.

Egentligen brukar man se hustak och lampor överallt från den där platsen.
Men jag tyckte ändå det var rätt härligt att vandra omkring.

We can beat them, for ever and ever
Oh we can be Heroes,
just for one day

Ett bord med ett par spel, ett varierat utbud utav drycker och sju personer inställda på en störd kväll. På fester drar folket ofta hem runt tretiden, men här stängdes dörrarna vid fem och då var det ändå så att Sara och Carro skulle upp halv sju idag... helt fantastiskt!

Bara så skönt vrickad kväll. Mängder med barnförbjudna diskussioner, dans, kärleksfulla yttringar och citat som glädjesamt lever kvar i bakhuvudet.

Vem trodde att en så simpel mening som "Jag har många vänner i Lund" skulle leda till så många skrattanfall, eller att jag någonsin skulle behöva säga "Men jag har ju ingen pung"? Och det är definitivt magiskt att se två män dansa tryckare till the whisper song.

Det här var verkligen exakt vad jag behövde.
Tack tack tack ni som var här och gjorde kvällen!

Nu ska jag försöka göra mig själv respektabel för adventsbjudning om en timme.
Det är inte omöjligt, men det är en klar utmaning...Tro mig.

KVÄLLEN I BILDER:

Först är det som om jag betraktar allting utifrån.
Sen gör det jävligt ont.

Men jag har ingenting att ångra och det är jag stolt över att jag kan säga.
Däremot vet jag inte vad som behöver repareras härifrån.

Det krävs bara en vindpust.

 

Jag fattar nog ingenting just nu egentligen.
Jag är hyfsat orealistisk och drömmer mig bort, jag hoppar mellan känslotillstånd och jag tror gång på gång att jag har kommit fram till något fast jag ändrar mig fem sekunder senare. Men idag har allt detta solkart varit till min egen fördel.

Förlorar man någonting så måste man först inse det. Sen måste man acceptera det.
Så långt vet jag inte om jag har kommit ännu mitt i min förvirring.

Men jag har ju alltid mig själv och mina egna val, oavsett.
Och jag har klart för mig att jag är en ganska så förnuftig person.
Så tänker jag välja förnuftigt och klokt nu den närmsta framtiden?
Njae, kanske inte nödvändigtvis. Beror väl på.

Men jag tänker göra det jag vill.
Jag kan landa var som helst.

Jag är ju lätt en av de människor i världen som har det absolut bäst. Det spelar ingen roll hur man vrider och vänder på det. Jag tänker utnyttja det till fullo, ingenting till spillo.

För även om sorg kommer på oväntat besök så måste den också gå.
Och då tänker jag finnas där och hålla upp dörren åt den.
Det är jag skyldig mig själv.

Det finns oerhört mycket jag vill vräka ur mig.
Men eftersom att jag inte bör, så låter jag bli.

Jag är så arg på livet bara.
Arg på att tiden smyger sig förbi i sakta mak, ovillig att acceptera förändring. Jag har önskat förändring under en tid nu men den kan verkligen uppstå i olika skepnader.

Jag tänker inte påstå att jag har haft ett traumatiskt liv på något sätt, men jag har kämpat mig igenom långa perioder. Därför är jag förvisso härdad, men jag är också känslig. Jag hatar att se mig själv som en skör person, så uteslutande beroende utav andra, men det är så det ligger till.

Så att mina vänner är bortom fantastiska är ingen nyhet men det tåls att upprepas.
Ni är helt fucking jävla marvelous och jag älskar er tills jag dör.

Att jag förtjänar er är ett bevis på att jag har lyckats med någonting väldigt viktigt i livet. Jag hade inte kunnat stå utan er.

Nu ska jag fortsätta med mitt undanröjande utav timmar.

Ikväll tog jag mig till södra teatern i sällskap utav Bella för att lyssna till Ludovico Einaudi och hans stråkorkester.

Det var oändligt vackert.
Att se sex personer så välsynkade på scen med en sådan musikalisk talang var en ära. Den yngste av dem var bara sjutton år, och jag är mäkta imponerad.

Jag hade antagligen inte fastnat helt för det här albumet om det inte vore för att jag hörde det live från början. Det bör verkligen upplevas på plats. Jag är så glad att jag inte ställde in som tänkt.

Slutnumret Eden Roc fick mig faktiskt att skratta i glädje. Rakt ut. Det hade jag aldrig trott i nuläget. Tack Bella för den här kvällen, att du övertalade mig att följa med.

