.

Gustaf skrev ihop en liten ramsa för Greenpeace (eller miljöns då) skull.

Supermiljöbloggens aprilskämt är både härligt och mentalt uttorkande. Den går under rubriken "Allt är löst - planet -B hittad!" och driver med idén om att vi skulle ha hittat en Jorden 2. Artikeln avslutas med

"Vissa studier tyder på att det finns en intelligent ras som redan befolkar planeten och lever i harmoni med naturen där, men världens politiker har redan presenterat en human lösning.

- Vi kan ge dom små reservat att vistas i, medan vi lär dem att hantera vår teknologi. De kommer tacka oss för det i slutändan ska ni se, säger en tjänsteman.

-Synd bara att planeten bara kommer att räcka ett par hundra år, sen lär vi dra vidare igen. Men aja, då är ju jag död, så det är inte mitt problem =D, avslutar han."

April april din dumma sill...

Jag tänker noggrannt igenom det jag vill få ner i ord.

Alternativet.
Idag dök klimatfrågan upp i föreläsningssalen. Dels i form av föreläsning, dels i form utav den fantastiskt stämningsfulla filmen Home. Ett tydligt budskap som vi alla någon gång har hört; naturen kom först, sedan kom männiiskan, och nu går det inte så bra för naturen eftersom att vi har format en världsstruktur som är kapitalistisk och orättvis.

Vi sitter i salen, klassen och jag. Det känns alltid väldigt mycket inom mig när jag ser den här filmen. Det finns ingenting jag hyser mer respekt för än naturen, och det finns ingenting mäktigare för mig än hur djuren arbeter tillsammans med den för att skapa balansen i ekosystemet.

Det finns inga alternativ. Det är allt jag vill säga.
Vi kan inte välja att inte ta till vara på våra resurser, och vi kan inte välja att låta arter dö ut, om inte annat för att vi faktiskt behöver dem också.

Varför vill tankarna få det till att man får prioritera sig själv före den mekanism som faktiskt förser oss med allting vi har och någonsin kommer att få?

Såhär är det, och det är är fakta.
Ungefär 300 000 personer dör varje år på grund utav förändringar som människan har orsakat. Vi tömmer våra resurser tills floder har torkat ut, sedan letar vi efter en ny att göra om samma misttag med. Och arter dör ut hela tiden. Djur som aldrig mer kommer att vandra på jorden för att livet verkar vi tro att vi har rätten att bestämma över.

Förnekelse är en känsla som kan räcka till för stunden. Men förnekar vi problemet nu, så ångrar vi det sedare. Flera gånger om.

Jag är inte perfekt.
Men jag har förstått att man kan inte ha allt.
Jag köper ekologisk mat, och måste kanske spara in på alkoholen när jag festar.
Jag åker tåg fast jag kan tycka att det är väldigt trist, och för att det är dyrt får jag åka hem mer sällan. Och jag äter inte kött mer än ett par gånger i veckan för att produktionerna inte är hållbara.

Samtidigt, så brinner det.
Vi sitter i ena änden av ett stort rum, kan man säga. I ena änden så brinner det och där sitter fattiga människor och djur. Vi sitter i andra änden vid nödutgången. Och medan elden kommer närme, och de övriga dör, så tittar vi på. Det är först när elden når våra tröjärmar som vi sträcker oss mot nödutgången, och det beslutet kommer att få konsekvenser.

Så är det, här på planeten jorden.
Och idag är jag väldigt upprörd.

Jag äter inte kött särskilt ofta. Jag lagar pasta carbonara ibland. Annars blir det kött om jag äter hemma hos andra, eller om jag exempelvis är ute och äter. Så någon gång i veckan på det stora hela kan man väl säga, och det finns en väldigt medveten anledning till detta.

Jag saknar paint lite så jag vill visa er med den här lilla ritningen.



1. Glad skog
2. Skövlad/eldad skog (vilket i sig släpper ut mycket koldioxid samt givetvis dödar antingen direkt eller indirekt de djur som levde där)
3. Odlingar
4. Som ger sojabönor. Som i sin tur ges till boskap som bor tätt tätt ihop, och för att producera så mycket kött så snabbt som möjligt så är sojabönorna ett billigt alternativ.
5. Sen äter vi köttet.

Miljön är mitt skäl, det och helt självfallet djurhållningen. Jag är ledsen alltså men jag kommer aldrig begripa mig på folk som bemöter djuraktivister med skepsism, är det okej att göra andra varelser illa för sin egen skull? Vad grundrar man det på? Då får man förhelvete köpa rättvist kött.

