update
Jag har varit ganska låg ett par veckor, men eftersom att det enbart brott på stress så är det bättre nu. Jag har haft det väldigt bra stundtals ändå; jag har sett min bäste vän prata om sitt miljöengagemang inför Kungen på Dramaten i Stockholm, min familjevän Dima Litvinov har släppts ut ur ryska fängelset tillfälligt men förhoppningsvis permanent, och jag har börjat träna igen. Inte att förglömma att allt är ordnat inför visumansökan till Sydafrika.
Yup. Det har sett ganska bra ut och det ska nog fortsätta så. Jag behöver bara få pli på min c-uppsats.
ÄNTLIGEN
"We are pleased to inform you that you have been admitted to take up undergraduate studies as offered by the NWU Potchefstroom campus as from 01 of January 2014 until the 31 of July 2014. "
lyckan ler mot den som har tidspressen i nacken (ibland)
Tro't eller ej, men jag verkar ha ett ämne till min uppsats nu.
Ämnet känns inte för svårt, är intressant och kan förmodligen genomföras ganska smidigt inom tisdramen jag har. Nu börjar det redigaste arbetet, nämligen problemformulering, undersökningsfrågor (eh, låter inte rätt på svenska men reserach quesions då) samt teori och conceptuellt ramverk. Sådant blir alltid en liten kulle att ta sig upp för, men nu vet jag vad jag har att arbeta med så det är bara att greppa i verktygen!
GIMME A HAAAALLELUJA!!
Ämnet känns inte för svårt, är intressant och kan förmodligen genomföras ganska smidigt inom tisdramen jag har. Nu börjar det redigaste arbetet, nämligen problemformulering, undersökningsfrågor (eh, låter inte rätt på svenska men reserach quesions då) samt teori och conceptuellt ramverk. Sådant blir alltid en liten kulle att ta sig upp för, men nu vet jag vad jag har att arbeta med så det är bara att greppa i verktygen!
GIMME A HAAAALLELUJA!!
Att tvinga fram kreativitet fast på ett akademiskt sätt
Min "ehh vafan nu då?" min.
I fredags kunde jag och min hanledare konstatera att jag borde byta ämne inför min C-uppsats. Imorgon ska vi mötas igen och jag har inte kommit på ett ämne. Skulle jag mot all förmodan sätta igång imorgon har jag knappt två månader på mig. Hyfsat stressigt, men genomförbart.
Det blir en bisarr press när jag tänker på denna uppsats utifrån vad jag har hört under mina snart fem terminer här på Universitetet, nämligen:
♦ C-uppsatsen ska du bevis allt du har lärt dig!
♦ C-uppsatsen måste handla om någonting du vill jobba med!
♦ C-uppsatsens betyg är jätteviktigtom du vill komma in på ett masterprogram!
♦ Om du inte blir klar i tid så kommer det vara hundra gånger svårare sedan så var effektiv och planerad, känn ingen press!
♦ Man möter allid massor utav svåra hinder på vägen som gör att man måste tänka om helt!
♦ Det är bäst att skriva den själv!
♦ Det är bäst att skriva den med någon!
Men dessa punkter kan sammanfatta min frustration fullt ut. Det finns nämligen en punkt till som rör om i grytan, en som ingen annan har sagt men som verkar vara aktuell för mig.
♦ Om du inte blir klar med din C-uppsats i tid så får du ingen CSN och då måste du ställa in din studietermin i Sydafrika och har ingen plan B som lockar.
SÅATTEH. Jag är faktiskt inte orolig för att jag ska klara av det när jag väl är igång. Men stress är någonting som påverkar mig överallt, huvudet mentalt, nacken gör ont, magen gör ont, bröstkorgen darrar, jag sover dåligt, jag blir extremt ofokuserad. Att vara kreativ i det här skicket är helt enkelt svårt.
That being said, man ska ju inte vara negativ.
andra låten
Och som andra (muntra) låtval så sjöng vi en cover å Laleh's Some die young. Eftersom att det var första gången någonsin jag sjöng inför andra på det sättet så vågade jag kanske inte sjunga ut riktigt men det gick bra tyckte jag ändå. Jag längtar till att öva in lite nya låtar och köra igen, en liten kick var det minsann.
wiglady
Pridevecka på Campus
Den här veckan på campus har tillägnats rätten att få älska vem man vill, och vara den man vill. Igår avslutades en vecka med aktiviteter med en sittning samt en utgång i glamorös anda. Jag har verkligen lärt mig en hel del, särskilt berörande var det med Stephen Fry's dokumentärserie Out There. Där åker Stehpen, som själv är homosexuell, runt till olika länder och besöker människor som stöttar eller uppmuntrar till att homosexuella inte ska ha samma rättigheter som andra. Flera utav de personer han talade med hade mycket makt i sina länder och de och argumenterade utefter väldigt förlegade och inskränkta fördomar. Skrämmande.
Desto mer speciellt kändes det därför igår ute på krogen. När jag stod där på dansgolvet med män klädda som kvinnor och tvärtom, blandat med människor som inte hade varit aktiva i prideveckan, så kändes det så skönt att det inte var något konstigt. Det finns platser där man får vara som man vill, och även om Sverige inte är perfekt så önskar jag alla som är förtrycka i sina hemländer på grund utav deras läggning att de ska vara välkomna hit så att de kan leva sina liv i större frihet. Det har varit hemskt att höra berättelser om ungdomar som har kastats ut ur sina hem, blivit förtrycka av sina föräldrar, blivit mordhotade och nedslagna till förlamning, enbart på grund utav deras läggning. Det är väldigt mycket jag inte förstår med mänskligt beteende och detta hat är en utav de sakerna. Faktiskt, det är helt obegripligt för mig.
I onsdags så var det poesistund med tema mänskligra rättigheter och jag och Ellinor sjöng ett par sånger ihop. Det hade varit kul att välja en låt som var skräddarsydd till temat, men vi hade bara en dags varsel så det blev inte mycket tid för övning. Här nedan kan ni lyssna lite i alla fall.
Allt som allt en mycket bra vecka, till störst del arrangerad utav Amnestys Ungdomsgrupp 28. Så otroligt skönt att det finns engagerade människor överallt här på universitetet.
(Och på tal om engagemang så står mina föräldrar och demonstrerar med Greenpeace utanför Ryska ambassaden idag, någonting som gör mig stolt när jag sitter här hemma i soffan)
återfunnen kärlek
Lyckan: Jag hade glömt bort Moby, men idag fann jag honom igen. Hur kan man glömma musik som man förr lyssnade på i besatthet? Nervermind, nu nar jag gammal kärlek att återuppleva så det räcker hela veckan ut.
att bli uppäten inifrån
Föreställ dig att du har en viss kvot med energi som du använder dig utav för att kunna fokusera när du gör det du ska om dagarna, t.ex arbetar eller studerar. Under särskilda perioder i ditt liv behöver du extra mycket fokus. Du behöver bra sömn, bra mat, frisk luft och ett stort mått koncentration och energin hjälper dig med detta.
Men så tänker du dig att hur du än gör så finns det någonting som tuggar bort bitar utav din energi dygnet runt, jämt. Det spelar ingen roll om du har ett viktigt möte eller en uppsats att genomföra, detta någonting tar inte hänsyn till någonting heller. Så är det att ha OCD. Vad jag än gör så får jag aldrig behålla den energi som jag behöver. Klockan är 12:27 och jag är redan redo att lägga ner för idag, jag är redan utmattad.
Men, det går inte för sig. Den här veckan måste jag vara tre gånger så effektiv som jag är i vanliga fall om jag ska hamna i fas med studierna så det är bara att kämpa emot.
Till er som delar denna börda i vardagen; kör hårt, vi fixar detta.
Over and out.
Men, det går inte för sig. Den här veckan måste jag vara tre gånger så effektiv som jag är i vanliga fall om jag ska hamna i fas med studierna så det är bara att kämpa emot.
Till er som delar denna börda i vardagen; kör hårt, vi fixar detta.
Over and out.
livet på en pinne
Angående rubriken, vad menas egentligen med det? Livet på en pinne? Kollade precis upp det. Har tydligen någon koppling till att fåglar är bekymmersfria och bor på pinnar. Lite tveksam till om min bild av livets glädjeämnen är att sitta och glo hela dagarna för att sedan flyga runt och käka mask men visst, alla har vi olika uppfattningar om vad som är synonymt med glädjande i detta liv.
I ALLA FALL OCH WHATEVER:
Någonting som är konstigt är att mitt liv har känts otroligt o-spännande på sistone; min tristess har inte haft någon gräns minst en gång per dag senaste två veckorna, ifall det går att säga så. Jag skyller min bristfälliga svenska på att jag studerar på engelska och skriver parallellt. Anyways, hur jävla tråkigt jag än kan tycka mig ha så är det faktiskt så att jag senast igår fick en ganska rejäl antydan på att jag har kommit in på ett Universitet i Sydafrika till våren. Detta innebär att jag förmodligen kommer köra igång min officiella visumansökan nu i November och VOILA, medan tider springer iväg med vänskapligt umgänge och C-uppsats så kommer det snart vara dags att flytta ifrån Sverige under ett helt halvår. Att återigen lämna all trygghet, men denna gång under en längre period än någonsin tidigare i livet.
Och nu verkar det ju faktiskt som att det blir av. Därför borde jag kanske börja inse att mitt liv faktiskt är ruskigt spännande. Det är hela kontentan. Mitt liv är spännande. Bara inte just idag.
Over and out babyshout.
I ALLA FALL OCH WHATEVER:
Någonting som är konstigt är att mitt liv har känts otroligt o-spännande på sistone; min tristess har inte haft någon gräns minst en gång per dag senaste två veckorna, ifall det går att säga så. Jag skyller min bristfälliga svenska på att jag studerar på engelska och skriver parallellt. Anyways, hur jävla tråkigt jag än kan tycka mig ha så är det faktiskt så att jag senast igår fick en ganska rejäl antydan på att jag har kommit in på ett Universitet i Sydafrika till våren. Detta innebär att jag förmodligen kommer köra igång min officiella visumansökan nu i November och VOILA, medan tider springer iväg med vänskapligt umgänge och C-uppsats så kommer det snart vara dags att flytta ifrån Sverige under ett helt halvår. Att återigen lämna all trygghet, men denna gång under en längre period än någonsin tidigare i livet.
Och nu verkar det ju faktiskt som att det blir av. Därför borde jag kanske börja inse att mitt liv faktiskt är ruskigt spännande. Det är hela kontentan. Mitt liv är spännande. Bara inte just idag.
Jag i Arusha, tanzania, i februari.
Over and out babyshout.
min look för halloween
Kände mig hyfsat obehaglig igår; mission accomplished.
den häftigaste dagen i mitt liv
Den dagen har jag skrivit om förr.
Det är en trygghet för mig att tänka tillbaks på den här dagen när jag känner mig veklig och osäker. På helt okänd mark bland vilda djur, avlägsna byar, i hettan, utan mat, begränsad tillgång till vatten, en bil som kan gå sönder när som helst. Mina första giraffer borta vid träden och en zebraflock i horisonten, getflockar i hundratal som springer över bergskanterna och uttorkade flodbanker att åka över. Diken att erövra. Damm som fick mig att undra vad som hände om vi skulle behöva övernatta; jag hade ju varken glasögon eller ett par extra linser med mig (att man aldrig lär sig). Att lita på att totala främlingar som talar ett annat språk ska lotsa oss igenom det vackra landskapet som ser öde ut till en början men som sedan visar sig vara bebott av människor som kan varenda jävla sten. Stereotyp? Måhända, men sann. Vi fick specifika vägbeskrivningar som förklarade vilka träd vi skulle ta höger eller vänster om där vi brummade fram.
Och endast under ett kort litet ögonblick var jag orolig. Endast när jag fortstod att snart går solen ner och då måste vi stanna. Men lagom vid gränsen till Kenya så släppte vi av fyra masaier med spjut vid den upptäcka bilvägen, tvättade av våra ansikten med det sista vattnet och körde mot Arusha med trötta leenden och dammiga näsor.
Det är en trygghet för mig att tänka tillbaks på den här dagen när jag känner mig veklig och osäker. På helt okänd mark bland vilda djur, avlägsna byar, i hettan, utan mat, begränsad tillgång till vatten, en bil som kan gå sönder när som helst. Mina första giraffer borta vid träden och en zebraflock i horisonten, getflockar i hundratal som springer över bergskanterna och uttorkade flodbanker att åka över. Diken att erövra. Damm som fick mig att undra vad som hände om vi skulle behöva övernatta; jag hade ju varken glasögon eller ett par extra linser med mig (att man aldrig lär sig). Att lita på att totala främlingar som talar ett annat språk ska lotsa oss igenom det vackra landskapet som ser öde ut till en början men som sedan visar sig vara bebott av människor som kan varenda jävla sten. Stereotyp? Måhända, men sann. Vi fick specifika vägbeskrivningar som förklarade vilka träd vi skulle ta höger eller vänster om där vi brummade fram.
Och endast under ett kort litet ögonblick var jag orolig. Endast när jag fortstod att snart går solen ner och då måste vi stanna. Men lagom vid gränsen till Kenya så släppte vi av fyra masaier med spjut vid den upptäcka bilvägen, tvättade av våra ansikten med det sista vattnet och körde mot Arusha med trötta leenden och dammiga näsor.
Det finns en väldigt äventyrlig person gömd i den här kroppen det vill jag lova.