.

Nyvaken. Försöker motivera mig själv att läsa DN, som ligger brevid mig på köksön. Det är redig läsning det, ni vet, sådan läsning som allmänbildar och gör att man har någonting att diskutera när man vill framstå som kunnig och behaglig att samtala med. Men denna morgon, jag har trots allt varit uppe sedan 07 och jag vill påminna er om att det är lördag, så läser jag lite bloggar istället. En som jag brukar läsa ibland är Tess Montgomery, en kvinna som verkar mycket gemytlig och håller hus i London där hon varvar modelllivet med hälsa och resor. 

Idag så läste jag Tess tips för att motverka finnar och jag citerar ett utav dem.

"- Ta aldrig i ansiktet med händerna och låt inte heller andra människor, pojkvänner och liknande kladda dig i ansiktet. Händer är oftast väldigt smutsiga och speciellt killar är inte direkt kända för att tvätta händerna allt för ofta. Jag har helt och hållet vant mig av att röra med fingrarna i ansiktet och om det kliar eller liknande så använder jag toppen av nageln eller en bomullstops i stället."

Och jag vet. Det är logiskt. Våra händer är smutsiga, smetiga, äckliga; rubbet. Men jag föreställer mig ett scenario där jag ber min pojkvän att ta bort sin hand från min kind för att "jag kan få finnar" och i mitt huvud kolliderar detta med min uppfattning om vad som är verkligt och viktigt. Kan det gå så långt? Är det naturligt att tänka så? Det är vetenskapligt bevisat att vi mår bra utav beröring, men jag har inte hört detsamma om ytlighet. Och nog kan man kladda på andra ställen än just ansiktet men jag tänker lite envist att min partner kanske hellre tittar på min finniga panna än att få instruktioner om vilka kroppsdelar som är okej att röra vid. Jag menar, tänk er.

- Älskling... vad har vi sagt om att smeka min kind?
- Vad menar du?
- Kom igen, vi har ju gått igenom detta.
- Tvätta händerna först?
- Juuuuust precis. Nu måste jag nämligen gå och tvätta av ansiktet, och det vill vi inte eller hur?

Är vi lite rubbade, vi människor? Är det jag som överdriver?
Bör dock tilläggas att om man som Tess arbetar som yrkesmodell så kanske man måste vara finnfri hela tiden annars bokar man färre jobb. Det kanske bara inte är lika relevant för andra.

De där stunderna vi inte bör ta för givet är så sällsynt simpla. Man ligger och raderar tankarna som berör annat, men man vet det inte. De flyter omkring i ett annat universum, tycks det, för nu tänker man bara på någon annans hjärtslag, eller kanske andetag. Man tänker på vad en annan människa kan tänkas ligga och tänka på. Man noterar att man ligger precis sådär nära som man kan; så nära att man känner hur ens egna ögonfransar försiktigt skrapar mot den andres kind då man blinkar till.

Det är sällan längre stunder. Det bara varar ett tag. Det är enkelt att bara få ligga där brevid varandra. Samidigt så är det så komplicerat, så alldeles särskilt, eftersom att man ligger där brevid just denna person för att tillfälligheter har gjort att man har mötts. Och tillfälligheter har gjort att man har stannat upp och lyssnat på varandra. Kanske känt ifrån början att det här, det här är någonting som jag inte vill vara utan. Så man har vågat i ärlighet, sårbarhet, glädje, det som är äkta. Börjat infiltrera varandras vardag till den grad att nästa gång man ligger vid varandras sida så har det passerat hundratals tankar helt ägnade åt ämnet vi två. Du och jag. Tillsammans. Man klurar på hur det gick till egentligen. Hur det blev så ofantligt viktigt att få känna en hand i sin egen, den som länge varit van vid att greppa i luften. Lägger sin hand på bröstkorgen och undrar genuint, hur kommer det sig att det hela tiden är så fullt av känslor härinne, brukade inte jag känna mig ganska ensam?

Så jag lutar mig tillbaks mot dig, och stunden är allt som existerar.
Och jag tänker; det här ska man inte ta för givet.

Klicka här om ni har Spotify.

 Lyssar på lite vacker musik. Det ljus som kommer i i huset utifrån är perfekt för den där, den lite lugnare varianten på morgonstund.

Här utanför så öser det ner. Jag har tänkt lite på sistone. Jag har sett mig själv, lite utifrån, och funderat över varför jag inte är tillfreds med att det främsta konversationsmaterialet i så många sociala situationer på sistone har varit just vädret. En regning sommar i Sverige. Varenda telefonsamtal mellan två personer tycks helt obligatoriskt innehålla frågan "jaha och vad har ni för väder hos er?". Varenda dag då jag kliver in i butiken så kommer vädret upp som samtalsämne.

 

Och jag skulle vilja säga,

hörrni, snälla.
Kan vi inte bara vara överens om att vi inte har någonting att prata om? Eller ska vi inte prata om någonting som faktiskt betyder någonting för oss istället. Främling, jag hör dig hellre berätta om din saknad eller din livs passion än att du i hövlig anda tycker synd om mig för att jag står i ett köpcentrum den dag då solen faktiskt skiner. Och medmänniskor, varför står vi här borta i Norden och bryr oss om harmlösa regndroppar när vi inte är i krig?

Vad är det för fel med att se sig omkring och se människor för vad de är, skala av normer som är så understimulerande och tröttsamma. Nej, jag har det inte i mig. Jag har det inte i mig att med ett platt leende prata om vädret. Jag vill inte. Jag vill ha äkta. Jag är på social upptäcksfärd. Mer och mer så inser jag att mitt största sociala handikapp är att jag inte mår bra av kallprat - jag känner mig exeptionellt ointressant och antar att den andra parten tycker det med.