Nightbook

Läser DN i ren tristess, och bläddrar fram en artikel om flyktingpoliktik i Italien.

I Italien är det illegalt att vara invandrade utan uppehållstillstånd och identitetshandlingar. Därför spärrar man in dessa människor som om de vore djur. Det enda de kan göra är att invänta sin dom, eller som i vissa fall, ta livet av sig. Skräcken att skickas tillbaks till sina hemländer är i många fall så stor att man har varit tvungen att anpassa avvisingslägret så att det inte ska finnas någon möjlighet för de som tvingas vistas där att ta livet av sig.

Man ifrån dessa flyktingar rätten att bestämma över sitt eget liv, till den grad att de inte ens får dö om de vill.

Varför skulle de nu vilja dö?
För att om de inte tar livet av sig själva, så kommer de i många fall dö i sitt hemland. Det kan bero på alltifrån att de är förföljda och hotade till att de helt enkelt inte kommer att ha råd att överleva.

Där sitter herrarna på toppen i sitt Europeiska välstånd. De behöver inte bry sig, för när de kommer hem så har de mat på bordet och deras familjer har inte mördats eller tvingats splittras under tuffa omständigheter.
Berlusconi kan kliva upp på morgonen och bre en macka samtidigt som han läser sin morgontidning, och veta att det kommer att fortsätta så följande morgnar.

Germana från Bosnien kan inte få fram de dokument Italien kräver, eftersom att kriget har förstört alla register. Så medan hennes sju barn befinner sig i ett flyktingläger i Rom så sitter hon oviss om hon ska få komma tillbaks till dem eller helt enkelt skickas till Bosnien.

Vad säger du, Berlusconi, ska ni inte göra er av med henne också så att ni slipper bördan?
Det är ju inte som om ni har råd att ta hand om henne och hennes barn.

Eller vänta, just det, det har ni ju.

Vad roligt det vore om TV ville köpa in program som inte är amerikanska.

(Tillägg dagen efter: Vi bojkottar dock både tyskar och fransmän tills de fattar att det är ren hädelse att dubba alla program och filmer. Det är en principsak. Jag vill aldrig mer se Aragorn prata på tyska).

Vid tolvslaget visade termometern nollgradigt ute. Det var bara jag ute på gatan, med min musik i öronen och med blicken riktad mot vita flingor som föll mot marken. Jag tror bestämt att de kallas för snöflingor.

Konstigt nog är jag redan på en annan plats i mitt huvud.
Jag kan nästan ana lite fågelkvitter om jag fokuserar tankarna för ett ögonblick.

Jag läser just nu boken "Vems Islam?". Här redogörs så tydligt som möjligt de olika inriktningar som finns inom Islam. Det är så mycket mer än svart på vitt, och jag ville läsa en bok där mina fördomar fick sig en smäll på käften och istället ersätts utav fakta om hur det ser ut.

I boken får läsaren vara med från allra första början för att kunna förstå olika riktningar Islam har tagit under årtusenden. En auktoritet inom Islam, vid namn Mulla Hadi Sabzevari, skrev följande text på 1800-talet:

"Kvinnor är, på grund utav sitt låga förstånd och starka viljor till olika prydnader, som djur. De flesta av dessa är som fyrbenta djur, men de har fått mänsklig skepnad för att man inte ska avstå från att gifta sig med dem. Det är av denna anledning som den heliga shari'a lagen på flera områden favoriserat männen och gett dem vida större förmåner och rättigheter som exempelvis rätten till skilsmässa när kvinnor är olydiga"

Det här är inte Islams, koranens, ord. Det här är orden från en auktoritet, en man vars ord som på den tiden ansågs vara sanna. Man ifrågasatte inte auktoriteter, och i och med det är det inte så konstigt att grunden för kvinnorättigheter har varit skev genom många år. Hans text var absolut inte den enda. Flera liknande exempel finns i historien, och då kvinnorna i största möjliga mån hölls ifrån möjligheten till påverkan så forsatte utvecklingen i samma riktning, dock med nivåer som ständigt förändrades beroende på vad som skedde inom Islam under den perioden. Grupper utav både män och kvinnor har sedan hundratals år tillbaks vänt sig emot kvinnoförtrycket och försökt använda Koranen och självaste profeten som argument - men ändå har det inte fått gå hela vägen. En stadig grund har byggts upp.

