We're in different places now

Igår fick jag beskedet att han har gått bort. Personen som en gång hade en så stor roll i mitt liv. När jag tänker på åren som barn, när man hade en bästis som man satt ihop med, då är det honom jag ser framför mig. 

Minnena utav honom är många, en hel del tydliga, men också sådana som bara vilar i bakhuvudet som positiva påminnelser om en tid där vi hade mycket roligt ihop. Det som jag allra först kommer att tänka på är att han var en jäkel på att klättra i träd och att jag aldrig riktigt lyckades hålla samma nivå som honom. 

Alla de gånger vi lekte mittemot klassrummet när vi gick i ettan. Hur vi sa att vi var ihop, såsom man gjorde på lågstadiet utan begripa vad det var. Den gången hans pappa skojade med oss och lyfte upp honom i öronen i kapprummet. Hans kritvita hår. Den gången i trean då han lurade i mig att han skulle få en kanin som var blå, och hur lång tid det tog för mig att förstå att blue bara var namnet på en särskild kaninras. Jag kommer till och med ihåg bilden jag fick i huvudet utav hur den blåa kaninen skulle se ut; den finns kvar fastän det var snart 15 år sedan konversationen ägde rum. Men jag kommer inte ihåg ifall han någonsin fick sin kanin. Simhallen, skolgården, klassutflykter, hemma hos honom, hemma hos mig, som goda vänner, som klasskamrater.

Alla de gånger vi någonsin har umgåtts utan att veta om att en utav oss skulle dö ung. 

Jag har tänkt tillbaks på honom otaliga gånger sedan vi skiljdes åt. Det var i sjuan, vi stod bredvid bänkarna utanför skåprummet. Han sa hej då till mig, exakt hur är bortglömt, sedan vände han sig om och gick iväg för att påbörja ett nytt liv på en annan skola. Jag stod kvar och undrade om vi någonsin skulle se varandra igen. En sorglig stund där jag stod under träden och tänkte att han nog inte förstod vad han betytt för mig. 

Min underbara vän. 
Jag har tänkt på dig, undrat vad du sysslar med. När vi sprang in i varandra på en klubb i Stockholm och jag frågade om du kom ihåg mig, och du sa ja och vi dansade en stund tillsammans med några vänner innan du försvann; du var dig lik. Alltid lika snäll. Jag har tänkt på dig och undrat varför du har varit så anonym, sökt på facebook lite då och då utan resultat. Min avsikt var inte att ta upp kontakten med dig, men jag har aldrig slutat bry mig om dig. Jag ville bara veta att allting var bra. 

Jag vet inte vad du och dina vänner brukade göra ihop, om du har rest, vilken musiksmak du hade, vad du tyckte allra bäst om att göra när du var som mest harmonisk, ifall du någonsin tänkte tillbaks på våran tid i grundskolan, vad du brukade göra när du var ledsen. Jag känner inte dig. Men jag känner väldigt mycket nu när du är borta. Det är med stor sorg jag försöker förstå att du är borta, att du skulle försvinna tidigare än mig. Att allting vi har delat plötsligt är del utav någonting som tillhör det förflutna inte bara i tid, utan också i själ och sinne. 

Vila i Frid, Rickard. Dig glömmer jag aldrig. 

0905

Jag tror att det var en tisdag. Stora solskensskänkta ytor av asfalt, omkringlade utav träd och villakvarter. Vi gick runt ganska länge. Konversationen var medstadels snabb, som den brukade, men jag tror verkligen att du hade funderat över det du ville ha sagt. Jag kände inte fullt igen dig. Det var väl delvis för att du hade förändrat dig till det yttre, men framförallt var det nog för att du pratade om saker som jag inte var tillräckligt beredd på.

Den där bryggan som vi slog oss ned på. Kommer inte ihåg exakt vart den ligger än idag, önskar att jag visste, men jag har en klar bild utav utsikten från där vi satt. Fragment utav våra samtal finns kvar men jag ljuger för mig själv varje gång jag tänker att jag nog har kvar det mesta i mitt minne; att jag skulle ha ännu större del utav den begränsade resurs som minnena utav dig faktiskt utgör. Det bleknar ibland. Varje gång jag märker av att jag måste fundera ännu lite mer för att få fram tydliga bilder utav stunder med dig så blir jag sorgsen.

