Är du med i Paradise hotel? Du kommer ALDRIG ha en karriär, folk hatar dig. Är du hustrumisshandlare, våldtäktsman? Lugnt - det har snart glömts bort.

Jag mår illa nu när jag sitter här och läser på om diverse respekterade mäns om hyllas och är allmänt gosigt omtyckta, men som på olika sätt har varit våldsamma mot kvinnor eller helt enkelt inte förnekat att de tycker det är helt okej att vara just det.

Här ska ni får se vad Sean Connery sa i en intervju i playboy 1965:

I don’t think there is anything particularly wrong about hitting a woman - although I don’t recommend doing it in the same way that you’d hit a man. An openhanded slap is justified – if all other alternatives fail and there has been plenty of warning. If a woman is a bitch, or hysterical, or bloody-minded continually, then I’d do it. I think a man has to be slightly advanced, ahead of the woman. I really do – by virtue of the way a man is built, if nothing else. But I wouldn’t call myself sadistic.”

20 år senare var det någon som tycket det var lämpligt att ta upp detta i en intervju. Sean Connerys försvar? Inget försvar alls! Bara allmänt förstärkande av sin tes att män ska vara lite före kvinnor. Och självklart förtydligandet att om en kvinna tycker att hon ska ha sista ordet och är allmänt provocerande, då är det bara att banka på.

“I haven’t changed my opinion. […] No. Not at all. I don’t think it’s bad, and I think it depends entirely on the circumstances, and if it merits it. If you have tried everything else – and women are pretty good at this – when they can’t leave it alone and want to have the last word, then you give them the last word. But they’re not happy with having the last word, they want to say it again and get into a really provocative situation. Then, I think it’s absolutely right.”

För att inte nämna hustrumisshandlaren och våldtäktsmannen Sean Penn, uppskattade och skojiga dömda våldtäktsmannen Mike Tyson, spännande rocksnubben Tommy Lee som slog sin fru när hon höll i deras spädbarn, Chris Brown som misshandlade skiten ur sin tjej men det är lugnt - han sjunger ju tokbra!!



Överlevaren



Den senaste tiden, sisådär tre veckor, så har jag haft ansvar för sex stycken av min systers kaniner - två vuxna honor och fyra ungar. Redan under dag ett så rymde samtliga ungar, vilket förvisso inte berodde på mig utan en bur med för brett galler. Poängen är väl dock att det då var dags att fånga in dem, och att jaga dem visade sig snabbt vara ruskigt svårt för de sprang helt enkelt in under garage och veranda och stannade där i timmar. Därför tänkte jag köpa en håv - men det var slut på samtliga Clas Ohlson i Stockholm (skämtar ej) och jag kunde inte hitta någon annanstans som låg på normalt avstånd från varken hemmet eller praktiken.

Status: 4 av 6 kaniner borta.

Så, då kom min syster hit med en fällbur. Tjoho tänkte jag naivt. Samtidigt som jag stod och var dum i huvudet i största allmänhet så rymde de två honorna, någon hade slarvat när de stängde burens dörr efter att ha fyllt på mat och vatten.

Status: 6 av 6 kaniner borta.

Dagarna gick. Såsmånigom såg man dem inte mer. Levde dem? Var de ute på natten? Frågorna var många och projektet mycket misslyckat. Men så en dag var mina föräldrar ute på en liten promenad en bit längre ner längst gatan, och hälsade på ett par grannar. De förkunnade glädjesamt att de har upptäckt lite söta kaniner på sin baksida, och visst - tro det eller ej - var det våra! I alla fall tre stycken. Men 3 av 6 är bättre än 0 av 6, som det gamla ordspråket säger. I ren glädjechock och hysteri så införskaffades en håv till slut och fällburen flyttades till grannarna. Nu i jävlarns, tänkte vi listigt, så kommer vi snart ha kaninerna fångade.

Söndagsmorgon. Jag öppnar mina svullna ögon efter gårdagskvällens hårda festande (åt kycklingpasta med mina föräldrar och pojkväns familj, otroligt hetsig stämning) och tittar ut genom fönstret i tvättstugan. Två kaniner, en hona och en unge, sitter i buren. Jag rusar ut för att stänga buren då jag idiotiskt tänker att de skuttat in självmant, men ser då givetvis att den är stängd. Därefter noterar jag att håven och fällan står i trädgården - grannarna har fångat in och lämnat ett par kaniner. RIDÅ. Vilken Luciagåva! 