Det är alltså inte köttätandet i sig jag är emot alls. Men storskaligheten är helt ohållbar, och för miljön, vår egen hälsa samt djurens skull så skulle det räcka med kött ett par-tre dagar i veckan. Inte två gånger om dagen sju dagar i veckan. Alla dessa arter som bor i skogar kommer inte gå att ersätta. Alla dessa träd som har fått växa så länge samt hjälper oss att lagra farlig koldioxid, de måste få stå kvar och göra sitt jobb här på planeten.

Dilemma: Om vi ersätter kött med sojabönebaserade produkter i samma storskalighet finns fortfarande detta areala problem. Allting handlar om en balans, och jag säger inte att det är enkelt. Men här lever vi, så vi får hjälpa varandra att lösa problematiken.

DIS' MAH NEW PHONE.

Hej ädlingar!
Skulle inleda med "jag vet inte varför jag inte har uppdaterat under mina dagar i stockholm.." men det vet jag visst. Jag har helt enkelt inte riktigt suttit vid datorn, mitt schema var rätt välsmäckat från start. Och det har varit fint som fan att umgås med folket. Flängt runt massor, vet knappt vad jag heter och jag vet inte om jag har käkat ett enda ordentligt mål mat sedan jag kom hit. Det har jag nog inte, come to think of it.

Anyways!!
Ville berätta någonting coolt. Jag fick en ny mobil av mina kära föräldrar för att de är så snälla och kanske för att med min lånetelefon får man bara höra mig ropa "va? VA? vad saru? Vah?" pga lite taskig ljudkvalité.. Hur som helst, de tog saken i sina egna händer och tog med mig för att hitta en lur.

Min nya Sony Ericsson är en GreenHeart telefon. Den är gjord på återvunnet material, så lite kemikalier som möjligt i tillverkningsprocessen och den är lågenergiladdad. Dessutom är den för jävla praktiskt och bra, och ska hålla längre än en telefon gör i normala fall. Den tål lite stryk, helt enkelt.

Så tack, mamma och pappa för denna gåva!

Har du hört?

Har du hört det senaste?
Allting du har i ditt badrumsskåp. Hårgele, tandborste, tops, papper.
Allting som står i ditt skafferi. Mjöl, pasta, bönor, te.
Allting du någonsin har haft på dig. Byxa, tröja, jacka, vante, halsband.
Allting du använder för att kommunicera. Telefon, dator, iPad.
Allting du någonsin har druckit.

Allting som du någonsin har rört vid, smakat, köpt, använt, tittat på, slängt, haft på dig, tvättat dig med, druckit.

Det fick du av naturen.

Jag har spenderat helgen omgiven utav människor som bryr sig om miljön. Somliga har varit aktiva i partier, somliga organisationer, somliga på sin fritid, somliga via sina skolor.. Somliga försöker sprida ett budskap till sina nära och kära. Men gemensamt för alla är att de gör någonting för att det har insett att hoppsan, det finns faktiskt ingen tid över. Och det finns verkligen ingen som är medveten som inte bär ett ansvar.

Jag har försökt i flera år att dels att få andra att förstå utan att de ska känna sig obekväma och pressade, dels att leva mer som jag själv lär. Med tiden så har min passion för miljön tagit pauser, eftersom att det har varit annat i mitt liv som har tagit över tanke och hjärta. Det har börjat återhämta sig, och i helgen väcktes delar av mig.

Man kan aldrig tvinga någon att agera, men man kan inspirera andra till att känna viljan att göra någonting. Det här är ett känslosamt ämne för mig, miljön. Det har varit det för mig i många år och det är en utav få saker som jag ofta inte ens kan diskutera för att det helt enkelt är för viktigt, för att jag tappar formuleringar som är tillräckliga gällandes vad som sker på vår planet helahelahelahelatiden alltid överallt nununununu!

Jag måste bara säga det här i klarspråk:

Kära alla som läser det här.
Det finns en grund vi alla står på och den är klimatet. Det är den som tillåter oss här hemma att dricka rent, äta varierat, röra oss mellan platser; allt det där vet ni. Men ni vet också att fossila bränslen som används i produktioner, att ytorna som används till massodlingar, att fisket som krävs för att mäta våra behov, att skogarna som skövlas för att vi ska få billiga möbler; ni vet att alla de här sakerna är del utav en cirkel som är ond.

