.

Jag tänker noggrannt igenom det jag vill få ner i ord.

Alternativet.
Idag dök klimatfrågan upp i föreläsningssalen. Dels i form av föreläsning, dels i form utav den fantastiskt stämningsfulla filmen Home. Ett tydligt budskap som vi alla någon gång har hört; naturen kom först, sedan kom männiiskan, och nu går det inte så bra för naturen eftersom att vi har format en världsstruktur som är kapitalistisk och orättvis.

Vi sitter i salen, klassen och jag. Det känns alltid väldigt mycket inom mig när jag ser den här filmen. Det finns ingenting jag hyser mer respekt för än naturen, och det finns ingenting mäktigare för mig än hur djuren arbeter tillsammans med den för att skapa balansen i ekosystemet.

Det finns inga alternativ. Det är allt jag vill säga.
Vi kan inte välja att inte ta till vara på våra resurser, och vi kan inte välja att låta arter dö ut, om inte annat för att vi faktiskt behöver dem också.

Varför vill tankarna få det till att man får prioritera sig själv före den mekanism som faktiskt förser oss med allting vi har och någonsin kommer att få?

Såhär är det, och det är är fakta.
Ungefär 300 000 personer dör varje år på grund utav förändringar som människan har orsakat. Vi tömmer våra resurser tills floder har torkat ut, sedan letar vi efter en ny att göra om samma misttag med. Och arter dör ut hela tiden. Djur som aldrig mer kommer att vandra på jorden för att livet verkar vi tro att vi har rätten att bestämma över.

Förnekelse är en känsla som kan räcka till för stunden. Men förnekar vi problemet nu, så ångrar vi det sedare. Flera gånger om.

Jag är inte perfekt.
Men jag har förstått att man kan inte ha allt.
Jag köper ekologisk mat, och måste kanske spara in på alkoholen när jag festar.
Jag åker tåg fast jag kan tycka att det är väldigt trist, och för att det är dyrt får jag åka hem mer sällan. Och jag äter inte kött mer än ett par gånger i veckan för att produktionerna inte är hållbara.

Samtidigt, så brinner det.
Vi sitter i ena änden av ett stort rum, kan man säga. I ena änden så brinner det och där sitter fattiga människor och djur. Vi sitter i andra änden vid nödutgången. Och medan elden kommer närme, och de övriga dör, så tittar vi på. Det är först när elden når våra tröjärmar som vi sträcker oss mot nödutgången, och det beslutet kommer att få konsekvenser.

Så är det, här på planeten jorden.
Och idag är jag väldigt upprörd.