.

 

När var jag såhär out-of-shape-sist mentalt? Förra hösten. Inte en slump kanske, att jag vaknar varje morgon och känner en ilning av obehag när jag sätter mig upp i sängen, när jag tänker på vilken omvärld jag ska ut i. Jag tycker inte illa om människor, men att påbörja varje dag med mörker, att åka buss genom asfalterade industriområden brevid motorvägar, att sitta på pendeltåg med människor som är så trögfattade att de tycker att deras väskor förtjänar en egen plats medan andra personer tvingas stå hela vägen till stan... Vad gör det med mig? Hela stämningen? Att man åker till jobbet brevid främmande människor, varav noll av hundra ser glad och nöjd ut. Och någonstans förstår vi varandra. Varför skulle man sitta och fånle, ensam i kommunaltrafiken? Men jag tycker mig ana något annat. En trötthet. Ett missnöje. 

Mitt i glädjen över att vara född i det här landet så känner jag en stor sorg över att jag inte känner mig hemma här. Jag tror inte på min långvariga lycka i den här miljön. Det är inte bara mörker och kyla jag reflekterar över, utan att på sistone har jag känt en ökad misstänksamhet mot andra människor. Allt hat som har visat sig genom sociala medier - det kommer ifrån människor - är det dessa jag sitter brevid på tåget? Jag litar inte på andras godhet längre. Jag orkar inte räkna med att folk sitter och är goa i allmänhet, jag sänker blicken och förväntar mig att de dömer mig baserat på vadsomhelst. Jag förväntar mig att antifeminister och rasister och homofober och översittare hela tiden finns omkring mig. Det är inte så konstigt när man bor i en storstad. Eller när man existerar i en värld med andra människor över huvud taget. Vart ska jag då ta vägen? 

Jag undrar.

Det finns ingen plats på jorden där jag kan kombinera det behov jag har att umgås med mina fantastiska (sedvanligt fantastiska, har jag försått) vänner och samtidigt komma iväg från det samhälle som jag växt ur - eller har jag bara inte växt in i det än?

Jag har mycket på gång just nu. Många järn i elden, bollar i luften... Det mesta relaterat till min akademiska karriär, samt min arbetsplats där jag befinner mig på helgerna. Jag har inte mindre än en rapport, en stor uppsats och en gigantisk uppsats samt en stor resa att planera och genomföra samtidigt som jag jobbar extra så mycket det går. Samtidigt är jag mer ambitiös än någonsin med min träning, som dock ständigt avbryts för att jag drar på mig förkylningar regelbundet, men annars så.

Varför är det så att när man har mycket att göra så tar man gärna på sig mer? Jag är inte stressad som så, men jag har inte tid och framförallt energi att göra sådant som är roligt vid sidan av. I det här läget som jag är i nu hade det varit gyllene för mig att umgås med kära vänner ett par kvällar i veckan minst, men jag är för trött. Varje morgon när jag vaknar så känns det direkt osannolikt att jag ska ta mig upp ur sängen och göra mig i ordning för en dag på praktiken. Ögonen är liksom heslt svullna och huvudet snurrar av trötthet. Men så krälar man upp ur sängen, äter en bananpannkaka och jämrar sig över att sminket inte blir perfekt denna morgon heller och sedan beger man sig iväg. 

Men redan inom två veckor är två stora saker avbockade. Då är det några grejor till som står på tur, men det sker i alla fall utan någon heltidssysla vilket underlättar enormt ur ett tidsperspektiv. Sen är det inte så långt kvar nu tills jag ska få bo utomlands i solen under tre månader med min käresta, och det är ju ganska otroligt? 

Den här hösten/vintern är väldigt tung, och jag tror inte att det beror på någon oövervinnerlig arbetsbelastning egentligen. Det beror på att det är mörkt, att framtiden är svårhanterligt oviss och att jag helst hade sluppit kyla, min boendesituation samt att pendla två timmar om dagen. Allt detta sammantaget gör mig deppig och omotiverad. Kanske blir jag som ny igen när jag får leva under solen...

Jag har funderar lite på sistone. En del utav mina tankar har ägnats åt bloggen, skrivandet som jag så sällan har samma sprättiga lust till längre. Viljan finns, men så fort jag slår mig ner så tänker jag lite matt att "jaha, och vem ska läsa detta? vem bryr sig?", vilket är märkligt. Det handlar ju inte om att jag inte värderar de som jag vet är trogna läsare, det handlar snarare om självbilden och den där ständiga tviveln. Det är en annan sak som jag har tänkt på, hur osäker jag är på mina allra mest säkra åsikter. Hur jag argumenterar mig till hög puls ibland, bara för att inse att hela tiden finns den där lilla darriga frågan, "tycker jag verkligen såhär?". 

När jag klev av pendeltåget imorse fick jag en insikt som jag tyckte var briljant. Det ironiska är väl att jag var så säker på att den var briljant; men själva insikten handlade om hur osäkerheten inte är ett pris att betala, utan kanske en tillgång i en värld där vi är ensamma om vi inte bär med oss ett mått utav att tvivla på vad vi tycker. Och nu när jag skrev det så kände jag ju just det där darrandet. Briljant - säger vem?

Det är som när man geniförklarar människor. Det finns ju en mall för hur ett geni ser ut. Den återföder sig själv. Du är ett geni om du gör på ett visst sätt och är du fullständigt genialiskt men gör på ett annat sätt så kanske ingen kommer att tycka att du är ett geni. Du är för unik. Vi delar in folk i dessa kategorier, föga överraskande. Men bilden utav den logiska mannen med högt IQ, den knepiga kulturkonnäsören som egentligen bara är förstådd av sig själv om ens det; idéer om vad som kan räknas som särskilt begåvade när det säkerligen är så att vi i vardagliga situationer möter människor med stora lösningar på världens problem som inte själva begriper det, och vi kommer aldrig att fråga. Det handlar ju om förväntan.

Jag förväntas att brinna för vissa saker. Döm andras förvåning när jag som hippieklädd utan ironi erkände att jag faktiskt inte tycker om Jimi Hendrix och inte känner till någon utav alla artiser folk frågade om jag också var ett stort fan utav; jag lyssnar på house, helst Benny Benassi eller David Guetta svarade jag och dreadklädda nissar undrade om jag var falsk. Inte en äkta hippie. Jag tyckte att magtröjor och jeans var väldigt snyggt och jag gick en utbildning som hade ordet "fred" i titeln, visst förstod jag väl att det skulle bli stereotypiskt, men faktum är att jag vet inte ens vad en hippie är egentligen och jag såg det inte som en skyldighet att reda ut det heller. Det är ingens individs skyldighet att gå vidare i alla dessa spår, men ibland är det ju svårt att veta vem man är utan för ingen av oss lever utan andra människors åsikter överallt. Inte bara dagens generation, utan även de innan som har banat väg för oss som sitter här idag.

Det är där vi når klimax - de som banat väg för oss idag har inte gjort ett särskilt bra jobb. Ett ekonomiskt system som är ohållbart i en värld där pengar anses vara det mest tillförlitliga som finns, viktigare än att vi ska kunna äta, dricka rent, vara lyckliga och ha tid att vara lugna och lata. Det är fult att uppskatta att sova sent och göra ingenting, om du inte gör ingenting särskilt utvalda dagar på altanen i ett torp som du tyckte att du behövde för att ditt hem inte är avslappnande. Nej, det här gäller inte alla, det gäller ju bara människor i med viss ekonomisk standard. Globalt sett vet jag inte, jag kan nog inte uttrycka hur fattiga känner. Jag menar bara att jag inte har tilltro till samhället idag, och jag balanserar den känslan med att faktiskt vara en lycklig människa som är nöjd med livet. Motsägelsefullt; men jag är väldigt nöjd. Det fascinerar mig, men man kan vara nöjd som enskild när man varje dag lever i själva omvärlden utan att man för den delen är nöjd med omvärlden. 

Alla dessa tankar. Denna skrivlust. Det är nog så att skrivuppdragen på praktiken kombinerat med valtider som gör att hjärnan slår knut på sig själv har gjort att jag vill sätta mig och planlöst planka ner det jag tycker på den här bloggen.

I alla fall det jag tror att jag tycker...

Jag hade tänkt uppdatera er lite. Men det känns fånigt alltihop idag eftersom att jag fick ett samtal imorse som helt enkelt gjort mig ledsen, upprörd och som fick mig att känna att jag är alldeles för långt borta ifrån de som jag håller närmast. Livet är oerhört tröttsamt ibland...

En sak jag har tänkt på och diskuterat en del på sistone är hur konstigt det kanske kan verka för er där hemma när ni läser här ibland och ser hur negativ jag kan vara. Senaste tre veckorna har faktiskt inte varit särskilt roliga; jag har haft härliga upplevelser med vänner och stunder som såklart är sådana som gör resan värd, men jag har helt enkelt inte varit up for it. Det har känts löjligt ibland, jag tänker att hemifrån funderar man kanske i termer om "men hon är ju i Sydafrika och gör världens grej, varför njuter hon inte bara utav det?". Men grejen är ju den att man anpassar sig och känner ganska snabbt att man bor och lever här, ögonen vänjer sig vid naturen omkring och man är inte förvånad längre om man ser en illgul fågel i träden. Jag menar inte att jag aktivt tar saker för givet, men i vanliga fall när man har semester eller reser gör man allt för att uppleva så mycket som man bara kan och man blir upprymd utav småsaker, men här så har livet kretsat kring skolan till stor del med undantag för när Emil var här och även mamma och pappa besökte, då var det såklart underbart att få fly Campus. 

Det har känts konstigt för mig att folk nästan tycks se ner lite på en för att man har fokuserat såpass på studierna här. Varför reser man inte bara mer, undrar de? Varför hittar man inte på saker varje helg? För mig blir det lite underligt. Jag är här som student, jag badar inte i pengar och ledig tid och jag tycker nog att Kapstaden, Kr'uger, Lesotho med allt vad det innebar var tillräckligt fantastiskt för att kunna säga att jag minsann har rest här i Sydafrika. Idag är jag hemma istället för på en grillfest för att jag har hamnat efter under min sjuktid, och jag känner mig lite fånig men samtidigt hade jag blivit otroligt stressad inför provet på tisdag om jag inte satt med förberedelserna ikväll.