Det är intressant att läsa, men framförallt förskräckligt att ta till sig. Ett stort hån mot religion, mot de som faktiskt bara vill utöva sin tro i fred och ro. Ett otroligt hån mot kvinnor att det ens funnits människor som ogenerat uttalat sig dylikt i text.

Jag ska läsa vidare.

En släkting till mig redigerar TV-program. Igår slog vi oss ned och pratade om ett program hon klippt för SVT, nämligen Den stora resan. Programidén har funnits i liknande former förut; tre svenska familjer skickas att bo med andra kulturer, långt borta. En familj i Vanuatu, en i Indonesien, en i Namibia. Här bor de hos familjer i byar där människorna livnär sig själva. Ett enkelt liv.

Jag såg ett enda avsnitt. Under hela avsnittet var ögonen som fastspända mot TV-skärmen, jag bara kände en längtan i hela min kropp. Det fanns nämligen någonting där som känns lite för sällsynt här.

Ärlighet.
Människorna där kändes så äkta, rena, tillfreds. De var så befriade. Det tycktes liksom inte finnas någon anledning för dem att bete sig som någonting de inte var. Och varför skulle de? Varför gör vi ens det?

Ja, varför är vi så rädda för det som är äkta?
Kanske för att de människor som uppmärksammas för att de gör som de tycker ofta är extrema?  Jag undrar hur folk hade sett ut om de bara gjort som de kände för när de klev upp på morgonen.

För förbjude att man bara säger som man tycker. Och förbjude att man accepterar att andra personen tycker annorlunda än en själv.

Jag skulle vilja möta människor och träffa dem. Inte träffa deras speciellt utformade personligheten för just den situationen man befinner sig i tillsammans. Jag skulle vilja se en öppenhet. Jag vet själv inte hur jag ska bete mig i vissa sociala situationer. Jag vet inte hur man gör, för jag är en flummig klumpeduns. Varför ska jag låtsas vara något annat? Det slutar med att jag står med ett stelt leende och försöker vara förtjusande i allas ögon.Men jag är inte förtjusande i allas ögon egentligen. Och det är okej.

Ärlighet för mig innebär dock inte friheten för alla att slänga ur sig elaka kommentarer om vad det tycker och tänker om andra. Nej, det är inte så jag menar. Jag vill bara att alla ska vara äkta. Jag vill skala bort allt annat. Det är bara restprodukter som tar plats i slutändan ändå.

Man skulle ha en disk defragmenter till sin egen kropp.
Och en extern hårddisk att spara vissa minnen på.
Ett Norton antivirus att ta bort allt det sjuka med.
En papperskorg att slänga negativa känslor i.

Nu måste man hantera allting istället, vilket känns himla omständigt ibland.
Jag skulle vilja ställa in mig själv på stand-by resten av dagen.

Idag är ingen ljummen sommarkväll på bryggan i en stilla vik.
Men det är himla fint ändå. Hade jag varit frisk hade jag tagit en riktigt lång promenad idag. Jag behöver lite frisk luft utöver den jag får när jag jäktar omkring på stan i ärenden innan jobbet. Jag är ute alldeles för lite.

Men jag måste sitta inne så att jag orkar med imorgon.
Riktigt bra att få ett samtal från agenturen i nuläget, får mig att tänka på annat.
Vore riktigt kul om de väljer mig!

Empire of the sun - We are the people

Nu vart det fan lite obehagligt, min hals blir bara alltmer svullen och jag kan inte andas genom munnen utan att det gör riktigt ont. Svälja är ju bara att glömma.

Antingen får jag finna mig i ödet att svälta ute iförorten eller så hoppas jag att mor min får tag på en tid på sjukhuset så att jag får andas ordentligt redan imorgon. Lite vardagslyx sådär nivet:)

Fyhelvete.

Självklart har det oundvikliga skett och jag är nu sjuk. Som vanligt för mig sätter det sig i halsen. Jag har så ont att jag knappt alls kan äta. Dessutom är det såpass att det gör ont bara jag andas, prata är det inte tal om (fyndigt!). Har ställt in planerna för kvällen vilket var middag och stand-up med Carro. Jobbet har jag sjukanmält mig från i två dagar.

Så när telefonen ringde för en stund sedan fick min mamma springa och svara, och jag hör följande: "vi är båda hemma och sjuka, Annika kan inte ens prata. Så nu är det tyst och skönt! *elakt skratt*"

1-0 till mamma.

Chania 11/8

Visa kvällar är inbäddade i magi.