Untitled


På tåget ner stirrar jag ut genom rutan på ett Sverige som fortfarande är grönt. Några gula löv hit och dit, kanske, men himlen är blå och sommaren dröjer. Små röda trähus. Bönder på sina åkrar. Tåget swichar förbi ett rådjur. Jag ser en sjö med hundratals svanar i och undrar nästan om jag har drömt det.

På hemvägen åker jag igenom samma Sverige. Forfarande vackert. Grönt. Samma åkrar, säkerligen. Jag stirrar ut genom fönstret, nästan teateraliskt. Det ser ut som att jag sitter där som vem som helst. Bakåtlutad med hörlurarna i öronen och blicken stilla vilande på fönsterrutan. Lugn. Som precis vem som helst.

Jag låtsas. För jag vet att det är över. Jag är inte vem som helst. Jag vet inte längre vem jag är. Mina händer ligger mekaniskt i mitt knä för jag vet inte vart jag ska lägga dem. Kortslutning. Mitt huvud vill inte fungera, jag testar att fokusera på det praktiska. Lägeheten, jobbet, planerna. Testar sedan att fästa mig i det opraktiska; mitt söndertrasande inre, min stumma bröstkorg. Flera år av mitt liv komprimerade till en liten hög minnen som jag inte förstår om jag har någon nytta av längre. Ett hem som vi aldrig bodde i. Det blev till luft; allt vi någonsin hade lovat.

Vi befinner oss i min första lägenhet. Du sitter i min vinröda soffa efter alla andra har gått hem. Vi börjar.

Vi står i hallen hos mina föräldrar. Kartonger staplade i hög. Du dröjer kvar en stund innan dörren stängs bakom dig.

Luft.

Vi avslutar.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback