.

Till er som inte "orkar bry er" om den globala uppvärmningen.

Lite trevlig kvällsläsning!
En liten idé om kanske resa alla själviska arslen ur vagnen och lufta dem lite.
Eller jag menar, vad ska vi med naturen till. Det var inget. Vi struntar i den. Vi kan spara pengar istället så vi kan shoppa lite! Och sen om trettio år så ska vi se vad vi säger om det fortsätter såhär.

JIPPI!

(Just nu är jag på det där humöret ni vet, när man vill slänga ut TV:n genom fönstret, skrika, säga "varför ser ni inte vad som händer?!", ta en tyst minut för nån art som precis har dött ut, skita i vad alla andra tycker och bara dra och göra någonting jävligt vettigt).

Hemtenta här i biblioteket och jag känner lite att det är en enorm skillnad på mitt tillstånd nu, och det för en månad sedan. Då var jag så stressad och labil och disfunktionell under tentaperioden. Kunde inte äta ordentligt, sprang runt som en förvirrad dåre och jobbade intill sena nätter.

Det jag känner nu är i ngenting speciellt. Jag är inte särskilt stressad, inte jätteinspirerad, men ganska säker på att jag kommer klara detta galant. Inlämningen ska ske på fredag och tiden känns lång, jag har inte bunkrat upp med massa onyttigheter och sånt utan jag ska helt enkelt bara göra det jag ska sedan är det bra med det.

Jag tror att det kallas att mogna? Eller? I alla fall en väldigt gemytlig känsla som jag satsar på att hålla fast vid.

Igår sa min lärare någonting fint inför avslutningen på vår kurs. "You are all beautiful people. There is nothing wrong with you. There is wrong with the world".

Underligt.
Det är som om jag har vaknat upp i en amerikansk tv-serie. Lyssnar på Ron Pope, som är duktig men påminner rätt mycket om Gavin Degraw vilket får mig att tänka på One Tree Hill..

Hur som helst sjunger han "It's like wishing for rain as I stand in the desert", "you are my heaven" och annat klassiskt. I normala fall så bojkottar jag sån musik i smyg eftersom att jag tror att det är mindre soft att lyssna på musik med fraser som återanvända.

Men jag menar, om fraserna är bra fraser, så why the f- not listen?
Sitter här med min tråkiga frukost och sneglar på en grå himmel, måste storhandla och har en hemtenta att skriva. Då kan jag ju tänka att jag har i alla fall inte kärleksproblem också, som Ron Pope måste haft när han skrev sin musik. Skönt. Fast... ärligt talat. Så jävla tråkigt att inte ha en kärlek i livet.

Så Bradley Cooper! Om du läser det här WANNA MARRY ME?
Skitbra.

Over and out.

På totalt lugna och eventlösa kvällar så vore det bra med lite cup noodles, west apples and a good ol' bag of skittles.

Nej, hörrni, om man skulle ta och hitta någon som Bradley.

OMG!!
VEM STRUMPOR ÄR DYRAST??!

En gång i tiden var det sommar..

Bakom en vägg vid en föreläsningsal om kvällen så kan man tydligen hitta ett piano. Då är det sjukt praktiskt att ha musikbegåvade vänner (Ellinor) som vill spela och sjunga. Jag sjöng Adele's someone like you.

Bara en sån sak.

Jag minns förr, då jag gjorde caramel-macchiatos dagligen. Och en råkade bli en panda.

Värt.

Jag tittar upp och med ens så tittar jag också in. Alla tusentals andetag, tankar och föreställningar reser sig i sin bubbla, under en alldeles för kort stund, innan de spricker.

Tiden man lägger ner på sig själv. Hur mycket utav den är egentligen kvalitativ, för oss framåt, hur ofta låter vi oss själva bestämma i slutändan?

Ni vet den där rösten? Den där i huvudet som alltid är ärlig, den som alltid vet vad vi egentligen tycker och vill och kanske inte vågar säga, göra eller uttrycka. Den som samlar ihop längtan och vilja till en stämma som ljuder vare sig vi följer den eller anstränger oss för att ljuga för oss själva.

Varje gång man någonsin har fattat ett beslut baserat på påverkan ifrån andra människor så kör man på sätt och vis över sig själv. Eller de gånger man tar den allmäna uppfattningen och kommer fram till att jo, det är nog efter det jag bör anpassa mig. Det måste inte sluta illa; Ibland kan även ett osäkert beslut bli någonting alldeles fantastiskt. Men de gånger en naggande känsla inombords står stabilt så hade man kanske gjort rätt i att lyssna på sig själv.

Hur vet man?

Första advent och det är riktigt peskeväder. Men idag blir adventsmys hos mates around the area, så det blir säkert jäkligt gemytligt.

Ni vet hur det är helt urbota trist att höra vad andra har drömt?
Man tänker alltid "äsch, det här var ju så jävla intressant så dom vill säkert lyssna".
Men faktum är att det är komplett värdelöst att lyssna på någonting som egentligen inte har hänt utöver i någons twisted mind medan dom sov. Det finns särskilda förutsättningar, dock.

1) Om man är med i drömmen. Då vill man gääärna höra.
2) Om man är kär i personen som berättar. Då kan man lyssna på vad som helst och tycker det är "så hiiimla gulligt/intressant/skoj". Ew.
3) Om personen som drömmer är känd för att drömma sanndrömmar. Fast då blir det ju relativt hög faktor av obehagligt också.

Ja, nu ser vi här utanför att strormen Berit har börjat slå till rejält. Det är vilt, piskande regn, hård blåst och jag börjar känna att de ungefär fyra minuterna till biblioteket kommer att kännas förjävla långa just idag.

Ärade peeps!

Ni ska en sak jävligt klart för er.
Min respektbarometer avser inte bara mintchoklad.
Det är ju så att älskade klasiskergodisen Dumle har kommit i olika smaker under åren. Äpple, passionsfrukt och liknande har aldrig varit socialt accepterade. Men lakritsvarianten har lyckats ta sig in i dagligvarubutikerna - och i mitt hjärta.

Och det som är i mitt hjärta är ju otroligt relavant så därför borde ni begrunda barometern här nedan och se över era egna vanor. För att få respekt, that is.

