.

Det är lite löjeväckande att jag efter tre dagar med studerande 10-17 och lite mer därtill, har insett att jag hade glömt hur det var att verkligen lägga ned energi på studierna. Det jag lär mig i denna utbildning är i högsta grad relevant och applicerbart på det verkliga livet, men med tanke på det låga studietempot under perioder så tappar jag mig själv och får inte igång motivationen.

Det är en behaglig känsla att sitta här, sunkig som fan och med mer arbete kvar, eftersom att jag tror att det kommer bli bra och framförallt så kommer det att vara värt mödan. Fascinerande dessutom hur man lär sig mer än vad man själv insett, och hur härligt och rent utav underbart det är att faktiskt kunna saker. Kunskap måste vara bland det bästa som finns. Just nu så vill jag ut och rädda världen genom att transformera regionala organisationer och dela med mig utav min visdom (nu är jag fullt medveten om att jag överskattar min förmåga) för att lösa problem.

Jag menar bara att det är ett positivt tecken att jag har vaknat ur min mental studie-dvala. Förvisso lagom till sommaren, men jag kommer ändå att behöva den här optimistiska känslan när jag skriver uppsats under helgen.

Det här med växtvärk i visdomständerna, är det okej att vakna mitt i natten och vråla "FYFAAAN vAD ONT DET GÖR" för sig själv? Annars har jag definitivt gjort bort mig lite.

Annars då?
Tackar som frågar. Grejen är den att jag inte har tid för någonting annat än skolarbete, att vara kär, och att få soltimmar. Det är inte helt dumt här borta. Jag har anledning att stressa men har valt att gå in i något slags paus-läge där jag inte tillåter mig själv förstå hur mycket jag faktiskt behöver hinna med på såpass kort tid.

Nu är det grupparbete slutredovisning uppsatsskrivning utekvällar fikastunder flyttpackning flyttstädning och massa kärlek.

Bläddrade lite bland gamla bilder när denna dök upp från september 2008. Det känns bara som att den är riktigt jävla underlig och jag funderar på varför jag har glömt bort att den existerar.

Pja, där ser ni.

En känsla att inte ta för given; solvarma ben som som precis lagt sig ned. Hårstrån som faller så lätt mellan fingrarna, en avsaknad av strävhet som kan finnas annars. Den näst intill befängda oförmågan att känna kraven omkring en, då man inte avser att att lägga ned så mycket tid som man bör och brukar på att begrunda det som måste göras. Som om allting löser sig av sig självt. Det är kanske det att man vaknar och har någonting att titta på, medan träden utanför inte längre ser ut som taniga siluetter. Morgongröna blad klättrar runt grenarna och bildar det där skenet, unikt för sommarmorgnar. Skenet stör kanske en kort stund eftersom att det är ljust och man är nyvkaken, men strax är det precis samma sken som gör att man vill sätta sig upp och påbörja den nya dagen.

Det är kanske det att gråzonerna har fått skärpa och man stannar upp ibland och uppskattar förändringen för att den är nyanserande och man kan förstå varför det har blivit så. Jag vet inte vad man ska önska sig i livet, olika sinnen längtar efter olika saker och varför hjärtat bultar olika hårt det är upp till hjärtats ägare att klura ut. Men det är skönt att känna att vissa utav alla dessa märkliga idéer man har om vad ett liv ska innebära faktiskt kan uppfyllas på sätt man inte trott, förväntat sig eller hade ansett troligt. Det är spänningen och slumpen då den är som mest aktiv; och även då jag njuter så är jag noggrann med att inte bara åka med. Jag vill känna och jag vill bekanta mig med allt, jag kan inte tillåta mig själv att bli biroll i mitt eget liv när det finns så mycket värdefullt att fokusera min energi på.

Just nu så kan jag inte riktigt separera mig själv ifrån förtjusningen i att någon med så ovanligt lena hårstrån kan få mig att bli så befängt oförmögen att reflektera över alla de där kraven omkring mig.

Jag har spenderat många år med att fundera över hur jag ställer mig till världens miljöproblem och hur de bäst bör tacklas, och nu sitter jag här med en uppgift där jag ska förklara just detta; med endast 1500 ord.

Hallå i lådan. Min utbildning utmanar denna gång eftersom att det känns just så oerhört angeläget och massivt att ta sig an.

Jag har insett att jag inte är så rädd som jag ofta tror. Det är nämligen så att man tycks bära en sinnesbild utav sig själv som inte överensstämmer men det egentliga, men så vill man inte alltid tillåta sig själv att ta åt sig av det egentliga heller, för visst finns det en viss bekvämlighet i att tilldela sig själv vissa egenskaper som man sedan håller hårt i?

Det är bekvämt att utnämna sig själv som rädd, för då får man nämligen vara det. Det är som en säkerhet som ligger och lurar, någonting att ta till med då man känner sig ängslig och helst vill krypa ihop och vara liten eller då man inte vill anstränga sig för att ta steget emot det som gör en nervös eller orolig. Och vad är då det värsta som kan hända, kan man fråga sig?

Att vara rädd; jag har inte lust att vägra detta, hålla inne känslor om det är så att jag vill släppa ut dessa, jag vill absolut vara rädd ibland för att jag är det ibland. Enkelhet. Men det betyder inte att det är en dominerande egenskap. Jag agerar ju faktiskt inte efter rädslan. Just nu i livet så har jag valt eller hamnat i lägen då det kanske hade varit enkelt att säga "nej, jag backar", men jag gör ju inte det.

Vad tänker in om era själva? Vad har ni bestämt er för? Är ni verkligen det? Jag har gått omkring och benämnt mig själv som blyg vid många tillfällen man jag har inte varit med om att någon annan har ansett att jag är det. Det är ju rätt gulligt att vara blyg kan jag ju tänka, och jag menar, är man blyg behöver man inte heller prestera så förbannat på förfester om man inte känner sig social för stunden. En gång för alla så bör jag däremot konsolidera att näe, jag är inte blyg.

Nyttiga insikter!

Mina tankar är så oerhört aktiva. Varför får jag inte ner dem i skrift?

Skog och skog, hagar det väl kanske. Det duger helt fantastiska bra att sätta sig i kohagen och känna dofterna och njuta utav att det inte finns varken hus eller människor, mest djur eller goda vänner som man ändå bara vill ha omkring sig mest hela tiden.

Sommar, sommar, sommar, sommar.

HUMOR

Optiker: Du studerar antar jag?
Jag: Jajjemen.
Optiker: Långt kvar?
Jag: Ett par år.
Optiker: Okej, så du ser ljuset i tunneln i alla fall.
Jag: Jag tycker det är jättekul så jag stannar gärna!
Optikern: Va?
Jag: Ja, jag kom hit från Stockholm i höstas och tycker det är jättekul att bo i Växjö.
Optikern (uppriktigt eftertänksamt): Men varför..?

Tänka sig att man kan faktiskt trivas i Småland också.
(Fastän man får sämre och sämre syn, bör tilläggas)

Bild från hyresbostaderivaxjo.se

Till hösten så lämnar jag denna lilla etta med kokvrå och flyttar in i en trea. Jag och Julia i en lägenhet med balkong = redan nu ser jag fram emot denna höst. Det kommer bli så fint och överjävla härligt!

Någon gång i livet bör man bo med en vän, och nu får jag möjligheten att göra detta. Denna lilla lägenhet har varit god mot mig, men det ska bli såååååååå skönt att slippa den trasiga dörren, hålen i väggen, fläckarna på tapeten, det kalla draget från fönstrena, de högljudda ljuden från kyl och frys när man försöker sova...

Underbart! Det kommer att bli GRYMT!

Så ser jag ut genom mina dammiga fönsterrutor och inser att de största komplimangerna här i livet är inte alltid menade att vara de största. De bara blir det för att de får en att känna av konsistensen i det som är ärlighet. Man får inte enbart en hint, en glimt, det är helheten i någonting som sagts ämnat till den man är.

