.

Ja, Vad vet ni? Det kanske är alkoholfritt?

Alldeles... för.. seriöst..

Måste visa mitt riktiga jag:

 

Sist jag skrev en uppsats var natten innan jag åkte till Tanzania. Det tog mig drygt tre timmar för den var kort och ganska enkel eftersom att den gick ut på att analysera tre artiklar. Nu sitter jag har med en uppgift som kräver färre ord men mycket mer analys och mitt huvud hänger inte ikapp med de rimliga krav som ställs.
Jag har arbetat för att acceptera att man blir begränsad av stress. Jag kan helt enkelt inte fungera som jag gjorde tidigare - mycket sista minuten och sena kvällar. Min kropp vill inte det mer. Så jag kommer att få svälja stoltheten och inse att det jag skriver inte är i närheten utav så bra som jag kanske hade önskat. För jag vet ju att det finns i mig, egentligen, men det är alldeles för mycket ivägen nu. Mentalt och fysiskt, men då syftar jag bara till stressymptom. Jag mår faktiskt bra i övrigt.

Se där. 

Lyssnar på sexig musik med Marvin Gaye (Let's get it on) och det är inte särskilt representativt för den här tiden på dagen. Befinner mig liksom i studiernas mellandal; har ätit lunch och måste nu prestera på minst 90% i några timmar så att jag har resultat innan jag går hem för middagen. I nuläget känns det skämtsamt och orealistiskt - en ouppmuntrande feeling helt enkelt. Men jag har ingenting bättre för mig heller förstås så det är bara att ta röven dit böckerna växer (biblioteket).

Mitt på senare tid växande intresse för frågor om feminism, genus och jämställdhet ska jag tillåta bli ännu större. Jag ska inleda med att läsa boken Under det rosa täcket. Jag har ingen koll på vad den handlar om mer specifickt än att den tar upp någon form utav problematik relaterat till samhället och jämställdhet. Det ska bli riktigt gött att ta sig tid att läsa någonting utöver kurslitteraturen. Dock har jag precis läst ut Katrine Kielos bok Det andra könet som handlar om ekonomi i relation till män och kvinnor, en intressant bok som satte ord på en problematik som i alla fall jag upplever är oerhört svår att diskutera utan att det blir lite taskig stämning: Den neoliberalistiska, kapitalistiska ekonomimodellen som på ett fleral sätt spär på förtrycket utav kvinnor världen över. 

Mer om detta senare kanske - när jag har finslipat på alla de argument jag ju faktiskt har, cirkulerande i hjärna och bröstkorg. Tyvärr, och betoning på detta, är det ju nästan regel att man ska skämmas lite om man säger att man är feminist. Inte för att man bör göra det men för att ordet är kopplat till så många olika saker; befläckat med missförstånd, grova antaganden eller helt enkelt en stor ovilja att ta till sig ordets egentliga innebörd. 

Up my nose bild som faktiskt blev den mest lyckade i högen..

Jag är nu, hastigt, inslungad i en tentaperiod. Det är ingen övermäktig uppgift i antal ord som skall lämnas in, men det är ett omfattande arbete som kräver djupa analyser och en god förmåga att sålla i allt material som finns tillgängligt där ute i artikeldatabaser och kurslitteratur. Tanken är att analysera utveckling i ett utvecklingsland i förhållande till demokrati, fred, ekonomi och mänskliga rättigheter. Ja, alltså vi har inte fått frågeformuleringarna ännu så jag vet inte exakt hur detta ska gå till.

Anyway. Stress arbetar in mysterious ways. Jag har sträckläst tre böcker, två artiklar och har en hel och en tredjedels bok kvar samt sex artiklar kvar - dessa skulle helst alltså varit hyfsat färdiglästa till idag om jag nu vill ha dem i i åtanke när jag skriver på arbetet. Men så ska man käka bra, träna, vila, sova och ha tid med alla sina egna små störiga sysslor.

Vad menar jag då med "störiga sysslor?"
Jo förstår ni - de där grejorna man gör för att man känner att man behöver det. Alltså det kan vara att läsa bloggar, spela yatzy med sig själv, titta på hollywood fruar eller vad fan som helst. Kriterierna för att denna syssla ska räknas in i kategorin störig är 1) att man är sjukt oproduktiv när man genomför den) 2) att man inte bryr sig egentligen (jag räknar knappast ihop mina poäng i yatzy innan jag börjar en ny omgång) 3) att man ändå känner ett behov att utföra den. 4) att den tar tid som man egentligen bör lägga ned på annat om man ser det i förhållande till rådande studiebörda eller dylikt. 

