Usch.

Världen kommer inte att ordna upp sig. Så är det bara; tack och hej ordning och reda och rättmäktiga prioriteringar, vi sysslar med annat på den här jorden och så kommer det säkert att förbli sålänge jag är i livet. Det är det jag har att jobba med, den verkligheten. Vi befinner oss på en plats där det inte ses som särskilt absurt att vi låter människor som är från Afrika dö i ebola pga bristande sjukhusplatser, men om någon från Europa eller Amerika (GOD FORBID) insjunknar, ja då flygs specialplan över halva jorden och otestade mediciner plockas fram ur skåpen -  och man ser till att det finns plats på sjukan.

Det är galenskap. Liv är inte lika mycket värda här. Det är brutalt och det får mig att bli jävligt illa till mods.

Vill ni ha en mer djupgående analys om ekonomierna i länderna som har drabbats och hur det därav "inte är så konstigt att det är som det är" eller om internationella organs styrmedel så kan ni glömma detta. Rent moraliskt är det motbjudande. Jag tänker på liv och på död, på den jag känner som tynar bort av ålderdom och sjuka as we speak och hur det får mig att tänka på allt som ett liv är och hur det är mer än bara andetag som tynar bort när en kropp lägger ner. Alla de här tankarna och känslorna upplevs i Västafrika just nu. Jag blir stött av fotografier på döende människor, såsom bildreportaget som pubilcerades häromdagen om en persons sista dagar i livet, från inkubation till död. De här bilderna publiceras i en kontext där det inte är klart för mig hur pass etiskt det är. Det känns bara okänsligt.

Ja inte vet jag. I övrigt är det ju skoj att jag inte kunde göra mina ärenden på stan idag pga inte mindre än FYRA bombhot i Stockholm innerstad. Stabilt alltsammans, don't you think? Inte så konstigt att jag vill kolla på paradise hotel på kvällarna och sova på helgerna. Det kan vara behagligt att vara nonchalant.

Lista därför att jag vill

1. Hur gammal är du om fem år? Jämn siffra 10x3. :(

 2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Min kollega och min pojkvän, ej samtidigt, hade varit weird.

 3. Hur lång är du? 179,5cm.

 4. Vilken är den senaste filmen du sett? Contagion, var inte skitkul med tanke på ebola.

 5. Vem ringde du senast? Emil

 6. Vem ringde dig senast? Eeeeeee bella

 7. Hur löd det senaste sms:et du fick? Kan inte outa mina kamrater här.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Beror på humör.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta som fan.

10. När såg du senast din mamma? Igåurkväll satt hon i sin rosa morgonrock och kollade på den svenska televisionen.

 11. Vilken ögonfärg har du? Grönblå (mest blå. blå, 90%)

12. När vaknade du i dag? 06.30 somnade om och gick upp 08...

 13. Vilken är din favoritjulsång? Last Christmas med Wham. Får mig att tänka på en gammal vän som avskyr den låten coh alltid blir förbannad när den slås på.

14. Vilken är din favoritplats? "Med de jag älskar" (en roman av Annika... nej, soffan).

15. Vilken plats föredrar du minst? fLYGPLAN

 16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag har ett jobb. Bor i en lägenhet som jag hyr... Spännande skit va? inte helt omöjligt att jag ärutomlands ome xakt tio år, men jag tror inte att jag bor utomlands.

 17. Vad skrämde dig om natten som barn? Mörkret. Halvöppna dörrar.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? När jag och mamma stojade.

19. Hur stor är din säng? 1.20.

 20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Man ska alltid ha underkläder. Eller ska och ska, jag ska/vill

22. Hur många kuddar har du i sängen? Två

 23. Hur många landskap har du bott i? DOS - dvs 2.

24. Vilka städer har du bott i? Växjö och Stockholm i Sverigeeee. Potchefstroom i Sydafrika.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Strumpor!

 26. Är du social? Ja, fast osäker bland enbart nya människor.

27. Vilken är din favoritglass? Mintglass

28. Vilken är din favoritefterrätt? En riktigt god tiramisu. Kan också vara det äckligaste som finns.

29. Tycker du om kinamat? Generellt sätt tycker jag  om de simpla rätterna (wook, sötsursås med kyckling och ananas)

30. Tycker du om kaffe? För mycket.

31. Vad dricker du till frukost? Vatten. Kaffe ibland.

32. Sover du på någon särskild sida? Lite varierat.

33. Kan du spela poker? Nej, hatar att lära mig kortspel. Roligt när jag väl kan dem. Glömmer dock lätt...

34. Tycker du om att mysa/kela? Yesbox men bara om jag är avslappnad annars känner jag mig kvävd och vill hoppa omkring.

35. Är du en beroendemänniska? På zätt och vis

 36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej.

37. Vill du ha barn? Vet ej.

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Icke.

 40. Föredrar du havet eller en bassäng? Ett hav, om det inte är kallt eller fullt med äckliga djur.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Kvällar där vänner umgås, då kan det vara käk, öl, middag, bio, inträden..

 42. Äger du dyrbara smycken? Nej.

 43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? Paradise hotel, Idol, Gordon ramsay's kitchen nightmares.. HAHA. 

 44. Kan du rulla med tungan? Sisi

 45. Vem är den roligaste människan du känner? Jävlar. Vet ej.

46. Sover du med gosedjur? Nope

47. Vad har du för ringsignal? Någon standardiserad signal i min ericsson, skitjobbig.

 48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Nje.

 49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? Blodet i mina vener. HOPPAS det är rött.

 50. Flirtar du mycket? HAh, nej. Kanske med min pojkvän. tror inte han märker:)

51. Kan du byta olja på bilen? Nej. Har alltså aldrig försökt. Har ej körtkort.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Inget körkort.

 53. Vilken var den senaste boken du läste? "Bistånd är politik" läser jag parallelt med "Ge mig kolera" och "Min mormor hälsar och säger förlåt"

 54. Läser du dagstidningen? Japp.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? No

56. Dansar du i bilen? Sällan

 57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? Hehe vet inte.

 58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? En lista om vad jag ska göra idag, där jag strök att handla några grejor på hemvägen och skrev att jag istället åker med emil.

 59. När var du i kyrkan senast? Var i en kyrka i Vimmerby i juli.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet? Anna! Engelskalärare på högstadiet.

 61. Hur länge har du campat som längst i ett tält? En natt hit och dit. Hatar tält.

 62. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig? Säkert emil.

63. Vad lyssnar du på just nu? Lena Dunhams "Ask Lena" på youtube

64. Har du varit med i tidningen? Ja! I "Omvärlden" talade jag om min utbildning.

65. Vad är det konstigaste du ätit? Fladdermussoppa.

66. Vem såg dig naken senast? Asså jag tror inte att personen ifråga MÄRKER när jag går naken så säkert min kille men när, vem vet.

 67. Vad är det för färg på din tandborste? veneeee..... rosa som för en tjej? tihi. osv.

 68. Hur imponerar man på dig? Man är inte en jävla översittare. Man får ha ådstakommit en miljon grejer som är balla och vara hur glad som helst över detta, men jag hatar folk som är nedlåtande. 

 69. Vem ringer du när du är arg/ledsen? Jullenbullen.

 70. Har du någon piercing? Endast i hjärtat...

71. Din största vinst? vinner alrig

72. Civilstånd? I partnerskap med en karl

73. Vilka hemsidor besöker du dagligen? facebook, Dn, nöjesguiden, nyheter24, hotmail, massor av bloggar

74. Är du fåfäng? Ja alltså, japp. Bryr mig mycket om hur jag ser ut när jag är ute och ränner på stan. Hatar när jag går runt imina fula kläder i mina glasögon som jag hatar att ha på mig, och ser alla snygga människor percis överallt och funderar på hur dom har råd med alla dessa balla kläder som håller längre än H&Mplagg? Sunt. är som värst just nu i stockholm.

