.

Den senaste tiden, sisådär tre veckor, så har jag haft ansvar för sex stycken av min systers kaniner - två vuxna honor och fyra ungar. Redan under dag ett så rymde samtliga ungar, vilket förvisso inte berodde på mig utan en bur med för brett galler. Poängen är väl dock att det då var dags att fånga in dem, och att jaga dem visade sig snabbt vara ruskigt svårt för de sprang helt enkelt in under garage och veranda och stannade där i timmar. Därför tänkte jag köpa en håv - men det var slut på samtliga Clas Ohlson i Stockholm (skämtar ej) och jag kunde inte hitta någon annanstans som låg på normalt avstånd från varken hemmet eller praktiken.

Status: 4 av 6 kaniner borta.

Så, då kom min syster hit med en fällbur. Tjoho tänkte jag naivt. Samtidigt som jag stod och var dum i huvudet i största allmänhet så rymde de två honorna, någon hade slarvat när de stängde burens dörr efter att ha fyllt på mat och vatten.

Status: 6 av 6 kaniner borta.

Dagarna gick. Såsmånigom såg man dem inte mer. Levde dem? Var de ute på natten? Frågorna var många och projektet mycket misslyckat. Men så en dag var mina föräldrar ute på en liten promenad en bit längre ner längst gatan, och hälsade på ett par grannar. De förkunnade glädjesamt att de har upptäckt lite söta kaniner på sin baksida, och visst - tro det eller ej - var det våra! I alla fall tre stycken. Men 3 av 6 är bättre än 0 av 6, som det gamla ordspråket säger. I ren glädjechock och hysteri så införskaffades en håv till slut och fällburen flyttades till grannarna. Nu i jävlarns, tänkte vi listigt, så kommer vi snart ha kaninerna fångade.

Söndagsmorgon. Jag öppnar mina svullna ögon efter gårdagskvällens hårda festande (åt kycklingpasta med mina föräldrar och pojkväns familj, otroligt hetsig stämning) och tittar ut genom fönstret i tvättstugan. Två kaniner, en hona och en unge, sitter i buren. Jag rusar ut för att stänga buren då jag idiotiskt tänker att de skuttat in självmant, men ser då givetvis att den är stängd. Därefter noterar jag att håven och fällan står i trädgården - grannarna har fångat in och lämnat ett par kaniner. RIDÅ. Vilken Luciagåva! 

Senare under söndagen kommer min syster för att rädda det som räddas kan. Jag förstår att hon desperat vill ta hem kaninerna från det helvetet de hamnat i hos vad som kan vara världens sämsta kaninvakt, och hon dyker kvickt ner i buren så fort hon anländer. För att upptäcka att det bara finns en kanin där. Det är ett mysterium, men det är helt enkelt så att 2 har blivit 1, och utan några tecken på utgrävning så kan man konstantera att hur fet kaninungen än såg ut så har den alltså på tre veckor inte blivit för stor för att tjocka sig ut genom buren.

Dagens status: 5 av 6 kaniner borttappade. Kampen fortsätter. 

SENASTE NYTT! EXTRA EXTRA!
Bara inom ett par minuter efter jag publicerat texten ovan så mottog jag ett samtal från min käre far, som har lyckats fånga in kaninungen i en liten bur. Nu sätter han sig omedelbart och kör denna till sin ägare. 

Status: 2 av 6 infångade! Nu återstår att se om om övriga fyra över huvud taget finns att finna.

 

 

Ända sedan jag kom till sydafrika har jag velat få en film där Ibert, fågeln, säger hello. Han hälsar altlid när man kommer hem nufötiden. Och imorse lyckades jag - sne kameravinkel till trots. Han har himla skum röst, Ibert.

Jag gjorde just aftonbladets valkompass inför EU. Även om det finns anledning att ifrågasätta dessa kompasser så är det ganska kul ändå.  Speciellt eftersom att jag utan att försöka passa in i någon särskild ram fick just F! som det parti som överenstämmer mest med vad jag tycker. Jag kan bara anta att de nio frågor där jag svarade samma som SD är relaterade till att i allmänhet inte är helt EU-såld, vilket de ju inte heller är, men jag känner ett behov att påpeka att jag sannerligen inte svarade i enlighet med någonting uteslutande eller kulturfientligt.

Känner mig dock väldigt lost som inte visste vad Junilistan är för parti? Kollade precis upp det och undrar om jag borde haft koll sedan innan, men debatterna kring dem har nog varit väldigt lågmälda..