Senare under söndagen kommer min syster för att rädda det som räddas kan. Jag förstår att hon desperat vill ta hem kaninerna från det helvetet de hamnat i hos vad som kan vara världens sämsta kaninvakt, och hon dyker kvickt ner i buren så fort hon anländer. För att upptäcka att det bara finns en kanin där. Det är ett mysterium, men det är helt enkelt så att 2 har blivit 1, och utan några tecken på utgrävning så kan man konstantera att hur fet kaninungen än såg ut så har den alltså på tre veckor inte blivit för stor för att tjocka sig ut genom buren.

Dagens status: 5 av 6 kaniner borttappade. Kampen fortsätter. 

SENASTE NYTT! EXTRA EXTRA!
Bara inom ett par minuter efter jag publicerat texten ovan så mottog jag ett samtal från min käre far, som har lyckats fånga in kaninungen i en liten bur. Nu sätter han sig omedelbart och kör denna till sin ägare. 

Status: 2 av 6 infångade! Nu återstår att se om om övriga fyra över huvud taget finns att finna.
 

Ur form

 
När var jag såhär out-of-shape-sist mentalt? Förra hösten. Inte en slump kanske, att jag vaknar varje morgon och känner en ilning av obehag när jag sätter mig upp i sängen, när jag tänker på vilken omvärld jag ska ut i. Jag tycker inte illa om människor, men att påbörja varje dag med mörker, att åka buss genom asfalterade industriområden brevid motorvägar, att sitta på pendeltåg med människor som är så trögfattade att de tycker att deras väskor förtjänar en egen plats medan andra personer tvingas stå hela vägen till stan... Vad gör det med mig? Hela stämningen? Att man åker till jobbet brevid främmande människor, varav noll av hundra ser glad och nöjd ut. Och någonstans förstår vi varandra. Varför skulle man sitta och fånle, ensam i kommunaltrafiken? Men jag tycker mig ana något annat. En trötthet. Ett missnöje. 

Mitt i glädjen över att vara född i det här landet så känner jag en stor sorg över att jag inte känner mig hemma här. Jag tror inte på min långvariga lycka i den här miljön. Det är inte bara mörker och kyla jag reflekterar över, utan att på sistone har jag känt en ökad misstänksamhet mot andra människor. Allt hat som har visat sig genom sociala medier - det kommer ifrån människor - är det dessa jag sitter brevid på tåget? Jag litar inte på andras godhet längre. Jag orkar inte räkna med att folk sitter och är goa i allmänhet, jag sänker blicken och förväntar mig att de dömer mig baserat på vadsomhelst. Jag förväntar mig att antifeminister och rasister och homofober och översittare hela tiden finns omkring mig. Det är inte så konstigt när man bor i en storstad. Eller när man existerar i en värld med andra människor över huvud taget. Vart ska jag då ta vägen? 

Jag undrar.

Det finns ingen plats på jorden där jag kan kombinera det behov jag har att umgås med mina fantastiska (sedvanligt fantastiska, har jag försått) vänner och samtidigt komma iväg från det samhälle som jag växt ur - eller har jag bara inte växt in i det än?



Nutidsläget

Jag har mycket på gång just nu. Många järn i elden, bollar i luften... Det mesta relaterat till min akademiska karriär, samt min arbetsplats där jag befinner mig på helgerna. Jag har inte mindre än en rapport, en stor uppsats och en gigantisk uppsats samt en stor resa att planera och genomföra samtidigt som jag jobbar extra så mycket det går. Samtidigt är jag mer ambitiös än någonsin med min träning, som dock ständigt avbryts för att jag drar på mig förkylningar regelbundet, men annars så.

Varför är det så att när man har mycket att göra så tar man gärna på sig mer? Jag är inte stressad som så, men jag har inte tid och framförallt energi att göra sådant som är roligt vid sidan av. I det här läget som jag är i nu hade det varit gyllene för mig att umgås med kära vänner ett par kvällar i veckan minst, men jag är för trött. Varje morgon när jag vaknar så känns det direkt osannolikt att jag ska ta mig upp ur sängen och göra mig i ordning för en dag på praktiken. Ögonen är liksom heslt svullna och huvudet snurrar av trötthet. Men så krälar man upp ur sängen, äter en bananpannkaka och jämrar sig över att sminket inte blir perfekt denna morgon heller och sedan beger man sig iväg. 

Men redan inom två veckor är två stora saker avbockade. Då är det några grejor till som står på tur, men det sker i alla fall utan någon heltidssysla vilket underlättar enormt ur ett tidsperspektiv. Sen är det inte så långt kvar nu tills jag ska få bo utomlands i solen under tre månader med min käresta, och det är ju ganska otroligt? 