Med dig så önskar jag inte att jag vore mer än vad jag redan är.

Bäst i fest just nu.

Nu har jag ju förbannat många fantastiska vänner, men så laddade jag upp bilder ifrån gårdagen och fastnade inte helt otippat på detta bedårande förevigande på mig och min Julia. Och så känner jag såhär: fan vad berikat mitt liv har blivit utav denna människa. Ibland säger det klick. Och sedan klicketiklicketicklick. Att man kan komplettera varandra så pass, det är ljuvligt.

Tack du, Bullisen.

Medan jag slängs totalt mellan olika sinnesstämningar och är sömnbrusten så är jag samtidigt ganska munter och funderar på om jag inte ska ta och erövra campus sommarfest ikväll. Det är festivalvecka, vilket mest märks eftersom att mängder med människor har på sig sådana där urfula studentoveraller med massa märken på. Aldrig varit så förjust i overaller. Fan vad jag är tråkig?

Världens absolut tristaste bloggare därtill. Vet inte vad jag ska svänga till med riktigt. Skulle vilja skriva något HELT JÄVLA GALEEET, men vafan.. Ni får lite arabisk musik istället. Samma sak.

Det finns många briljanta påhitt att syssla med i den stora vida världen. Ibland när man skojar till det är det ju också skönt om man lyckas pricka in någonting riktigt orginellt också.

Därför kände jag ett uns av genuin besvikelse då mina kära vänner inte skrattade hysteriskt när jag ritade en katt på ett papper, klippte ut, höll fram och sa "Paper katt".

SOM I PAPER CUT! FATTA VAD KUL?!
En vacker dag ska folk förstå...

"Kolla en balkong", var det Sara sa innan hon skuttade ut på takplattorna utanför fönstret. Det var liksom inget snack om att man skulle sitta just där, just då, och kika ut lite över Vesterbro medan dagens starka solljus började blekna.

Dagarna i Danmark bestod självklart utav kära återbesök med människor som jag delat mitt livs resa med, men det var också dagar där jag fick ta mina nya bästa med mig. Vi vandrade omkring i Köpenhamn, umgicks med Danskarna, gick på nått sjukt 80-tals disco och fikade längst kanalerna. Riktigt fina dygn med dessa underbara människor.

Här hemma är det dammigt. Jag är inte här så mycket just nu. Jag behöver inte vara det. Att sitta vid mitt vingliga bord och äta är det jag gör, innan jag åter beger mig i ut för att vara ute eller för att gå hem till någon jag håller av. Igår sprang jag hurtigt och slog mig sedan ned på en äng, här på campus där det är vitsippor överallt och studenterna flockas på varenda liten plätt dit solen når. Det är Maj, och Maj har redan erbjudit så mycket att kontot är tömt och framför mig är så mycket att jag undrar när jag faktiskt ska ha tid att damma av här inne.

Jag bryr mig inte så mycket om det som inte är viktigt. En skön känsla som andas nuet.

I solen igår.

Jag har bränt mina knän i solskenet som under två dagar fick hela campus att klä av sig och vara utanför klassrummen nästan i nästan ihärdig manér. Vilket har känts alldeles, alldeles ljuvligt.

Jag har dock skrivit om livets skiftningar förut. Hur allting går parallelt. Och det är väl precis så det är, att när solen skiner på ena hållet så är det molnigt någon annanstans. Man kan uppskatta och förakta livet på en och samma gång. Det är ibland som om vi faktiskt förväntar oss att den ram vi är inuti ska vara immun för allting utanför. Och varför skulle vi inte vilja vaggas i trygghet, egentligen?

Det är bara det att livet är helt fantastiskt och helt fantastiskt otryggt på samma gång.
Men jag kan må bra i det; ni vet när man är stimulerad i sinne och hjärta på samma gång? Man känner sig inte tom och aldrig likgiltlig. Man är aktiv inombords. Det är behagligt även om det man stöter på kan kännas obehagligt.

Hajar ni?
Herrejistanes, min buss går strax.
MOT KÖPENHAMN!