Hur kommer det sig då att man inte lägger av med de störiga sysslorna?
Därför att - och detta är alltså av stor vikt - man inte är en maskin! That's right. Man har behov, energinivåer och en hjärna som inte alltid vill stimuleras på det akademiska sättet. Inte kan jag ge den vetenskapliga förklaringen. Jag vet bara att de gånger jag avbryter sysslorna för att "jag skulle ju kunna klämma in lite extra studier" fastän jag verkligen känner att jag behöver stänga av - ja, då mår jag omedelbart dåligt och känner smygande stressreflexer.  Det har jag lärt mig att ta stor tilltro i såhär under stressiga tider. Att oavsett hur mycket jag har att göra så har jag alltid tid för mina en-två timmar om dagen (minst, men efter åtta får jag ändå inget gjort nuförtiden så senkvällarna räknas inte in i tid som hade kunnat utnyttjas i alla fall) att göra oporoduktiva sysslor som förmodligen skulle störa en och annan person som anser att det är slöseri med tid och liv. Därav epitetet "störig" framför verbet "syssla".

 

Sjukt onödig text. Faktiskt helt otroligt. Men å andra sidan är det här ju min blogg så far åt helvete:) FÖR ÖVRIGT har jag faktiskt blivit  mycket sämre på att skriva på svenska efter min tid på detta engelska universitetsprogram. Därav denna oerhört frustrerande text - för er som är petiga. 

 

Tur att ingen ser mig nu. Sitter i solen och spelar in mig själv när jag sjunger. Spelar in, lyssnar, är kritisk, tar bort, gör om. Samma låtar idag; Like the wheel med tallest man on earth samt en version at fields of gold. Det är lite konstigt för det låter ganska förjävligt när jag lyssnar, men jag tycker det låter bra när jag sjunger? Är det fel på mig eller inspelningen? förmodligen mig då - tur att ingen hör alltså. höh.

Jag har triljoner med saker att lära mig den här veckan. För tillfället studerar jag en kurs som heter the politics and policies of peace and development - governance,democracy and human rights. Jätteintressant. Bara lite "tokigt" att jag ska ha läst typ 900 sidor till nu på torsdag. Och då har jag alltså inte på något vis struntat i denna kurs utan försökt hänga med i svängen. 

Okej, så, saker jag hellre skulle göra med mitt liv just denna vecka;
- Vara i Barcelona och låtsas att jag kan spanska
- Köpa hippiekläder och sitta på marken in något varmt land och lyssna på gatumusikanter
- Dricka vin under ett parasoll med MINST en väldigt god vän, helst typ alla
- Vara tillbaks i Tanzania på Tim's lodge och dricka gin och tonic vid poolen
- Uppleva New york, hela kitet med fest och otympliga högklackar
- Vara och rida någonstans. Tänkte igår på när jag var i spanien med mamma och red i soluppgången längst en strand nedanför prepyrinéerna. det gick inte av för hackor det inte.
- Träffa min syster! 
- Hade inte haft någonting emot att sitta utomhus i ett varmt klimat ganska nära vattnet och typ läsa på ännu mer om feminism och försöka strukturera upp min kommande bok om ocd (drömmer stort)
- Dansa till house eller faktiskt gå på konsert i allmänhet, utomhus, något stämningsfullt band. glatt eller ej spelar ingen roll men det ska beröra ända in i benamärgen
- Kunna jogga. Jag hade fan velat jogga. dumma ben som inte kan.
- påbörja en resa i syd-central och latinamerika. Bara vara borta månad efter månad och leva leva leva leva leva leva leva.
- Sjunga med ellinor minst varje dag

Ser ni ett mönster? Trösten är att våren är typ här. Snart. Ett par veckor bara sedan kan man ha skinnjackan utan att dö inombords för att det egentligen är för kallt.

fuck, fucketifuck. 

Stiga in i vuxenvärlden är inte längre någonting jag inte vill, det är snarare någonting som jag gärna skulle ta i hand med. Jag drömde inatt om min framtid och vaknade helt förstörd, en inte så uppmuntrande episod att inleda min morgon med. Men grejen är den att jag funderar på mina studier och kopplar dem till praktiken - att jag som vuxen skulle arbeta med utvecklingsarbete internationellt är inte fy skam. Det är bara det att det innebär att lilla jag behöver rejält med skinn på näsan samt en enorm förmåga att sätta mig in i andras situationer. Egentligen så skulle min utbildning behöva ha ett par delkurser i psykologi där man avgör om studenterna lämpar sig för att arbeta inom fältet i framtiden. Jag är för all del rätt godhjärtad, men kanske är det farligt att ta på sig rollen att ändra andra människor liv när de har helt andra historier och erfarenheter i bagaget. Det var någonting jag upptäckte i Tanzania; att jag som ung svensk kommer dit och berättar att jag studerar någonting som i framtiden ämnar utveckla deras land, var inte nödvändigtvis någonting som imponerade på någon jag talade med där nere. 