"Alla tycker om dig så himla mycket". Du vet att jag aldrig skulle ljuga för dig. Alla tyckte om dig så himla mycket. Varenda välmenande liten fras som nådde ur mig fram till dig, den hade stöd av min vilja att få dig att må bättre.

Bussen lämnar hållplatsen. Det är den tiden på sommaren där solljuset är som allra behagligast precis innan det blir kväll. Varma toner smeker gröna nyanser i buskarna längst trottoaren. Glaset på busskuren blänker där du står. Jag vet att jag vände mig om och såg tillbaks på dig. Ditt nyfärgade hår utgjorde en kontrast i ljusskenet. Det var i maj, och jag tror att det var en tisdag. Den allra sista gången jag såg dig.

Du är saknad.

738

Sjuhundratrettioåtta dagar sedan.
Solen gick ned för evigt. Eller så fastnade den på himlen för dig. Det blir aldrig tid för mig att veta, hur grässtrån reste sig i samma stund som du lade dig ned.

Här så låter vi fortfarande våran hud känna av ljumma sommarvindar. Gråsmekta vyer låter sig finnas till vårat stora förtret den här sommaren, då vi alla önskar värme för att orka med ännu en vinter. Fordon far över hela landet för att ta oss till sommarstugor och flygplatser. Vaga försök att dölja bitterheten då vi vaknar ännu en morgon till regndroppar smattrandes genom vidöppna sovrumsfönster.

Din sista sommar var vackrare. Jag minns den som glänsande; grönskan, blå himmel, vita moln. Det kanske är en efterkonstruktion i mitt huvud. Jag hade frågat dig om jag kunnat.

Det var sjuhundratrettioåtta dagar sedan och datum förblir symboliska. Tiden som passerar är mer skrämmande. Saknaden som återvändsgränd lämnar inte mycket till tröst; en kär vän ersätts aldrig utav kalendermånader av nya intryck. En kär vän har en röst som man alltid vill minnas och jag lovar mig själv att inte glömma bort.

Du blev min bryska påminnelse om att livet har en ände. Du förstärkte min tro till att ta till vara på vad som finns under mina fötter. Du byggde vidare på min vilja att göra skillnad i den här världen. Du var glädje, stöd, värme. Du lärde mig vad det innebär att vara stark. Kanske kan man inte begära mer utav en själ som var så rastlös.

Evig nyfikenhet är någonting jag måste lära mig att leva med, för jag undrar så vad du hade sagt om mitt liv just nu. Den bestående omöjligheten att få prata med dig igen gör avståndet mellan oss vid som en hel livstid.

Jag ser att himlen spricker upp lite nu. Altanen där du har suttit omgiven utav dina vänner börja sakta men säkert torka upp efter nattfukten. Snabbt spelas det upp i mitt huvud hur du generat säger "oh, hello" på knacklig engelska till en tjej på festen som du inte visste om var från USA. Du frågade plötsligt varför alla pratade engelska och små skratt spred sig runt det sporadiskt ihopsatta långbordet. Det var en kväll utav varenda kväll som någonsin funnits då vi inte visste att du skulle lämna oss.

Glädjen varje gång du klev in genom min dörr kom inte ifrån en förnyelsebar källa.
Sista gången vi sågs förändrades allting.

Borta idag. Men en vän resten av mitt liv.

bearbetning

Jag minns att jag blev alldeles stel i kroppen. Att jag tänkte "snart så kommer jag att reagera. Vilken sekund som helst nu, och från och med då ser livet annorlunda ut". Det var en mycket lång sekund eller flera korta kanske - sen släppte tillfällig kontroll och byttes ut till någonting som jag inte vill försöka förklara på djupet. Det går inte. Det går inte att avgöra om det var där och då jag förändrades och om förändringen är för alltid, och ibland tror jag fortfarande att det är en film jag sett som återspelar sig i mina tankar då jag minns tillbaks. Men så är det inte en film, det var aldrig det, och ibland känner jag mig oförmögen att gå vidare samtidigt som jag kanske faktiskt har det.