Den här hösten/vintern är väldigt tung, och jag tror inte att det beror på någon oövervinnerlig arbetsbelastning egentligen. Det beror på att det är mörkt, att framtiden är svårhanterligt oviss och att jag helst hade sluppit kyla, min boendesituation samt att pendla två timmar om dagen. Allt detta sammantaget gör mig deppig och omotiverad. Kanske blir jag som ny igen när jag får leva under solen...

eh.

Ljudet av knapprande tangenter.

Varför föddes jag känslig för ljud? Hade jag trott på gud hade jag sagt att det var ett gansak hårt straff han gett mig här i livet. Jag är redan hyfsat dysfunktionell så att kunna slappna av lite hade varit trevligt.

Mvh och tack.

Saker som är irriterande just nu

Eftersom att jag är inne i en sjukt frustrerande period där jag genuint har svårt att lita på det goda i människor (alltså, folk jag nyss träffat inte gamla godingar) och där mina känslospröt är ute och viftar så till den grad att jag har blivit mer neutorisk än jag trodde jag kunde bli. Att jag normalt stör mig makalöst mycket på konstiga ljud och vissa beteenden hos andra människor är något som jag tvunget försökt leva med, men att det nu har blivit ännu värre gör att jag inte riktigt förstår hur jag sak klara mig i stora vida världen utan att bli galen?

Här har vi lite exempel på sådant jag stör mig orimligt mycket på:

♦ När människor äter äpplen i kommunaltrafiken. Förlåt, men vad är det för fel på er? Det finns ingen frukt known to man som låter så mycket och tar så lång tid att äta. Dessutom vet man aldrig när respektive äppel-ätare är färdig eftersom att somliga bara vräker i sig de saftigaste bitarna längre ut, medan andra rent utav käkar upp kärnhuvudet.

♦ Av någon anledning finns det en dichotomi mellan naturvetenskapligt/tekniskt utbildade och samhällsvetare som jag inte blir klok på och verkligen inte uppskattar. Jag avskyr självbelåtna människor som inte fattar att samhällskunskap fyller en funktion precis som naturvetenskapen. Som dessutom tror att logiskt tänkande och ett eget intresse för teknik och naturvetenskap gör att man automatiskt är en bättre, viktigare människa. Herregud, ät lite humblepie och håll käften. Det ena utesluter inte det andra. Dessutom får jag aldrig för mig att trycka ner folk men jag själv som samhällsvetare får en känga hit och dit ganska regelbundet. And don't even get me started om någon slags påhittat konflikt mellan ekonomer och samhällsvetare, samma sak där. Jag minns en festafton när en civilekonom hånfullt sa "Haha, men tror du verkligen människor som du behövs?" när jag berättade att jag vill arbeta med mänskliga rättigheter. Nej men självklart, vi ska leva i en värld där vi inte tar hand om varandra och folk som är födda in i sämre rättigheter pga ursprung eller bara geografi eller bara svagare förutsättningar ska få skylla sig själva! Så räknar vi lite på börsen så länge så någon blir rikare! (Och NEJ självklart gäller inte detta alla ekonomiskt/tekniskt/naturvetenskapligt utbildade men jag vidhåller att någon har hittat på en motsättning som gör att det finns en slags konflikt och denna gör mig illa till mods..)

♦ När folk upprepar sig en miljon gånger och vill ha en reaktion varje gång. Jag är säkert en utav dessa människor, dessvärre.

♦ När folk skriver "TBT" i sociala medier. Det står alltså för throw back thursday, någon trend som bygger på att just torsdag är en bra dag att lägga ut bilder från förr och vara lite nostalgisk. Egentligen bara en ursäkt att visa upp något man tyckte om att visa upp förut. Och vad är då felet med detta? Ingen aning men det gör mig provocerad.

♦ Konstiga lukter. Jag har märkt att det luktar skit av okänd anledning på en oroväckande stor del av offentliga platser och det är alltid lika olustigt när man inte har någon aning vad det kommer ifrån.

♦ Resesnobbar. "Jag skulle aaaaldrig åka till Mallorca. Jag fattar nämligen inte att många som åker med sin familj på charter gör det för att man ofta kan få en bra deal och det är bekvämt, jag ser hellre att man bokar en 18 timmars flight till andra sidan jorden för att upptäcka nya spännande saker, vaccinera sig för 15 000 per skalle och krånglar till det riktigt ordentligt för sig! För att få en mer unik upplevelse:)!!" Jamen gör det då och så låter du Ulrika ta sin familj på charter till Mallorca. Alla nöjda. Obs! Jag har själv suttit och ondgjort mig över alla mainstream-miljökiller-korruptionssupportande resemänniskor, sen insåg jag att jag inte är bättre själv då jag har rest väldigt mycket och påverkat både miljö och lokala samhällen oundvikligen delvis negativt.
 