När man mår som en inlagd sill så är det rätt klockrent att man bara behöver ett telesamtal för att känna sig så mycket bättre.

På tal om så mycket bättre, märkligt att Laleh inte säger någonting i det tv-programmet. Hon sitter där och begrundar. Jag minns speciellt ett tillfälle där ett klipp visades upp på Lena PH när hon åmade sig mot nån snubbe, och man kunde inte riktigt undgå detaljen att Lalehs ena ögonbryn höjdes i skepsism i samma takt som hon drog lite besvärat på mungipan.

Vackert var det.
Nu har jag faktiskt tider att passa men jag gör ingenting.

Säg såhär:
Är du otrogen och ångrar dig - be om ursäkt.
Är du otrogen och ångrar dig inte - var inte i ett förhållande.

Och så sätter partners sina egna gränser för vart otrohet går, sinsemellan, så slipper man problematiken.

Okej? Ska det vara så svårt?
Var snälla mot varandra. Respekt. PEACE AND LOVE. osv.

Blir glad.

Tycker det är sjukt intressant att höra vad folk tycker om föregående inlägg (fick också en del feedback på facebook vettni). Jag håller med till 100% om att de som arbetar inte ska straffas för det genom att få lägre CSN, så det vore fantastiskt med ett högre tak på vad man som student får tjäna på en arbetsplats.

På tal om pengar, så har jag precis varit i stan och handlat. Det var en skräckupplevelse att använda kortet så mycket. Men nu blir det käk och julklappar för resten. Himla tur att jag kommer bo hemma så mycket nu.

En sak som är störig när man bor såhär:
Alltid käka ensam. Ska laga lite Carbonara nu, till mig själv. Och lägga denna i portioner i matlådor som jag sedan ska mikrovärma, och äta själv. Så sjukt anti-lattjo. Så jävla trist. Så ska man berömma sig själv för att carbonaran vart så ohyggligt god, men ingen annan finns här för att hålla med.

Vi snackars laters dawgs.
Annika, ensamkäkarn'.


Den lilla porslinhyddan med ett ljus i är en fantastisk liten sak jag hittade på Indiska. Man lägger oljor under locket och har ett ljus så doftar det himelskt. Och guess what, jag har köpt med nejlikadoft. Så det luktar SÅ JÄVLA GOTT HÄR INNE!!! Men jag får dofta på det ensam. Fan. Får tvinga någon flytta in snart..

CSN har kommit.
Det här är en väldigt farlig stund på månaden. Jag sneglar på kontot. Inser att när jag har betalt tågbiljett hem, räkningar och hyra så finns kanske inte ett överflöd kvar. Men nu ser det ju så mäktigt ut där på kontot.

Då brukar det gå ungefär såhär:

Blir glad-!
Betalar räkningar.
Åker till stan.
Köper först det jag behöver. Sedan går jag lös på sånt jag vill ha.
Går ut och festar ganska mycket närmsta dagarna.
Börjar fika som en jävla dåre inom de närmsta två veckorna.
= Måste snåla med käk resten utav månaden.

Ett helt osund balans som jag nu har upprepat i tre månader.
Nu är det ju dock såhär att dessa pengar också ska räcka till... JULKAPPAR *gulp*.

Samtidigt så skulle jag vilja hantera ämnet CSN lite. Den här veckan har det ju uppmärksammats att studenter och kårer vill ha en höjning utav månadsbidraget. Jag håller inte med.

Nu tänker jag vara lite tråkig.
Vilka tror vi att vi är egentligen, studenterna i Sverige?
Pengarna vi har nu räcker till mat, hyra, kurslitteratur, nödvändigheter och att ta tåget hem ett par gånger per termin. Jag tycker själv att det känns väldigt tråkigt ibland att känna att jag inte kan spara några pengar eller att jag ibland måste avstå vissa saker.

Men när man lägger ner massor utav pengar på att festa till exempel så blir det förbaskat orimligt att vi ska ta pengar ifrån staten för att finansiera det. Och nu när julafton närmar sig så får man kanske komma överens med sin familj om att man chillar lite med presenthysterin.

Jag blir bara trött på de ständiga kraven att kunna köpa det vi känner för. Istället för att lära oss leva snålt. Lära oss att är man student kanske det inte är meningen att man ska råd att åka på weekendes utomlands, eller att man ska konsumera när man har lust.  Jag tycker själv att det är svintråkigt, just eftersom att jag är van vid att vara väldigt slösig. Nu kommer jag att få jobba under loven för att ha en buffert när det blir tight.

Det finns områden där det är lite disfunktionellt med nuvarande bidraget.
Jag tycker exempelvis att många studenlägenheter har väldigt höga hyror, sådant skulle behövas tas tag i. En vän till mig betalar typ femhundra kr mer än mig och bor på tre gånger ytan, och då bor hon i Stockholm. Jag har inte ens ett fungerande element och min dörr är trasig, ändå betalar jag mest per kvm på hela campus. Det är frustrerande. Och det känns inte så jäkla uppmuntrande att jag inte har haft råd med lampor på två månader, men det kan ju ha att göra med att jag har slängt ut pengar på impulsköp.

Jag har råd med ekologisk mat, engångslinser och att gå ut varje vecka utöver de nödvändiga utgifterna. Då måste det ju vara så att det finns ett litet svängrum i det nuvarande bidraget.

Mitt intryck är att vi studenter klarar oss. Och om staten nu skulle höja bidraget med säg 50 kr skulle det inte hjälpa oss ett dyft, däremot så skulle det kosta enorma summor skattepengar varje år om det ska gå till hundratusentals studenter. Tänk då om vi skulle kräva en verklig höjning, säg 300kr i månaden. Det skulle bli hysteriskt dyrt.

Sverige är rikt. Men jag skulle hellre se att pengar investerades på andra håll.
Till exempel på bidrag till unga eller ensamstående föräldrar, äldrevård eller att faktiskt satsa på att flyktingar ska få en ordentlig nystart in i Sverige.

OBS! Detta skrev jag med hänsyn till birdag+lån.