75. Ångrar du någonting du gjort? Jadå, säkert ett flertal grejer.

76. Hur gammal är din pappa? Uppemot 60.

77. Vilket är ditt drömjobb? vet ej

 78. Finns det något du verkligen skulle vilja göra men inte haft tillfälle, tid eller råd till? Åka runt i sydamerika, gå till sångpedagog. 

79. Vad har du haft för husdjur? Undulat, nymfparakit, katt.

80. Berätta tre saker som dina läsare antagligen inte vet om dig? HAHA läsare..?

81. Svär du ofta? Joo, "fan" ingår nog i mitt vardagsspråk. dock på ett charmigt sätt.

82. Sverige när det är som bäst? När det är fina sommardagar och man inser hur fria vi ändå är här.

83. Kan du åka slalom? hah, nej.

 84. Vad har du ätit i dag? Sötpotatis ,lax, broccoli, banan, START-musli (huwa sockerchock). 

85. Vad har du för utbildning? Samhällsvetenskaplig utbildning med fred och utveckling som huvudämne + kurser i sociologi, politik, historia och antropologi separat. 

86. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med? Att jag har hud..?

87. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med? Ska man inte fokusera på här inte

88. Vilken är din bästa egenskap? Jag tänker efter, är snäll, menar väl.

89. Vilken är din sämsta egenskap? Svårt att fokusera.

 90. Nämn två historiska personer som intresserar dig? Faktiskt inte så intersserad.

91. Saknar du något? Ett eget hem.

92. Är det viktigt att fira födelsedagar? Ja, alltså mest för skojs skull.

 93. Vad gör dig ledsen?Världens kollektiva felprioriteringar som drar oss ner i fördärvet.

 94. Vad gör dig glad? Dagar när jag är avslappnad.

 95. Har du varit gift eller förlovad? Nej! Blivit friad till två gånger, SKRYT DÅ

96. Vad ska du göra i helgen? Choklafestival, bio, träna, storkok och sen börja karusellen om.

 97. Vad är det knasigaste du gjort? Tagit nakenbilder i öknen..? Ej framför kameran. HAHA. 

 98. Vad har du för laster? Internet, skor som inte är bra för mina föter.

 99. Vem är din förebild? Det vet jeg ikke.

100. Vad ska du göra när du svarat klart på alla frågor? Organisera lite på skrivbordet.


Sjunga

 
Jag saknar sången så att jag blir galen ibland. Det är inte så att jag tänkte ta världen med storm - men mig själv kanske. Det är ett utav de områden där jag är säker; säker på att jag utvecklas och tycker att det är värt det fastän det krävs att jag vågar släppa på djupt rotade spärrar.

Jag kommer ihåg förra hösten, efter en lång sommar utan min sjungande och pianospelande vän så kom vi tillbaks till den stora aulan med den ståtliga flygen som alltid stått där till förfogande. Det har alltid funnits några låtar som jag känner att jag helt enkelt inte kan, de är utanför mitt register. Jag satt på en utav sätena och sjöng den ändå, Somwhere over the rainbow, mest på kul. Hon satt vid pianot och började spela melodin. Och det hände faktiskt någonting; jag gick ner till pianot och började sjunga, och någonting underligt hände. Det lät bättre än kanske någonsin, toner kom ur mig på ett sätt som jag varken lyckats med förr eller efter. Jag fattar ju hur pretantiös jag låter nu. Men det har verkligen varit med mig, det där ögonblicket; för nu vet jag att det finns i mig. När låten tog slut stirrade vi bara på varandra en halv sekund innan ett sånt där förvånad skratt kom ur oss. "Vad hände där egentligen?". 

Jag gick därifrån oerhört peppad för en höst med mycket sång. När vi kom tillbaks nästa gång var flygeln låst för resten av studietiden. Jahapp.  