Min poäng är väl att jag på sistone har jag funderat mycket på att det närmar sig slutet på detta äventyr, det är mina sista dagar i Potch nu. Och det är blandade känslor, jag undrar om jag hade kunnat göra mer? Prioriterat annorlunda? Varit mer ivrig inför att träffa nytt folk? Men sen så kommer jag ihåg att jag är samma person här som hemma; en person som älskar att uppleva nya saker, men som behöver långa pauser, egentid och tid för andrum mellan äventyren. Och eftersom att skolan har tagit upp mycket energi, så har jag behövt längre pauser. Jag har inte velat resa på helgerna, tro det eller ej. Fast jag vet att jag har gått miste om saker så har jag lärt mig att jag inte kan njuta av någonting ändå om jag känner mig stressad och pressad. Tråkigt, men samtidigt bara så som jag fungerar. Jag kan inte tvinga mig själv in i andra roller för att verka härlig i andras ögon, jag har slutat med det efter att jag insåg hur extremt energikrävande det kan vara.

Så ikväll, min sista helgdag någonsin i Potchefstroom, sitter jag ensam och pluggar. Med all rätt. Mwaha. 

Ibland försöker jag sortera mina tankar. Då ser jag dem framför mig i ett nät utav banor, somliga som är helt raka och alltid finns där, andra som rör sig under eller över och byter bana; ibland flyktiga, ibland bestående. Det är de ständiga tankebanorna som blir problemet. De måste man lyssna på. Följa, eller dementera. Men man kan inte ignorera dem; man kanske startar ett sidåspår, men banorna åker fortfarande rakt framåt i mitten och kommer inte att ändra på sig oavsett. Det är saker man vet, känner, känner på sig. Man kan styra över det, om man väljer att agera. Men ignorera... det går inte, det kommer att bita tillbaks. Jag tror att vissa utav våra tankar omöjligen kan separeras från oss själva, de är en del utav det som har blivit våran personlighet såsom vi har befäst den. Vi kan alltid låtsas, det gör människor väldigt ofta. Att man spenderar tid med att låtsas att man inte bryr sig om något, att man bryr sig; att man låtsas att man kan vara glad om man bara ändrar på hundra andra saker än just det som är kärnan. Vi tar gärna omvägar om vi kan, för hur obekvämt är det inte att ändra på någonting som man har intalat sig är okej under en lång tid?

Vi kan bara vara oss själva. Vi är inte oföränderliga. Men jag tror att vissa saker vi har inom oss, de kommer för alltid att bestå. 

Lesoto highland circular route.

Om fyra veckor så sitter jag på OR Tambo och väntar på att boarda långflyget som tar mig på det 10:40 timmar långa flyget mot Frankrurt först, och sedan hem till Stockholm (jag har köpt sömntabletter, tänkte sova mig igenom flygskräcken). Mitt Sydafrikanska äventyr känns så märkligt. Det är som att jag har varit här mycket längre än fyra månader, och första halvan kändes mycket längre än den andra. Jag hade inte så mycket förväntningar - det jag såg mest fram emot när jag åkte var faktiskt att mina föräldrar och min pojkvän skulle komma hit och resa med mig vid olika tillfällen. Jag visste inte vad jag skulle tänka om Universitetet, vännerna, staden.  

Nu känner jag verkligen att jag har lärt mig otroligt mycket, klyschigt så jag nästan mår dåligt utav att skriva det. Men jäklarns, vilket uppvaknande att komma hit. Jag har försökt att bortse ifrån samhällets klyftor och ha det lättsamt ibland, men jag ramlar hela tiden in i tankar om hur olyckligt det är att somliga aldrig kommer att ta sig ur fördomar och fattigdom. De lever här, hela sina liv, de som står och tigger på restauranggatan eller arbetar som parkeringsvakter för småslantar. De som är trädgårdsarbetare och knappt hälsas på, de som måste ha sina lunchbestick under diskhon för att det inte ska beblandas med husägaren som ger så lite betalt att man inte kan försörja sig utan minst en till inkomst i hushållet. Och den ständiga närvaron utan en inte sällan fördomande konservatism som genomsyrar den här staden - man får alltid passa sig för hur man uttrycker sig och beter sig.

Samtidigt så har jag haft det roligt, härligt, har utvecklats rent akademiskt och kommer alltid att bära med mig vyerna ifrån Lesotho, närheten till djuren i Krügerparken, känslan utav att vakna upp i  Sea point i Kapstaden under strålande sol, vardagen här i Potch där jag kan slå mig när vart jag vill och ta en fika för nästan inga pengar alls och se på alla studenter som går förbi; jag kommer alltid vara glad över alla de gånger Mardi dånat upp i kvarteret med sin Landrover för att ta med oss på äventyr, alla gånger jag har fått vara dåraktig tillsammans med Meski... Alla de där mötena i vardagen. Och vanorna som jag har börjat med; såsom min fullkomliga besatthet av torkad frukt, möjligheten att gå i linne oavsett årstid, att kunna köpa vilken mat man vill för att det är så billigt här, att bokstavligen promenera igenom olika kulturer och samhällen bara påvägen till köpcentrumet. För att inte glömma det faktum att om jag åker bil en kvart härifrån så har folk zebror i en hage, och att jag faktiskt har hållit en lejonunge i min famn.
 
Det är underligt att det bara är fyra veckor kvar. Det är väl det jag försöker säga...

Här på studentcafeterian så är det rugby på skärmarna när man äter. Jag vänder ryggen till, vilket antagligen ses som en stor synd här i Potch. Det är verkligen rugby som gäller här, och jag begriper NIET (ja, även om jag köpt en collegetröja med lagets namn på).

Idag är det kallt ute. Det innebär att grottan (mitt boende) är olidlig. Det är kallt, inte mysigt alls och det enda men gör är att sitta på Internet. Eftersom att det kostar med internet här och jag inte kan låta bli att streama tv-play klipp ifrån nyhetsmorgon eller att gå in på youtube och kollar på X-factor auditions, så är det bäst att jag stannar här i skolan idag och bedriver mina inressen för här är ju internet gratis serrni...

Jag har funderat lite på en sak om hur diskussionvänlig jag är.
Förra året diskuterade jag med en vän om hur en person vi känner är väldigt envis att diskutera med eftersom att hen helt enkelt tycker som hen tycker och argumenterar sig gärna blodig istället för att ta åt sig utav vad andra säger. Då sa min vän med glimten i ögat att jag också kan vara rätt så envis ibland i diskussioner... Och jag tog inte illa upp, för att jag håller med. Däremot så är det inte jättekul att erkänna alla gånger att jag är en sådan person som man kanske inte orkar diskutera saker med eftersom att jag är så pass bestämd och genuint tycker att andra människor kan ha fel, oavsett om jag förstår bakgrunden eller orsaken till deras resonemang. Jag är inte sådan att jag måste har rätt när det handlar om ämnen jag har inte har koll på och jag lär mig gärna nytt utav andra människor, men när det handlar om kvinnorätt, rasism, homofobi, vissa utvecklingsfrågor och medmänsklighet så är jag ruskigt trist att prata med om ma inte håller med mig. Jag blir ytterst upprörd om folk slänger ur sig dumheter eller argumenterar emot sådant som jag anser vara alldeles självklart. Ibland är det ju dessutom så att den andra parten verkligen inte har någon koll men ändå ska argumentera för motsatsen och det köper jag inte..
Meeen jag inser ju förstås att jag skulle behöva arbeta lite på detta. Det skulle vara bra för både mig och de omkring mig. Jag förbehåller mig all rätt i världen att bli upprörd om någon säger nedvärderande saker om kvinnor, men när man diskuterar olika sätt att se på och hantera ämnen så skulle jag nog kunna vara lite mer lyhörd.

Det jag DOCK känner är frusterande är att jag också är medveten om att vissa utav de människor som jag kan debattera ganska hetsigt med aldrig skulle ta den här hänsynen till mig. De skulle inte ändra sitt uttryck eller öppna upp för att vara mer mottagliga. Så varför ska jag? Är det för att jag är kvinna som jag har lärt mig att tänka att jag är hysterisk och jobbig? Jag tror faktiskt att det kan vara bidragande, eftersom att det ofta är i diskussioner med vissa män som det blir tenderar bli ord-mot-ord i ganska upprörd manér. Så kanske är det snarare så att jag ska välja mina fighter och anpassa mig om jag känner att även den andra parten kan tänka sig att ha lite självinsikt. 


Tankar en tisdag. Nu ska jag och Ronja ta den här ganska kyliga dagen och gå till Mooirivier mall, jag ska hitta ett par sneakers att ersätta mina sopiga gympaskor med tänkte jag, och eftersom att jag råkade riva sönder min jeansskjorta imorse så kanske det vore lämpligt mer en ersättare..

Ha det gott!

Trots att jag hatar att frysa inomhus, och jag inser ju att det börjar bli kallt även under dagarna i solskenet nu, så kom jag tidigare idag att tänka på att inte så långt härifrån finns ett township. Där bor vissa i plåtskjul. Föreställ er då den kylan. Ännu värre, föreställ er den kylan när ni måste gå upp före soluppgången för att hinna till jobbet (om ni har ett) som oftast ligger åt andra hållet av stan (eller i utkanten åt fel håll) och i värsta fall måste ni promenera (förutsatt att ni inte har råd att lägga ner ofta mer än 10% av dagslönen på transport, vilket lär gnaga på samvetet när ni har en familj att försörja). De berättelser jag har hört om livet för exempelvis hushållsarbetare gör att jag försöker se lite mindre dramatiskt på min egen situation. I Juni åker jag hem till Svensk sommar, och när den löper till vintern så är det inomhus man sitter för att mysa. Här väntar fyra månaders kyla för de som inte har råd med värmefläktar, varma kläder och transport till arbetsplatsen.

Jag ska försöka ha det i åtanke när jag sitter i badkaret sedan och tycker synd om mig själv för att dusch upplevelsen är så förbaskat kall om kvällarna.

Det här skrev jag för ett år sedan i min blogg.

"Jag tror, att om någon hade frågat mig om mittt tålamod, så hade jag fått svara; det är oändligt. Jag skjuter det framför mig en kärra, ständigt med hjulet rullandes tungt mot marken. Ibland skrapar knäna mot kanten eftersom att jag inte var tillräckligt förberedd på ett tillfälle då jag måste knuffa med lite extra kraft för att fortsätta framåt.

Kanske borde jag ställa ifrån mig kärran, luta det lite nonchalant mot en husvägg och vandra med mindre tyngd i mina steg. Kanske borde jag; kanske. "

Det är nog så att jag skulle kunna stämma in på det nu, ett år senare. Konstigt nog minns jag inte vad det var jag syftade på specifikt med mitt tålamod den gången, men idag vet jag ju. Faktiskt skulle man kunna säga att jag har ett jäkla tålamod eftersom att mina problem är sådana som kan dyka upp exakt när som helst, och förstöra precis vad som helst.

Diffust? Måhända. Jag har haft en riktigt dålig dag. Må imorgon bli bra. Nu ska jag åtegå till att studera Rysslands politiska system, bara en liten bråkdel utav vad jag måste bli kunnig inom under de närmsta två veckorna. 

God natt.

Jag har tänkt på det där som brukar sägas i vissa sammanhang, det går ungefär såhär "Gör er av med människor som tar energi ifrån er/energitjuvar". Detta uttalande har jag alltid varit lite skeptisk till, eftersom att de flesta människor har ju perioder då dem tar mer än vad de ger. Jag vet själv att jag kan hamna i perioder där jag antingen är självupptagen (ej med flit) eller som tidigare i livet då jag kunde må dåligt i längre perioder och då inte hade enerig att ge lika mycket. 

Men så har jag klurat lite på det där, och kommit fram till att det absolut finns folk som tar energi. Framförallt för min del handlar det om att umgås med folk som ständigt ska jävlas. De som har en försmak för att ta upp ämnen som de vet att man känner för, och sedan retas. Jag tror ingenting gör mig så less som att känna mig som när jag blev vegetarian  högstadiet och jag ständigt fick kommentarer fastän jag aldrig sa ett ord ont till någon köttätare. Det här beteendet tycks följa med oavsett ålder och ämne; visar man att man bryr sig om miljö, kvinnorätt, fattiga, you name it, ja då kan man räkna med att det kommer att följa med en liten kedja utav hånfulla eller ifrågasättande kommentarer efter en. Det gör mig riktigt trött. Det är som att vissa livnär sig på att motarbeta välmenande åsikter i samhället. 

Det intressanta är ju att dessa människor själva inte gör ett jävla dyft allt som oftast. Dom bara klagar och ställer konstiga, subjektiva krav på de i sin omgivning som försöker göra gott. Man skulle kunna säga att det är min definition av en energitjuv. Jag minns en diskussion jag hade i ett forum med en anonym person som insiterade på att kvinnor inte gör någonting för att förbättra sin situation, samt att vi måste bevisa att vi förtjänar att bli behandlade jämställt. Han själv ansåg inte att han behövde bevisa ett dyft för att bli behandlad väl, och han var väl ett praktexempel på en person som inte fattar hur stor del utav problemet hans egna attityd är. Jag försökte faktiskt resonera med honom, men nu i efterhand har jag sett honom i andra forum och det enda han gör är att försöka trycka ner och håna andra människor så jag ger upp.


God morgon då ädla läsare. Jag vaknade 11.30 och begrep ingenting.  Idag är målen:
I. Att hämta dricksvatten - se framför er hur jag släpar 10L vatten en halv kilometer, mina armar går nästan av. Men det måste göras om man nu inte vill dricka kranvattnet som smakar klor och är lite, lite lätt grönt till färgen..
II. Vilket leder mig till nästa mål, vilket är att betala mitt gymmedlemskap eftersom att det återigen inte har fungerat med kortbetalningen. Jag har totalt betalat 600kr till gymmet här i Potchefstroom men jag har aldrig tränat. Känner väl att det är dags. Min kropp är så stel av sängen och kuddarna här att jag känner mig som ett träd typ.

Ja, det var väl ungefär det. Väl bekommen.

Igår så var vi bjudna till en väns pojkväns vän för en croque au vine eller vad det nu heter, i alla fall en kycklinggryta med rödvinssås och svamp som smakade helt underbart. Det bjöds på stora mängder vin och av väldigt oklara själ så sattes en konsertdvd med Elton John på, volymen var så hög att Yellow brick road dånade så vi fick sitta och skrika i sofforna. Men kvällen värd var ett stort fan av musik, kan man säga, så musiken byttes ut till Eric Clapton och Queen efter en längre stund med Eltons rosa kavaj i centrum.
Efter en musikstund tillsammans med de två gigantiska hundarna så tände vi en eld ute i trädgården och satt och filosofierade stillsamt i månljuset. Jag var ganska trött och satt väl mest och tog in atmosfären ka man säga. Det är skönt att träffa nya människor som är anspråkslösa och inte kräver att man hela tiden sitter och "levererar". Igår räckte det med att man höll med om att Elton John har gjort bra musik, sedan var man hemma. Lite udda nu när jag tänker till...

I övrigt är vardagen konstig. Jag har mycket tid nu när det inte är lektion på tre veckor i skolan. Fast jag ar studier att göra, så är det mer på mina egna villkor och jag behöver inte stressa. Detta innebär att jag har mycket tid att fundera.
 Det finns mycket som jag saknar när jag är här borta. Jag saknar mina vänner. Jag har inte träffat så mycket folk här helt enkelt. Plus att ingen här kan ersätta den relation som jag har till de där hemma, förstås. Jag saknar min Emil, såklart.
    Och när det gäller livsstilen här så erkänner jag att jag verkligen, verkligen hatar att inte ha tillgång till dusch. En så simpel sak som går så stor skillnad; det bästa jag vet efter en kväll utomhus när man kommer hem lite frusen är att ställa mig under vara vattenstrålar. Nu måste jag sätta mig i ett kallt badrum, på huk i ett jävla badkar och hälla hinkvatten över mig. Det är verkligen kallt medan man fyller på nytt vatten och det är helt omöjligt att inte blöta ner golvet eftersom att man tydligen inte fattar vad ett duschdraperi är här borta. Jag har varit på hardwarare-stores där man kan köpa duschandtag att fästa i badkaret, men tyvärr har leverentören problem med att slangarna läcker och det köps inte in mer..
     Jag vantrivs med vissa grejor här, andra väger upp, men det är verkligen så att jag flytta ibland. Huset vi bor i är ju ganska konstigt, det är kallt och det finns ingen direkt pluggyta man kan befinna sig på utan att få ont i rygg och nacke. Sådant bryr man sig inte om alls vissa dagar, medan det verkligen är påtagligt andra; som idag när jag sitter här på en pall vid köksbänken eftersom att det är för kallt för att studera ute. Dessutom antar jag att man har rätten att känna sig lite less när man har haft ont i magen varje dag i snart tre månader eftersom att maten här verkligen inte är att hurra för, men jag har faktiskt köpte receptfritt läkemedel för IBS som jag hoppas ska underlätta lite. 
   
Det har ju gått ganska bra för mig här i skolan, men igår fick jag tillbaks en salstenta i Sociologi som var underkänd. Det är helt sjukt, med tanke på att jag hade pluggat och kunde rubbet och kände mig så förbaskat nöjd när jag hade skrivit provet.
   När lärarna betygsätter här så har dom ett system där man kan få t.ex 100 marks på ett prov. De ger bara marks om man svarar exakt som det tänkt; så om frågan är öppen, och jag då svarar med information som finns helt och hållet i kurslitteraturen, så kan jag fortfarande få låga marks för att jag inte skrev exakt precis det läraren har tänkt sig. I det här systemet så blir det en gissningslek; om jag ska svara på en breed fråga om kvinnor och utveckling och vi har läst två artiklar med en stor mängd information och man inte hinner skriva allt, då kan jag få låga marks fast allt jag har skrivit är sådant vi ska ha studerat på. Så den kursen som har varit absolut enklast har jag alltså misslyckats fatalt i på första salstentan. Det känns ju skitkul. 


... Men så är det ju bra här på massa andra sätt. Förstås. Jag är bara väldigt halvtids-opeppad. Det är långt hem, jag har inget inplanerat som jag ser särskilt mycket fram emot och kroppen är trött. Så är det med det. Imorgon har vi planerat en filmdagmed Mardi och Meski där vi ska kolla på Moulin Rougeo och äta pizza, det ska bli väldigt mysigt så jag får helt enkelt låta den här dagen vara grå och se fram emot imorgon istället.

Laters.

Detta inlägg syftar till relationer i allmänhet. Med människor man i möter i det sociala frivilligt eller ofrivilligt lite beroende på.

Jag har reflkterat lite över min ilska. En tendens hos mig är att inte kunna släppa saker. Inte hos mina närmsta vänner om vi har småtjaffsat om obetydlighet, det är inte det jag menar. Det jag menar är när mina värderingar hamnar i konflikt med människor jag möter, och detta visar sig på olika sätt. Jag kommer liksom alltid ihåg detta och kategoriserar människor i "hen som sa sådär om homosexuella", "hen som talade illa om den där tjejen på ett sätt som indikerar en allmänt dålig syn på kvinnor". Det här tankestättet är problematiskt för mig eftersom att jag drar i ganska höga växlar och tänker några steg längre än vad personen faktiskt har visat sig att tycka öppet. Och visst, kanske har jag rätt ibland. Och visst, kanske är det rimligt att inte behöva finna sig i vissa värderingar. 

Men konsekvensen är ju inte att personen i fråga påverkar, konsekvensen drabbar ju snarare mig eftersom att jag har en oförmåga att låta det vara, ha överseende eller helt enkelt inte bry mig oavsett vad jag fakiskt tycker. I livet kommer man ju att möta på många människor vars åsiker man stöter sig med, och personliger kan man nog vinna på att bara gå vidare och inte bry sig. Vän är man ändå inte med alla.

Det här funderar jag mycket på eftersom att jag kommer på mig själv ibland med att ha långa dialoger i mitt huvud, där jag tillrättanvisar sexister och homofober och ytliga fördomande idioter som jag har stött på i livet. Jag ger dom en riktigt känga i vett och etikett, skulle man kunna säga. Medan jag har de här ilskna dialogerna i mitt huvud så känner jag ju verkligen hur jag blir arg, på riktigt. 

Det här kan ju inte vara särskilt sunt för kropp och själ eller?

Man ska inte låta andra styra ens egen bekvämlighet men man gör det ändå. Jag i alla fall. Mina utsvängda jeans och pannband ligger nerpackade och jag kommer nog aldrig vilja ha dem på mig igen, för det tar emot när jag tänker på vad andras ögon kan tänkas tycka om det. 

Hur lär man sig själv att inte bry sig om vad andra tycker? Förr så tror jag helt enkelt att jag inte förstod om jag var "för udda" eller ej, jag tänkte inte på det. Idag har jag inte dåligt självförtroende rent generellt men jag har fått för mig att min ålder och mitt utseende kräver en viss typ utav klädstil, en mognare. Men på fritiden borde man ju faktiskt få se ut hur man vill. Mitt liv och så vidare.

Shiet, I dunno..

/Over and out ya'lls.

Countdown till Sydafrika: 20 dagar.

Ibland när jag försöker klura om jag har fattat rätt beslut i livet så tänker jag
- Om jag fick börja om och göra vad jag ville, hade jag då gjort likadant, med facit i hand?

Och det är inte alltid jag hade gjort det. Det kan handla om stora eller små grejor. Kanske skulle jag ha satsat på att trivas i mitt rum från början - så att jag inte kände att jag aldrig har någon trivsam plats att studera på. Kanske skulle jag ha läst ett natuvetenskapligt basår. Det hade kanske varit bäst om jag sparat mer pengar när jag började jobba efter studenten. Hade det varit klokt att undvika vissa.. romanser. Hade jag kanske mått bättre om jag börjat behandla min tvångstankar ännu tidigare? Finns det verkligen inga gränser för hur långt man kan nå - och har jag då gjort allt jag kunnat för att ta mig fram?

Nä, hörrni. Det är givetvis inte meningslöst att fundera på de här sakerna men det hjälper mig inte om jag inte avser att ändra på någonting ändå. Jag tänker avsluta allt som jag har på börjat - och jag tänker verkligen inte ångra beslut som jag fattade baserat på vad som kändes som mest rimligt förut.

Men livet är massor av saker. Och är det någonting jag önskar utav mig själv så är det att sluta upp med att vara så endimensionell när jag tänker på min framtid. Jag glömmer bort nyanserna. Jag ser det rent strukturella men jag tänker inte på allt innehåll. Jag skrämmer upp mig själv genom att glömma bort vem jag är i mitt liv. Som person är jag måhända engagerad och brydd om orättvisor och debatter där ute i den kalla verkligheten men jag är också väldigt lättroad och simpel. Och jag defineras definitivt inte av det jag gör. 

Med det sagt så är jag nu inställd på en uppesittarkväll som garanterat kommer innehålla något utav föräljande; desperation, motivation, frustration, lättnad, tårar, mat någon gång mitt i natten. Jag ligger efter brutalt i min kurs och detta beror på mental förvirring kombinerat med operation. 

I mitt liv så har jag genomlöpande fått bemöta kommentarer om att jag är alldeles för lättstött eller känslig. I många fall så har det kanske varit så att jag har överregerat eller flippat ur på grund utav att jag har misstolkat någons egentliga syfte och i de särskilda fallen så har min reaktion försvårat diskussionen.

Men. Jag har funderat lite kring detta med härskartekniker eftersom att jag får de vibbarna när jag diskuterar med någon och blir upprörd, och denna helt enkelt konstanterat att jag är helt enkelt för känslig/lättstött. Detta är problematiskt på flera sätt.

1) Personen i fråga tar sig rätten att bestämma att diskussionen ska utgå ifrån hens egna sätt på vad som är en normal reaktionsnivå. Kan det inte vara så att min reaktion är rimlig och att dennes är okänslig? Eller kan det rent utav vara så att bådas känslor inför ämnet är okej och att man inte ska använda detta emot varandra? Det för ju knappast diskussionen vidare.
2) Att konstantera att någon är för känslig är ett ganska effektivt sätt att tillåta sig själv att säga och provocera på den nivå man själv önskar. När jag känner mig hårt bemött, påhoppad eller utsatt för onödig provokation så kommer jag att reagera krafigt. Varför ska jag vara den part som finner mig i att bli behandlad på ett sätt som jag upplever som onödigt?
3) Om en person är medveten om ifrån början att vi har olika åsikter i ett ämne, som jag i detta exempel känner stark för, så är det ett ganska ondödigt påpekande. Ja, jag blir stött när du berättar för mig hur fel mina värdegrunder är. Vad är så konstigt med det?

