.

Inte vet jag om Chris Martin gick på någon överenergi när han uppträdde med bandet på stadion igår men Coldplay var igång i allra högsta grad, stadion ekade och det flög konfetti och ballonger och glädje tillsammans med fyrverkerier och ljussken från alla möjliga håll.

Glada rop, och ibland ren utav skrik, varvades med ett lätt regn till tonerna utav Fix you och när de körde en pianostund med otippade Warning sign så kändes det så rätt för mig som har råkat favorisera just den låten av den stora mängden som bandet har hunnit göra genom åren. Det var underbart att se dem live. Underbart att stå längst fram under hysteriska färggranna konfettiregn och sträcka upp händerna mot en sky som skänkte lätt regn över svettiga publikarmar. Och för att sätta krydda på upplevelsen så stod jag längst fram och åtnjöt föreställningen.

Jag säger som aftonbladets reporter: 4 av 5 möjliga.

Japp. Här har vi det förbannat bra, jag och Julia.

Ifall jag genom livets outgrundliga vägar hade hamnat på andra sidan jordklotet, var född naturbegåvad och tillräckligt kreativ för att öppna en läcker vintage webshop och hade en stor äventyrslystenhet som övervann min nuvarande orosläggning... Ja, då, då hade jag levt exakt som Amanda Malm gör.

En för mig off the roof inspirerande blogg. Varenda foto, plagg, färg, plats. Allt ser så ljuvligt ut att jag smäller av, och det bästa är att hon lever sitt liv exakt så som hon känner för.

Heja heja heja. Tänkte precis skriva att om jag hade vart rik så hade jag köpt ett utav hennes handgjorda laptopskydd för 1000 spänn men jag tror inte mitt bekymrade sinne skulle kunna ursäkta att frakta någonting från Australien för mitt estetiska nöje..

Dessutom så inser jag verkligen att jag behöver mer färg i min bloggdesign. Upcoming!

* Citat från äldre man som jag och Emil passerade i Skövde.

Harmoni i den lilla villan i Västra Götaland. Uflykter längst Göta Kanal. Klappa katt. Njuta av att inte mindre än 27 kor står och råstirrar på Emil bara för att han ställer sig vid staketet och räcker fram lite gräs. Möta älgkalvstvillingar med sin mor när vi sitter i bilen påväg hem från kvällsbion. En hand som inte släpper taget.

Harmoni. Definitvt.

 

 

Att promenera med en hund, rida en stund, massera en häst, ta en kaffe i solen medan hästarna betar under äppelträden i den tryckande värmen. Avkoppling.

 

Av alla platser på jorden, eller i dagens solsverige för den delen, så har jag inget emot att stå instängd i ett köpcentrum hela dagen.

Ungefärlig nivå på död-inombords* skalan: 4

* Död-inombords skalan är en skala från 1-10 som avser påvisa exakt hur aktiviten i bröstkorgen formas från ett glädjesamt tillstånd till ett mindre stimulerat som sedan riskrerar övergå i total vardaglig likgiltlighet.

Sjuhundratrettioåtta dagar sedan.

Solen gick ned för evigt. Eller så fastnade den på himlen för dig. Det blir aldrig tid för mig att veta, hur grässtrån reste sig i samma stund som du lade dig ned.

Här så låter vi fortfarande våran hud känna av ljumma sommarvindar. Gråsmekta vyer låter sig finnas till vårat stora förtret den här sommaren, då vi alla önskar värme för att orka med ännu en vinter. Fordon far över hela landet för att ta oss till sommarstugor och flygplatser. Vaga försök att dölja bitterheten då vi vaknar ännu en morgon till regndroppar smattrandes genom vidöppna sovrumsfönster.

Din sista sommar var vackrare. Jag minns den som glänsande; grönskan, blå himmel, vita moln. Det kanske är en efterkonstruktion i mitt huvud. Jag hade frågat dig om jag kunnat.

Det var sjuhundratrettioåtta dagar sedan och datum förblir symboliska. Tiden som passerar är mer skrämmande. Saknaden som återvändsgränd lämnar inte mycket till tröst; en kär vän ersätts aldrig utav kalendermånader av nya intryck. En kär vän har en röst som man alltid vill minnas och jag lovar mig själv att inte glömma bort.

Du blev min bryska påminnelse om att livet har en ände. Du förstärkte min tro till att ta till vara på vad som finns under mina fötter. Du byggde vidare på min vilja att göra skillnad i den här världen. Du var glädje, stöd, värme. Du lärde mig vad det innebär att vara stark. Kanske kan man inte begära mer utav en själ som var så rastlös.

Evig nyfikenhet är någonting jag måste lära mig att leva med, för jag undrar så vad du hade sagt om mitt liv just nu. Den bestående omöjligheten att få prata med dig igen gör avståndet mellan oss vid som en hel livstid.

Jag ser att himlen spricker upp lite nu. Altanen där du har suttit omgiven utav dina vänner börja sakta men säkert torka upp efter nattfukten. Snabbt spelas det upp i mitt huvud hur du generat säger "oh, hello" på knacklig engelska till en tjej på festen som du inte visste om var från USA. Du frågade plötsligt varför alla pratade engelska och små skratt spred sig runt det sporadiskt ihopsatta långbordet. Det var en kväll utav varenda kväll som någonsin funnits då vi inte visste att du skulle lämna oss.

Glädjen varje gång du klev in genom min dörr kom inte ifrån en förnyelsebar källa.
Sista gången vi sågs förändrades allting.

Borta idag. Men en vän resten av mitt liv.

Jag upptäckte precis att jag, bråttom till bussen som jag ju hade i igår, helt sonika slängt mitt smink i soptunnan när jag sminkat mig färdig. Och jag är ju inte den som återanvänder smink som legat i en soptunna, direkt.

Jaha... Det var ju bra.

 

Upp och ned.

Jag befinner mig nu i samma tillstånd som när jag vaknade imorse. Stress. En av de värsta känslorna; den angriper från så många håll samtidigt. Jag har en onödig energi i hela kroppen, vill inte sitta still. Det känns som en dallrande vägg av gelé kring mitt hjärta, det vibrerar bara av att jag andas. Jag måste göra flera saker samtidigt för att inte bli alldeles tossig. Jag är trött, så trött. Men mest mentalt. Jag är känslig, mer känslig än vanligt. Hela dagen har jag fantiserat om att få komma hem och krypa ner i soffan och bara gråta tills allt släpper, men det händer inte, jag är nämligen alldeles för oavslappnad för att kunna lägga mig ner en tillräckligt lång stund för att bryta ihop.

Märkligt detta, inte sant.
I såna här lägen gör man bäst i att vänta. Ta det lugnt och härda de stunder som är värst tills man faktiskt återgår till normalläge igen. Vad man däremot inte gör särskilt klokt i är att fundera för mycket över livet, framtiden, lyckan, meningen. Därför är det förstås exakt det jag sysslar med just nu. Samtidigt som jag byter låt på spotify utan att låtarna har hunnit komma igång, kollar på tv:n, försöker planera morgondagen i mitt huvud och kollar facebook varannan minut. Som sagt; stress.

Vart ska jag börja (nej, jag har inte kommit igång ännu)?
Idag har jag reflekterat över följande saker.

♦ Hur beklämmande det känns att det finns så mycket vackert i världen som jag aldrig kommer att ha tid och pengar att se. Ska jag ha pengar måste jag jobba och då kommer jag inte ha tillräckligt ledigt och sen fungerar det på samma sätt åt andra håller, ni hajar. Dessutom är det inte moraliskt försvarsbart att flyga runt för mycket. Ni hajar. Herregud. Klimatet. Vart ska jag börja?

♦ Hur svårt det är att hålla löftena man avger till sig själv. Varför lova sig själv någonting man inte kan hålla, saknar man den självinsikt som krävs för att inse att löftet kommer att brytas eller är kanske så att man måste fortsätta ha ribban högt för att ens ha möjligheten att såsmåningom lära sig hålla sina löften?

♦ Hur beklämmande det känns att det jag valt att studera egentligen inte är det jag förmodligen skulle göra bäst ifrån mig inom. Jag hade nog kunnat göra någonting som kom mer naturligt. Jag vill hjälpa men vet aldrig hur.

♦ Hur är det möjligt att det tog 22 år i livet för mig att lära mig att tillaga sås? Mat i överlag? VAD har jag egentligen levt på de senaste tio åren? Varför är jag så lat när det gäller min egen hälsa? Varför har jag aldrig i princip aldrig lyckats hålla en budget?

♦ Lär jag mig verkligen att tidigare erfarenheter i handling eller vet jag bara om nästa gång att jag gör ett misstag men kan inte låta bli ändå?

♦ Om jag har sådana här livskriser regelbundet nu, vad ska då ske när jag hamnar i typ medelålderskrisen? Be till högre makter att jag har lagt ner bloggen till dess så slipper ni uppleva eländet.

Jag ville egentligen skriva någonting vackert ikväll. Ville hitta nya ord att beröra ämnen med, få utlopp för lite utav allt det som pressas mot min pannlob. Kanske ta tillfället i akt att berätta om hur det är när man är ständigt jagad inombords.

Men sen är det ju så att det är upp och ner som livet går. Är jag nere nu, då är jag kanske uppe imorgon. Så i dessa lägen kan det vara dumstridigt att skriva alltför mycket då det helt enkelt riskerar att bli väldigt dramatiskt och ledsamt, vilket kanske inte är representativt för hur jag känner om bara några timmar.

Gårdagen var precis sådär som man föreställer sig varje vinter när man ser fram emot sommaren. Vänner, konstant skinande sol, lekar, picknick, grönt gräs, vatten. Min tacksamhet över att vara ledig just denna dag, efter förra veckan, vet inga gränser.