Livets ironi. 

Nyfunnen skrivlust

Jag har funderar lite på sistone. En del utav mina tankar har ägnats åt bloggen, skrivandet som jag så sällan har samma sprättiga lust till längre. Viljan finns, men så fort jag slår mig ner så tänker jag lite matt att "jaha, och vem ska läsa detta? vem bryr sig?", vilket är märkligt. Det handlar ju inte om att jag inte värderar de som jag vet är trogna läsare, det handlar snarare om självbilden och den där ständiga tviveln. Det är en annan sak som jag har tänkt på, hur osäker jag är på mina allra mest säkra åsikter. Hur jag argumenterar mig till hög puls ibland, bara för att inse att hela tiden finns den där lilla darriga frågan, "tycker jag verkligen såhär?". 

När jag klev av pendeltåget imorse fick jag en insikt som jag tyckte var briljant. Det ironiska är väl att jag var så säker på att den var briljant; men själva insikten handlade om hur osäkerheten inte är ett pris att betala, utan kanske en tillgång i en värld där vi är ensamma om vi inte bär med oss ett mått utav att tvivla på vad vi tycker. Och nu när jag skrev det så kände jag ju just det där darrandet. Briljant - säger vem?

Det är som när man geniförklarar människor. Det finns ju en mall för hur ett geni ser ut. Den återföder sig själv. Du är ett geni om du gör på ett visst sätt och är du fullständigt genialiskt men gör på ett annat sätt så kanske ingen kommer att tycka att du är ett geni. Du är för unik. Vi delar in folk i dessa kategorier, föga överraskande. Men bilden utav den logiska mannen med högt IQ, den knepiga kulturkonnäsören som egentligen bara är förstådd av sig själv om ens det; idéer om vad som kan räknas som särskilt begåvade när det säkerligen är så att vi i vardagliga situationer möter människor med stora lösningar på världens problem som inte själva begriper det, och vi kommer aldrig att fråga. Det handlar ju om förväntan.

Jag förväntas att brinna för vissa saker. Döm andras förvåning när jag som hippieklädd utan ironi erkände att jag faktiskt inte tycker om Jimi Hendrix och inte känner till någon utav alla artiser folk frågade om jag också var ett stort fan utav; jag lyssnar på house, helst Benny Benassi eller David Guetta svarade jag och dreadklädda nissar undrade om jag var falsk. Inte en äkta hippie. Jag tyckte att magtröjor och jeans var väldigt snyggt och jag gick en utbildning som hade ordet "fred" i titeln, visst förstod jag väl att det skulle bli stereotypiskt, men faktum är att jag vet inte ens vad en hippie är egentligen och jag såg det inte som en skyldighet att reda ut det heller. Det är ingens individs skyldighet att gå vidare i alla dessa spår, men ibland är det ju svårt att veta vem man är utan för ingen av oss lever utan andra människors åsikter överallt. Inte bara dagens generation, utan även de innan som har banat väg för oss som sitter här idag.

Det är där vi når klimax - de som banat väg för oss idag har inte gjort ett särskilt bra jobb. Ett ekonomiskt system som är ohållbart i en värld där pengar anses vara det mest tillförlitliga som finns, viktigare än att vi ska kunna äta, dricka rent, vara lyckliga och ha tid att vara lugna och lata. Det är fult att uppskatta att sova sent och göra ingenting, om du inte gör ingenting särskilt utvalda dagar på altanen i ett torp som du tyckte att du behövde för att ditt hem inte är avslappnande. Nej, det här gäller inte alla, det gäller ju bara människor i med viss ekonomisk standard. Globalt sett vet jag inte, jag kan nog inte uttrycka hur fattiga känner. Jag menar bara att jag inte har tilltro till samhället idag, och jag balanserar den känslan med att faktiskt vara en lycklig människa som är nöjd med livet. Motsägelsefullt; men jag är väldigt nöjd. Det fascinerar mig, men man kan vara nöjd som enskild när man varje dag lever i själva omvärlden utan att man för den delen är nöjd med omvärlden. 