Min lamplösa lilla lägenhet, där jag valde att hyra lastbil och köpa gamla fina möbler istället för att exempelvis investera i lampor och sådant som behövdes främts. Mitt beslut.

makeITfair.org

Ska vi verkligen låta folk slava och naturen förstöras, för att vi vill ha datorer och iPhones och andra härliga elektroniska produkter? Näj, självklart inte.

Bra hemsida.

Istället för att straffa mig själv för att jag slösade så mycket i början utav månaden så tänker jag berömma mig själv för att jag klarade mig på så lite i slutet av månaden.

Imorgon kommer mera cash, men de sista fick bli på MINTCHOKLAD!!!

Mintchoklad+Promenad med Ellinor= Uppåttjack.



För er som inte har ätit mintchoklad och ständigt måste hänvisa till "Men asså jag har ju smakat afte eight", ni begriper inte skillnaden. Och det är okej, jag är storsint, ni förlåts för den bristen. Tilläggas bör dock att om ni inte snart börjar äta mintchoklad, så måste jag nog hänvisa till min respektbarometer;



Ja som ni ser här så ser det inte så ljust ut för er som äter "Inte mintchoklad". Det betyder inte att jag hackar på er för att ni äter t.ex potatismos, men det förutsätter att ni äter mintchoklad vid ett senare tillfälle. After Eight räknas dessutom som en klass för sig och ligger mest på barometern som ett statement.

Ska det vara så förbannat svårt?

Tidigare elever, studievägledare, nuvarande elever på både samma och andra skolor.
Det har blivit alltmer tydligt att oavsett vem man ber om råd så säger folk olika om studier, varesig det gäller utbildninsmöjligheter eller personliga uppfattningar. Det blir så otroligt förvirrande.

Så jag har kommit fram till att självlart så spelar det roll vad andra säger; så får man grunden till inspiation eller nya idéer om man lär sig att se den biten också. Däremot så är det inte lönt att försöka bilda sin uppfattning baserat på andras liv, för vi har ju olika drömmar. Sätt mig och vem som helst i min klass vid varsin sida och tala om framtiden. Hur ska den se ut? Vi kommer svara olika om vi har ett svar som är någorlunda tydligt. Vi har inte samma mål och föreställningar ens här på samma linje, och alla vill inte lägga upp sina terminer på samma sätt.

Det är i den här änden både problematik och självständighet förenas. Om ingen annan kan hjälpa mig med viktiga beslut, så står jag ju ensam. Och om jag bara har mig själv och mina egna uppfattningar att gå på, då.. Då så vill jag nog inte ens skriva hur jag ser på saker. Vad jag vill göra av mitt liv och mig själv.

Det blir så långt ifrån vad som känns här och nu.

Kanske ska säga som Per Gessle (ENDA gången jag citerar den karln, jag lovar): Det är tuffa tider för en drömmare.

Idag hade vi våran avslutande föreläsning i den här kursen, restrerande blir bara seminarier och prov och sådant. Så idag så slog läraren på stort. Låt oss begrunda hans ord lite extra.

"Smelling pregnant women. Moses revolted!!"
"A plaaaaayboi prince"
"If someone slaps yo in the face, hoe an do it" (Okej fine, han sa inte hoe. Han sa who. Blir det mer lättförståeligt då?)
"Jesus said to the Romans, you are just bullshit. Nothing else"
"They can claim whatever say, that they have two heads, that the pope has five heads. But we are going to see one head"

Vad tror ni han föreläste om?
Mänskliga rättigheter, givetvis. Sen gled han in på religion där i början... Och med lite eftertanke så fastnade han nog där.

Förra kursen i demokrati resulterade i en hel del traumatiska ögonblick här hemma i lägenheten, och gick man till biblioteket så möttes man av klockent desperata klasskamrater. Vi satt alla i en jävligt raggligt båt. Vi var Titanic och det fanns för lite livbåtar. Vi hade ett stall, men hästarna sprang iväg.

Ni fattar vad jag menar.
Eller okej, förmodligen inte, men point is: Vi hade en uppsats och en hemtenta som var påfrestande. Idag kom resultaten och jag klarade det. Det var inget överflöd i poäng här inte, och det var inte ett betyg att skryta med. Men det gick. Och det är jag fan stolt över.

Så nu ska jag fira det med ett fördriva tiden här hemma. LATTJO. Jag har inte råd att gå ut. Buhu osv.

Jag har växt upp bland tidsfascister. Man ska alltid vara i tid, så är min familj bjuden på middag klockan sex så står vi där och knackar ampert på dörrn hos våra värdar prick klockan 18:00. Så därför har jag lärt mig att tycka det är hemskt oförskämt med folk som kommer och går bäst som vill. Jag har liksom tyckt att det är så ytterst respektlöst.

Så flyttade jag till Campus och 22 års träning har blivit till blaj. Jag är sen hela tiden. Ska jag träffa någon elva är jag där absolut tidigast fem över. Det är som om någonting är inbyggt i mig nu när allting är så nära, så jag lurar mig själv att "men det hinner jag på två minuter" sen driver jag omkring och småplockar i lägenheten som en annan dumskalle.

Fan. Förlåt familjen.

Ytterliggare en morgon som jag sover bort. Timmar som hade kunnat bli någonting, så ligger jag där, med mina konstiga drömmar och med en kropp som tycks rastlös fastän den inte har velat somna förren tidig morgon.

Det är fullt upp ett tag framöver så att få sova känns inte speciellt mycket begärt. Det vore toppen, in fact. Så jag överväger att be någon komma över prick 23.00 varje kväll och slå mig med en stekpanna, alternativt att jag måste tvinga mig själv gå upp tidigt så att jag är trött på kvällarna. Men då kommer jag vara lite skönt zombie-like hela dagarna, and let me tell you this: Det går inte helt ihop med ett fullt pluggschema och massor utav to-do på min lista.

Men mina sömnproblem till trots så känner jag mig så långtifrån ihålig, så långtifrån håglös. Jag känner inte att huvudet vilar ens när jag sover eller slumrar. Min mekanism är en inbyggd oro. Som jag ibland lyckas stänga av, och då jävlar är jag på hugget. Men nu står den på "on", och det känns inte som att det är jag som bestämmer när det lugnar ner sig.