Så vem är det jag vill arbeta för? Kan det vara så att arbetet med mänskliga rättigheter är mer gediget än det med utveckling, eftersom att utvecklingsarbete är så inbäddat med ekonomiska intressen? Givetvis går allt detta ihop. Det är bara så stort. Världen känns främmande när jag läser om den eftersom att jag bara har upplevt fragment och knappt kunnat ta dem till mig. Jag tänker tillbaks på mina eskapader i sydostasien och funderar på 1) Varför jag valde att åka just dit 2) varför jag aldrig kände mig hemma. Jag åkte dit för naturen. Jag stannade för fascinationen. Men aldrig för att jag kände att jag relaterade till människa och kultur särskilt mycket. Japan och Taiwan är (helt skillda givetvis) som en annan planet i många avseenden. Människor är så otroligt, oerhört olika även om vi har massor gemensamt. Och jag vill inte komma ifrån denna lilla del av jorden och säga "hallå, ni gör fel, gör om gör rätt". Det är en tunn linje mellan positiv förändring och påtvingat övertramp, har jag börjat inse. 

Jag sitter och läser kapitlet "Theorizing the state" i boken "Politics in the developing world" och det fick mig att tänka på allt detta. Ciao. 

Ganska udda: Idag har min blogg visats hela 92 gånger men har enbart haft tre unika besökare. Någon vill VERKLIGEN att jag ska uppdatera. Jistanes. Jag är en hard working woman vad tror ni jag har tid att sitta här hela dagarna? 

Nej, men allvarligt, det har jag. Jag har tid. /NoLife_89



ANYWAY: Igår var jag på bio med bullis och såg Silver linings playbook. Eller Du gör mig galen som den svenska titeln är. Jag hade höga förväntningar. Jag är nämligen überförtjust i både Jennifer Lawrence och Bradley Cooper, plus att jag hade hört att denna film skulle beröra. 

Och jag tycker verkligen att den var toppen. Jag kände allt ifrån sorg, glädje, nervositet, oro och medlidande under dessa drygt två filmatiserade timmar. Det var faktiskt mycket som var helt oväntat. Extremt ointressant filmrecension känner jag? Lite mer djupsinnigt kan man väl säga att jag under filmen analyserade karaktärernas beteenden helt fel flera gånger i följd. Den röda tråden kanske inte var särskilt svår att lista ut, men mycket oförutsägbart skedde på vägen dit. Inte helt ovänat så känns mitt behov att åka till USA ännu starkare nu, inte för att filmen bjöd på några vackra byer över huvud taget, men för att jag är så nyfiken på denna nation jag ännu än har satt min fot på. Trots alla hundratals timmar jag har sett filmer därifrån. Nästan lite stört. 

Se den se den se den!

 

Det är motsatsen till roligt att bo i lägenhet när det är fest onsdag torsdag fredag lördag i antingen lägenheten ovanför, under eller brevid. Jäkla mufflon som ska lyckas ha fest utspritt under hela veckan så att jag aldrig kan veta säkert om det kommer att bli en harmonisk kväll. 

Inatt är det lägenheten ovanför som brassar på. Det är ett gäng grabbar som alltid kombinerar sina fester med att skrika sjukt mycket, vet inte vad de skriker om men skojjsigt har de. Dessutom kör dom 90-tals musik. Just nu är det nån vidrig technolåt som jag tyckte mycket om på den tiden det begav sig.

Ack, att studera på ett campus där det finns två uteställen.. Fördelarna brukar väga upp, men jag orkar fan inte två nätter i rad. Dra åt helvete, lyhörda lägenhetsbyggnader. 

(nu vrålar de "när vi gräver guld i USA och delar ett kärleksfullt ögonblick där vänskap är ekvivalent med blickar som utbytts under hetsigt studsande och frenetiskt viftande armar.. jag är väl avundsjuk)

Det är en redigt skön känsla när man törsten efter kunskap vaknar till liv efter ett par månaders total torka. Jag har börjat finsipa på feministisk kunskap, artikelserier om den svenska vården, rapporter om politiska reformer. Litteraturen som tillhör min kurs känns geunint helt och hållet relevant och intressant, herregud, kan detta vara samma jag som för en månad sedan?

Livet; I'm back!