Och såhär är det. Ni kommer aldrig att komma undan. Det är ett fakum att vi har problem framför oss. Det finns inget val, det handlar inte om viljan att bry sig eller inte. Det handlar om att vi just nu står i ett läge där vi måste ändra på oss.

Varför?
Ja, för det första.
Om vi fortsätter med fossila bränslen i den här takten - fast det finns andra alternativ - så kommer vi nå en 2-gradig höjning utav medeltemperaturen. Vet ni vad som händer då? Då börjar permafrosten i norra delarna på jorden tappa sitt fäste och släpper ur metangas som legat i marken. Den här metangasen är värre än koldioxid, och kan skapa en acceleration som kan leda till temperaturhöjningar och ekosystemsrubbningar vi inte ens kan förutspå idag.

Vi fiskar ut haven. Fisken skulle bokstavligen ta slut om vi fortsätter såhär.

Glaciärerna smälter, och believe it, vattenhöjningarna kommer att dränka ögrupper som vi så vackert vill kalla för paradis och besöka när vi har gift oss.

Inom några år kommer Borneos regnskogar försvinna, arterna dö ut helt, och detta för att möta upp våra konsumentbehov. Behov som vi har skapat ur intet; behov som inte behöver finnas och garanterat inte måste vara ohållbara.

Jag tror redan att ni vet allt detta.
Och om ni gör det, och om ni inte gör någonting åt det, är det då för att det är svårt att förstå hur det här kommer att påverka oss med åren? Är det för att det ligger i framtiden och det är svårt att ta till sig?

Fattar vi inte att när vi står där om ett par decennier, så kommer det inte spela någon roll hur mycket fina prylar vi har shoppat upp, och hur gott det var med all fisk och allt massproducerat kött som vi äter så mycket att det gör enorm skada på klimtet, och att det inte var värt att ta inrikesflyg för att tåget tog ju för lång tid och vi tyckte vi var viktigare än miljön -

Fattar vi inte, att det INTE KOMMER ATT VARA VÄRT DET.
INTE ÖVER HUVUD TAGET.

Det är ett skämt; vi skövlar regnskog vilket släpper ut koldioxid och förintar arter, detta gör vi för att odla sojabönor som ska användas som foder till djur som lever trångt i misär så att vi ska kunna äta kött två gånger om dagen varje dag i veckan - när det egentligen inte ens är nyttigt eller nödvändigt att äta det så mycket, och att det är för att vi vill ha det så billigt och massproducerat som vi måste odla arealer med proteinrika sojabönor att ge till djuren. För att inte tala om palmoljan. Den vi har i godis och sminkprodukter för att den är ju billig, glöm att vi skövlar ännu mer unik regnskog för det.

Vi använder källor som inte är förnybara precis hela tiden, hur jävla pisskorkat är inte det? Förlåt mig, men hur kan människan vara så ofattbart hjärndöd när vi samtidgt är så himla intelligenta?
Hur är det möjligt? Jag undrar verkligen det, för det är fascinerande och idiotiskt på samma gång.

Det kommer bli naturkatastrofer, nya sjukdomar och självklart den vanliga obalansen: fattiga kommer att få ännu mer torka, svälten kommer breda ut sig, naturkatastroferna kommer drabba dem hårdast och vården kommer att nå dem sist.

Och utanför våra egna intressen, varför ger vi oss själva rätten att förinta arter som här levt här vid våra sida under håla våran period på jorden? Eller till och med levt och utvecklats längre? Ska vi utplåna dem för att vi vill ha vårat - när vi inte ens behöver ge upp allt och ändå kan ge dem fortsatt liv?

Vet ni vad som är värst.
Att det handlar om ekonomi alltsammans. För vi har lösningarna. Jag vet att varenda individ inte kommer att börja agera, framförallt för att majoriteten av jordens befolkning har så pass låga livsvillkor (då snackar jag inte att de inte har råd med bilar och NIKE-skor utan att de inte har mat och rent vatten och sjukvård) så de har verkligen inte tiden att agera, oftast inte möjligheten heller. Och vi som har det är ofta alldels för egoistiska. Så då är det ju bra att forskare har hittat massor utav energikällor som kan ersätta fossila bränslen, right?
Men det är ju för dyrt. Och politiker spelar ofta med andra intressen.

Jag fattar inte hur jag ska få fram det jag vill ha sagt, jag blir så otroligt upprörd. Det finns ingenting som gör mig mer förbannad än den här själviska apatin. Och hur folk kan rycka på axlarna. Jag är också arg på mig själv - tro mig, hur ska jag kunna ge upp möjligheten att resa och hälsa på vänner utomlands, att åka över haven, när jag måste flyga och jag vet att det är bland det värsta mot miljön? Att jag gör det för "min egen utvecklings skull" såsom när jag flög mellan öarna i Asien?