Jag vill ingenting hellre än att stänga av den.

Så vaknade jag upp i Taiwan för första gången.


Första dagen var jag rätt ängslig men tog mig ut och hittade restaurangen "Just pasta" i det mysiga kvarteret, precis runt hörnet från mitt hotell. Kände mig otroligt utittad. Någon berättade för mig att rent generellt så tycker Taiwaneser synd om folk som äter ensamma. Om man nu kan generalisera så, så är det nog sant. Jävlar vad de tittade.


Jag var bara så fascinerad över neonljusen. Och den här gatan var inte ens i närheten lika belyst som många andra. Det är en syn som bara inte finns i i Europa.


Ser ni skylten där borta, 85? Det är ett Café. En kedja som finns över hela ön. De har den mest mumsiga Caramel Macchiaton. Så sött. Sliskt. Perfekt för Annika-i-Taiwan. Precis mittemot bodde jag på våning 9. Sprang alltid ner å morgonen och köpte den där Macchiaton, och lite goda steam buns. Helsike. Det kan jag sakna. Att ha en fast rutin i ett kvarter så långt långt borta, att känna igen varenda närliggande kvarter även fast jag inte kan läsa en endaste liten skylt.

För bara ett år sedan.

Läste precis i aftonbladet.
"Yrken det kommer att vara överskott av år 2016: Samhällsvetare."

Jahapp. Bara att hoppa av och bli tandläkare.

Kaaarl, Sara und moi!

Så jag menar, en lugn utgång är en lugn utgång men jag behöver inte så drogad ut för det. My bad. Var i alla fall redigt trevligt igår. Av oförklarliga skäl så är jag yr och trött idag fastän jag drack en öl och ett halvt glas vin igår. Känslig, det hör jag det.

Fatta detta: Idag har varit lussebullsbak. Det är inte ens December. Men det var GOTT!

JAG HAR INGENTING ATT KOMMA MED. Hejs.

Nej, inlägg tenderar inte bli så bra efter tre på natten.
Kikade lite i min tidigare blogg och fann denna bild. Så otroligt mycket har hänt sedan 10 Juni 2007.

Det där var ju förvisso helt självklart, går inte att undivka att det händer grejor på fyra, nästan fem, år. Så eh alltså det konstanterandet är väl ingenting att skryta med direkt.

...annars då?
Stod och lutade mig mot en vägg på utestället. Höll utkik efter en vän eftersom att jag inte ville dansa själv och mina friends var utspridda. Då kom en kille fram och ställde sig och stod. Han väntade också på någonting. Tyckte det var rätt härligt ändå att vi kom överens om att ha ha det lite tråkigt tillsammans en liten stund. Sen skiljs man åt för alltid, och tackar för stunden.

Ah, livet hörrni.

Lördag och jag försökte inte ens lura mig själv att jag skulle plugga när jag gick till biblioteket. Eller, okej en stund där försökte jag väl det. Men gav upp snabbt. Jag har massor av tid, och jag känner mig lugn inombords. Blev en skrattberikad stund där istället med lite classmates och snart kommer de faktiskt hit också. Blir till att dra ut och dansa ikväll.

Jag behöver en aktiv kväll för jag satt inne hela tiden igår och kollade universitet utomlands. Det var ju i och för sig intressant men phew, mycket info när man ska söka. Så nu FUCKAR VI UR ISTÄLLET!!!

När man reser så kommer man ju hem och köttar på som fasen när man lägger upp foton. Det ska se så absolut frestande ut som det bara är möjligt så att alla ska bli helt hänförda av hur coolt det är att man har varit just i den delen av världen. Eller totala motsatsen, riktigt äckligt så att folk blir impade av att man härdade denna tuffa tid som volontär/på ett tåg i lägsta klass i Indien osv.

Eller... så har jag gjort hittills i alla fall.
Kanske är så att jag är lite störd helt enkelt.

Moving on!
Någonting jävligt klassiskt är ju också foton på barn. Alltså ungar som typ står och omringar en och ler och hoppar runt som små dårar och tycker kameran är skitkul. Och javisst, barn är väl stojiga. Men jag minns ett särskilt tillfälle som stavas misär.

Vi var bjudna på ett barnkalas i en by nära våran by. För det första måste jag inflika att detta var på djungelön Borneo, men byn var inte en trähydda i djungeln utan det var en helt normal medelklassby. Vi den grupp som jobbade på skolan hade bråkat så in i helvete med våran programkoordinator (hon som hade ansvar för oss under vår tid som volontärer i en by på skolor) och nu ville hon make up for it genom att bjuda med oss på barnkalas.

Av dessa anledningar var denna kväll oerhört awkward, vi kör countdown
4) Vi hade ingen som helst relation till barnet.
3) Alla där var sjukt trevliga, men, stämningen i gruppen var otroligt dålig den här kvällen och alla dessa trevliga borneobor ville fotograferas med oss ständigt. Samtiliga fotografier är ett gäng lökiga västlänningar brevid asglada malaysier.
2) Det låg en overklig känsla över aftonen på flera sätt och vis, delvis på grund utav att några utav kvinnorna på festen av oklar anledning var klädda exakt i sådana pastellfärger och dräkter att de såg ut att vara en popgrupp på 60-talet. Det ville inte synka med min allmäna bild utav Borneo.

SEN, anledning nr ett till att det var riktigt awkward att gå på barnkalas på Borneo...

1) Födelsedagsbarnet grät som en jävla dåre hela tiden medan dom vuxna försökte få honom att slå på en piñata.

Någonting att se tillbaks på: Att inte ens Milanos exlusivaste shoppingata, ett eget upplyst bås, mitt bästa humör och en solig dag kunde göra den här svindyra väskan snygg.

Jag har tamejfan ALDRIG haft så mycket besök här.

HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!

Sitter i en föreläsningsal. Samtliga elever ska representera kontinenter, och jag tillhör Afrika gruppen. Syftet är att försöka komma överens om hur FN:s säkerhetsråd ska se ut.

Vi diskuterar. Och så förslår team Europa att länder ska ta hand om sina egna problem i första hand. Vilket vi protesterar emot. Och jag slänger ur mig

"We need help, man".