Sedan finns det alltid ett alternativ, förstås, där personen i fråga inte menar något aktivt illa med konstanterandet utan helt enkelt tycker att jag är för känslig för mitt eget bästa. Det är förstås inte alltid utstuderad som försiggår retorik när man samtalar med vänner eller bekanta. 

Lite tankar ur huvudet mitt såhär på en ganska omotiverad plugg-onsdag. 

Jag är inne i en period där jag får episoder av oerhörd energi genom vilken jag kan ta multitasking och effektivitet till helt nya nivåer. Jag känner mig faktiskt närmre lite galen, som urbilden utav en skäggig vetenskapsman med spretiga hårstrån på skalpen, böjd över ett arbetsbord med kemiska substanser som ingen annan skulle kunna göra någonting vettigt utav. 

Jag vet inte vilken förändring i mitt liv jag ska tillskriva denna enorma energi. Är det det faktum att jag inte har tränat på länge som ger mig ett absurt överskott? Är det att jag påbörjar varje dag med en brutal supersmoothie som skulle få Anna Skipper att sätta sjögräset i halsen? Är det det faktum att jag har så mycket att styra upp att jag blir helt besatt av attt få så mycket som möjligt gjort när dessa episoder pågår? 

Kanske är det en kombination, dock framförallt det sistnämnda. Jag är nämligen inte särskilt pigg egentligen. Det känner jag ju av så fort jag slutar flippa runt mellan uppsatsskrivande, budgeterande, jobbsökande, mailande till myndigheter, samtalande med vänner, planerandet utav mitt liv, matlistorna, den stora oron över framtiden som gör att det ständigt tickar en problemlösningsfunktion i hjärnan på mig, behovet utav att umgås med min pojkvän, den starka längtan efter en hobby (läs: hästar), mina galna sånginfall som gör att jag måste gå till aulan och sjunga i micken helt ensam. Allt detta bara sker i ett enda inferno, inbäddat i varandra och ibland under enbart ett par timmar så snurrar det runt.

Kanske är det detta som är självaste defintionen utav stress. Samtidigt, så har jag inte samma upplevelse som jag hade i vintras och i somras då jag var närmre ett vrak en en fungerande person. Just nu känner jag snarare att saker är möjliga än tvärtom, och det är kanske det som gör mig lite tokig. Vart ska man börja? I vilken ände planerar man sitt liv, samtidigt som man studerar heltid och vill göra bra ifrån sig eftersom att man vill vara en riktig fena på det ämnesområde man har riktat in sig på? 

Katten vet jag. Jag kan bara konstantera att fastän jag sitter och skriver en uppsats i helt makalös takt så kände jag att behover att skriva var så starkt att jag bara måste publicera detta ganska ointressanta inlägg. 

Vore ju rätt soft om allt detta berodde på att jag äter så jävla nyttigt nu för tiden. Då kan man bli en supermänniska bara genom att ta hand om sig själv. Halleluja...

(detta inlägg var ämnat att handla om min oerhörda klimatångest men så blev det som bekant inte så hejs)

Det behagliga med ändrade planer för framtiden är att det handlar om en omställning i huvudet främst. Det har ju ändå inte påbörjats ännu, man bara trodde att det skulle bli på ett visst sätt. Det är okej när förutsättningarna förändras och planerna ställs om. Jag är faktiskt lugnare nu.

Nu är det plötsligt andra utmaningar jag står inför; och de kan gå vägen. Men å andra sidan så kan det kännas olustigt att tappa kontroll. Det finns många lösar trådar i mitt liv och jag vet ärligt talat inte om min tidsram för att ta tag i dem är realistisk. Kanske. Det allra viktigaste i mitt liv är att inte stressa. Min kropp är skör efter alla år av utmaningar och när jag som 24 år gammal har ont på så här många ställen så är det bara att inse: det här är det inte värt.

Brukade ni undra som tonåringar hur erat liv skulle se ut när ni började närma er 25? För mig var det alltid så avlägset, jag skulle ju vara så vuxen då. Ha så mycket erfarenhet. Bo själv, arbeta, ha en ordentlig klädgarderob och en stadig livsstil och jag skulle vara förbannat redig. Jag tillät mig själv att tro detta eftersom att jag kände mig så liten och så udda och såg fram emot att detta skulle ändras. Jag hoppades på att utvecklas till någon som var mer praktiskt anpassad till det här samhället. Samtidigt var jag precis lika orolig för att det skulle gå fel på vägen. Eller så hade jag rent utopiska idéer om livet, sådana som gör att man allt som oftast slutar upp besviken.

Det enda jag kan bestämma mig för i mitt nuvarande skick är att inte utgå ifrån vad jag föreställt mig skulle ha varit. Nu måste jag hålla mig till det som är och göra vad jag kan med det. Många har sagt till mig "en dag i taget". Så idag tar jag ledigt.