Alla dessa tankar. Denna skrivlust. Det är nog så att skrivuppdragen på praktiken kombinerat med valtider som gör att hjärnan slår knut på sig själv har gjort att jag vill sätta mig och planlöst planka ner det jag tycker på den här bloggen.

I alla fall det jag tror att jag tycker...


Hej då Sydafrika

Det har väl aldrig funnits ett bra sätt att sammanfatta ett halvår på ett inlägg. Jag kan nog inte det heller, just nu. Städar som en dåre här hemma i grottan och vi planerar att lämna staden runt tolv. Det känns ingenting just nu, jag är så uppe i allt, men jag vet nog att det blir kaos i huvudet väldigt snart.

TACK alla ni som har läst min blogg under min tid här. Det har känts jättekul att ni har följt mig på det här äventyret.

Vi ses hemma.

 
 
 

Back from Namibia


Dagarna i Namibia har varit över all förväntan. Jag vet inte vad jag trodde, men det vara bara så mycket mer än vad jag begrep att det kunde vara; det blev så tydligt när vi landade i 37 grader varma Namibia efter 5 grader i Sydafrika, att det skulle bli bra. Jag har fyllts på med energi de här dagarna, prövat nya grejor och sett helt makalösa vyer, solnedgångar och stjärnhimlar.

Jag har lekt med surrokater, åkt jetski, suttit på taket av en Landrover och åkt runt i fantastisk natur, haft picknick i en grotta, klättrat upp för berg, bott i en campinghydda, varit på tysk maskeradfest, rullat runt på sanddynor i öknen.... Och nu sitter jag i Sydafrika igen och det är min sista kväll i Potchefstroom. Och det känns faktiskt bra. Nu är jag redo att åka hem med den känsla som Namibia både väckte och lämnade i mig. 

Vilken resa alltså...

 

 
 

Jaha, så går det


Vid tre (försenade som alltid i Sydafrika) så bar det av på nya äventyr. Vi hann peppa upp oss, börja käka på de enorma mängderna vägsnacks och komma in på härliga roadtrip-samtal och det var en i allmänhet insjunkande skön känsla. Sen, efter några timmar, så brakade det till rejält. Och bilen gick sönder. 

När man står vid vägkanten i Sydafrika handlar det ju om säkerhet först. Det skulle bli mörkt efter en timme ungefär så Mardi börjad ringa runt som en dåre och lyckligtvis är hon och hennes familj sociala för vips hade vi en person som bodde i nämrmsta stad som kunde hämta oss och låta oss vänta i deras hem, någon hade fixat bärgning till bilen och en tredje person kunde åka från Potch, hämta oss och köra hem oss hit..

Så nu sitter vi här i grottan igen. Men saker och ting är ibland väldigt mycket enklare än de först kan verka. Jag trodde verkligen att jag skulle bli utan min Namibia upplevelse nu, men efter diverse snabba diskussioner och samtal så har vi nu flygbiljetter och kommer att gå upp tidigt imorgon och landa i Windhoek (huvudstaden) vid ett-tiden. Vi går miste om Botswana och en hel del vackra bilvägar genom Namibia, men vi hade ändå inte varit hemma hos hennes familj förren sent imorgon om bilen inte pajat. Så här ska inte klagas, det är bara att ladda om. Jag behöver sömn och lite lugn. Dessutom är jag lyckligtvis helt slut och känner inte av min totala flygrädsla.

Alltså: Namiba imorgon fast på annat vis! Vi landar i Windhoek sen är det några timmar till Swakopmund där hon har sitt hem. I nuläget tycker jag mest synd om Mardi som nu varken får med sin hund hem just nu som tänkt, samt har problem med bilen. Det lossnade alltså en tio kilo tung del under bilen som bilen studsade på och växellådan verkar ha pajat på köpet. Fast jag antar att vi bara ska vara glada att vi är säkra och att det löste sig otroligt smidigt i omständigheterna; hade detta hänt i Botswana (1-2 timmar bort) så hade vi inte haft mottagning på mobilerna och natten hade blivit mindre behaglig...