Dags att reflektera lite mer över saker i livet som är ivägen för min glädje.
Vi tar kläder som exempel. Ni anar inte hur otroligt lite kläder jag har som faktiskt passar, enskilt eller ihop. Samt hur otroligt många av mina klädesplagg som är utrtvättade och slitna. Detta beror på att jag övertvättar dem, men också att jag köper billigt av dålig kvalité eftersom att jag sällan har pengar över till bättre. Det blir slit och släng och jag ogillar det skarpt. Det jag ogillar mest med detta är att jag spenderar mycket tid på att vara genuint förbannad på hur jävla fult alltihop kan kännas. Idag har jag varit väldigt ilsken, och jag inser ju hur onödigt detta egentligen är. Det är bara det att vikten jag lägger i att känna mig fin och ordentlig har ökat i takt med bristande ekonomi samt att garderoben rensas på sådant som helt enkelt inte är godtagbart att ha bland folk längre. Vad jag än köper nytt så slänger jag någonting annat slitet och jag har därför aldrig särskilt mycket att ha på mig. Dessutom så har jag under förra året varit otroligt oekonomisk och köpt festkläder och högklackat istället för praktiska saker; någonting att ångra idag men det är ju rätt meningslöst att gräma sig över. Gjort är gjort. 

 

Så, är detta ett problem egentligen?
För mig så har det blivit det eftersom att jag bryr mig om hur jag ser ut bland folk. Jag hatar att jag inte ens har några vårskor som inte gör ont på mina fötter nu när de fodrade vinterskorna blir för varma. Jag hatar att min enda vårjacka är antingen en urtvättat med hål i som jag köpte i nian eller en skinnjacka från ginatricot som jag  ärvt av min pojkvän (?). Det är antingen för vamrt eller för kallt, för och tight kort eller för pösigt och obekvämt. Det ett jävla hallå helt enkelt. För vad? För att jag har lärt mig att det är viktigt att känna sig snygg. Det gör mig föbannad att jag blir så förbannad! Jag känner mig urbota korkad och offer för ett modernt samhälle fastän jag vet att jag bestämmer själv. Det är min hjärna, mitt yttre och jag får förvalta detta bäst jag vill. Det kanske är dags att slappna av och sluta snegla avundsjukt på alla andra som i mina ögon ser så välklädda ut varenda liten dag. Det är inte produktivt att bry mig om att jag har på mig samma kläder såpass ofta att jag tror att folk ska märka. Dessutom får jag väl lära mig att handla smart framöver. Kläder som går att kombinera på många sätt och som håller hög kvaité, så sparar jag på den tunna plånboken.

 

Vem bryr sig? Jag. Och om andra bryr sig, vad gör väl det?
Jag tänker fortsätta reflektera över detta tills jag blir bättre på att hantera det. 

Over and out!

Jag måste bara inledningsvis påpeka att bilden längst ned togs 5/3 2003. Det är tio år sedan. Det är galet för mig at tänka att det var så länge sedan som jag var nybliven tonåring och spenderade minst två dagar i veckan i stallet med herren ovan.

Han var ett ett polsk halvblod som hette Campari, och som på den tiden redan hade fyllt 22 och därför förmodligen inte lever idag. Vi var väl egentligen aldrig någon perfect match. Han var ofta tjurig när jag ville gosa. Ibland kom han inte till mig när jag jagade runt honom i hagen. Vi hade inte särskilt många ridvägar att välja mellan så ofta suckade han djupt när jag svängde in på ridstigen bakom åkern för att traska längst sjön upp mot travbanorna. Aldrig var han så trött som när jag försökte ta in honom på ridbanan för ett dressyrpass. Det var helt enkelt inte hans grej att syssla med den typen utav ridning som jag ofta hade önskat.
Men han var ändå min räddare. Och jag tror han fattade att jag tyckte väldigt mycket om honom. Det var de där sällsynta tillfällena då han lät mig stå och kramas, där han blev glad när jag passerade hagarna påvägen till stallet, där han energiskt följde med mig på våra små äventyr. 

Jag saknar verkligen hästarna. Stallet har alltid varit en plats som har gjort mig väldigt gott. Jag är inte den mest rutinerade ryttaren, jag är ganska feg och mitt tålamod är lika begränsat som mina ben är trötta efter ett ridpass. Men hästar är den bästa terapin på jorden och det finns inte mycket som är så bra som när ett ridpass går bra. Så är det bara. Hästtjej för alltid, även om det var många år sedan jag gjorde någonting utav det. 

 

Livets små glädjeämnen kan vara ganska.. särskilda. För lite drygt en månad sedan så såg jag en giraff som envist skulle ner i ett hål o marken. Den vandrade först, till synes planlöst, omkring på den stora slätten. Helt oväntat stötte den sedan på ett hinder i form utav en bred grop. Den tittade ner. Sedan tog det inte många sekunder innan den klev ner och stannade där i. Jag undrar varför evolutionära överlevnadsinstinkter ber ett fyra meter högt djur kliva ner i en grop där den varken kan gömma sig eller komma upp utan ansträngning.

 

Den såg, i ärlighetens namn, rätt dum ut.