.

 

Jag saknar sången så att jag blir galen ibland. Det är inte så att jag tänkte ta världen med storm - men mig själv kanske. Det är ett utav de områden där jag är säker; säker på att jag utvecklas och tycker att det är värt det fastän det krävs att jag vågar släppa på djupt rotade spärrar.

Jag kommer ihåg förra hösten, efter en lång sommar utan min sjungande och pianospelande vän så kom vi tillbaks till den stora aulan med den ståtliga flygen som alltid stått där till förfogande. Det har alltid funnits några låtar som jag känner att jag helt enkelt inte kan, de är utanför mitt register. Jag satt på en utav sätena och sjöng den ändå, Somwhere over the rainbow, mest på kul. Hon satt vid pianot och började spela melodin. Och det hände faktiskt någonting; jag gick ner till pianot och började sjunga, och någonting underligt hände. Det lät bättre än kanske någonsin, toner kom ur mig på ett sätt som jag varken lyckats med förr eller efter. Jag fattar ju hur pretantiös jag låter nu. Men det har verkligen varit med mig, det där ögonblicket; för nu vet jag att det finns i mig. När låten tog slut stirrade vi bara på varandra en halv sekund innan ett sånt där förvånad skratt kom ur oss. "Vad hände där egentligen?". 

Jag gick därifrån oerhört peppad för en höst med mycket sång. När vi kom tillbaks nästa gång var flygeln låst för resten av studietiden. Jahapp.  

Livets ironi. 

Jag har funderar lite på sistone. En del utav mina tankar har ägnats åt bloggen, skrivandet som jag så sällan har samma sprättiga lust till längre. Viljan finns, men så fort jag slår mig ner så tänker jag lite matt att "jaha, och vem ska läsa detta? vem bryr sig?", vilket är märkligt. Det handlar ju inte om att jag inte värderar de som jag vet är trogna läsare, det handlar snarare om självbilden och den där ständiga tviveln. Det är en annan sak som jag har tänkt på, hur osäker jag är på mina allra mest säkra åsikter. Hur jag argumenterar mig till hög puls ibland, bara för att inse att hela tiden finns den där lilla darriga frågan, "tycker jag verkligen såhär?". 

När jag klev av pendeltåget imorse fick jag en insikt som jag tyckte var briljant. Det ironiska är väl att jag var så säker på att den var briljant; men själva insikten handlade om hur osäkerheten inte är ett pris att betala, utan kanske en tillgång i en värld där vi är ensamma om vi inte bär med oss ett mått utav att tvivla på vad vi tycker. Och nu när jag skrev det så kände jag ju just det där darrandet. Briljant - säger vem?

Det är som när man geniförklarar människor. Det finns ju en mall för hur ett geni ser ut. Den återföder sig själv. Du är ett geni om du gör på ett visst sätt och är du fullständigt genialiskt men gör på ett annat sätt så kanske ingen kommer att tycka att du är ett geni. Du är för unik. Vi delar in folk i dessa kategorier, föga överraskande. Men bilden utav den logiska mannen med högt IQ, den knepiga kulturkonnäsören som egentligen bara är förstådd av sig själv om ens det; idéer om vad som kan räknas som särskilt begåvade när det säkerligen är så att vi i vardagliga situationer möter människor med stora lösningar på världens problem som inte själva begriper det, och vi kommer aldrig att fråga. Det handlar ju om förväntan.

Jag förväntas att brinna för vissa saker. Döm andras förvåning när jag som hippieklädd utan ironi erkände att jag faktiskt inte tycker om Jimi Hendrix och inte känner till någon utav alla artiser folk frågade om jag också var ett stort fan utav; jag lyssnar på house, helst Benny Benassi eller David Guetta svarade jag och dreadklädda nissar undrade om jag var falsk. Inte en äkta hippie. Jag tyckte att magtröjor och jeans var väldigt snyggt och jag gick en utbildning som hade ordet "fred" i titeln, visst förstod jag väl att det skulle bli stereotypiskt, men faktum är att jag vet inte ens vad en hippie är egentligen och jag såg det inte som en skyldighet att reda ut det heller. Det är ingens individs skyldighet att gå vidare i alla dessa spår, men ibland är det ju svårt att veta vem man är utan för ingen av oss lever utan andra människors åsikter överallt. Inte bara dagens generation, utan även de innan som har banat väg för oss som sitter här idag.

Det är där vi når klimax - de som banat väg för oss idag har inte gjort ett särskilt bra jobb. Ett ekonomiskt system som är ohållbart i en värld där pengar anses vara det mest tillförlitliga som finns, viktigare än att vi ska kunna äta, dricka rent, vara lyckliga och ha tid att vara lugna och lata. Det är fult att uppskatta att sova sent och göra ingenting, om du inte gör ingenting särskilt utvalda dagar på altanen i ett torp som du tyckte att du behövde för att ditt hem inte är avslappnande. Nej, det här gäller inte alla, det gäller ju bara människor i med viss ekonomisk standard. Globalt sett vet jag inte, jag kan nog inte uttrycka hur fattiga känner. Jag menar bara att jag inte har tilltro till samhället idag, och jag balanserar den känslan med att faktiskt vara en lycklig människa som är nöjd med livet. Motsägelsefullt; men jag är väldigt nöjd. Det fascinerar mig, men man kan vara nöjd som enskild när man varje dag lever i själva omvärlden utan att man för den delen är nöjd med omvärlden. 

Alla dessa tankar. Denna skrivlust. Det är nog så att skrivuppdragen på praktiken kombinerat med valtider som gör att hjärnan slår knut på sig själv har gjort att jag vill sätta mig och planlöst planka ner det jag tycker på den här bloggen.

I alla fall det jag tror att jag tycker...