Men jag måste medge att jag inte var särskilt glad där ett tag. Phu.

ÄNTLIGEN!!!!

Nu har jag skrivit sista tentan, det gick vägen och nu åker vi till Namibia!!!

YEAAAHHHH!

Frustrationen

GIV MIG STYRKA. Imorgon vid den här tiden sitter jag i ett sovrum brevid en bensinmack i Botswana. Inte så romantiskt kanske, men just nu känns det relativt lockande. Jag känner nog att provet imorgon kan gå åt helvete, men det får inte göra det egentligen.

Jag kommer sova bort flera veckor där hemma efter alla studieansträningar här borta, jistanes alltså. Den här natten blir det inte mycket sömn av det enkla skälet att jag måste få 10 stora uppsatsfrågor att fastna i huvudet, men det vill sig inte. Det kommer komma 5 av dessa på provet att välja mellan, och vi har tre timmar på oss att svara på tre. Hälften av det vi övat in kommer vi inte ens nämna i slutproven så det är svårt att inte tänka "kanske om jag utesluter två och har lite tur..." Men jag vågar inte. 

Det är inte så att jag har struntat i provet innan, jag har bara inte haft tid eftersom att jag hade tenta igår och var sjuk så förbaskat länge. Om tolv timmar ska jag börja skriva så jag får väl återgå. Äventyret som börjar imorgon känns ännu inte verkligt. Väskan står packat, passet och vaccinationskortet ligger prydligt i samma pärm och detaljerna för vad vi ska hitta på i Namibia har börjat diskuteras. Tydligen är det festival på fredagkväll som vi kanske kan hinna till. Men jag fattar ingenting jag. Ska bara undanröja fyra månaders Antropologi-information först...

Ciaociao amigos!

Bild från en ädel dag för ett tag sedan.

Hejdå-lunch på River Café

 
Ja ni. Kom just hem från en riktigt trevlig avskedslunch på River, med gamla och nyfunna vänner härifrån. Det känns såklart jättetrist men stämningen var ju så underbar så jag fick bara energi till kvällens studiehelvete, och väskorna står packade och väntar på att få fly staden. Känns inte fel, inte fel alls.

Bilderna får tala för sig själva.




Mardi, Meski, Jente, Ronja, Jag.

"Jag ska svassa runt i min hemby som en jävla ikon"

Sabina Ddumba - hennes musik ska jag hålla utikik efter.
 

Håller på att dona lite här hemma i grottan Tvättar sista tvätten. Ska möta upp vännerna för en "sista lunch. Har sovit som en drottning inatt och ska nog kunna njuta av dessa sista stunder i den här lilla platta stadsdelen i landet långt bort. Måste bara klara provet imorgon. Känns helt osannolikt, men man har ju lyckats tidigare.

Citat i rubriken är för övrigt en genuin kommentar ifrån Ronja när vi diskuterade hur det skulle vara att komma hem. Jag måste säga att självförtroendet är beundransvärt:)

Åker hem om en vecka. EN VECKA. Nu är det så nära att jag inte behöver längta mer. Det är bara att låta dagarna komma, det går så fort så innan jag vet ordet av så åker jag till flygplatsen med pirr i magen.

Min analys av livet i övrigt är att ibland måste man bara inse att saker är vad de är, inte vad man vill att se ska vara.

Over and out.


3/4 av final exams avklarade - denna gång utan sömn

Idag skrevs tredje av fjärde sluttentan - phu! Det var kämpigt idag eftersom att jag i enlighet med klassisk vardagsstress helt enkelt inte kunde somna inatt. Alls. Det har ju verkligen gjort mirakel för studierna inför antropologi-tentan på torsdag, som ni förstår. 

