.

Alla dessa rader, fysiskt framför mig, uppslagna och väntandes på att jag ska ta mig an dem. Läser en mening, flyter iväg, läser en till, Men jag måste hela tiden återgå till att ta bort hinnan, den som visar upp en annan bild än svarta bokstäver.

Jag ser en grön, grön sommardag. En vattenfylld yta, där en båt reser sig ur mitten. Stigar som är jättesmå under de där höga träden. Och jag ser så många stenar. Försöker greppa att någonting kan vara så vackert när det främst är så fullkomligen, urgröpande sorgesamt. Ett aldrig förr så ödesmättat läte som det ur klockorna säger att det är dags. Försöker förstå mig på alla dessa rader med blomhögar på ett golv som glänser under soljus genom höga fönsterrutor. Försöker förstå mig på bänkrader, mörka och välanvända, alldeles för tydligt avsedda att sitta på denna gång. 

Jag hade velat berätta för dig om saker.
Men ända sedan jag satt på en utav de där mörka bänkarna så har det sjunkit in att jag inte kan berätta någonting alls för dig. Det enda som berättas om igen är det inom mig.

Och idag började berättelsen med den där gröna, gröna sommardagen.