♦ När man inte har någon nyans. Detta har jag själv fått arbeta med, det är väldigt lätt att döma andra människor... MEN. Det finns så många s.k "allmänna uppfattningar/vedertagna sanningar" som är urblåsta som jag inte begriper varför intelligenta människor ställer sig bakom. Exempel:
- Att alla som kollar på paradise hotel och annan s.k "skräpteve" är korkade.
- Att utbildade människor per automatik är smartare än andra (att ha mer kunskap innebär inte att man är bättre/smartare, kunskap kan dels läsas till men intellekt kan också användas och uttryckas på andra sätt. Utbildning passar inte alla).
- Att man automatiskt blir en människa med mer djup för att man rest mycket.
- Att det finns musik som är bättre än annan och om man tycker om musik som inte är mainstream så är man helt enkelt lite djupare och coolare (subjektivt. Det är SUBJEKTIVT).
- Att ytliga människor är korkade.
 
♦ Imorse på tåget satt en människa och liksom pillade längst ner på sin metrotidning så att det prasslade. Batteriet  min ipod var väldigt lågt så jag tänkte spara det lilla till hemresan, och därför satt jag en halvtimme och kunde inte begripa mig på hur en människas pillande kan prassla och knarra så pass mycket.

Hade jag varit religiöst och spritituellt lagd hade jag bett till högre makter eller mediterat mig fram till ett tillstånd där jag kan få vila i harmoni och njuta av allt jag har och allt som komma skall, men just nu känner jag faktiskt mest för att gå och lägga mig och vakna upp på en bättre planet. Inte av ovan nämnda anledningar. Alltså, jag är seriöst ledsen över hur världen ser ut och inser ju att det finns värre saker än människor som käkar äpple när jag åker pendeltåg.

Årets första snö

Nu faller den första snön här. Två föregående år har det skett första November, och jag inser när jag observerar detta att min förnöjsamhet över fem extra dagar utan snö nog talar för vad jag egentligen tycker om vintern här i Sverige.
 
Jag vill verkligen inte ha vinter, och jag vill absolut inte bo i Stockholm under vintern. Fuktiga tågsäten, försenade tåg, långa avstånd, tidiga kalla morgnar... Mörker. Det är i och för sig mörkt i hela landet, men det är någonting med stadsmiljö i mörker som gör mig trött. Det känns väldigt rätt att åka till Thailand i tre månader från slutet av Januari, det känns som lyx i öveflöd. Som jag knappt vet om jag förtjänar, men jag föreställer mig att långa dagar i solen med stekta nudla och bananpannkakor kommer att göra mig fridfull.

Åker om 81 dagar. Det är ju bara att blicka framåt och ha som motivation.

Usch.

Världen kommer inte att ordna upp sig. Så är det bara; tack och hej ordning och reda och rättmäktiga prioriteringar, vi sysslar med annat på den här jorden och så kommer det säkert att förbli sålänge jag är i livet. Det är det jag har att jobba med, den verkligheten. Vi befinner oss på en plats där det inte ses som särskilt absurt att vi låter människor som är från Afrika dö i ebola pga bristande sjukhusplatser, men om någon från Europa eller Amerika (GOD FORBID) insjunknar, ja då flygs specialplan över halva jorden och otestade mediciner plockas fram ur skåpen -  och man ser till att det finns plats på sjukan.

Det är galenskap. Liv är inte lika mycket värda här. Det är brutalt och det får mig att bli jävligt illa till mods.

Vill ni ha en mer djupgående analys om ekonomierna i länderna som har drabbats och hur det därav "inte är så konstigt att det är som det är" eller om internationella organs styrmedel så kan ni glömma detta. Rent moraliskt är det motbjudande. Jag tänker på liv och på död, på den jag känner som tynar bort av ålderdom och sjuka as we speak och hur det får mig att tänka på allt som ett liv är och hur det är mer än bara andetag som tynar bort när en kropp lägger ner. Alla de här tankarna och känslorna upplevs i Västafrika just nu. Jag blir stött av fotografier på döende människor, såsom bildreportaget som pubilcerades häromdagen om en persons sista dagar i livet, från inkubation till död. De här bilderna publiceras i en kontext där det inte är klart för mig hur pass etiskt det är. Det känns bara okänsligt.