I alla fall, jag svarade på frågorna i dagens tenta så gott jag kunde, det kändes okej och sedan så gick jag och Ronja för att ha hejdå-lunch med Joy. Hon är en genuin glädjespridare och det känns som att vi har umgåtts alldeles för lite under tiden här; men den känslan får man när man är påväg ifrån de som betytt något. Hon har studerat i Sverige och älskade det så jag tror nog att hon kommer att återkomma en vacker dag - då jäklar ska det återförenas. Imorgon blir det fler avsked, då av Meski vilket verkligen kommer kännas surt. Men hon har faktiskt bott i Sverige när hon var yngre under några år så vi möts nog också så småningom (har jag sökt mig till folk med Sverige-läggning? Mardi ska ju studera i där i höst). 

Imorgon är sista heldagen i Potch eftersom att på torsdag bär det av till Namibia efter tentan. Läget här hemma är ett småpackande och småröjande utav saker, på ett skönt sätt. Jag måste bara sova inatt så att jag klarar tentan på torsdag - må det vara med nöd och näppe, men herregud vilken fantastisk känsal det kommer vara att hämta väskan och åka iväg genom Botswana mot vårat slutmål. Avslutet på den här resan kommer att osa äventyr och upplevelse; svårt att förstå idag att om nio dagar är jag hemma i Stockholm och kan se tillbaks på det.

Jag kommer inte att ta med mig datorn till Namibia. Är alldeles för nojig över att ha med den när vi ska bila ett dygn och sedan vill jag ju helt enkelt vara helhjärtat fokuserad på naturen, umgänget och upplevelserna. Men jag uppdaterar fram tills vi åker, för er som gillar't.

Nu börjar min kropp säga att om jag inte går och lägger mig så får jag stryk, så nu beger jag mig till sängs.

Joy och Ronja för några veckor sedan. 

Jag och Meski i Mars.
 



A Long Time Ago



Min favoritlåt ifrån First Aid Kits nya album Stay Gold ;  A Long time Ago. 

I örvigt har jag bara en positiv sak att säga om dagens tillstånd: Jag är i princip frisk nu! 

Allt annat kan kastas bort. De förberedde oss på mötena inför utlanddstudier på att man skulle känna sig deppig omgångar, jag var ganska kaxig på den punkten i början. Det var först efter halva tiden som jag hade ett par riktigt låga veckor där jag inte ville någonting. Men i övrigt vad det gäller hemlängtan har jag verkligen inte haft några större problem ; jag har saknat folk men inte på ett plågsamt sätt. I alla fall, tji fick jag för den senaste perioden har jag inte vaknat på bra humör en endaste morgon och jag har ingen motivation till saker. Jag har försökt men allt som allt är jag matt, färdig. Har nog tappat mitt perspektiv, så är det. Just nu förstår jag hur bra jag har det men jag känner det helt enkelt inte.

Imorgonbitti har jag sluttenta i Sociologi och jag måste verkligen anstränga mig nu för att hitta klarhet i huvudet att repetera all information.

Hem om 9 dagar.

Idag är det Youth Day i Sydafrika

Den här dagen grundar sig i att hedra de ungdomar som inte bara kämpade för sin utbildningsfrihet, men också dog i kampen. Det skedde under 70-talet då apartheidregeringen bestämde sig för att göra utbildningsspråket i ämnen såsom matematik och samhällsvetenskap på Afrikaans - de vitas språk. Effekten skulle vara att svarta och färgade grupper inte skulle kunna utbilda sig på nivåer över lägstanivå; de skulle kunna lära sig läsa och skriva, och hade de turen att kunna Engelska skulle de kunna delta i hemkunskap. Men det är inte alla som kunde Engelska heller - ett annat språk inslussat av vita kolonialister - och tiotusentals elever bestämde sig för att protestera fredligt. 

Trots att demonstrationen var fredlig så sköts ett antal elever hjäl, den yngsta var 12 år gammal. Jag besökte hans minnesplats i Soweto häromveckan, ni ser honom avliden i famnen på en av sina kamrater på fotografiet. Otroligt tragiskt och onödigt. Det är inte så konstigt att Sydafrika kryllar utav minnesmonument och symboliska gester för att hedra och se till att aldrig glömma apartheid. Jag hör en del vita här säga "Get over it, it was 20 years ago", och visst är det sant att man måste tänka framåt. Men studier visar att det är väldigt effektfullt att visa ånger och hedra de som har fått utstå förtryck och i värsta fall förlorat sina nära på grund utav det. Man kan inte vända ryggen till det som har hänt i det här landet, hur obekvämt det än må vara. Hade pojken på bilden levt idag så hade han varit 50 år, och han hade redan fått leva 20 år i en lagstadgad frihet. Nu hjälpte han till att ge den friheten till andra istället.

Jag kan inte säga att jag har någon insikt i hur desperata många människor måste ha känt sig inför den maktutövning de fick lida under. All heder till de jag möter som tycks ha förlåtit - men jag klandrar ingen som är bitter. Det här landet har så brutala meningsskiljaktigheter att jag är imponerad utav att det håller sig samman såpass som det ändå gör. Det ska bli spännande att följa utvecklingen, men tyvärr blev president Zuma vald till en till period och det underminerar verkligen tilliten till regeringen, som ju är en av de viktigaste sakerna i ett land som det här. Ingen verkar nöjd med honom, men få verkar vara nöjd med alternativen också. Det är en förvirrande tid i landet. 

Nu måste jag studera inför mitt sociologiprov imorgon. Jag har absolut inte legat i fas men jag tror att jag klarar det. 

 




Paddor & Lördagar

Jag har precis försökt jaga ut en padda ur rummet och frågar mig hur jag ska klara att campa i Namibiska öknen i tält, när jag precis fick panik och trodde att jag skulle bli förgiftad av en vanlig, brun padda som hoppade runt på mitt sovrumsgolv? Jag trodde detta eftersom att när hundarna biter dem så börjar de tugga vit fradga, vilket kanske inte är ett särskilt övertygande tecken på att de inte skulle kunna vara potentiella dödsfällor. Jistanes. Wildlife i all ära men att vara i länder där djur KAN vara giftiga det är inte min grej egentligen. Varför åkte jag hit i så fall, undrar ni kanske? Well... om jag får en sån här adrenalin-kick av att jaga en padda så kan ni ju tänka er vilken stimulans min äventyrsådra kan få i dessa länder.

För övrigt kan jag inte ta cred för att paddan lämnade huset ändå, den hoppade ut helt självmant medan jag satt i köket och googlade "poisonous toads in south africa" (sant).

Så, om vi nu går vidare ifrån min brutala hypokondri så tänkte jag berätta lite om igår. Jente, en nyfunnen vän, och hennes kompis Carlos, kom förbi och undrade om vi ville med till the dome. Det är ett naturområde väldigt nära Potch där en meteroit slog ned en gång i tiden, och det skapade ett vackert landskap. Vi åkte iväg rätt sent på eftermiddagen och hade bara någon timme till solen gick ned, men vi gick in på en riktig western-style Saloon och pratade i solnedgången. Därefter åkte vi till Parys, en grannstad, och åt riktigt god mat på en urcharmig resturang. Maten här i Potch är verkligen dålig, så det var en festival för smaklökarna serrni.

Vi körde runt i mörkret och sjöng, lyssnade på ERA (munkarna som släppte en skiva på 90 talet, minns ni?) och sedan kröp vi upp i soffan hos Jente och tittade på the Grand Budapest Hotel, jag var egentligen den enda som såg hela filmen för de andra sov i omgångar men det hela var himla gemytligt.

Igår var en bra lördag och idag är sen seg Söndag. Klassisk helg med andra ord.