Lovely.

Min syster brukade spela Antony Hegartys musik när jag var i yngre tonåren. Det sprang ut ur datorhögtalarna, när han sjöng för livet om att vara annorlunda. Jag minns att jag tyckte att han var konstig. Så ni förstår ju, att hela hans budskap var viktigt; jag finns, och jag är den jag är.

Så gick det många år, hela tonåren faktiskt, och döden kom in i mitt liv för första gången som brutal och närliggande. Det var någonstans i den vevan jag för första gången hörde Antony & The Johnsons - Hope There's someone, och det var då jag började lyssna på hans texter. Fastnade lite i hans harmonier ibland. Lyssnade om och om igen. Insåg med ens att det konstiga var ju inte mer konstigt än att Antony uttryckte vad han känner och erhåller en änglalik stämma därtill. Många verkar bli frustrerade över att man inte alltid kan avgöra på rösten om han är kvinna, eller om han är man. Kanske jag också till en början.
Jag hajar väl idag att det inte är viktigt.

I helgen så var det nyöppning för festival i Stockholm och jag var på jobbet när Antonys för mig egendomligt berörande musik gjorde entré på scenen. Och jag tänker på vad Antony sade i en intervju i DN .

"– Ingen kommer att bry sig om terrorism om 100 år, inte recessionen eller homosexuellas rättigheter heller. Allt vi kommer att fråga oss är vad vi tänkte när alla varningsklockor ringde om naturens förfall och vi brände igenom allt utan att tänka på konsekvenserna. Vi tror att vi kommer att vara i rymden vid det laget, hitta en annan planet. En annan cell att ockupera när denna är förbrukad."

Jag hade kunnat stå där enbart för att jag vet att tillsammans hade vi kunnat känna oss lite konstiga. Lite som att man står på jorden och undrar om alla andra ser det man själv ser. Ibland vill jag vända mig om, till en främling eller en nära vän, och fråga, "varför gör vi ingenting?". Jag vandrar igenom köpcentrum och ser på REA-skor och funderar på vad naturen töms på. Ser betonggolv och undrar hur marken därunder såg ut för hundra år sedan. Funderar på om jag någonsin kommer att sitta på ett flygplan igen utan att känna en stor skuld gentemot det klimat som värms upp. Stundtals påminner jag mig om hur meningslöst det är varenda gång jag går omkring och oroar mig över vilka klädesplagg som egentligen matchar eller vad folk ska tycka om att jag har gympaskor till mina chinos.

Jag känner mig väldigt ofta lite malplacerad. Som om det som bubblar inombords behöver tystas ned. För alla vill inte höra på det hela tiden. Många vill inte höra alls. Men lyssna inte på mig; det är inte det jag vill. Jag vill bara att vi tänker på vad vi gör. Jag menar bara att vi behöver göra någonting och att jag inte står ut med att vi sysslar med så mycket annat istället.

Amanda Mair är förbryllande tonsäker och härlig, dock tycker jag att hennes röst gör sig allra bäst på spotify då det är inte är störande ljud i bakgrunden.

Jag vet inte vad ni tänker när ni ser de här bilden. Tänker ni kanske att det ser lite ofärdigt ut? Undrar ni vad man ser om man kliver genom dörren, ut på balkongen? Tycker ni, liksom jag, att de små tegeltaken utanför påminner om när man kollar ut genom ett hotellrumsfönster i Asien?

Kanske behövs det en matta och lite undanröjande. Men en sak är säker. När jag ser den här bilden, då ser jag mitt hem. Det kändes inte jobbigt att lämna min etta och placera mina saker i det nya rummet. Det var inte jobbigt eftersom att nu, när jag kliver ut ur mitt rum, så finns det här härliga vardagrsummet och i det kommer jag ofta finna min kära Julia vid soffan, eller kanske matbordet. Och vi kommer kunna prata om allt och inget när vi vill. Vi kommer att sitta under hösten i vår stora soffa med tända ljus omkring oss, äta frukt ute på balkongen under eftermidagarna även när det egentligen har blivit något för kyligt, otaliga kvällar kommer passera där vårat gäng är samlat med varsin kopp te och en förmåga att få tiden att gå utan att egentligen göra någonting än att bara vara oss själva, tillsammans.

Inflyttningen skedde för två dagar sedan och imorse så åkte jag tillbaks till Stockholm för att jobba. Det står fortarande kartonger på hög i mitt rum, och möblerna vet ännu ej exakt på vilken kvadratmeter de ska få bo för ett optimalt unyttjande av ytorna. Det fattas lite gardiner, och kanske en liten byrå eller två. Men solen skiner så fint på balkongen, och de höga fönstrena i mitt rum gör det så härligt. Det gick på nolltid för mig att förstå att jag kommer att trivas.

Jag kan knappt bärga mig tills jag får åka hem igen.