Braaaaa Annika.
Kan verkligen förnimma en position för mig på FNs högkvarter i framtiden..

Han heter Heinz.
Han har en tomat.
Tomaten ser ut som Hitler.

Jag funderar på om den extrema långsöktheten i det här nyhetsuppdraget ursäktas utav att han faktiskt heter Heinz, som ketchupmärket. Min talan är dock att hur vidrig Hitler än var, så såg han inte ut som den där tomaten. Den där tomaten ser isåfall mer ut som en Marulk.



Japp. Marulken vinner i alla kategorier.
Och jag kan ju ta vilket jobb som helst inom IT-design det ser jag det.

Blir lite fnittrig när jag ser det här. Två tjejer ser förstörda ut. De har blivit kapade, på internet. Man kan ju bara föreställa sig allting som kan hända: intrång på Internetbank, mailkonton. Personliga ting.

Men Rebecca och Fiona är förstörda, för någon har kallad dem för moderater. Jag är inte heller moderat men jag skulle nog överleva om det enda en hacker skrev på min blogg var "Hihi, jag är moderat egentligen".

Jag tänker stillasinnat att Rebecca och Fiona nog är lite dramaqueens..
Men jag förlåter dem.

I senaste avsnittet av Skavlan så har ett par adopterat ett barn ifrån Kina.
Och döpt henne till Olga.

No comment.

Jag äter inte kött särskilt ofta. Jag lagar pasta carbonara ibland. Annars blir det kött om jag äter hemma hos andra, eller om jag exempelvis är ute och äter. Så någon gång i veckan på det stora hela kan man väl säga, och det finns en väldigt medveten anledning till detta.

Jag saknar paint lite så jag vill visa er med den här lilla ritningen.



1. Glad skog
2. Skövlad/eldad skog (vilket i sig släpper ut mycket koldioxid samt givetvis dödar antingen direkt eller indirekt de djur som levde där)
3. Odlingar
4. Som ger sojabönor. Som i sin tur ges till boskap som bor tätt tätt ihop, och för att producera så mycket kött så snabbt som möjligt så är sojabönorna ett billigt alternativ.
5. Sen äter vi köttet.

Miljön är mitt skäl, det och helt självfallet djurhållningen. Jag är ledsen alltså men jag kommer aldrig begripa mig på folk som bemöter djuraktivister med skepsism, är det okej att göra andra varelser illa för sin egen skull? Vad grundrar man det på? Då får man förhelvete köpa rättvist kött.

Det är alltså inte köttätandet i sig jag är emot alls. Men storskaligheten är helt ohållbar, och för miljön, vår egen hälsa samt djurens skull så skulle det räcka med kött ett par-tre dagar i veckan. Inte två gånger om dagen sju dagar i veckan. Alla dessa arter som bor i skogar kommer inte gå att ersätta. Alla dessa träd som har fått växa så länge samt hjälper oss att lagra farlig koldioxid, de måste få stå kvar och göra sitt jobb här på planeten.

Dilemma: Om vi ersätter kött med sojabönebaserade produkter i samma storskalighet finns fortfarande detta areala problem. Allting handlar om en balans, och jag säger inte att det är enkelt. Men här lever vi, så vi får hjälpa varandra att lösa problematiken.

Jag har skickat in första utkastet till min krönika. Jag säger såklart till när den är ute "officiellt". Hur som helst; fick svar om att det kommer komma feedback nu i dagarna på vad som ska ändras.

Ändras?
Blir genast rädd. Generad. Tänker att fan också, tänk om den inte dög? Vad är det som inte fungerar, måste jag ändra hela den röda tråden? Jag är inte bra på att ta kritik. Inte ens om den är konstruktiv. Jag är nervös redan, fastän jag inte ännu vet vad kritiken gäller. Den egenskapen är verkligen ett handikapp. Det är enklare i en diskussion öga mot öga för då finns ett tonfall att läsa av och bemöta.

Det började inte så bra mellan mig och vaktmästaren som är anställd av hyresvärden. Vår relation blev brusten samma dag som elen gick här hemma på en söndag, och jag knackade på hemma hos honom eftersom att elskåpet inte gick att öppna och både kyl och frys hade slutat fungera. Han blev inte glad att jag knackade på hos honom en söndag, kan man säga.

Idag skulle herrn komma hit och kika på lite fel i lägenheten. Det hela var märkligt. "Jasså det är du", sa han när jag öppnade. "Jajjemen" sa jag med ett så snällt leende som möjligt. Sedan började the round tour här i min etta. Han tyckte jag hade höga krav. Jag kallade honom för jävel. "Passa dig" sa han skrattandes. Sedan samtalade vi lite om livet, han och jag. Och om att bo här, vilket återigen ledde konversationen till att jag har höga krav. Jag sa att jag ville pimpa min lägenhet. Han sa att han personligen skulle hjälpa mig om mina grannar fortsatte väsnas.

Jag tror tamejfan att vi är på rätt bana igen.

Jag vet, jag vet.
Man snackar om att Jesus gick på vatten.

Men vet ni vad? JAG gick upp klockan 07. Jajjemen! Så jag vill ändå hävda att man har överdrivit hans insats lite i jämförelse.

God morgon.
Kollar på lite Schulman Show här med Pernilla Wahlgren och de diskuterar ett förhållande mellan en rik man och hans fru. Då säger Pernilla "Jamen hon är ju inte trådsmål och supermodell så det kanske är riktig kärlek""

Fin, romantisk syn på vad som är riktig kärlek egentligen.

Bra känsla idag, bra känsla.

Okej, okej, ärligt talat.
Om man ska gifta sig och man befinner sig på sin drömresort så är man ju glad. Och sen så kan det ju hända att det börjar brinna. Och medan allting försvinner framför ögonen på i ett stort rökmoln så kan det ju lätt bli så att man känner sig lite beklämd där man står, uppklädd för en drömceremoni. Det är också rätt naturligt att reagera starkt och bli ganska ledsen för när hotell brinner upp är ju detta inte jättekul. Kanske ställer man in bröllopet.

ELLER!!
Så ställer man sig småleendes, poserandes framför elden.
Sedan ringer man tidningarna så fort man kommit hem, så får alla ta del utav äventyret.

Bruden berättar
"– Vi trodde det skulle ordna sig men bara några minuter senare knackade polisen på dörren för att evakuera oss och vi kände bara: 'åh nej', säger Nancy till kanadensiska tidningen National Post.

"Brandmännen kämpade i sex timmar men huvudbyggnaden totalförstördes. Samtidigt pågick parets bröllop."

Okej, sure. Sund reaktion.

Det finns ingen värme här i lägenheten. Hyresvärden har inte satt på elementen ännu.
Vet inte exakt vad det är jag betalar för...

Sitter och kollar på Karatefylla. Precis rätt humör för ikväll:
En tjej beställer en drink som heter brangelina. Bartendern säger "det här ingår också" och öppnar en svängdörr, och ut kommer tre asiatiska adoptivbarn.

Så anti-politisk korrekt. Skönt.

Kravlar upp ur sängen för att vara på plats till åtta.
Lektionen blir självfallet givande.

"I am telling you correctly, keep your humor"
"It is a political one some very political thing" (?)
"What beööötifyl music"
"and other things and other thing"
"yes something inbetween, but it is not something in between"

Dagens favoritcitat blir dock när läraren ska diskutera några diplomater med low education. Och han vill verkligen få fram precis hur lågutbildade de är.
"Very lulululu, so don't be like them"

Idag sade förläsaren för att sammanfatta:

"and other things and other things too".

Ah. Men dåså.

OKEJ, Okej.
Det här är inte den muntraste musiken. Jag svär dock, jag är på bra humör idag. Jag är tröttare än jag nog har varit sedan urminnes tider och jag tippar att det beror på att jag var uppe till tre inatt och skrev en krönika. Jag var nämligen hos Kajsutt igår, tillsammans med Sigrid, och det var görmysigt. Men så kom jag hem sent och kom på att jag skulle skicka in krönikan till idag.

ANYWAY.
Idag har jag den hittills längsta skoldagen här på Universitetet.
Det ska bli kul, jag måste bara vakna upp... Jag måste ju vara observant. Annars kan jag missa alla citat som vår slumpgenerator till lärare kastar ur sig.

Alla dessa rader, fysiskt framför mig, uppslagna och väntandes på att jag ska ta mig an dem. Läser en mening, flyter iväg, läser en till, Men jag måste hela tiden återgå till att ta bort hinnan, den som visar upp en annan bild än svarta bokstäver.

Jag ser en grön, grön sommardag. En vattenfylld yta, där en båt reser sig ur mitten. Stigar som är jättesmå under de där höga träden. Och jag ser så många stenar. Försöker greppa att någonting kan vara så vackert när det främst är så fullkomligen, urgröpande sorgesamt. Ett aldrig förr så ödesmättat läte som det ur klockorna säger att det är dags. Försöker förstå mig på alla dessa rader med blomhögar på ett golv som glänser under soljus genom höga fönsterrutor. Försöker förstå mig på bänkrader, mörka och välanvända, alldeles för tydligt avsedda att sitta på denna gång. 

Jag hade velat berätta för dig om saker.
Men ända sedan jag satt på en utav de där mörka bänkarna så har det sjunkit in att jag inte kan berätta någonting alls för dig. Det enda som berättas om igen är det inom mig.

Och idag började berättelsen med den där gröna, gröna sommardagen.

Läser en artikel där jag förstår 0% av innehållet.
Ämnet är International Law, och min lärare i detta är exeptionellt märklig.

Han är inte objektiv för fem öre. Han raljerar gärna om hur religiösa organisationer är ondskefulla, han har en tendens att stanna upp ibland och börja skratta high-pitch åt någonting i hans tankar som han anser vara roande.

Hans lärometoder kan vara nästintill obegripliga. Han tar saker ur sammanhang, sätter ihop dem med någonting vi inte ännu gått igenom, upprepar sig kontinuerligt och har en underbar tendens att blanda svenska och engelska.

Här är lite citat.
"There is no way.. only one way"
"You can plock berries.. and.. other things too"
"It is the perverse fantasies of social scientist groups"
"I can say whatever I like myself"
"Problem is incompetent STUPID people"
"Nuclear weaopns are sexy.. eheheh"

Och givetvis, slutligen, en personlig favorit:
"If you want to keep yourself healty.. walk like cat. Man or woman. Because... lion is a cat too"

När man är otrygg eller känner sig obetydlig i den här världen så kan man dra prallellen att man känner sig som "en liten flicka/pojke igen". Kanske förstår ni vad jag menar. Och det insuerar väl att man var så försiktig och skör som liten.

Men.. Det är bara det att jag var en orädd, tuff, aktiv, stark unge. Jag var inte rädd för att försöka klättra upp i de högsta träden, stod emot mycket grupptryck, hade bestämda åsikter, var utomhus konstant. Det bästa som fanns var somrarna på västkusten för där kunde jag klättra omkring bäst jag ville. Och även om jag alltid varit rädd mörkret, så var mina rädslor begränsade till just det. Jag var väl ingen superunge, gnällde som en tok om jag var uttråkad eller om jag slog mig och jag drev säkert minst ett par lärare till vansinne ibland. Men allt som allt var jag bara så förbaskat energisk, aktiv och glad.

Och jag vet, jag vet. Det var så mycket man inte visste då, så det är logiskt att man inte gick runt och var rädd för labila människor, klimatförändringar, att bli överfallen.

Jag bara önskar att jag var sådär tuff. Vet ni, det känns faktiskt ibland som att jag inte vet vad jag ska göra med den här kroppen. När jag står på ett gym känner jag mig helt handfallen. Jag kan knappt cykla rakt. Och när jag är ute i naturen och ser ett sånt där perfekt träd så vet jag inte längre vilken fot som ska placeras vart om jag vill ta mig upp om det skulle vara så att någon bad mig.

Förr brukade jag självsäkert röra mig framåt.
Nu tar jag ett steg, tänker, tar ett till. Sedan analyserar jag steget jag just tog.
Visst har jag faktiskt klättrat upp för ett berg och hoppat över fallna träd i regnskogen, men det var inte utan ansträngning och det skedde med en viss eftertänksamhet.

Vad hände på vägen egentligen?
Varför kan jag inte göra någonting utan att tänka på vad jag gör eller hur det känns efter?

Long story short: Vi hade tacksittning igår, för att ge våra faddrar lite APPRICIATION MAAAN. Så vi samlades och alla skulle klä sig till någonting på I. Så jag gick med tre andra som familjen Ivarsson, Inavlade lantisar. Höll tal på temat. Det var sjukt. Men totalt underbart att dansa en helkväll i platta skor och en killes byxor, med hängslen... KOMFORT.

Fin klass, rolig sittning, kreativa utklädnader, grym musik och underlig efterfest. La mig sex imorse och det var lika bra att jag var med hela vägen den här gången, för nu ska jag inte festa mer förren efter den här kursen.

Måste prioritera annorlunda nu. Ska lära mig allt jag kan om international löööööw (våran lärare uttalar gärna International Law så).

Hm. Har inga pengar tilll mat.. Mensvärk. Kallt som peske ute. Behöver tvätta men stugan är ju bövelen inte ledig.

Att bo själv kan ibland kännas lite värdelöst eftersom att jag är pissigt oekonomisk och lagar dålig mat. Har haft magont ganska regelbundet sedan jag flyttade hit. Tydligen så kan man inte leva på pasta, morötter och te. NO kidding! Och hur man än gör så har man ALDRIG PENGAR.

wow. Kommer gå briljant för mig här i livet jag har det på känn.

Ja, ni såg kanske mina videos. Jag och Carro hade det väldigt trevligt dessa dagar!
Här är lite fotografias från en promenad vi tog. Allt detta ligger typ.. ja, på Campus.
NICE.

för att sammanfatta:

Exlusivt!!! JUST NU!!!

Mycket bättre idag.
Eventuellt för att jag har hoppat mellan fik sedan klockan elva imorse.

Låg vaken till tidigt, tidig morgon. Somnade någon gång efter 05. Självklart försov jag mig därefter, och stressade upp. Vilket ledde till att jag spillde ut massa kaffe och blev försenad till mötet med gruppen där jag för övrigt tippar att jag inte bidrog med någonting.

Additionally, så tappade jag min plånbok någonstans på biblioteket. Den vart som tur var inlämnad men jag fattar knappt att jag glömde den från början, sjukt anti-typiskt mig.

Känner mig instängd i mig själv i dag på något underligt vis. Det bankar hårt i bröstkorgen och huvudet går i oproduktivt högvarv.  Skönt mörkte ute också.
KUL!



Imorgon måste på alla sätt och vis bli bättre.

Florence+The Machine har släppt sitt nya album Ceremonials. Jag minns precis hur fantastiskt det var att se henne live på debaser när hon framförde sitt album Between Two Lungs. Det var en fröjd från start till stopp. Till min glädje är det nya minst lika fantastiskt, men jag lyssnar igenom låtarna sådär noggrannt och sparar vissa till senare. Det finns en som heter Never let me go som jag har förälskat mig i:



Sagolik röst har hon.

Ibland måste man vara stark.
Fastän man inte vill behöva vara det.

Det här inlägget tillägnas en som var viktig för den som varit med mig på ett eller annat sätt under hela mitt liv. Vila nu i frid, är du så snäll.

Svårt att få rätt på dygnet när man la sig 07.

Slumpade fotografier från resan i södra Japan, 08.
Det jag tyckte var häftigast med att hälsa på hemma hos min vän, Sebbe, var lugnet där han bodde. Det ville inte stämma överens med min bild av Japan. Vi promenerade runt mellan de utifrån sett pittoreska husen, ibland vandrade en äldre tant förbi och hälsade artigt. En liten närbutik och en relativt tom tågstation, och en ljummen färg på himlen.

• Det var väldigt många glada människor på inflyttningsfesten

• Utekvällen gick faktistk ut mer på samtal än dans för att det var så himla trevligt, men musiken var ändå FET

• Folk berömde min soffgrupp till oändlighet (VIKTIGT)

• Skratt, skratteliskratt

• Man kommer hem fem på morgonen (då stänger puben två). Men man vet inte om att det är så sent, för man har inte kollat på klockan en endaste liten gång.

• sen har man lyckats fylla en gigantisk sopsäck med skräp samt sisådär 9 andra påsar med återvinning. Nästan lite sjukt, men hey. Vi blev  m å n g a

Nu blir det festfritt ett tag. Jag är precis lagom nöjd nu, ni vet.

P.S Besökarstatistiken här på bloggen visar att ett antal varit inne här och chillat nu, natten till lördag. Är ni inte kloka?! Smickrande. D.S

INFLYTTNINGSFEST.
Inom en timme är vi bra fler än en här inne.. hihi.

Ibland när jag slår mig ned för att skriva så blir det så att jag helt enkelt drar igång tankar som inte fanns där stunden innan. Jag letar efter ett ord, en lämplig formulering, och jag drar i trådar så långtifrån att jag får med mig minnen eller känslor som jag trodde skulle hållas utanför denna gång.

Eller så byter spotify musik. Hände precis just nu. Beyonce blev Mobys in My heart, och chill byttes ut mot rysningar kring ryggraden för att jag förknippar pianostegringen i början med någonting oidentifierbart.

Det är en aldrig riktigt fulländad balans, detta. Jag vill ju någonting. Hela jag vill uttrycka hela världen som jag vet den, tilll alla som hör. Oberoendes vart jag är så vill jag stundtals vara någon annanstans, söker efter det där stället där vi begriper oss på varandra och det som omger oss.

För att jag mår inte dåligt i mig själv. Men jag blir ofts ledsen och jag blir orolig. Över de enklaste sakerna.

Någon fnittar lite bakom ryggen på en som är handikappad. En annan förklarar att man inte egentligen har tid att bry sig om att källsortera. för att det finns viktigare saker. Jag läser i en artikel om orättvisan. Någon talar nonchalant om ett självmord. Jag ser bild på ett barn som är hemlöst. Jag hör om någon som har cancer och måste berätta det för sin familj.

Man hade lika gärna kunna slå mig i magen. Be mig hacka lök. Det kan komma en tår och det kan till och med komma två.

Kanske ser de som säger vissa kommentarer inte hur livet kan se ut från den andra vinkeln. Kanske var de, just då formade sina ord, enkelriktade. Vem är inte det ibland? Det är klart att jag är det också. Och kanske kan jag inte tänka hela tiden på att vissa är fattiga och vissa är sjuka och jag är rik och jag slipper vara en slöjbeklädd hemmafru som längtar bort och jag måste väl inte alltid tänka på det som är relvant och -

och kanske så måste jag inte trött ut mitt hjärta. Slitage i mina tankar.

Blir ni inte också rädda, oroliga?
Tänker ni inte: Varför skulle det där inte hända just mig? Vad gör mig just så speciell? Jag kan också få cancer. Och varför föddes jag just här i det här landet, borde jag inte göra det bästa utav det? Hur?

Hur lever man?
Glad är jag, trivs det gör jag. Men hela tiden inombords så hackar det och nöter och jag funderar på hur någon så fylld av så mycket på en och samma gång egentligen tror att livet levs lyckligast med något så banalt som kärlek.

Jag är Annika. Jag är jag. Har nästan alltid varit det, förutom den där lilla perioden där man knappt förstår hur man går rakt för att man är så förvirrad. Då var jag kanske inte hundra med mig själv och jag visste inte att jag kunde bli den jag är idag. Nu är jag här i livet och vet ni, jag hört talas om att jag räknas som vuxen nu.

"Vad ska du bli när du är stor?"
Fråga mig för 15 år sedan. Veterinär. Jag var så snabb att svara då. Fråga mig idag. Öh jag vet inte asså nåt som såhära hjälper för jag tycker världen är så orättvis men egentligen är ju klimatet viktigast, jag kanske borde ha pluggat det fastöh. Nej men jag ska väl jobba på FN eller? Det låter kanonbra.

Fast det sköna med framtiden är väl att den kommer sen.
godnatt. Vet absolut inte vad det var jag hade tänkt skriva ifrån början.

TENTAINLÄMNING IGÅR.
Vi ville fira detta extraordinärt. Först var vi tre personer hos mig som drack vattenmelondrinkar, därefter kom typ tio till. Vill bara nämna att vi började klockan fyra på eftermiddagen, vi som var först... heh.

Sen jävlar var det förfest med fin-tema. Utgång med dans. Och efterhäng med vattenpipa.

BRA, bra kväll.

Såhär pigg ser jag ut. Fast värre.

Nu är jag SÅ HIMLA NÖJD med att jag inte la mig för att sätta mig i soluppgången och skriva vidare. Jag visste att jag skulle bli så otroligt stressad av att försöka få klart allt på morgonen. Så efter en redbull, en kopp kaffe, godis, chips, nudlar och massor av te så har jag faktiskt haft otroligt stadig energinivå.

Jaja, hälsofreaks, döm mig inte nu. Jag är inte van vid detta liv! Ehhhm.
Så nu återstår det att sova. Sen ska jag upp imorgonbitti och korrekturläsa och lite sådana detaljer.

NATTI!
*lyckotårar*

Fan det här var nog bland det sorgligaste jag sett.
Ett utav de unga offrena i det obeskrivligt fruktansvärda massmordet på Utøya var tydligen ett stort fan utav Chris Medina och hans låt What are words. Så han åkte till Norge och sjöng den på hennes begravning.

varför tittar jag på det här egentligen?
ååååååååååååååh..

Där sprang tiden iväg.
November har vaknat i takt med en omställning till vintertid.
Här sitter jag. Det var dimmig inatt, en förvarning om att det skulle se ut såhär idag. Det är grått, grått, och nu har det plötsligt fallit så mycket löv att vissa utav träden är mer bruna än gula. Som om naturen vet att nu är det en ny månad.

Förra året den här dagen så var jag på Borneo. Bara en sådan sak.
Det känns inte helt realistisk när jag sitter i Småland med utsikt över cykelställ och studentlägenheter. I min första lägenhet, dessutom. Jag vet inte vart jag trodde att jag skulle befinna mig nu, när jag stod på Borneos mark för ett år sedan. Det sköna är att jag förmodligen inte ens tänkte på det. Jag satt väl där i soffan i vardagsrummet och log när Mike och Lasse blev totalt överkörda av Camilla i ett kortspel.

Jag skulle kunna säga "Jag saknar det och vill tillbaks".
Och visst var det en fin tid. Men den här första november trivs jag bra med att sitta i Småland, i min första lägenhet, och titta ut över cykelställ och studenlägenheter.

Under dagen kommer fler löv att falla bort.

Nej, hörrni. Det här är ju bisarrt om något.
Jag har faktiskt inte hunnit klart med det jag skulle idag, dock återstår bara conclusion på min uppsatsfråga och jag har hållit på längre än 02, vilket brukar vara stopptid för plugg i min värld.

Det som gör mig lite varm i själen är väl att jag har skrivit dessa 1000 ord mellan klockan elva och nu, och det är ändå en bedrift med tanke på att jag egentligen skulle ha satt igång vid klockan sex. Ni anar inte vad som hände som gjorde att jag inte kunde börja då.

Nej, på riktigt, ni anar inte. Helt sinnessjuk måndagskväll har jag haft. Ändå har jag skrivit min förbenade uppsatsfråga. Och conclusion brukar inte ta långa stunder, så jag struntar i det nu. Klockan är för bövelen snart tre.

Natten i all ära får ni här en fin bild på mig. Det är ju lite skoj att det där är jag, kan jag tänka, eftersom att jag jag i detta nu ser helt körd ut. Åååå vad glada ni ska vara att jag inte sitter och poserar i webcamen inatt. Promise.



Jaha. Nu vill jag ju avsluta med att skriva någonting som andra har skrivit i sin blogg. Typ att jag ska gå och träffa Robert Pattison, eller intervjua kändisar med MTV i Belfast på fredag. Såna där normala grejor. Men jag ska sitta här uppe och vänta på att torktumlarn blir färdig, kravla mig ut och hämta tvätten och sedan omgående däcka i min säng.

Imorgon börjar det igen. Uppsatsfråga två. gogogo...