråt. Därav bilden på mig och Ludovico här ovan förstår ni.
Nu i vinter återkommer han, men den här gången har han med sig sin stråkorkester. Jag skulle bli helt överväldigad om jag fick höra min favoritlåt med honom, DNA. Den låten skulle kunna få mig till tårar om det så vore den lyckligaste dagen i mitt liv, alla tårar är ju inte av ondo för den delen.
Visst, jag älskar festmusik och jag älskar känslan av en tung bas eller en glad refräng. Men det finns ingen musik som någonsin har berört mig så mycket som hans gör. Och för det är jag tacksam. Jag tror jag behöver min tillflykt i någonting då och då.
Till min stora glädje delas även min entusiasm inför honom med både Bella och Arvid. Jag tror att många helt enkelt tycker den här typen av musik är tråkig och menlös, men jag är också övertygad om att många aldrig ger det en ärlig chans eller verkligen lyssnar.
Men så är vi olika allihopa också.
Exlusivt! En inblick i mitt hektiska schema
11:00-11:50: Greys Anatomy
12:20-12:50: How I met your mother
12:50-13:15: Ellen Degeneres Show
13:15-14:10: Oprah Winfrey Show
14:15-14:35: Jesse
14:35-15:05: Hoppar över till Vänner
15:05-16:00: Tyra Banks Show
16:00-17:00: Top Model 4
TV paus. Mat, dator eller sängvila.
19:00-20:00: 2½ Men x2
20:00-20:30: Tv paus.
20:30-21:00: Family guy
21:00-22:00: The day efter tomorrow
22:00-23:15: Byter eventuellt till Scary Movie 4.
23:15-00:15: Scrubs x2
Allt TV-tittande sker för övrigt ifrån min säng.
Otroligt spännande dagar just nu måste jag säga.
Men shit plikten kallar! Har redan missat minst fem värdefulla minuter av Grey's.
Och förresten..
Döp inte era barn till Hoyt. Det är omoraliskt (förutsatt att barnet inte har gjort er väldigt ont och därmed förtjänar det, då är det bara att döpa utav bara helvete).
Somewhere else
Oj vad jag längtar bort.
Jag hör inte hemma just här.
Min kropp och mina sinnen trivs inte på den här asfalterade förorten helt enkelt. Jag vill upptäcka vart jag bör vara, om det finns någon plats som är gjuten för mig.
Varje dag går jag igenom ett slags bildspel i huvudet som vill påminna mig om att "se vilka fantastiska platser som finns! se vad du missar! åkåkåk!", och varje dag gör det lite ont att jag inte har möjligheten just nu.
Jag vill veta hur det känns att leva friskt. Leva äkta. En av mina största mål i flera år har kretsat kring att se Amazonasregnskogen till exempel - bara att verkligen få känna och höra liv överallt. Jag behöver inte åka och se storslagna tempel och sevärdheter, jag vill bara öppna mina ögon för hur världen ser ut.
Jag vet inte om man skulle kalla det att jag strävar efter någonting mer. Det kanske är tvärtom. Jag strävar efter någonting enklare. Om jag sedan vill leva på en annan världsdel eller om jag bara behöver uppleva någonting annorlunda vet jag inte ännu. Men jag vet att jag kommer att inspireras och växa i mig själv.
Jag har inte förstått vad jag finns till för. Men det känns inte som att svaren kan hämtas just här.
Augh
Okej, man blir sjuk ibland. Men när jag blir sjuk så sätter det sig alltid i halsen, och som det är nu har jag för ont för att äta. Så idag har jag i princip inte ätit och likadant igår. Jag är hungrig!
Annars är det faktiskt lugnt att vara hemma. Trodde att jag skulle bli lite milt galen men jag har funnit mig i att den här veckan får dedikeras till musik, TV och sömn. Och till att sakna folk.
Dock så blir det till att kontakta sjukhus och kolla läget om det inte förbättras. Igår mådde jag helt grymt dåligt, såpass att min käre mor ville köra mig till akuten. Sådana är ju förvisso mödrar, men så kasst var det väldigt länge sedan jag mådde.
Ah well. Nu har ni uppdaterats om mitt läge, iväg med er och gör någonting roligare!