Här kan ni göra testet om ni tycker det är kul såhär i valtider. 

Har plötsligt dubbelt besökarantal. Ingen aning om varför. Vad besvikna ni ska bli, eftersom att jag inte har skrivit något särskilt på sistone. Jag har en stark blogglusta, men jag är inne i en samhällskritisk fas och då kommer jag inte skriva någonting som är roligt eller lättsamt. Så jag skippar väl det, för denna gång.

Livet, alltså. 

 

Sedan jag kom hit så har jag relfekterat lite över matvanorna i landet. Eller okej, matvanorna här i Potch. Jag var precis och handlade grönt och frukt (OCH ett par påsar chips, ska ej hymla) och tänkte då att jag skulle observera lite vad folk köpte för något. 

I varukorgarna finns oftast:

♦ Minst en läsk
♦ Minst en påse chips
♦ Minst en chokladkaka (gärna tre)
♦ Minst en förpackning mikromat eller färdigmat
♦ Minst en hög kött 
♦ Vitt bröd
♦ Gärna majonnäs

Varför berättar jag nu då detta? Svar: INGEN aning. Tycker det är intressant bara. Det är jäkligt mycket snabbmat, färdigmat, tillsatser, icke-ekologiskt och kött här borta. Jag är ju knappast någon hälsoguru själv, men det känns lite oroväckande och inte så aptitretande. 

För övrigt har jag ett bråk med Ibert just nu (grå fågeln) eftersom att jag var generös och släppte ut honom och nu insisterar han på att gnaga sönder plasten på hundarnas matburk. Det som är ganska coolt är att när jag säger "Ibert, up!" och pekar att han ska gå därifrån så lyssnar han och rör sig sakta uppåt till burtaket igen; fast han är lömsk och försöker sig tillbaks så fort jag vänder ryggen till...

Två timmar ifrån Kapstaden ligger Gansbaai. Där finns en vik som är hem till ett stort antal vithajar, och ett visst antal båtar per dag är tillåtna att vistas där för att låta folk dyka ner i burar tillsammans med hajarna. Vi åkte med ett företag som försökte störa djuren så lite som möjligt. Detta låter kanske motsägelsefullt, men det som menas är att de dels aldrig matade hajarna (vilket hade varit dåligt för ekosystemet osv) utan de lockade bara med ett urgröpt fiskhuvud, sedan så förde de journal på hajarna för att kunna ha koll på populationen och bedrev projekt emot hajsfensjakt. 

Då har vi rett ut det och kan gå direkt in på känslor; JÄKLAR vad det var ballt att se vithajar! Direkt när båten kom ut till buren som var fäst i ett ankare så cirkulerade en vithaj där, och tre till skulle komma och gå. Den största vi såg var 4 meter, och de kan bli upp till 6, så det var inga bamsingar men jag tycker nog att de var tillräckligt stora hehe. Jag valde att inte gå ner i buren eftersom att jag inte tycker om att vara under vatten, men man hade fantastikt bra utsikt från båten. Vid ett tillfälle hoppade en haj upp och dunkade in i båten och jag fick en mindre hjärtattack, men annars så var det bara väldigt kul och spännande. Dessa djur är inte lika skräckinjagande i verkligheten, men när man ser tänderna och gapet så är man ändå ganska säker på att man inte ska bada på stränder som har varningsskyltar för dessa bestar. 

Området var vackert med stränder där sanden var vit och havet var sådär delikat ljusblått, så det var en jädra tur att man inte bara passerade med bilen och tänkte "nämen vad härligt vatten", för dessa djur syns faktiskt inte så bra förren de är väldigt nära. Så det hade ju varit en otäck överraskning när man badar. Hehe.

Här får ni lite bilder på dessa underverk;

Jag stod och diskade, när jag hörde ett skrik ifrån soffan. Vänder mig om. Noterar att på något sätt har en fladdermus kommit in i vårat hus, och nu cirkulerar den hejvilt omkring i rummet. Den kan nog ha suttit här inne ett tag, taket är högt i gräs och det är stora bruna träbalkar som håller upp det; bra kamouflage. 