Ja inte vet jag. I övrigt är det ju skoj att jag inte kunde göra mina ärenden på stan idag pga inte mindre än FYRA bombhot i Stockholm innerstad. Stabilt alltsammans, don't you think? Inte så konstigt att jag vill kolla på paradise hotel på kvällarna och sova på helgerna. Det kan vara behagligt att vara nonchalant.

Lista därför att jag vill

1. Hur gammal är du om fem år? Jämn siffra 10x3. :(

 2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Min kollega och min pojkvän, ej samtidigt, hade varit weird.

 3. Hur lång är du? 179,5cm.

 4. Vilken är den senaste filmen du sett? Contagion, var inte skitkul med tanke på ebola.

 5. Vem ringde du senast? Emil

 6. Vem ringde dig senast? Eeeeeee bella

 7. Hur löd det senaste sms:et du fick? Kan inte outa mina kamrater här.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Beror på humör.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta som fan.

10. När såg du senast din mamma? Igåurkväll satt hon i sin rosa morgonrock och kollade på den svenska televisionen.

 11. Vilken ögonfärg har du? Grönblå (mest blå. blå, 90%)

12. När vaknade du i dag? 06.30 somnade om och gick upp 08...

 13. Vilken är din favoritjulsång? Last Christmas med Wham. Får mig att tänka på en gammal vän som avskyr den låten coh alltid blir förbannad när den slås på.

14. Vilken är din favoritplats? "Med de jag älskar" (en roman av Annika... nej, soffan).

15. Vilken plats föredrar du minst? fLYGPLAN

 16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag har ett jobb. Bor i en lägenhet som jag hyr... Spännande skit va? inte helt omöjligt att jag ärutomlands ome xakt tio år, men jag tror inte att jag bor utomlands.

 17. Vad skrämde dig om natten som barn? Mörkret. Halvöppna dörrar.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? När jag och mamma stojade.

19. Hur stor är din säng? 1.20.

 20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Man ska alltid ha underkläder. Eller ska och ska, jag ska/vill

22. Hur många kuddar har du i sängen? Två

 23. Hur många landskap har du bott i? DOS - dvs 2.

24. Vilka städer har du bott i? Växjö och Stockholm i Sverigeeee. Potchefstroom i Sydafrika.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Strumpor!

 26. Är du social? Ja, fast osäker bland enbart nya människor.

27. Vilken är din favoritglass? Mintglass

28. Vilken är din favoritefterrätt? En riktigt god tiramisu. Kan också vara det äckligaste som finns.

29. Tycker du om kinamat? Generellt sätt tycker jag  om de simpla rätterna (wook, sötsursås med kyckling och ananas)

30. Tycker du om kaffe? För mycket.

31. Vad dricker du till frukost? Vatten. Kaffe ibland.

32. Sover du på någon särskild sida? Lite varierat.

33. Kan du spela poker? Nej, hatar att lära mig kortspel. Roligt när jag väl kan dem. Glömmer dock lätt...

34. Tycker du om att mysa/kela? Yesbox men bara om jag är avslappnad annars känner jag mig kvävd och vill hoppa omkring.

35. Är du en beroendemänniska? På zätt och vis

 36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej.

37. Vill du ha barn? Vet ej.

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Icke.

 40. Föredrar du havet eller en bassäng? Ett hav, om det inte är kallt eller fullt med äckliga djur.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Kvällar där vänner umgås, då kan det vara käk, öl, middag, bio, inträden..

 42. Äger du dyrbara smycken? Nej.

 43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? Paradise hotel, Idol, Gordon ramsay's kitchen nightmares.. HAHA. 

 44. Kan du rulla med tungan? Sisi

 45. Vem är den roligaste människan du känner? Jävlar. Vet ej.

46. Sover du med gosedjur? Nope

47. Vad har du för ringsignal? Någon standardiserad signal i min ericsson, skitjobbig.

 48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Nje.

 49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? Blodet i mina vener. HOPPAS det är rött.

 50. Flirtar du mycket? HAh, nej. Kanske med min pojkvän. tror inte han märker:)

51. Kan du byta olja på bilen? Nej. Har alltså aldrig försökt. Har ej körtkort.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Inget körkort.

 53. Vilken var den senaste boken du läste? "Bistånd är politik" läser jag parallelt med "Ge mig kolera" och "Min mormor hälsar och säger förlåt"

 54. Läser du dagstidningen? Japp.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? No

56. Dansar du i bilen? Sällan

 57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? Hehe vet inte.

 58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? En lista om vad jag ska göra idag, där jag strök att handla några grejor på hemvägen och skrev att jag istället åker med emil.

 59. När var du i kyrkan senast? Var i en kyrka i Vimmerby i juli.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet? Anna! Engelskalärare på högstadiet.