Den absolut ensammaste och mest desperata halvtimmen i mitt liv passerade direkt efter beskedet. Oftast när jag ska beskriva någonting så, som om det vore ett unikt tillfälle i livet, så känns det överdrivet. Men den här gången stämmer det in på punkt och pricka. Jag har aldrig någonsin, någonsin känt en så stor ensamhet och oförmåga att hejda mina impulser. Det föddes någonting i mig. Alldeles nya fält med känslor och tankar, brutalt utkastade på en yta som jag aldrig förut hade gått på.

Det är lite som att tvingas bo på en plats där man inte känner sig hemma och inte heller vill stanna. Man ser inte sig själv trivas i den nya miljön, det är för mycket som saknas. Och först vill man inte ens försöka vänja sig. Man vill bara bort, bort, tillbaks, aldrig återvända. Få förtränga att man någonsin varit där.

Tiden läker inte alla sår. Det är man själv som gör det. Man ger sig ut på det där sablarns fältet i all motvind, och man härdar. Vackra dagar så blir man till slut bättre. Även om det fortfarande känns i mig, så har många av dessa vackra dagar faktiskt varit. Jag saknar dig än, ibland önskar jag att tiden som passerat sedan sist var blott ett påhitt och ibland så önskar jag mig längre fram, men mest så önskar jag mig dig och det som var du, här, nu. Så hade vi delat de vackra dagarna istället.


snabbt känner man sig annorlunda inombords

Facebook. Högra hörnet.
Birthdays. **** and 2 others.

Klickar.
Anders. Today is Anders's birthday.

Du skulle fyllt 23 år, va?
Jag saknar dig så mycket.



önska

Om man fick önska sig vad som helst.

Om livet var osannolikt och magiskt på helt andra nivåer, där gjort kunde bli ogjort och där man kunde läka och förlåta på ett helt annat sätt än i det här, det verkliga livet.

Om jag kunde vända blicken ut mot fönstret och se en helt annan värld där ute. Precis samma yttre; en himmel dränkt i vitt dis, halvblöt snö på buskage och marker, julbelysningar och vinteräpplen. Men med ett annat innehåll. 

Inatt så drömde jag någonting mycket sorgligt. Och det fick mig att vakna upp med känslan utav att någonting som jag önskar hade funnits, fanns på riktigt. Men jag vet ju att en dröm är alltid en dröm. Och medan tjocka snöflingor faller för första gången här uppe i år, och medan vi köper en fjärde omgång glögg och slår oss ned i filtklädda soffor, så finns där alltid en ihålighet.

Jag ser återigen tillbaks. På någonting som hänt på riktigt.

"Hur gör man?"


Jag har väntat årstider på att se svaret någonstans. Jag har till och med tittat längre bort än jag någonsin varit. Och jag önskar att jag hade haft ett svar. Det är allting jag önskar mig i år.

Så låter vi årstiderna börja om. Och nästa gång jag tittar ut genom fönstret,  på den yta som jag är så van vid, så vet jag att du inte fattas.




wanna live with the stars before it's too late...



Time after time when the going gets rough
and you don't know, you don't know how to stop
Time after time when the going gets rough and
you don't know/you don't know how to stop
Then I stand beside and wave with golden arms

Light and more light

Put light in this scar

Oh someday you'll know light is what you're made of

Then we'll hang around above the sky with our golden arms


It's a beautiful world
I don't want to come down
I fall in love when I live with the stars, Within and without
But I live in an age where neon is light
I want to live with the stars, Without and within

Because behind the clouds we cease to begin eternally


Come along there's a gene
That we could have if we believe
Come along there's a gene
That we could have if we believe

I sit around and wait
I want to live with the stars before it's too late


Come along there's a gene
That we could have if we believe



jag hade velat berätta för dig

Alla dessa rader, fysiskt framför mig, uppslagna och väntandes på att jag ska ta mig an dem. Läser en mening, flyter iväg, läser en till, Men jag måste hela tiden återgå till att ta bort hinnan, den som visar upp en annan bild än svarta bokstäver.