Lösningen var att öppna köksdörren och stänga till sovrummet så att den inte flyger in dit. Sedan gick vi ut för att höra med husvärdarna om dom har något tips på hur man lockar ut fladdermös, men de var inte där. Så när vi återkommer efter bara någon minut så är fladdermusen (till synes) borta. Vi ser den ingenstans. Den kan ha flugit ut, men den kan lika gärna ha gömt sig någonstans i taket så att den kan ge oss en obehaglig överraskning någon gång snart.

Känns great.

Nu har mamma och pappa påbörjat sin långa resa tillbaks till Sverige. På sätt och vis känns det skönt att vara kvar här, på andra sätt hade jag gärna varit i Sverige en sväng. Men jag trivs ju här, och det har varit en fantastisk semester. Roligast av allt har inte varit aktiviteterna i sig, utan att jag faktiskt tillhör en familj med stor humor. Det har fnittrats och skojats om allt möjligt, och efter långa dagar på utflykt har vi suttit på middagarna med fåniga flin och bara tagit in atmosfären.

Lite utav det vi har hittat på i Cape var att åka till godahoppsudden & cape point, gå på vinprovning i Cederberg wilderness area, besökt Stellenboch med vinprovning på Kanonkop winery och promenerande i på Spier, varit på hamntur i Waterfront (faktiskt chillat i allmänhet i Waterfront), promenerat omkring i Sea point, åkt buss omkring Cape town, bilat österut och besökt boulder's bay med pingviner och vackra stränder, besökt Fish Hoek, varit på Botanical garden, besökt Constantia wineyard (förvånade?), sett vithajar.




Därefter åkte vi till Krugerparken i tre nätter, där hade vi turen att boka in en tur respektive dag där vi var ensamma i bilen med guiden. Där körde vi runt och fick se många fina, häftiga djur. Vi bodde på Protea Kruger Gate Hotel, med restaurang under stjärnorna på sandgolv och glada spelande musikanter. Det var en riktigt häftig upplevelse.


Resan rundades av här i Potchefstroom där det gick väldigt fort att visa runt mamma och pappa i området där jag bor, en simpel sak som gjorde mig väldigt glad att få dela med mig utav efter att trots allt ha bott här 2½ månad. Att det har gått 2½ månad innebär också att halva min tid här har passerat - vilket i sin tur faktiskt betyder att mina milstolpar nu har passerat. Emil har varit här, mamma och pappa har varit här och för tillfället är inget mer kringresande planerat. Någonting blir det väl säkert, men pengarna börjar tryta så jag måste nog ta det lite lugnt och faktiskt acceptera att det blir mest fokus på studier och vännerna här i Potch nu framöver.

Och med tanke på allt vi hann klämma in på 12 dagars semester, så kan man lugnt säga att det är helt okej att ta det lite piano nu ett tag. Jag kommer dock att sakna sällskapet av familjen, och nu när det sakta skrider mot en Sydafrikansk höst så känns det som att mitt äventyr börjar nå ett nytt skede.

Avslutningsvis vill jag bara säga att resans ledord helt klart har varit "Springbock".

Dessa stora (!) fåglar vandrade i flock under träden. Såg såg häftiga ut, men samtidigt ganska komiska. Som om de tog sig själva på stort allvar. Enligt guiden käkar dom ormar och sköldpaddor så kraft i näbben lär de ju ha i alla fall. 

I övrigt så såg i fish eagles, vårtsvin. en giraff på nära håll, läskigt många elefanter, flodhästar som stod ovanför vattnet och betade, pappa såg en leopard som rusade över vägen och det var även en del noshörningar ute och flexade. På tal om leoparder så var det en på hotellet som hade sett en precis nedanför baren - hur häfigt är inte det?

Och sist men inte minst; jag vill vänligt men bestämt förklara att hamna ivägen för en elefantflock som vill gå över vägen är inte det minsta lugnande för nerverna.

Imorgon åker vi till Potchefstroom!

Här får ni lite bilder:

Idag har vi haft en FANTASTISK wildlifeupplevelse. Vi såg leoparder, geoparder, elefanter, noshörningar, antiloper, flodhästar, krokodiler, kameleont,  vildhundar, giraffer med mera. De två förstnämnda var allra mest exotiska för mig - vilka vackra djur!

Dessvärre finns det ju nackdelar med att bo i Krügerparken, såhär pass vilt. En utav dessa är ju exempelvis att jag fick byta rum ikväll pga en stor, identifierbar spindel i rummet. Det finns dödligt giftiga spindlar här i Sydafrika och den personal som är kunnig inom detta är helt enkelt inte här på kvällarna - så fastän de erbjöd sig att ta bort spindeln så bad jag istället om att byta rum. Jag har nitiskt gått igenom mina grejor så att inget följde med in i nya rummet och även detta rum har jag granskat - men självklart sitter jag här nu och känner hur det kryper över hela kroppen just för att jag är nojig. Såna här upplevelser gör att jag för stunden vill fly hem till Sverige - självklart är det värt det och denna resa är fantastisk, men nog fan blir man uppjagad när man inte vet om man varit i dödsfara eller ej? Spindlar och ormar är jag inte rädd för i sig, men när de är giftiga så blir jag riktigt rädd.

Det är intressant att se hur folk härifrån hanterar situationer. I receptionen lyfte de inte ens på ögonbrynen och verkade inte tycka det var relevant att ta reda på vad det var för slags spindel - var ju bara att ta bort den och gå vidare. Likadant idag på safarit så var det ett par grabbar i privatbil som stod typ fem meter från en geopard och tyckte det var en god idé att dra ner bilrutan och hänga ut ur bilen för att få en bra bild.  Folk här är generellt avslappnade till djur, är min poäng. Och jag måste erkänna att jag är förvånad över att det inte fler som hellre backar undan än åker tätt intill djuren. Om en elefant står vid vägkanten så åker folk upp brevid och glor - jag står gärna 20 m bort och har chauffören redo attbacka ifall djuret skulle promenera i min riktning. Detta beror dels på att jag faktiskt vill störa så lite som möjligt (hänsyn till djuren tycks somliga glömma av), dels på att det fakiskt inte är någon lek och att jag vill känna mig säker. Idag bad jag till och med föraren att stanna bilen när han ville åka efter en geopard i sakta mak, det kändes inte rätt och den var uppenbart irriterad på bilarna i närheten. 

Nåja. Nu ska jag väl försöka sova och hoppas att mitt rum är relativt djurfritt. 

.. och jag var inte ensam.

Känner ni spänningen i luften? Såhär såg det ut (det lilla man ser) när noshörningar blockerade vägen i Pilansberg häromkvällen. 

En video på noshörningshanarna som tjaffsade.

Jag, Emil och Ronja har hyrt bil och åkte på äventyr denna helg. Jag sammanfattar här under rubriker vad vi har hittat på för något skoj. För er som är lite mera så att säga, bildliga, bläddra ner och gå miste om saker som itne kommer att förändra ert liv om ni läser det. Enjoy!

Boendet och Sun City
Det har varit intensivt och riktigt härligt den här helgen. Det började i lördags då vi efter ca tre timmar nådde Rustenburg (ca 2 mil ifrån området med djur), bara för att inse att boendet vi bokat på Bellevue Cottages var en hel villa för oss själva. Det var helt absurt vad fint det var - och vilka faciliteter det fanns. Jag tror alla tre hade räknat med ett litet rum med en dubbelsäng och en extrasäng, litet badrum och eventuellt lite enklare kök. Plötsligt hade vi egna sovrum med en-suite badrum, kök, altan, garage (?). Jag skryter inte för sakens skull jag begiper bara inte hur vi kunde missa att vi hade bokat detta, samt att det kunde vara så billigt. Hur kul som helst!

Därefter begav vi oss på jakt efter någonting att äta. Det ni läsare bör veta i sammanhanget är att Pilansberg är ett stoooooort område med djur, men det gränsar bisarrt nog till ett ställe som heter Sun City. Det är ett område som härmar Las vegas, med några hotell varav ett är helt absurt lyxigt, casinon, lekmaskiner, vattenparker, tåg som skjutsar runt en på området. Det var därifrån våran guide skulle hämta upp oss innan våran Game Drive (som safari tydligen heter här) så vi bestämde oss för att åka dit och äta. Vi åt på en italiensk restaurang och var väl ganska skeptiska till hela stället, men efter lite mat och ny energi så tog vi nya tag och njöt istället utav att spela lufthockey och gå och roas utav hur extremt "icke-Afrika" (enligt fördomar) det kändes.