Det låter så pretantioöst när jag skriver detta. Men jag bara längtar efter ett annat. Vi är tvugna att se och tala med så många människor i vardagen bara då vi ska gå lite ärenden, och självfallet vill man inte oftast ställa sig och berätta sin livshistoria för en främling bara för att det kan kännas mer relevant än kallprat. Det finns kanske en problematik, istället, i att vi känner oss tvugna att samtala alls. Vi kan väl le vänligt mot varandra och skippa tvång. Jag vill inte stå på en sommarfest med äldre människor och känna mig som ett tunnt ark, varpå de enda nedskrivna raderna berättar vad jag studerar och varför, som om det vore allt, och som om jag inte ser de fördömande reaktionerna då den andre parten inser astt jag inte läser någonting som är varken yrkesförberedande eller har hög status. De ler vänligt men bryr sig oftast inte ett dugg. De hade hellre hört mig säga, "jag läser civilekonom", och varje gång jag blir påmind om detta så blir jag lite mer skarvad inombords.

 

Vad är det vi lär oss om varandra egentligen?
Jag var på en fest där största delen utav de deltagande var över 75 år gamla. Kan ni tänka er vad dessa människor innehåller? De har varit med om krig, fött och uppfostrat barn, arbetat både hårt och ambitiöst på ett sätt som har givit denna generation ett tryggt land att bo i. De har lärt sig att bemästra livet även då sorgen har huvudroll, de har rest på platser som idag aldrig blir sig lika. Upplevt mängder, med betoning på mängder, utav samhällets utvecklingar på både gott och ont.

Så varför, varför kära människor VARFÖR pratar de med mig om vädret?

Slog precis igång videon från summerburst-livesändningen. Tänker att det hade varit skönt - att stå där igen. Bara vifta och vråla och svettas och hoppas och ha ont i kroppen fast på ett jävligt bra, värdigt sätt.

Jag tänker - vad skönt att stå där och tänka på ingenting förutom hur härligt det kan kännas att hoppa som en idiot till en basång, en enkel melodi med ett budskap endast om man väljer att lyssna på texten och lägga någon vikt i den.

Nu bär kosan av till Vimmerby under morgondagen. Jag har helt enkelt inte förmått mig själv att skriva på sistone. Det är som om jag är tömd på inspirationen. Den smyger mest runt i kulisserna just nu. Jag står inne i ett centrum varenda dag och det är precis så inspirationsfattigt som jag hade förväntat mig, jag vet ju hur det blir. Timmarna går så långsamt när man inte har någonting att göra förutom att sopa och göra presentpåsar baserade på tesorter som man har gått igenom om och om igen. Jag blev på fullast allvar exalterad av att det idag blev elavbrott. Jag gjorde en grej av det. Tyckte att jag hade en story. Men det är ju faktiskt nästan fascinerande ointressant för vem som helst att få informationen att "idag stod jag i en mörk butik i över en timme och kunde inte hjälpa några kunder för att kassan var avstängd, ja, till och med kyl och frys hade lagt av! det var blixten som slog ned någonstans".

Ja, som sagt, vem bryr sig? Jag borde blogga om sådant man bryr sig om men det kräver 1) genuin ansträngning 2) tid. Jag är sommarlat.

 

Men när ni minst förväntar er så kommer det fortsatt dyka upp massa stoj här. hej sålänge.

Ja, alltså ja känner mig lite som jag ser ut på den här bilden. Konstig som fan. Det är någonting lurt på gång, då jag plötsligt har fått sämre hörsel på ena örat och dessutom känner mig nästan lite vinglig. Det brusar konstant och har börjat göra ont, och dessvärre känns det som att andra örat står på tur.

Jag insåg ganska snabbt på jobbet idag att det är väldigt ineffektivt att inte höra kunderna. Mer än en gång idag så har jag vänt mig om och sett en halvstressad människa stirra på mig som om jag är dum i huvudet som inte har vänt mig om då de desperat stått en meter bakom mig och sagt "hallååååå? ursäkta?". Min innersta förhoppning är att jag ska vakna imorgon och vara mirakulöst botad från denna åkomma, vad den nu är för någon, och att allt ska återgå till normalt. Mitt kloka, erfarna sinne säger däremot att det antagligen blir en vända till herr doktor för en liten utredning och med lite tur något slags piller som ska råda bot på det här innan det spårar ur.

 

TILL POÄNGEN.
Jag mår inte så bra av detta. Jag känner mig helt enkelt ganska ynklig och det brusar konstant i huvudet. Jag har min enda länge ledighet under min arbetsperiod nu i veckan, nämligen sex dagar i sträck från butiken. Då vore det jävligt synd om jag inte kunde njuta ordentligt. Jag ska ju för fan till Skövde och leva rullan.

 

HOLD YOUR THUMBS så ska jag låta bruset vagga mig till sömns.

För närvarande så plaskar jag runt i en känslomässigliten pool, lik en sådan man ger til små barn. Den är plastig och rund och jag får plats mitt i den, med huvudet högt över ytan och goda utsikter. Problemet är bara att jag lätt halkar mot den hala ytan när jag rör mig för mycket, och plasten går det lätt hål på om jag inte är tillräckligt varsam.

 

Fattar ni vilken löjlig metafor? Eller vad heter det nu... Metafor är nog fel ord men ni hajar säkert. Poängen är den att min egna glädje ruskas om utav tryck utifrån.