.

Japp. Definitivt jättevackert.

NU kommer jag ihåg känslan när man har druckit en hel flaska mousserande och ska hem efter en festkväll, när man stannar upp och inser att "OJ fan! Ikväll har jag mest gått omkring och fnittrat och slängt ur mig struntsaker och jag har nog inte haft kvalitativa samtal med en endaste käft. godnatt!".

Hade det dock HÄRLIGT och det är ju det viktigaste... eller?

Tänkt på en sak: Ägg är ju för jävla underliga?

Det störda är att jag skulle kunna skriva tentan imorgon förmiddag, men väljer att sitta uppe nu för att jag känner för det?!

Jag tar så att säga till vara på den känslan för den är relativt sällsynt, och bör uppskattas även efter 03 på morgonen. Fast vid 05 ska jag fan sova..

Jo, visstfan, glömde nämna. ÄR JÄVLA GLAD:D.

Så reser man sig igen. Det är som om den där alldeles ljuva, särskilda brisen uppfattas när den passerar istället för att blott försvinna förbi. Man tar ett andetag, kanske två, inser ett och annat eller står eventuellt handfallen för att man inser att man plötsligt känner sig ganska tillfreds.

Varenda impuls som vill dra mig bort, mot rädsla och mot oro, behöver motarbetas. Är det kanske en del av livet att motarbeta sig själv på rätt sätt? Jag vill inte längre undra vad som döljer sig bakom varenda hörn, istället måste jag inse att de vetskapen är det ändå inte en endaste själ som erhåller. Jag rör mig i dagarna utan att tänka efter för mycket då jag är som gladast, och den där brisen jag talar om, det är den som ska sitta i.

Jag funderar på vad som spelar roll, här och nu, och måste därför passa på och meddela att sådana här artiklar inte spelar roll. Bara som ett sidospår; jag är faktiskt lite chockerad över hur låg nivå journalistik får ha.

HUR SOM HELST.
Vad är då detta? Vad handlar det om?
Pja, inte vet jag. Livet som vi alla lever kanske. Det är ett evinnerligt grubblande men det kan vara fröjdsamt mitt i alltsammans också. Vi säger såhär: Jag är livrädd. I allmänhet. Men jag tänker inte låta det slå mig nedåt, det är mitt mantra. Jag får upprepa det i evighet om det så krävs.

Jag tänker inte ens bli förbannad på mig själv för min urusla discplin. Min oförmåga att fatta beslut odramatiskt. Jag är vad jag är och vem fan mår bättre utav att vara förbannad? Kanske någon, okej, men inte jag i alla fall.

Jag fattar inte ens varför jag skriver detta som vanligt? Skitsamma? Vem fan bryr sig förutom mig? Fuck it, dra på trissor, åt helvete med att bry sig om det. Nu står det här.

Blue Sky Black Death - Where the sun beats

Jag blir lite tokig i musik som egentligen bara är ljud. Stämningsfullt och härligt. Vet inte varför men jag kan inte tröttna, slå på lite Moby och jag ligger i dvala tills ni slår mig i skallen med någonting. Jag minns min allra djupaste Ludovico Einaudi period (pianist). Då kunde jag ligga i timmar och lyssna på hans plonkande, jag kan varenda liten ton när jag lyssnar idag även om jag knappast kan spela dem på ett piano. Brukar nöja med med att nynna med som en liten idiot.

Jag tror nog att jag framstår som en liten idiot i allmänhet när jag är ensam hemma. Det är liksom aldrig någonsin tyst här, och jag skulle förmodligen inte vilja vara min egen granne närjag glömmer bort att klockan är 03:10 då jag ställer mig i duschen och river av någon ballad med Leona Lewis helt utan ironi.

Dessutom har jag för vara att spela yatzy med mig själv. En egenskap jag liksom lärt mig att skämmas lite för, eftersom att det dels är mycket onormalt och dels (och kanske framförallt) jävligt meningslöst. Om jag nu slår mina egna rekord så är det I) tack vare slumpen II) ändå ingen annan som bryr sig. Hell, I don't even care.

Och med dessa visdomsord som för er är minst lika meningslösa som mitt maniska yatzyspelande, så återgår jag in i en vardag där jag trivs alldeles utmärkt med at bara röra mig mellan två hus.

Min dator är döende, jag har hemtenta och huvudet är uppe i det blå.

Åtta veckor, 75%, HELL YES FÖR SOMMARJOBB!
Nu kommer jag inte dö av svält i höst för att jag inte har sparpengar.

halleuja.