Safarit
Vid fem mötte vi upp våran guide tillsammans med 20 andra personer som alla fick skriva under ett papper på att vi inte klandrar parken ifall vi dör på touren (bra grej). Därefter åkte vi iväg i en stor lastbil med flak så man hade god utsikt och det dröjde bara några minuter innan vi blev hänförda; vi fick syn på tre vita noshörningar. En hona, en hane och en bebis. Vi trodde knappt vi kunde haft mer tur men runt hörnet dök det upp flodhästar, därefter impalas, giraff och vips - en elefant! Detta stora djur har jag enorm respekt för vill jag lova. En bit in i parken såg vi därefter wildbeasts, zerbror, en krokodil. Sedan dök det återigen upp noshörningar och denna gång var det två hanar som bråkade om en honas gunst - inte illa att se att noshörningar faktiskt springer ganska elegant.
När mörkret föll hade guiden fått en radiosignal från en annan guide som tipsade om att lejon var i området - det var jättespännande att åka i kolmörkret och lysa med lampor efter dessa bestar. Efter en stund kom fyra lejonhonor och en unge springandes över vägen. Jag satt på nålar eftersom att jag var längst bak i lastbilen och hörde någonting morra i buskarna bakom mig (lejon jagar för helsike på kvällstid) men det var jättehäftigt. Därefter var vi ganska säkra på att vi inte skulle se något mer. Men vad tror ni vi såg? Jo - tre noshörningar till. Denna gång en hane som försöker smickra en hona som skeptiskt vaktar sin unge. De stod mitt i vägen i mörkret och en stund kändes det ganska hotfullt då honan vill skydda sitt barn och våran lastbil fick backa hela tiden för hon närmade sig. Men det var en läcker upplvelse. Sen tänkte vi att nu ser vi nog inget mer (förutom ett par ugglor). Och vad händer? Fyra unga lejonhanar ligger mitt på vägen och chillar, bara för att nonchalant resa sig upp och vandra in i vildmarken när bilen kommer åkandes.

Efter fyra timmar ute i området så satte vi oss i bilen och åkte till huset. Där njöt vi utav lite rödvin och smälte hela upplevelsen. Jag är så himla glad att jag fick se noshörningar!

Ett läskigt uppvaknande och Pretoria
Imorse vaknade jag utav någonting som dunsade högljutt utanför. Jag rationaliserade bort det hela med att det kanske var så att hotellägarna byggde om. Sedan slog det mig at 1) Klockan var 06.30 en söndags morgon 2) det lät precis utanför fönstret och där fanns ingen påbörjat byggprojekt dagen innan.
Jag låg kvar en stund och höll på att somna om när det kom igen. Dunk, dunk, dunk. Högljutt och upprepat. det lät som att gigantiska stenbumlingar rullade på taket. Jag kikade ut genom fönstret och såg ingenting. Efter en halvtimme smäller det till på ett sätt som skulle kunna vara en dörr som öppnades så jag går ut ur rummet och möter en nyvaken Ronja - vi båda säger "vad fan är det som låter?". Ädla och modiga som vi ju är bestämmer vi oss för att gå ut och undersöka saken. Ägarens hundar står på våran altan och verkar stressade och vi går förbi dem i förundran. Det visar sig att det är en flock apor som använder vårat hus som ansats för att komma upp i träden brevid. Aporna var ljusgråa, slanka i kroppen och hade svarta ansikten. Inte varje dag man har apor som väckarklocka!

Efter detta så gav vi motvilligt ifrån oss nycklarna till huset (jag hade lätt kunnat flytta in) och åkte mot Pretoria. Där besökte vi National Cultural History Museum vilket var katastrofalt dåligt så vi gav upp och gick till Pretoria Zoo istället, det har sagts att det är ett utav världens 10 bästa zooparker och den ska tydligen syssla primärt med att bevara arter. Jag ska vara ärlig - det är lite obekvämt att vara i Sydafrika och gå på zoo, särskilt dagen efter man har sett djur i det vilda. Men de verkade ha det bra.. och det bästa var inte djuren. Det bästa var faktiskt att man fick hyra en liten golfbil att åka runt i parken med. Det var kul. Vi åkte runt och flamsade, sedan avslutade vi med att åka linbana upp på en kulle med översikt över Pretoria. Vi hann se mycket lite utav denna hyfsat stora stad men det var inte särskilt vackert. Däremot kan en dag omöjligt vara misslyckad om den involverar att man får race:a upp för en backe i en golfbil. 

Nu sitter jag här i Potchefstroom, det spöregnar och jag har prov 08.15 imorgon i jämförande politik. Så kan det gå. Vill ni ser lite bilder från helgen? Klart ni vill!
Huset: