.

Det finns många fördelar med orientalisk musik.

♦ Det sjungs Habibi hela tiden
♦ ... i övrigt slipper man bry sig om vad nånting betyder
♦ Musiken är glad
♦ Musiken är dansant
♦ Jag får lust att shejka höfterna med magtröja och massa klingande armband i solen med massa färger och alkoholfria drinkar. Skön feeling!

Jag tänker, vad spelar egentligen roll?
Vad är äkta? Vad är onödigt?
Är det alltid rätt att låta känslan ta så mycket plats?
Kan man döma den som ger upp?
Finns kärlek där fast man inte känner den?
Kan man släppa den ifall man känner den?

Hur högt står ett huvud som gång på gång gör en annan besviken; olika skepnader och samma känsla av att ha felat varje gång. Fast fela kanske man aldrig gjort. Fela, sitter inte den bedömningen subjektivt? Varför då lyssna till den egna om den är den negativa?

Hjärta. Javisst, jag har det för flera, för mig, för saker ämnade för mig att älska. Men inte vet jag vad som menas med ämnad, har jag själv valt? Varför väljer man någonsin ett som gör ont?

Och varför väljer man bort lite ont mot otroligt fruktansvärt ont?
I vilket fack sitter den som en gång tillhörde samma platta jordyta, för alla är vi i fack, i andra, i förutfattade meningar, i uppfattningar.
Fel fack. Om fel fack tar kål på oss borde vi väl bara byta fack själva. Det är ändå inte på riktigt, påhittat, ord av människan. Men ska man dra det så långt så undrar jag återigen

vad är äkta?
Det som glöms, bleknar, blomstrar, förträngs, märker..

ALDRIG MERA. Vi kan lova om och om igen men löften förlorar innebörd hela tiden. Vi bara låtsas som att det spelar lika stor roll nästa gång vi säger det.

Jag lovar.
Inte för att jag kan minnas något löfte.

Den här texten handlar om allt, och den handlar om dig. Ja, exakt, spelar faktiskt ingen roll vem som läser det här som jag skrev med vissa personer i åtanke, nej, för det handlar om mig. Och dig. Och den där. Det handlar om det man inte talar så mycket om längre. Det handlar om vad vi vet och vad vi inte vet. Det handlar om att det krävs så lite för tårar att ta sig ut, så kvickt att jag nästan inte hänger med själv.

För vissa är ämnade, av oss själva måhända, att alltid fortsätta. Jag vet inte vilka. Det vet du. Du vet nog därinne. Jag vet inte. Jag vet bara för mig. Mig själv... vilken nytta det nu gör för någon annan, när vi är nio miljarder. Men jag ska kanske inte dra den parallelen för jag tänker på folk jag kan relatera till och jag kan nog inte relatera till flera miljarder. Nej, bara den mängd människor som rör sig om varandra härikring. I åratal, möten, återblickar, minnen, nuet, bortglömt. Alltid kvar.

Alltid.
Mitt alltid är den tid jag lever.
Så för mig kommer du alltid finnas kvar.

Det här är Poda Island under min sista dag på öarna i Ao Nang, Thailand.

Bali.
and I miss it much

Igår var jag med om någonting väldigt säreget. Jag satt i stillan ro på ett smäckat café på Söder och skrev och läste lite över en förvånadsvärt billig ostfralla. Jag la märke till att en soffplats blev ledig så jag tog mina grejor och slog mig ned, och en man i sällskapet brevid observerade mig hastigt med sin nästan omöjligt isblåa blick. Hans kroppspråk var ett som man reagerade på, eftersom att en extremt rak rygg, ett fäst leende och händer som ligger och drar längst ens egna knän helt enkelt inte ser normalavslappnat ut.

Han satt mittemot en blond kvinna som nästna bubblade i förtjustning så fort denne medelåldersman öppnade sin mun. Av renaste nyfikenhet tog jag upp min iPod men satte inte igång ljudet, eftersom att konversationen de höll var anmärkningsvärd.

Han talade om tankeläsning, kroppspråk. Talade om sig själv i ogenerad manér, med illa dold stolhet. Sa att han kunde vad folk tänkte. Att han observerade precis allt. Ögonrörelser, kroppshållning, reaktioner in i minsta detalj. Sedan sa han till kvinnan "Du behöver inte lyssna på vad jag säger. Men jag vet att det är minst två personen här inne som gör det". Och jag vet med mig att han syftade på mig, eftersom att jag inte kunde hålla mig från att snegla i hans riktning vid detta uttalande, och därav la märkte till den snabbt utdelade nästan lite dömande blicken jag mottog ifrån de där två läskiga ögonen.