Jag ser en grön, grön sommardag. En vattenfylld yta, där en båt reser sig ur mitten. Stigar som är jättesmå under de där höga träden. Och jag ser så många stenar. Försöker greppa att någonting kan vara så vackert när det främst är så fullkomligen, urgröpande sorgesamt. Ett aldrig förr så ödesmättat läte som det ur klockorna säger att det är dags. Försöker förstå mig på alla dessa rader med blomhögar på ett golv som glänser under soljus genom höga fönsterrutor. Försöker förstå mig på bänkrader, mörka och välanvända, alldeles för tydligt avsedda att sitta på denna gång. 

Jag hade velat berätta för dig om saker.
Men ända sedan jag satt på en utav de där mörka bänkarna så har det sjunkit in att jag inte kan berätta någonting alls för dig. Det enda som berättas om igen är det inom mig.

Och idag började berättelsen med den där gröna, gröna sommardagen.

sorg

Ibland måste man vara stark.
Fastän man inte vill behöva vara det.

Det här inlägget tillägnas en som var viktig för den som varit med mig på ett eller annat sätt under hela mitt liv. Vila nu i frid, är du så snäll.


how will I rest my head?

Haft en dag med väldigt mycket intensiva diskussioner relaterade till studier. En produktiv, bra dag på det stora hela. Men det är så fascinerande hur jag plötsligt inte kan hålla ute det som rör sig inombords.

Det finns ingenting jag kan säga för att du ska komma tillbaks.


Ingenting som kan förvandla föreställning till verklighet, ändra på det som har känts så fel, förvandla sagda ord till andra mer hjälpsamma ord. Det som är definitivt. Jag kan inte ändra på det som är definitivt. Den frustrationen är så tom. Saknar konsistens. Det som finns är sanningen, that's it, sen får man hantera den bäst man vill.

Jag kan se världen i helt andra nyanser nu.
Det är så enkelt att tänka att man förstår nog vad andra går igenom, men när man sedan får uppleva det själv så blir det så tydligt att det förstådde man inte. Ibland försöker jag föreställa mig den dagen där nyanserna blir som de var tidigare; lite naiva i sitt ovetande. Fast man kan inte sudda ut en erfarenhet, den har redan gjort sitt med mig, och min värld har målats om.

Jag skulle vilja vakna i en värld där du kunde levt vidare.
Av själviska skäl, och av större skäl, skäl så som du ju brydde dig om i ditt sinne på många sätt. Vilken fantastisk värld det hade varit. Och jag lovar att jag försöker fixa den här världen så gott det går.

Lovar du att du hejar på mig därifrån?



ett år

Idag är en så himla sorglig dag.
Det är helt enkelt så otroligt sorgligt att tänka att vi har varit utan dig ett år och ett år är förlängt till en livstid nu när du har försvunnit ifrån oss. Det är så otroligt sorgligt att påminnas om allting man älskade med dig, och veta att det har tagit slut nu.

Idag är det så svårt att se en sol skina, att planera livet, att höra fin musik. Att veta att jag har några få bilder på dig och mig tillsammans, tagna i tron om att det skulle bli ännu fler.

Vet inte när det här går över, det här mest påtagliga. Vet inte heller om det gör det. Men jag tänker att jag verkligen är rädd för den dagen då jag börjar glömma bort din röst och hur du pratade, när minnena om hur du rörde dig blir alltmer otydliga. Jag är så rädd för den dagen om den kommer och jag är så trött när jag väntar på att tiden ska gå-

hade vi inte träffats den där sista gången hade påtagligheten kanske suttit lösare. Men nu har den fäst sig. Och när sommar kommer över mig är det inte den obekymrade, och när student, fester, kvällar i soffor och några telefonsamtal mellan oss är framför mig i mitt huvud så känns det än så svårt att förstå.

Jag förstår inte livet men än mindre förstår jag döden, Anders.
Tragedier är orättvisa när de drabbar de som var sådär goda som du.

Livet är inte rättvist. Jag hoppas att döden är det, vartän du nu är. Att du aldrig behöver känna någonting ont. Och nu när också Rikard har lämnat jordelivet, så hoppas jag att ni återigen får spela musik tillsammans.


Anders Flemström,
ett år var förut bara ett år
nu känns det ännu längre

du har fått livet att kännas mer värdefullt
men också hundra gånger mer skört

det finns några rader, enkla och fina
som alltid får mig att tänka på dig

Somewhere over the rainbow skies are blue
and the dreams that you dare to dream
really do come true
If birds fly over the rainbow
then why
oh why
can't I?




Idag är en så otroligt sorglig dag.
Vi saknar dig.

världens modigaste 11-åring

Denna berättelse berörde extra mycket.

ofattbart på många sätt

Flaggorna lägger kontrasten rött mot gråa klippväggar och en havsyta som för det mesta skvallrar i mörkblåa, skvimpande vågor. Vindar som växlar och ibland avslöjar hela bilden, men annars mest tygstycken som hänger på baksidan utav båtarna i hamnen.

Förut hittade inte lika många hit. Om det berodde på att hamncafét ännu inte hade byggts, eller om det är så att besökande nu har tipsat varandra om billig mark och fina trähus som ibland ligger med en bakgrund som når så långt ut i skärgården att man bara ser en tom horisont och öppen himmel, det vet jag inte. Men nu är det gott om Norrmän på den lilla ön i Bohuslän där jag har spenderat somrar ända sedan barnsben.

Vi delar alla detta. Vi bor nära varandra, vi ligger på samma klippor och solar oss, och vi handlar i samma köpcentrum uppe vid gränsen.

Den största skillnaden mellan oss är nu att är du Norsk idag, kanske du precis har förlorat någon eller flera. Du har kanske bevittnat någonting som du aldrig kommer sluta spela upp i ditt huvud. Du har kanske gått bort, på ett sätt som är så onödigt och så grymt att dina närmsta aldrig kommer att kunna sluta föreställa sig hur det kan ha gått till. Du kanske är vän till en vän till någon som har upplevt en tragedi som skakar om på ett sätt som känns i kroppen även för oss som inte var där, även för oss som inte ens var i närheten. Du har kanske suttit i en båt och tvingats välja bland simmare som desperat vill ha plats i din båt allesammans eftersom att de är chockerade och snart inte orkar simma mer.

Allting på grund utav ett sjukt sinne.

Vi delar inte språk, och vi delar inte tillhörighet om man ska hålla efter gränser i kartböcker. Men idag delar vi sorg, igår gjorde vi det också, i fredags delade vi chocken och framöver tar vi varje steg framåt tillsammans.

Vila i frid alla offer, och styrka till alla anhöriga.





...


jag känner mig paralyserad

hah

som om jag vet hur det känns egentligen.


till dig när luften vill gå ur men inte får



oförståelse.


Låt mig bara säga att jag saknar dig.

Jag bär på en önskan att bearbeta någonting, och det är inte bara är en återvändsgränd utan också en ofattbar rädsla för att släppa taget.

Ja. javisst, jag har sagt det så många gånger och jag har tänkt det tusen gånger om, men jag har inte accepterat att du är borta. Jag kan föreställa mig att tänka vi ses faktiskt aldrig mer och förstå det, inse det, och kanske har jag det i vissa stunder; förstått, men inte oftast.

Det är så mycket man kan lära sig att inte vara rädd för. Man går igenom livet som ett spel där man övervinner, växer, samlar små poäng och tävlar med sig själv och andra. Jag har lärt mig att bli så mycket mer än jag trodde för några år sedan, och framför ligger dagar som knyter åren samman, och i dessa ska jag fortsätta att utvecklas

men jag vill inte
kan inte
orkar inte
vill inte
kan inte

förstå
acceptera
lära mig

att jag aldrig mer får träffa dig.

och det finns verkligen sanning i det att man måste gå vidare
och att ditt liv var ditt
men du gick in i mitt,
och du hamnade i den del som gör att en människa betyder någonting för en annan

jag hade suttit vid den där viken igen och igen för dig
men idag hade jag gjort det bara för att höra din röst och dina tankar
jag visste inte att de var en källa som inte kunde förnyas
jag visste inte

och nu sitter jag här och har hört allting om och om
men jag vet fortfarande inte
för att jag vill inte
och jag kan inte
och jag orkar inte förstå

att jag aldrig mer får träffa dig

Låt mig bara säga att jag saknar dig.

fan också

Idag gömde jag mig på lagret en stund
låtsades lite att jag inte fanns

du behöver inte låtsas

är det så att jag fortfarande inte fattar,
är det så att tiden har gjort det den tydligen ska göra?

stirrar på vadsomhelst och försöker bearbeta samtidigt.
varsomhelst. för du finns inte på särskilda platser.

Distansen är så enorm.
Jag undrar allt om livet för att jag har sett det försvinna.

Kan man leva för egen lycka utan att det gör ont i andra?
Och kan man vara lycklig ensam?
Är ensamheten något som mäts i antal person brevid - eller i hur pass mycket de brevid förstår?

och vad fan spelar det för roll sålänge man känner sig glad?
om man inte gör det då?

Får man älta, skrika, gråta, prata, skratta, förtränga, leva ur det som finns därinne, och ändå behålla sig själv som man är egentligen? Finns det något "egentligen"?

Vi är vad vi är.
Förutom om vi inte är längre.

Allting är annorlunda. För att ett helt perspektiv har omformats. Och livet är beroende utav perspektivet, helheten. Därför är det kanske läskigt att det så enkelt kan rubbas.

fanfanfan
ge mig ett perspektiv som åtminstone jag kan förstå mig på.

why does my sould feel so bad

att du andas.

ibland så låtsas jag fortfarande.

i never let myself say thats enough

it is indeed a mad world.

Get better.

hope there's someone



Vaccum, vi vandrar i det, när vi låtsas att vi är okej med verklighet och det mytomspunna ödet. Jag tror inte på att våra öden utstakas när vi föds, men jag vet att vi föds in i olika förutsättningar för att leva.

Och här går vi.
Ett rangligt led, raka ryggar eller sänkta huvuden.
Alla känner.

Vi alla känner. Men jag vill inte raffsa skal på ytan tills de tvingas bli öppenhet. Jag vill inte begära av andra att de ska vara som jag är. Det är bara det att det känns som att stå och fingra på en filmduk ibland, när jag ser mig omkring. Det är som om rop läses upp för en publik som väntar på nästa scen redan innan de begrundat den de beskådar.

Jag vill bara inte tänka att scenerna från förra året inte spelar en lika stor roll nu idag, bara för att filmen fortsätter rulla.

Jag spolar ofta tillbaks. Fingrar längst en småsuddig filmduk som spelar samma bilder om och om igen. Det har gått säsonger och med vårsolen önskas sommar, men den här gången är det annorlunda. Det är så mycket som är annorlunda.

Några ord och en lång sekund, allting annorlunda.
För första gången panik och det är omöjligt att pausa. Det är jag som skriker så ofattbart, men det märker jag inte i en ansträngd hals för ljuden slänger sig ur mig för att de måste, lika naturliga som andetag, och hjärtat önskar större utrymme i en bröstkorg som bara gör så ont. Så ont som det någonsin gjort.

Scen.

Allting står bara så stilla ett tag.
Världen blir min. Stunder utan perspektiv ligger om mig. Förstår inte att det nu ska finnas mera utanför den ruta jag trampar på. Den är begränsad till det om oändligheten.

Du är oändligheten.

Verklighet.

en som inte finnes mer



Det mest relevanta är inte bristen på kontakten med en person under en viss period, utan att man en gång hade kontakt. Och därmed har man hållit fast i bilder utav varandra, likt mentala slideshows. En sekund eller i flera timmar kan de sträcka sig. Med hintar om en röst, utav rörelser typiska för den man minnes. 

Jag minns dig, min gammelfarbror. Jag minns dig och jag ser framför mig gåsmiddagar med långa rader utav släktingar, rum som är inredda med färger av en tid då jag inte fanns. Jag ser dig i dina glasögon som inte riktigt la lock på det busiga i blicken, det där som finns i din sida av släkten.

Nu har du upphört stega med oss.
Du såg årstiderna byta form medan det dök upp färg på tv-skärmar världen över. Du satt säkert i bilen med farfar då han lyfte biltelefonen och ringde in ett samtal vars enda sätt att nå fram var att skickas ut som radiosändning. Och när jag föddes hade du hunnit med så otroligt mycket mer än vad jag har nu under mina år i livet.

I dina ögon har vi förevigats, och jag hoppas att du i själ tog med bilderna utav de som stod dig närmast. Att du i bland spelar upp dem för dig själv.

Vila i Frid, Franz. Frasse. Vi tar hand om din bror åt dig.

Tidigare inlägg