 61. Hur länge har du campat som längst i ett tält? En natt hit och dit. Hatar tält.

 62. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig? Säkert emil.

63. Vad lyssnar du på just nu? Lena Dunhams "Ask Lena" på youtube

64. Har du varit med i tidningen? Ja! I "Omvärlden" talade jag om min utbildning.

65. Vad är det konstigaste du ätit? Fladdermussoppa.

66. Vem såg dig naken senast? Asså jag tror inte att personen ifråga MÄRKER när jag går naken så säkert min kille men när, vem vet.

 67. Vad är det för färg på din tandborste? veneeee..... rosa som för en tjej? tihi. osv.

 68. Hur imponerar man på dig? Man är inte en jävla översittare. Man får ha ådstakommit en miljon grejer som är balla och vara hur glad som helst över detta, men jag hatar folk som är nedlåtande. 

 69. Vem ringer du när du är arg/ledsen? Jullenbullen.

 70. Har du någon piercing? Endast i hjärtat...

71. Din största vinst? vinner alrig

72. Civilstånd? I partnerskap med en karl

73. Vilka hemsidor besöker du dagligen? facebook, Dn, nöjesguiden, nyheter24, hotmail, massor av bloggar

74. Är du fåfäng? Ja alltså, japp. Bryr mig mycket om hur jag ser ut när jag är ute och ränner på stan. Hatar när jag går runt imina fula kläder i mina glasögon som jag hatar att ha på mig, och ser alla snygga människor percis överallt och funderar på hur dom har råd med alla dessa balla kläder som håller längre än H&Mplagg? Sunt. är som värst just nu i stockholm.

75. Ångrar du någonting du gjort? Jadå, säkert ett flertal grejer.

76. Hur gammal är din pappa? Uppemot 60.

77. Vilket är ditt drömjobb? vet ej

 78. Finns det något du verkligen skulle vilja göra men inte haft tillfälle, tid eller råd till? Åka runt i sydamerika, gå till sångpedagog. 

79. Vad har du haft för husdjur? Undulat, nymfparakit, katt.

80. Berätta tre saker som dina läsare antagligen inte vet om dig? HAHA läsare..?

81. Svär du ofta? Joo, "fan" ingår nog i mitt vardagsspråk. dock på ett charmigt sätt.

82. Sverige när det är som bäst? När det är fina sommardagar och man inser hur fria vi ändå är här.

83. Kan du åka slalom? hah, nej.

 84. Vad har du ätit i dag? Sötpotatis ,lax, broccoli, banan, START-musli (huwa sockerchock). 

85. Vad har du för utbildning? Samhällsvetenskaplig utbildning med fred och utveckling som huvudämne + kurser i sociologi, politik, historia och antropologi separat. 

86. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med? Att jag har hud..?

87. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med? Ska man inte fokusera på här inte

88. Vilken är din bästa egenskap? Jag tänker efter, är snäll, menar väl.

89. Vilken är din sämsta egenskap? Svårt att fokusera.

 90. Nämn två historiska personer som intresserar dig? Faktiskt inte så intersserad.

91. Saknar du något? Ett eget hem.

92. Är det viktigt att fira födelsedagar? Ja, alltså mest för skojs skull.

 93. Vad gör dig ledsen?Världens kollektiva felprioriteringar som drar oss ner i fördärvet.

 94. Vad gör dig glad? Dagar när jag är avslappnad.

 95. Har du varit gift eller förlovad? Nej! Blivit friad till två gånger, SKRYT DÅ

96. Vad ska du göra i helgen? Choklafestival, bio, träna, storkok och sen börja karusellen om.

 97. Vad är det knasigaste du gjort? Tagit nakenbilder i öknen..? Ej framför kameran. HAHA. 

 98. Vad har du för laster? Internet, skor som inte är bra för mina föter.

 99. Vem är din förebild? Det vet jeg ikke.

100. Vad ska du göra när du svarat klart på alla frågor? Organisera lite på skrivbordet.


Sjunga

 
Jag saknar sången så att jag blir galen ibland. Det är inte så att jag tänkte ta världen med storm - men mig själv kanske. Det är ett utav de områden där jag är säker; säker på att jag utvecklas och tycker att det är värt det fastän det krävs att jag vågar släppa på djupt rotade spärrar.

