.

Föreställ dig att du har en viss kvot med energi som du använder dig utav för att kunna fokusera när du gör det du ska om dagarna, t.ex arbetar eller studerar. Under särskilda perioder i ditt liv behöver du extra mycket fokus. Du behöver bra sömn, bra mat, frisk luft och ett stort mått koncentration och energin hjälper dig med detta.

Men så tänker du dig att hur du än gör så finns det någonting som tuggar bort bitar utav din energi dygnet runt, jämt. Det spelar ingen roll om du har ett viktigt möte eller en uppsats att genomföra, detta någonting tar inte hänsyn till någonting heller. Så är det att ha OCD. Vad jag än gör så får jag aldrig behålla den energi som jag behöver. Klockan är 12:27 och jag är redan redo att lägga ner för idag, jag är redan utmattad.

Men, det går inte för sig. Den här veckan måste jag vara tre gånger så effektiv som jag är i vanliga fall om jag ska hamna i fas med studierna så det är bara att kämpa emot. 

Till er som delar denna börda i vardagen; kör hårt, vi fixar detta.

Over and out.

Hittade en video med hög igenkänningsfaktor för mig.

Kan inte skriva mer nu dock, vill gå och kriga med mina grannar som har spelat musik i timma efter timma efter timma och det är det värsta jag vet. Hejs.

OCD, tvångstankar, är ett väldigt otillåtande psykiskt sjukdomsstillstånd. Mitt mående just nu är bevis på detta. Jag sitter som paralyserad i min soffa och vet inte vad jag ska ta mig till; det blir så när jag måste bemöta ett problem som bara kan lösas om jag utsätter mig för det jag är rädd för.

Om jag hade trott på att allting hade en mening så hade jag kanske funnit någon slags tröst i att man härdas när man tvingas genomlida saker. För på något sätt är det lärorikt att leva med en sjukdom som kräver ett aktivt bemötande varje dag, flera gånger, mer eller mindre med koppling till ångest eller skam. Jag menar jag har blivit en väldigt insiktsfull person de senaste 11 åren, och min kamp har faktiskt inneburit att jag har brutit mig loss från det som det var när det var som allra värst. Och tro mig, det krävde en jävla viljekraft. Man måste bryta sig igenom flera lager. Man ska ta sig ifrån håglöst och hopplöst, oro, rädsla och förtvivlan till tilltro, stryrka, vilja och resultat. Istället för att bortförklara så bemöter man det som framkallar rena flyktkänslor inombords.

Min instinkt just nu är att gå härifrån, men jag sitter kvar eftersom att det inte löser några problem. Och jag vet att jag måste ta tag i dem förr eller senare. Efter den instinkten kommer hopplösheten, den där känslan som sjunker in i bröstkogen och säger att "det är lika bra att ge upp. du har inte en chans. ge upp istället då".

Egentligen kan det här inlägget tyckas vara vänligt personligt men det jag känner är till viss grad representativt för någonting som över 100 000 svenskar upplever varje dag. OCD är vanligt. Det är bara det att den allmäna kunskapen inte är särskilt utbredd - alla har haft lite tvångstankar hit och dit men somliga fastnar och utvecklar dessa till ett helt system inom dem själva som invovlerar alltifrån mentala tvång till faktiska handlingar. Jag är väldigt less idag och känner mer för att flytta härifrån än att ta tag i problemet som i detta fall kretsar kring min lägenhet. 

Näe, hörrni. Nu måste jag resa mig ur denna soffa. Ta ett gäng djupa andetag, laga lite mat och försöka ignorera elefanten i rummet ett tills jag återgått till hyfsat normaltillstånd.