Jag tror att man lär sig att uppskatta sitt utseende mer först när man får bekräftat att det inte spelar så stor roll egentligen, om ni förstår vad jag menar?

För några år sedan så hade jag en vän (jag undrar ibland vart han har tagit vägen) som rekommenderade ett band till mig, The National. Jag minns att jag där och då fastnade alldeles särskilt för deras fantastiska skiva The Boxer, då särskilt låten Fake Empire.

Men de glömdes bort lite. Det är så med vissa musikkärlekar. Därav, häromdagen när jag återigen slog igång dem på spotify, så var det nästan löjligt rörigt i bröstkorgen för lilla mig. Dom är om möjligt bättre idag. Jag vill tipsa er också ifall ni är sådana som erhåller tålamod att klicka på länkar som läggs ut i bloggar.

Klicka här.
Bäst just nu: Runaway och Sorrow.

En djupare röst är svårt att hitta. Jag kan liksom ta på stämningen. Vara i den. Utan att överdriva, så älskar jag detta band. Det är bara så himlarns jävla underbart att lyssna på dem, somna till dem, kramas till dem, nynna med lite lätt.

Japp, som rubriken avslöjar; jag är besatt och det är konsoliderat.

Det strilar verligen ner regn här borta. Jag brukade tycka om regn rätt mycket förut, men på den tiden så var det en bristvara som erbjöd mys. Idag är det vardag. En konsekvens av att flytta till Småland, men samtidigt en liten sådan med tanke på vad Småland har fört med sig.

Imorse cyklade jag uppförs i motvind och anlände blöt in till en liten tandläkarklinik där alla hälsade som om vi hade anledning. Vi skulle allesammans genomlida en undersökning där vi får olika instrument i munnen och ofta gör det ont, men i vänterummet kändes det mer som om vi allihop satt tillsammans på en terminal och väntade på flighten till Phuket. Stämningen var god. Den är ofta det här.

Jag försöker formulera någon slags berättelse om hur det känns just nu, livet. Och varför. Men det är liksom fint att ha det som det är och låta det vara så utan att överbehandla det. Jag är glad och lugn och harmonisk, och jag är impulsiv och ostrukturerad. Det jag vill göra just nu är inte att skriva på den hemtenta som precis lades ut, jag vill istället gå till pianot i IKEA-salen och spela Imagine om och om igen eftersom att jag fick lära mig den av en ny bekantskap häromdagen och vill att den ska sitta i ryggmärgen. Och jag tycker det är så förbannat kul.

Jag tycker att det är så förbannat härligt just nu. Jag är som en oansvarig idiot rent skolmässigt, men så vet jag också att jag är tillbaks om ett par dagar och jag tänker inte ens försöka hejda den våg utav förnöjsamhetskänslor som råder just nu.

Jag kan inte ens skriva ett stukturerat blogginlägg just u och jag älskar känslan utav att dagarna som går fort faktiskt är värda i sin enkelhet.

Man vet att man har haft ett bra samtal med sin syster när det avslutas med

"Trevlig amputation, hej hej"

Jag försöker klura ut någonting som är tillräckligt målande för att kunna få läsare att förstå hur stor skillnad det är på min sinnesstämning idag och för bara några dagar sedan.

Men det blir bara; tack människor i min närhet för att ni är min närhet.

Bilden är från 2004 skulle jag tippa, Annika 15 år gammal.
Min medryttarhäst hette Campari och gav mig många, många härliga stunder Vi brukade galoppera på stubbåkrar och rida längst sjön upp till travbanorna i Väsby, han och jag. Där stod vi och tittade ut över den lilla enkla orten; jag reflekterandes och han med tankarna på mat. Vi hade det bra vi två.

Hästar alltså. Gotta love em.
Jag minns när jag hälsade på honom sommaren efter jag slutat rida honom regelbundet. Då klampade han fram i hagen med spetsade öron, la huvudet på min axel och visade att han minsann kände igen sin gamla ryttare. Det var fint som fan.

(Vad jag gör uppe såhär sent? SKA VÄL NI SKITA I!? BÖVELENS! BLIR SÅ FÖRBANNAD!! Eller inte, nej, jag hade inga lakan och tvättrummet var upptaget länge. Livets lotteri.)

Där står hon i sin lägenhet, tjejen i sin hatt. Nöjd.

Jag i den stora världen fast på en ganska sluten plats. Det är svårt att se sig själv överge trygghet frivilligt för att kanske finna den på en annan plats. När nuet spelar andrahandsrollen så ter sig livet väldigt knepigt, och man måste låta det bli en huvudsak att bara vara, vara här.

Jag är ganska enkel egentligen. Problemet är kanske att jag förväntar mig att livet ska vara ständigt grandiost, sådär evinnerligt omälvande och bultande i spänning, kärlek och glädje. Att livet skulle vara konstanta floder utav sådant som gör det mest värt att leva. Men det är nog så att man kan känna sig nöjd utan att känna sig betagen och man kan vara varm inombords utan brinnande förälskelse och man kan le och skratta utan att sprätta utav den lycka som gör att till och med jag springer upp ur sängen på morgonen.

Och saker och ting kan te sig oerhört vackra även om det bara är trädkronor i Växjö istället för den urbild man föreställer sig när man fantiserar om att fly fjärran länder.

Jag vill inte lappa ihop mig själv som ett  lapptäcke. Jag vill bara acceptera att det finns lösa sömmar ibland. Att den där perfektionen jag söker kommer med mig och den kommer med slumpen, och den kommer med att andas ut och se det som är för vad det är och uppskatta att det är precis därför som det är så härligt att det är just vad det är.

Jag önskar att jag hade saker i mitt liv som jag kunde älska ännu mer och att jag fick vila ögonen på  fler platser som både tillfredställer och fyller upp min själ; om själen nu är äkta och större än känslan själv. Jag vill sluta sakna det som har skadat mig eftersom att det förstör min tid nu. Och det har jag inte tid med. Ibland (eller väldigt ofta) så önskar jag att det fanns någon som håller i min hand och säger till mig att "lugn, bara lugn, du vet väl att du kan vara lugn? Oron  är ingenting som du behöver känna. För du kommer att klara detta ändå."

Ni ska veta en sak.
Den största anledningen till min stora beslutsångest här i livet, och skälet till att jag står med ena foten fast och den andra påväg någon annanstans, är den att jag älskar livet så mycket att jag varje dag sörjer att jag inte har fler. Livet är allt, det är det bästa som finns, och det finns miljoners miljarder sätt att leva det på. Jag har ett och det måste jag förstå och acceptera.

Snart skickar jag in mina högskoleansökningar, andas och tar mig kanske en promenad längst en sjö som faktiskt är rätt härlig fast den är i Växjö och inte i Peru. Ni hajar.

Bloggpausen har varit total, och katastrofal.

Här nedan kan ni se varför. Jag har helt enkelt varit upptagen med aktiviteter av produktiv natur som dessutom främjar en stabil, ädel framtid för mig och mina medmänniskor.

2009, Kreta

Okej. Ta nu Växjö i all ära, men glöm bort den äran en stund, och tänk på medelhavet. Fluffigt hår, sand överallt, halvfuktiga bikinis, blått böljande vatten och coca cola under olivträden.

Det var allt.
Hejs.

Jag kom på när jag läste ett par utav mina inlägg att de med enkelhet kan misstolkas. Det jag menar när jag slänger ur mig ofantligt stora ord, som "meninglös" är ju en fokus på vad som får en själv att må bra och inte. Får någonting mig att må bra, oavsett om det är hur banalt eller kan anses vara hur löjligt som helst, så är det ju inte meningslöst. Om jag älskar att spela spindelharpan på min dator i 20min varje kväll innan jag somnar så kan detta anses lite slöseri med tid, men för mig är det inte det, det får mig att slappna av.

Däremot, energiförödande aktiviteter som får en att må dåligt. De man gör bara för att eller för att det är en vana eller för att det är vad som förväntast utav en; dom känns än mer meningslösa.

Det går att dra det längre förstås och ta i åtanke att även det som får oss att må dåligt kan stärka oss i slutändan, därmed är det heller inte meningslöst. För självklart, hade alla alltid haft det bra och varit glada och aldrig upplevt motgångar hade vi förmodligen varit relativt körda i huvudet. Men! Jag känner mer att det är givande att ta sig igenom svåra saker, hantera dem. Inte låta dem nagga på dig. Det är inte bra att gå runt och naggas utav negativa saker. Det är nog ändå relativt meningslöst när bearbetning övergår till ältande eller när genuin vilja övergår till känslan utav tvång.

Jamen hörrni, god morgon.

En sak som jag kom att tänka på. Det är en väldigt banal tanke.

Nämligen;
"Jag tycker inte ens om kaffe"
så varför dricker jag det varje dag?

Alla har vi våra kaffen. Ibland är det genuint gott, men ofta är vi inte speciellt sugna på det. Det fyller en "bara för att" funktion. Det finns en del sådana i våra liv. Saker som vi gör eller inte gör, säger eller inte säger. Det bultar och spränger inombords ibland, och måga saker ter sig tämligen oviktiga. Men nog fan ser jag till att ta mig en kopp kaffe ändå.

Det var det.
Nu har jag gjort symbolik av kaffe också.

Jag hamnade här utav en ren slump på en av mina dagsutflykter i Taipeis utkanter. Idag är jag mycket glad över detta. Jag minns att jag slog mig ned lite undanskymt runt ett litet stenbord med utsikt över staden. Jag lyssnade på någon härlig melodi samtidigt som jag skrev mest för att skriva. Idylliskt, och klyschigt nog, så flög en fjäril förbi.

Ibland är det bara att tacka och ta emot.

Dom sjunger ju så fint. Ge mig Beyonces röst, tack.
(förstå vad obehagligt om jag plötsligt började prata som henne)

Jag har en klok sak att meddela, believe it or not.

Eftersom att jag just nu känner mig exceptionellt krisande här i livet, så är det ingen idé att jag skriver för mycket. Det är tillfälligt detta. Problemet när man sitter och vrider och vänder på saker när man känner sig nedstämd och förvirrad är att man riskerar dra slutsatser som är representativa för hur man mår just nu. Slutsatser som inte är särskilt bra eftersom att man blir än mer negativ och gör det svårare för sig själv att återhämta sig.

Det är därför jag inte skriver. För min egen skull så vore det rätt dumt. Det finns ändå ingen förutom jag som måste bearbeta alla mina frågetecken och rädslor.

Det känns som att oavsett vad jag skriver så spelar det ingen roll. Att det är helt meningslöst. Jag skulle kunna ta bort min blogg, alla mina foton på facebook, sluta upp med smink och allt vad det heter. Släppa alla tecken som tyder på egocentrism. Ännu bättre; ta bort min facebook, skaffa spotify i telefonen så att jag ändå har den musiktillgång jag älskar, stänga ner datorn och börja om.

Jag vill ignorera många utav mina erfarenheter. Inte längre tänka, eller agera, som om de vore relevanta för hur jag agerar nu. Bara vara... öppen. Inte bry mig om det som inte är lönt. Vara lite mer enkel. Jag står inför utbildningsbeslut. Det har jag gjort förut och ett bra tag kändes det som att det var rätt, men nu undrar jag.

Kommer jag någonsin nöja mig med någonting, om jag inte byter tankesätt? Om jag inte byter om. Accepterar förändring. Och förstår att livet kanske gör en del mot mig, men det är jag som avgör vad det mynnar ut i. Det finns alltid de situationer där man blir ledsen, där det går fel, men jag är väl den som kan styra hur fel, eller hur mycket det påverkar.

Om man är medveten om en logiskt tanke så borde man väl kunna styra sig själv i den riktningen, trots motsträviga känslor? Bevisligen så fungerar det inte i alla fall att leva efter sina egna, logiska resonemang. De man anar att man mår bäst utav i slutändan.

Min poäng är.. Om jag ens har någon. Att det är så mycket man gör och tänker på som känns rätt meningslöst och jag undar varför jag, ni, du, gör det? Varför läser ni ens det här? Min text känns jävligt meninglös.

Jag är i en mycket konstig sinnesstämning.

Jag tycker att katter är fantastiska. Det är bara så. Och Julias katt Rocky, han går sannerligen inte av för hackor inte. Det gör förvisso inte Julia heller, men av oklara skäl så kom jag endast hem med bilder på katten. hah!

Stockholm levererar denna gång.

DAGENS INSIKTER!

Man kan förändras! Om man vill. så gör man det. Det är bara att göra.

Bara gör!

Ville bara säga HALLÅ I LÅDAN!
Och rekommendera er varmt och ärligt att ta er en stund att lyssna på denna.
Första sekundrarna hänger man inte med riktigt, men ge det 15 så är den härligt.

Jag skulle kunna strunta i att åka hem över huvud taget för jag tycker så illa om att sitta instängd på en liten yta, med massa jäkla prylar, och skrikande ungar. Jag hatar verkligen att resa med grejor, men varje gång jag "packar lätt" så står jag där hemma och har ingenting att ha på mig. Lite underligt. Jag kunde resa till Asien i fyra månader med mindre än vad jag har med mig nu för sex dagar. Samtidigt tyckte jag mycket illa om att backpacka också; alltså inte själva resan i sig men resandet. Att alltidalltidalltid ha samma väska med samma strunt i. Ville nästan "glömma" väskan på en station nånstans i Taiwan och resa med bara lillryggan. Phu.