Jag kommer ihåg förra hösten, efter en lång sommar utan min sjungande och pianospelande vän så kom vi tillbaks till den stora aulan med den ståtliga flygen som alltid stått där till förfogande. Det har alltid funnits några låtar som jag känner att jag helt enkelt inte kan, de är utanför mitt register. Jag satt på en utav sätena och sjöng den ändå, Somwhere over the rainbow, mest på kul. Hon satt vid pianot och började spela melodin. Och det hände faktiskt någonting; jag gick ner till pianot och började sjunga, och någonting underligt hände. Det lät bättre än kanske någonsin, toner kom ur mig på ett sätt som jag varken lyckats med förr eller efter. Jag fattar ju hur pretantiös jag låter nu. Men det har verkligen varit med mig, det där ögonblicket; för nu vet jag att det finns i mig. När låten tog slut stirrade vi bara på varandra en halv sekund innan ett sånt där förvånad skratt kom ur oss. "Vad hände där egentligen?". 

Jag gick därifrån oerhört peppad för en höst med mycket sång. När vi kom tillbaks nästa gång var flygeln låst för resten av studietiden. Jahapp.  

Livets ironi. 

Nyfunnen skrivlust

Jag har funderar lite på sistone. En del utav mina tankar har ägnats åt bloggen, skrivandet som jag så sällan har samma sprättiga lust till längre. Viljan finns, men så fort jag slår mig ner så tänker jag lite matt att "jaha, och vem ska läsa detta? vem bryr sig?", vilket är märkligt. Det handlar ju inte om att jag inte värderar de som jag vet är trogna läsare, det handlar snarare om självbilden och den där ständiga tviveln. Det är en annan sak som jag har tänkt på, hur osäker jag är på mina allra mest säkra åsikter. Hur jag argumenterar mig till hög puls ibland, bara för att inse att hela tiden finns den där lilla darriga frågan, "tycker jag verkligen såhär?". 

När jag klev av pendeltåget imorse fick jag en insikt som jag tyckte var briljant. Det ironiska är väl att jag var så säker på att den var briljant; men själva insikten handlade om hur osäkerheten inte är ett pris att betala, utan kanske en tillgång i en värld där vi är ensamma om vi inte bär med oss ett mått utav att tvivla på vad vi tycker. Och nu när jag skrev det så kände jag ju just det där darrandet. Briljant - säger vem?

Det är som när man geniförklarar människor. Det finns ju en mall för hur ett geni ser ut. Den återföder sig själv. Du är ett geni om du gör på ett visst sätt och är du fullständigt genialiskt men gör på ett annat sätt så kanske ingen kommer att tycka att du är ett geni. Du är för unik. Vi delar in folk i dessa kategorier, föga överraskande. Men bilden utav den logiska mannen med högt IQ, den knepiga kulturkonnäsören som egentligen bara är förstådd av sig själv om ens det; idéer om vad som kan räknas som särskilt begåvade när det säkerligen är så att vi i vardagliga situationer möter människor med stora lösningar på världens problem som inte själva begriper det, och vi kommer aldrig att fråga. Det handlar ju om förväntan.

Jag förväntas att brinna för vissa saker. Döm andras förvåning när jag som hippieklädd utan ironi erkände att jag faktiskt inte tycker om Jimi Hendrix och inte känner till någon utav alla artiser folk frågade om jag också var ett stort fan utav; jag lyssnar på house, helst Benny Benassi eller David Guetta svarade jag och dreadklädda nissar undrade om jag var falsk. Inte en äkta hippie. Jag tyckte att magtröjor och jeans var väldigt snyggt och jag gick en utbildning som hade ordet "fred" i titeln, visst förstod jag väl att det skulle bli stereotypiskt, men faktum är att jag vet inte ens vad en hippie är egentligen och jag såg det inte som en skyldighet att reda ut det heller. Det är ingens individs skyldighet att gå vidare i alla dessa spår, men ibland är det ju svårt att veta vem man är utan för ingen av oss lever utan andra människors åsikter överallt. Inte bara dagens generation, utan även de innan som har banat väg för oss som sitter här idag.

Det är där vi når klimax - de som banat väg för oss idag har inte gjort ett särskilt bra jobb. Ett ekonomiskt system som är ohållbart i en värld där pengar anses vara det mest tillförlitliga som finns, viktigare än att vi ska kunna äta, dricka rent, vara lyckliga och ha tid att vara lugna och lata. Det är fult att uppskatta att sova sent och göra ingenting, om du inte gör ingenting särskilt utvalda dagar på altanen i ett torp som du tyckte att du behövde för att ditt hem inte är avslappnande. Nej, det här gäller inte alla, det gäller ju bara människor i med viss ekonomisk standard. Globalt sett vet jag inte, jag kan nog inte uttrycka hur fattiga känner. Jag menar bara att jag inte har tilltro till samhället idag, och jag balanserar den känslan med att faktiskt vara en lycklig människa som är nöjd med livet. Motsägelsefullt; men jag är väldigt nöjd. Det fascinerar mig, men man kan vara nöjd som enskild när man varje dag lever i själva omvärlden utan att man för den delen är nöjd med omvärlden. 