Och då blev jag liksom lite irriterad. Oresonligt, må hända, eftersom att det var jag som tjuvlyssnade på deras konversation. Så jag tänkte ilsket "Kan du SLUTA försöka läsa mig när jag försöker koncentrera mig på att skriva?"

Jag SVÄR att han harklade sig lite lättsött som svar.
Och jag svär att jag också är medveten om att jag kanske är lite lite paranoid.

Heh.

Denna dag vart det musikalen Hair i Emma med fleras sällskap, sedan en lååång och gemytlig fikastund med Berta. Riktigt najs det. Cafét släckte inte under Earth Hour. Dock var det ju släckt hemma eftersom jag inte var där, så det räknas kanskekanske..

Ciaupssch.

Åh!
Jag hade nästan glömt att bröderna Schulman använde Pontus Gårdinger varje vecka till en hemsida de höll i förut, 1000apor. Pontus höll tal till nationen, och varje gång tog talen vändningar som var helt oväntade. Och varje vecka satt jag där, skrattandes så att jag nästan grät, för att det var så roligt och bara så underbart brutalt. Pontus är fantastisk och motbjudande.

Bisarr värld, bisarr dag, bisarrt väder. Bisarrt virvarr utav tankar.

Yup. And that's that for a friday in Mars.

Från och med idag är jag anställd som caféansvarig för Stadsmissionens nya butik.
Jag jobbar heltid för att hemlösa och missbrukare ska få möjligheter.

För alla människors lika värde.
Och jag kan inte nog påpeka hur stolt jag är.

Happy.

it is indeed a mad world.

Get better.

Luncha med Emma, leka med Bella på stan och därefter skriva musik, sjunga medan Bella spelar, och höra pappa spela Imagine på piano. Kick-ass aktiviteter att syssla med. Especially today.

Rikigt nice onsdag ahead nu. Peace!

ÅH! La just på telefonen med en person som från och med imorgon officiellt blir min nya arbetsgivare. Personen i fråga är så otroligt trevlig att jag nästan blev lite nedsämd för att jag inte fick åka in idag istället.

Så fort allting är ordnat ska här berättas detaljer!
FAN vad jag är taggad!!

Nu ska jag till stan och träffa två av mina närmsta, i vårsolen. Jag hoppas inte att ni läser det här förren ikväll när solen har gått ned, nu ska man ränna runt på stan like madmen.



GILLA LIVET!!!!

Borneo Fotograferat av mig.

Denna skog.

Just nu är det en ny resegrupp på Borneo. Ibland dyker det upp bilder på facebook, där en stor grupp sitter runt exakt samma bord på WWFs djungelcamping som jag satt vid i Oktober förra året. Förmodligen måste också de vada över floden då de vandrat 2km in djungeln, och om de har tur ser de lite exotiska djur.

Jag tänker lite att näe, vad gör de där? Det vart ju min ö på sätt och vis.. Varför ska de hänga där när jag inte gör det? Få njuta av de ständigt underbara gröna kullarna i bakgrunden när jag saknar det så?

Ser dem såväl framför mig. Och min kropp tycks ha förträngt känslan av att nästan försvinna av luftfuktighet samt att djungeltrekking går i hand med ett stort antal iglar innanför strumporna.

Jag vill ändå tillbaks.
Iglarna tar jag bort med djungelkniven sen är det löst liksom. No biggie. Lite synd att den endast kom till användning för att 1) skrapa bort iglar, 2) raka benen. Men hey, den såg ball ut i alla fall. Wildlife-fantasterna i gruppen trånade.

a flower blooms in the desert
as shall I
the wind forgets was has been
as shall I
the sun gives always
as shall I
footsteps fade easily
I shall not



even when I am alone
I remain

---

Jag är förmodligen inte utrustad att måla runda solar, eller fåglar med korrekta proportioner. Och det är väl antagligen så att skalan är helt åt helsike.

Men öhm, et var kul. Så why not.

NOW PEACE OUT.

Red Bull ger i vanliga fall åtminstone en skön sockerkick som verkligen sprätter från tänderna och ut i kroppens vråer. Jag gav mig just på den sockerfria varianten i brist på annat och har efter några sekunders noga övervägande med stor besvikelse kommit fram till följande:

Sockerfri Red Bull smakar enbart råttpiss och ger ingenting.

Nåja, små oäktingar, man ska ändå inte dricka energidrycker. Jag gör det bara när jag har långa pass utan rast, då, då behövs det nånstans kring sjätte timmen.

Usel updatering, charmigt värre har jag haft så fäsligt mycket för mig!

Tillbaks från mina underbara dagar i söder nu. Mitt kamerabatteri coolade ju tyvärr redan andra dagen, så därför finnes bara dokumentation från tiden i Köpenhamn. Men jag var i Lund också, sådeså! Jag och min ädla brush var på studentpub, såg film, snackade ikapp oss och trotsade väder och vind (inte helt problemfritt) för att vandra runt i staden och sukta efter ting som kuddar och teserviser. Hm. ålderstecken.

Tiden där borta har hur som helst varit fantastisk. Osedvanliga mängder pannkakor och skratt har utbytts. Jag hade hemskt gärna visat upp mina andra danskar, men som sagt, kameralösheten. Hade i alla fall den osannolika turen att få träffa fyra stycken ifrån resegruppen på en och samma gång och vi skrattade som bara vi kan skratta, åt sånt bara vi kan skratta åt. Jag bodde ju också med Kim i en dansk korridor på en ö utanför Köpenhamn City, vilket var en ren upplevelse av hårda vindar och studentsnack. Och en massa film under varma filtar. Och givetvis; danska kakor.

Kärlek. Till dessa dagar.
Och livet här hemma.. Ni skulle bara veta vad närmsta framtiden bär med sig!

Jag sa upp mig idag. Bara en sån sak.

Det finns ett Marockanskt tehus på strögen!!

Christiania.

Vaknar upp här hos Lasse efter en kväll där pubrunda fick bli ett för mig väldigt levande koncept. Det är någonting fantastiskt över Köpenhamn. Speciellt här där Lasse bor. Om man nu bortser från de allra närmsta kvarteren där det är strippklubbar, porrbutiker, langare, prostituerade och XXVIDEO stores, så finns det helt otroligt många mysiga tillhåll inom gångavstånd!

Läser om naturkatastroferna i Japan, ser bilder och hör om det.
Men jag fattar ändå inte. Går inte att ta in liksom.

1200 döda, härdsmälta på kärnkraftverk befaras, städer i ruiner.

Och här sitter jag och äter en macka.

Tankar till dem som har det svårt.

Läser i Aftonbladet om att ett par tjejor har anordnat en modevisning med modeller i alla storlekar. Idén i sig är självklart alldeles ljuvlig.

Dock;
"Tröttsamt när det bara är benrangel på catwalken"

Det är ett av typ tre citat i artikeln där det påtalas vilka benrangel det är som brukar vara modeller. Men då ska de ha en sak klar, om de vill vinna min sympati.

Det är elakt att kalla någon för benrangel. Djupt förolämpande, skulle kunna tilläggas. Jag tycker inte om att återanvända utnötta argument men det ligger stor sanning i att det är lika förkastligt att säga att någon är tjock som att kalla någon för benrangel. Simple as that.

Tröttsamt när ett arbete mot en öppensinnig modebransch även blir en fråga om att mobba den kroppstyp som syns idag. Jag sitter inte och försvarar det faktum att giriga agenturer svälter unga tjejer och ofta knäcker deras självförtroende. Men jag är själv smal. Var ännu smalare förut. Och vissa är faktum naturligt smala.

Alltid lika häpet när någon ogenerat slänger ur sig "Fyfan, fult när höftbenen sticker ut! Man vill ha lite att ta på".

Tack för den, tänker jag då, med mina utstickande höftben.

Vaccum, vi vandrar i det, när vi låtsas att vi är okej med verklighet och det mytomspunna ödet. Jag tror inte på att våra öden utstakas när vi föds, men jag vet att vi föds in i olika förutsättningar för att leva.

Och här går vi.
Ett rangligt led, raka ryggar eller sänkta huvuden.
Alla känner.