Somliga säger "men Annika, du måste ju leva också"
Vem säger att en förutsättning för ett gott liv är att ha möjligheten att flyga till andra sidan jorden för egenintressets skull - varför skulle inte det vara ett privilegie man helt enkelt måste åtnjuta via tåg, båt, sådant som är dyrare och tar med tid. Vad säger att vi egentligen har rätten att förorena jorden för att vi vill åka på charter i en vecka?

"För att vi vill leva lite".

Men sen då?

Hörrni.
Men sen då?

---

powershiftsweden.org

Nu kan det ju tänkas att det hade varit vettigt utav mig att skriva om detta tidigare, men jag är så virrig så vem är förvånad?

Nu om ett par timmar åker jag iväg mot Göteborg där det redan nu pågår en temahelg på tre dagar. Tanken är att samla ungdomar till engagemang om klimatet; vi behöver 100% förnybar energi, till exempel, och då måste vi visa det för politkerna. Så det är helt enkelt en briljant sammansatt helg med föreläsningar, workshops och i allmänhet god sammanhållning mellan människor som delar en dröm som ska bli verklighet.

Jag ska spendera hela lördagen på plats, sen måste jag tyvärr tillbaks för studier, men någonting som gör mig extra stolt och angelägen att åka iväg nu är förstås att min käre vän Carro har gjort ett enormt arbete med att göra Power Shift möjligt här i Sverige. Ni anar inte som hon har slitit, och jag måste självklart dit och se hennes mästerverk.

Så Götet, här kommer jag!

Södra Bali, Indonesien.


Norra Borneo, Malaysia.

Jag stör mig väldigt mycket på gränser. En person som inte är kriminell, en person som kommer från ett land men vill besöka ett annat och måste ha visum för inträde; är en person som automatiskt inte är fri.

Vi är inte fria.
Det stör mig att naturen som bara finns i vissa delar utav världen enbart får avnjutas om det nu godkänns utav en ambassad, regering, whatever, andra personer som säkert själva vill känna sig fria i grund och botten. Det sitter personer bakom precis allt men ändå finns det spärrar som är som väggar, egna rum, stängda dörrar.

Säg att jag nu hade velat stanna kvar i Taiwan, eller på Borneo? Mina fötter på marken på en planet vi delar, och jag borde väl få stå hur länge jag vill. Så känner jag.

Men nej. Jag får helt enkelt inte åka vart jag vill, och jag får inte stanna hur länge jag vill. Så är det bestämt. Grr.

Soldag igår också.

Helt ledig. Inleder dagen med att finna en ny favoritpromenad längst vattnet, och när mamma vill hem så vänder jag i dörren och cyklar sedan ut och tillbaks till stället.

Lägger mig i gräset, i ögonvrån glänsande vatten, himmel blå och fiskare på bryggor. Fågelkvitter och folk som fikar på sina altaner med parasoll utfällda för att solen faktiskt är starkt.

Känner gräset sticka mot armbågarna eftersom att skjortan jag ligger på är för liten. En obekant känsla; var det verkligen så längesen att vill rycka bort armen för att strävt och mörktgrönt gräs kan stickas lite?
Ler. Jag ler, ler och huden är alldeles varm. Det känns fortfarande att jag legat i solen.

Tänk att jag har legat i solen.

a flower blooms in the desert
as shall I
the wind forgets was has been
as shall I
the sun gives always
as shall I
footsteps fade easily
I shall not



even when I am alone
I remain

---

Jag är förmodligen inte utrustad att måla runda solar, eller fåglar med korrekta proportioner. Och det är väl antagligen så att skalan är helt åt helsike.

Men öhm, et var kul. Så why not.

NOW PEACE OUT.

Läser om naturkatastroferna i Japan, ser bilder och hör om det.
Men jag fattar ändå inte. Går inte att ta in liksom.

1200 döda, härdsmälta på kärnkraftverk befaras, städer i ruiner.

Och här sitter jag och äter en macka.

Tankar till dem som har det svårt.

Bland ett stort flöde vänner och bekantskaper har helgen fått en del minnesvärda samtal att associeras med. Prat om hur livet bör vara kul och soft har avbytts med det om en värld som slår splitter i sig själv. För det är ju så att allting människan har satt ord på och skapat, oavsett avsikt, är det vi själva som har hittat på. Måhända att pengar finns eftersom att vi använder dem, men låt oss nu reflektera över en sak.

Vi har bestämt värde. Vi har skapat börsen. Vi har hittat på procentenheten. Vi hade lika gärna kunnat säga att ekonomin är en omgång monopol, och ingenting utöver människan kommer någonsin se skillnad på papperspengarna i det spelet eller de som vi kallar legitima.

Det som finns på riktigt är en jord med generösa förutsättningar för vi människor att få liv i sällskap utav djuren. En planet där resurser, de av naturen, omger folket på så vis att vi alla hade kunnat få mat, rent vatten och fräscha boenden med hjälp utav vår förmåga att lösa problem. Det har sagts många gånger; men vi skickade faktiskt en människa till månen. Vi kan och vi kan så det räcker.

Så nu när vi sitter på olika håll och för aktiva debatter om hur ekonomin rasar, hur folk svälter dagligen, hur naturen tvättas ur på ekologiska nödvändigheter... Varför räcker ingen upp handen och säger; är det inte dags att överge den samhällsstruktur varpå destruktiviteten kan luta sig? Varför inte ta och uppmärksamma orimiligheten i att det råder misär och undernäring för att vi inte vill dela med oss utav våra papperspengar? Ska vi inte ta oss en stund och fokusera på vad som finns på riktigt och vad vi väljer att tro på?

Jag tänker på diskussioner där ateiser framför frustrerade åsikter om att det helt enkelt inte är gångbart att följa religiösa skrifter vars budskap är kantnötta och omoderna. Detsamma torde gälla samhället i sin helhet. Vi utger oss för att inte längre vara feodalherrar och slavar, vi skakar på huvudet åt forna samhällstrukturer och tycker att det ändå är bättre nu. Vi är ju så progressiva!

Det är kanske snarare som så att det finns mer redskap att stadga globala kriser med idag. Vi är bara alldeles för upptagna med att spela ett parti monopol och sortera papperslappar för att upptäcka vad vi hade kunnat göra om vi bara hade levt i verkligheten. Om vi bara hade förstått att det inte behövs mer än mat, vatten och kunskap för att vi ska kunna bygga hus och lägga vattenledningar.

Det är sant att tjugofemtusen barn dog på grund utav svält idag.
Det är sant åttahundra miljoner människor går hungriga.
Det är sant att det finns hemlösa i städer världen över.

Är det verkligen sant att vi inte kan hjälpa dem för att de inte vann det här partiet?

The Beatles - Let it be

En dag i sjukdom (otroligt enerverande förkylning) med tid att spendera hejvilt blir ju dessvärre inte bli särskilt spännande. Tiden måste spenderas i huset, och den mesta friska luften man får är när man vandrar ut för att kolla posten. Solens värmande strålar retas och man vill helst stanna där med frisk fläkt i håret och fötterna på bar mark. Men det får man ju inte, för man är förkyld.

Så innanför väggarna har tiden spenderats. Jag har valt att läsa Amnesty Press samt senaste numret utav OmVärlden för att faktiskt få ut någonting utav detta. Efter att ha avverkat en bunt artiklar rörandes problem som lägger sig i hög och känns både oöverkomliga och oöverskådliga, så är Paul McCartney's stämma som en liten dröm för mig att hålla av ikväll.

Let it be.

Om det skulle lösa problemen för alla de människor jag har läst om idag, allt det lidande som jag inte kan begripa, så hade det varit värt att dö för. Ikväll nöjer jag mig med att lyssna till texten och önska att livet vore enkelt.
Det är kanske en hemskt otacksam kommentar ifrån en välbärgad person som jag att hävda att livet inte är just enkelt, men när en så stor del utav världen är i plåga så tänker jag inte göra anspråk på den generella innebörden utav begreppet "livet". Fråga kvinnorna i Kabul, fråga de Etiopiska plantagearbetarna som tjänar fem kronor om dagen och ska försörja en familj, fråga familjer som tvångsflyttas i Brasilien under industriers framfart utan att få ersättning, fråga de Indiska kvinnorna i prostution som just fått veta att de har HIV.

Fråga dem. Säg sedan att livet är enkelt..
I en lycklig värld hade vi kunnat låta allting vara vad det är, men den världen existerar inte ännu. Vi får lägga hoppet i förändring. Och aldrig glömma att förändringen är vi själva.

Peace♥

Den här videon kanske inte är så jävla mysig men det är inte regnskogskövling heller, så, ät inte KitKat.

Ok?

Redigt vackert filmat.