SNART är detta över.
(min bitterhet kan vara relaterad till att jag känner mig sjuk. kallsvettas, illamående, trött något så otroligt och i ett starkt behov av att bara komma härifrån)

Jag minns att jag blev alldeles stel i kroppen. Att jag tänkte "snart så kommer jag att reagera. Vilken sekund som helst nu, och från och med då ser livet annorlunda ut". Det var en mycket lång sekund eller flera korta kanske - sen släppte tillfällig kontroll och byttes ut till någonting som jag inte vill försöka förklara på djupet. Det går inte. Det går inte att avgöra om det var där och då jag förändrades och om förändringen är för alltid, och ibland tror jag fortfarande att det är en film jag sett som återspelar sig i mina tankar då jag minns tillbaks. Men så är det inte en film, det var aldrig det, och ibland känner jag mig oförmögen att gå vidare samtidigt som jag kanske faktiskt har det.

Den absolut ensammaste och mest desperata halvtimmen i mitt liv passerade direkt efter beskedet. Oftast när jag ska beskriva någonting så, som om det vore ett unikt tillfälle i livet, så känns det överdrivet. Men den här gången stämmer det in på punkt och pricka. Jag har aldrig någonsin, någonsin känt en så stor ensamhet och oförmåga att hejda mina impulser. Det föddes någonting i mig. Alldeles nya fält med känslor och tankar, brutalt utkastade på en yta som jag aldrig förut hade gått på.

Det är lite som att tvingas bo på en plats där man inte känner sig hemma och inte heller vill stanna. Man ser inte sig själv trivas i den nya miljön, det är för mycket som saknas. Och först vill man inte ens försöka vänja sig. Man vill bara bort, bort, tillbaks, aldrig återvända. Få förtränga att man någonsin varit där.

Tiden läker inte alla sår. Det är man själv som gör det. Man ger sig ut på det där sablarns fältet i all motvind, och man härdar. Vackra dagar så blir man till slut bättre. Även om det fortfarande känns i mig, så har många av dessa vackra dagar faktiskt varit. Jag saknar dig än, ibland önskar jag att tiden som passerat sedan sist var blott ett påhitt och ibland så önskar jag mig längre fram, men mest så önskar jag mig dig och det som var du, här, nu. Så hade vi delat de vackra dagarna istället.

Det känns lite som att det där med soliga vårdagar är en färskvara. Det ligger tunga moln över oss idag, och regnet drillar ner. En perfekt ursäkt för att inte göra någonting annat än att sitta här och läsa. Jag missar inga solstunder på ängen och jag känner inget tvång att springa ut och seiza dagen.

Stockholm imorgon.
Jag ska hantera plugg-upp-över-öronen, planering av aktiviteter samt livsbeslutsfattande parallelt med att vara en social och bedårande människa med vänner och familj. Det sistnämnda ser jag väldigt mycket fram emot.

Nu, åter till en tjock bok om migration.

Såg detta i aftonbladet och var tvungen att dela med mig.
Det är en samling med 50 helt sjuka LP-skivomslag som har dokumenterats med tiden. Jag har valt ut mina favoriter.

Vet liksom inte vad jag ska säga? Det är så underbart? Jag tänker på alla som är inblandade i processen. Vem fick vilken idé? Varför sa inte fotografen ifrån? Vem redigerade? Vad ville artiserna uppnå? Förstod Svetlana vad blow betyder, och varför ser hon så uttråkad ut om flöjt är hennes passion? Vad har Amazing Grace med alkohol att göra?







Har ni någon favorit?

Supermiljöbloggens aprilskämt är både härligt och mentalt uttorkande. Den går under rubriken "Allt är löst - planet -B hittad!" och driver med idén om att vi skulle ha hittat en Jorden 2. Artikeln avslutas med

"Vissa studier tyder på att det finns en intelligent ras som redan befolkar planeten och lever i harmoni med naturen där, men världens politiker har redan presenterat en human lösning.

- Vi kan ge dom små reservat att vistas i, medan vi lär dem att hantera vår teknologi. De kommer tacka oss för det i slutändan ska ni se, säger en tjänsteman.

-Synd bara att planeten bara kommer att räcka ett par hundra år, sen lär vi dra vidare igen. Men aja, då är ju jag död, så det är inte mitt problem =D, avslutar han."

April april din dumma sill...

Jag lekte lite med månsken, slutartid och bländare.
Det är jag i den nedre bilden. Jag ställde in kameran på självutlösare för att jag ville få till den där känslan om frihet som jag vet att jag själv tycker om i andras bilder. Resultatet blev måhända mer spöklikt, men jag är fäst vid det. Idag så saknar jag Borneo ganska ordentligt.