Alla dessa tankar. Denna skrivlust. Det är nog så att skrivuppdragen på praktiken kombinerat med valtider som gör att hjärnan slår knut på sig själv har gjort att jag vill sätta mig och planlöst planka ner det jag tycker på den här bloggen.

I alla fall det jag tror att jag tycker...


Hej då Sydafrika

Det har väl aldrig funnits ett bra sätt att sammanfatta ett halvår på ett inlägg. Jag kan nog inte det heller, just nu. Städar som en dåre här hemma i grottan och vi planerar att lämna staden runt tolv. Det känns ingenting just nu, jag är så uppe i allt, men jag vet nog att det blir kaos i huvudet väldigt snart.

TACK alla ni som har läst min blogg under min tid här. Det har känts jättekul att ni har följt mig på det här äventyret.

Vi ses hemma.

 
 
 

Back from Namibia


Dagarna i Namibia har varit över all förväntan. Jag vet inte vad jag trodde, men det vara bara så mycket mer än vad jag begrep att det kunde vara; det blev så tydligt när vi landade i 37 grader varma Namibia efter 5 grader i Sydafrika, att det skulle bli bra. Jag har fyllts på med energi de här dagarna, prövat nya grejor och sett helt makalösa vyer, solnedgångar och stjärnhimlar.

Jag har lekt med surrokater, åkt jetski, suttit på taket av en Landrover och åkt runt i fantastisk natur, haft picknick i en grotta, klättrat upp för berg, bott i en campinghydda, varit på tysk maskeradfest, rullat runt på sanddynor i öknen.... Och nu sitter jag i Sydafrika igen och det är min sista kväll i Potchefstroom. Och det känns faktiskt bra. Nu är jag redo att åka hem med den känsla som Namibia både väckte och lämnade i mig. 

Vilken resa alltså...

 

 
 

Jaha, så går det


Vid tre (försenade som alltid i Sydafrika) så bar det av på nya äventyr. Vi hann peppa upp oss, börja käka på de enorma mängderna vägsnacks och komma in på härliga roadtrip-samtal och det var en i allmänhet insjunkande skön känsla. Sen, efter några timmar, så brakade det till rejält. Och bilen gick sönder. 

När man står vid vägkanten i Sydafrika handlar det ju om säkerhet först. Det skulle bli mörkt efter en timme ungefär så Mardi börjad ringa runt som en dåre och lyckligtvis är hon och hennes familj sociala för vips hade vi en person som bodde i nämrmsta stad som kunde hämta oss och låta oss vänta i deras hem, någon hade fixat bärgning till bilen och en tredje person kunde åka från Potch, hämta oss och köra hem oss hit..

Så nu sitter vi här i grottan igen. Men saker och ting är ibland väldigt mycket enklare än de först kan verka. Jag trodde verkligen att jag skulle bli utan min Namibia upplevelse nu, men efter diverse snabba diskussioner och samtal så har vi nu flygbiljetter och kommer att gå upp tidigt imorgon och landa i Windhoek (huvudstaden) vid ett-tiden. Vi går miste om Botswana och en hel del vackra bilvägar genom Namibia, men vi hade ändå inte varit hemma hos hennes familj förren sent imorgon om bilen inte pajat. Så här ska inte klagas, det är bara att ladda om. Jag behöver sömn och lite lugn. Dessutom är jag lyckligtvis helt slut och känner inte av min totala flygrädsla.

Alltså: Namiba imorgon fast på annat vis! Vi landar i Windhoek sen är det några timmar till Swakopmund där hon har sitt hem. I nuläget tycker jag mest synd om Mardi som nu varken får med sin hund hem just nu som tänkt, samt har problem med bilen. Det lossnade alltså en tio kilo tung del under bilen som bilen studsade på och växellådan verkar ha pajat på köpet. Fast jag antar att vi bara ska vara glada att vi är säkra och att det löste sig otroligt smidigt i omständigheterna; hade detta hänt i Botswana (1-2 timmar bort) så hade vi inte haft mottagning på mobilerna och natten hade blivit mindre behaglig...

Men jag måste medge att jag inte var särskilt glad där ett tag. Phu.

ÄNTLIGEN!!!!

Nu har jag skrivit sista tentan, det gick vägen och nu åker vi till Namibia!!!

YEAAAHHHH!