Vi alla känner. Men jag vill inte raffsa skal på ytan tills de tvingas bli öppenhet. Jag vill inte begära av andra att de ska vara som jag är. Det är bara det att det känns som att stå och fingra på en filmduk ibland, när jag ser mig omkring. Det är som om rop läses upp för en publik som väntar på nästa scen redan innan de begrundat den de beskådar.

Jag vill bara inte tänka att scenerna från förra året inte spelar en lika stor roll nu idag, bara för att filmen fortsätter rulla.

Jag spolar ofta tillbaks. Fingrar längst en småsuddig filmduk som spelar samma bilder om och om igen. Det har gått säsonger och med vårsolen önskas sommar, men den här gången är det annorlunda. Det är så mycket som är annorlunda.

Några ord och en lång sekund, allting annorlunda.
För första gången panik och det är omöjligt att pausa. Det är jag som skriker så ofattbart, men det märker jag inte i en ansträngd hals för ljuden slänger sig ur mig för att de måste, lika naturliga som andetag, och hjärtat önskar större utrymme i en bröstkorg som bara gör så ont. Så ont som det någonsin gjort.

Scen.
Allting står bara så stilla ett tag.
Världen blir min. Stunder utan perspektiv ligger om mig. Förstår inte att det nu ska finnas mera utanför den ruta jag trampar på. Den är begränsad till det om oändligheten.

Du är oändligheten.

Verklighet.

Björns klubb RAMLA fick göra min onsdagskväll helt fabulös. Anade inte när jag vaknade igårmorse, att jag skulle dansa till warp 1.9 med Bella i magtröja ända inpå natten.

Fän va näjs.

Annars? Haft en behaglig bakisdag och nu är det snart lördag och söööderut!!

Det håller på att bli ett riktigt turisthak.
Men i mitt hjärta är Bali alltid de grönaste av blad, de tätaste blombuskarna, de mysigaste risfälten och den mest fantastiska känslan. De godaste färska smoothiesarna, pannkakor på verandan och en himmel som lägger det mest perfekta ljuset på omgivningarna.

Bali för mig är natur, färger och mönster.
Ön är ju mycket mer än så, egentligen. Den är korrupt, exploaterad. Vet inte hur länge allt detta jag kunnat njuta av kommer att bevaras njutbart - och jag vet inte hur längesedan det var befolkningen i vissa områden kunde leva i frid och fröjd. En tid var säkert staden Kuta hemtrevlig för många - idag är den en fullkomlig kaos av skabbiga hostels, fester, billig sprit och turistbutiker. Mitt älskade Ubud i mitten utav landet kanske är nästa att falla offer för samma sak.

Så jag önskar att jag kunde få åka tillbaks utan att för den delen behöva bidra till en negativ utveckling. Jag saknar Bali.

Skönt fyllig röst den kvinnan har!

Och skön onsdag. Mac'n'cheese, musik och snart lite OC. Har inte ens försökt göra någonting extraordinärt utav den här dagen, det är den sista jag kan vara såhär lat och odräglig på typ.. två veckor. Det blir jobb, häng, danmark, lund, mer jobb, mer häng. Nästa chilldag blir väl den 21a feb. Om ens det.

SÅ JÄVLA NAJS.
Jag slipper tvina bort av tristess! Halleluja!!

Feb.

Om ni inte har varit på biograf Zitas restaurang och sett en Bob Dylan kopia ta en öl och skriva i sitt anteckningsblock, ja då har ni sannerligen missat någonting alldeles särskilt! Med rådjursstaty, flower-power tapeter och jukeboxmelodier i bakgrunden så slår dessutom badrummet rekord som ballaste badrum på krog.

Filmen "Boy" var riktigt bra men jag har inte förmåga att beskriva den. Har bara läst konstiga recensioner och gick därför på nyfikenhet när det bestämdes att det fick bli den. Nämnas bör dock att den spelades in på Nya Zeeland och idén om mig själv springandes på lätt vindiga stränder med luftiga klänningar och armarna lyckoviftandes känns nära och lockande.

Nåja. Idag var det faktiskt tio grader i solen ett tag!

Pääääjs. Gotta go sleep.

Det mest relevanta är inte bristen på kontakten med en person under en viss period, utan att man en gång hade kontakt. Och därmed har man hållit fast i bilder utav varandra, likt mentala slideshows. En sekund eller i flera timmar kan de sträcka sig. Med hintar om en röst, utav rörelser typiska för den man minnes. 

Jag minns dig, min gammelfarbror. Jag minns dig och jag ser framför mig gåsmiddagar med långa rader utav släktingar, rum som är inredda med färger av en tid då jag inte fanns. Jag ser dig i dina glasögon som inte riktigt la lock på det busiga i blicken, det där som finns i din sida av släkten.

Nu har du upphört stega med oss.
Du såg årstiderna byta form medan det dök upp färg på tv-skärmar världen över. Du satt säkert i bilen med farfar då han lyfte biltelefonen och ringde in ett samtal vars enda sätt att nå fram var att skickas ut som radiosändning. Och när jag föddes hade du hunnit med så otroligt mycket mer än vad jag har nu under mina år i livet.

I dina ögon har vi förevigats, och jag hoppas att du i själ tog med bilderna utav de som stod dig närmast. Att du i bland spelar upp dem för dig själv.

Vila i Frid, Franz. Frasse. Vi tar hand om din bror åt dig.

Eftersom att himlen idag är helt vit, en molnhinna döljer det välbehövliga blå.
Och jag känner mig alldeles exceptionellt luddig i huvudet.

Jag är loj och lite småusel.
Skulle vilja ha någonstans att bara helt obekymrat inte tänka på något alls. 

Yaddayadda. Tror att jag behöver imorgon!
Peace

Ja... Tycker hela idén är rätt sjuk jag.
Jag klarar 7 sekunder av klippet sen blir jag hemskt stingslig.

Men det är ju måndag så det är okej att syssla med sånt här.

Det är helt stört vad mycket det har skrivits om Natalie Portmans roll i Black Swan samt Lykke Li's nya album Wounded Rhymes de senaste veckorna. DN, Metro, SVD, City, kulturdelar och nöjestidningar. Jag har i princip läst samma artikel om de två ämnena hur många gånger som helst.

Marknadsföringsbriljans.

Dock är Lykke's album rätt grymt. Har inte sett Black Swan men har hört att den ska vara helt otroligt läcker, förutom då Citys recensent som gav den två C av fem för att den tydligen var sexistiskt. Jag vet ju inte. Det återstår att se.

Ah well. Det var min måndagsobservation. Nu behöver jag en rejäl dos smink och lite uppåttjack (va? NEJ?! okej, kaffe) för att komma i skick för en ny dag.

Meddelande till samtliga av Sveriges Nöjesjournalister:

Om ni intervjuar exempelvis.. pja låt oss helt slumpartad säga artisten September. Och ni vill lägga en rubrik. Undvik då ordvitsar som "Det våras för september" och "Våren börjar med September".

Alltså, okej, jag vet. Det fullkomligen kliar i fingrarna på er när ni får uppdraget. Ni vet att det ska prydas ett omslag med stora svarta bokstäver som just ni har knapprat fram. Och ni vet att det är ju så tacksamt att leka lite med ord, att ha glimten i ögat.

Men det är helt enkelt inte skojsigt. Tänk er att någon skulle skriva en rubik om min blogg som löd ungefär "Hon fiskar inte efter uppmärksamheten". Typ så skojsigt blir det!

Fast jag gillar er ändå.
Peace.

Jag: Vad för slags kaffe är du ute efter?
Kund: Gott kaffe.

Värt.

Ikväll missar jag Hurts, som spelar på Berzelii. Tror att det hade varit mycket stämningsfullt att se dem. Ska dock göra en ansträngning för att kunna åka till Göteborg och se Coldplay samt Brandon Flowers på Where the action is i Juni. Det vore stämningsfullt om något för mig. Om ni inte har hört sångaren i the Killers solomusik så rekommenderar jag Only the young. Den kändes många kvällar i vintras.

Brandon Flowers. Vilket fullkomligen underbart namn dessutom.

Bye for now & peace på er.
Fan vad det ska kvalitetsbloggas när jag är av med trycket i mitt huvud.

Idag när jag samtalade med min Tyske kamrat över en lunch så vart det förvånadsvärt många paralleler till Taiwan. Det är ett land som är tacksamt att jämföra med Sverige, just eftersom att vi är två moderna länder vars befolkning och samhällen är så otroligt olika. Kan inte bestämma mig för om jag saknar det eller inte.

Känns mest skönt att jag klarade av det, fantastiskt att ha upplevt och värdefullt att ha i minnet. Min alldeles egna månad på en så särskild plats på jorden. 

Just nu är jag lite måttligt (mycket) avundsjuk på min Signe, som trots det så nyligen avslutade äventyret i Borneo, nu kommer att åka till Sydamerika för att stanna i fyra månader. Danskar är rätt bra på att trolla fram pengar ur intet har jag kommit fram till efter noga undersökning. Så summan är: Om ni ska råna någon så låt det för guds skull bli en dansk.

Kanske är det jag ska göra i Köpenhamn om 8 dagar. Systematiskt råna Danskar.
Men ehm, Taiwan var det ja. Bra teer! Schyssta tågförbindelser.

Åh.
Nu har jag bokat biljett för en vistelse hos min peep Lasse där ner i Söder. Då ska jag tvinga Mike att dricka öl med mig, Camilla ska tvinga mig ta en öl för mycket, jag ska laga pannkakor med Lasse (dvs han lagar dem åt mig och jag bara bidrar med underhållande sällskap) och jag ska äntligen få hänga med Kim igen.

YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEES!!
FÆN vad det ska bli dejligt.

Nu, lunch med min vän från Alperna.

Ao Nang beach, Dec 2010

Nu! Första gången jag får uppleva spänningen efter en äkta arbetsintervju. Tror att det gick bra i överlag idag. Jag är i vilket fall rätt stolt över mig själv som lyckades hålla nervositet, samt stamningen som kan uppkomma därav, i styr. Till skillnad från Colin Firth skulle jag nämligen förmodligen inte få en Oscarsstatyett om jag stammade.

Det hade varit läckert.

Nu ska jag skutta in i en helg som är pyntad till tip and toe både på jobb- och fritidsfronten. Kalaaaaskul!! Vem säger så seriöst förresten? "Det blir kalaskul!". Känner mig som 13 år igen, fastän jag faktiskt inte kan minnas att jag använde det uttrycket då heller..

Men fuck that, vi kör!
Den här helgen ska bli kalaskul.

Peaaace♥

Lite sugen är jag.
klipp, klipp = snyggt.

Bangar heller inte på blomklänning och brunbrända ben.

Nu har jag ett späckat schema de följande dagarna. Det är jobb, arbetsintervju, lunch med en Österrikisk vän som är här på besök, middag med lite släkt samt skönt häng med vänner. Hur jag och Österrikarn träffades har jag skrivit om tidigare, eftersom att det är ett av de mer speciella sätt jag någonsin blivit bekant med någon. Fast det står där att han är Tysk, ser jag.. Nu vart det lite löjligt. Får nog fråga honom på fredag.

Och jag som blir irriterad när folk blandar ihop Sverige och Schweiz.

Har i alla fall fått mig en roadtrip till farmor&farfar idag.
Kan konstantera följande:

♦ Min farfar, som är 87 år gammal, tränar mer än vad jag gör.
♦ Jag har tydligen missat att min kusin fått sitt andra barn. För snart ett år sedan. Roadtrip till Skåne med försenad grattisgåva?
♦ Min pappa har varit mattelärare på gymnasienivå. Han har bara aldrig nämnt detta när han försökte lära mig matte i mina yngre år. Lömsk jäkel. Undrar vad mer han döljer.

Bland dagens bästa var dock följande: En flock getter som gick lösa och följde efter sin ägarinna in i stallet. En utav dem stannade upp och tittade rakt på mig en stund. Tycker getter är för jäkla goa och blev naturligtvis alldeles varm inombords.

Mer djupsinnig än så vågar jag inte vara.

Peace.

Jag har officiellt inte plånboken för shopplanetblue.com men stillasinnat önskar jag att en butik som är villig att tillverka billiga kopior av produkterna ovan sätter igång att göra det snarast.

Annars gör jag något utav följande
1) Lägger ned halva min rikedom på hårdband.
2) Gifter mig rikt.
3) Rånar någon som är rik.
4) Gifter mig rikt för att sedan råna min man.

So, what's it gonna be?

Idag har jag inhandlat nya kläder och känner mig i allmänhet mindre luffig. Detta har dock ingenting med serierutorna ovan att göra.

Örebro, imorgon kommer jag!

---

Vad jag vill ha nu är

annan plats
annan luft
andra kläder

utsikt
gärna röd jord och stjärnklar himmel
gärna böljande kullar
varma vindar

annan känsla.