.

Ja, det får bli den glittriga klännigen. Palla vara orginell när det är så jäkla härligt med lite flärd.

Ha det SJUKT BRA ikväll!
Jag vet att många tycker nyår är överskattat. Men ha det mysigt mer era vänner istället för att känna pressen att ha världens bästa kväll. Så blire bra ändå? Yes?

Buh-byeee little ones!

2011.
Kära tid, du har överraskat mig.
Du har tagit perspektiven ifrån mig; jag vet inte längre vad som är nära i tid och vad som inte är det. Jag är inte gammal – jag är ung, men jag har så många år bakom mig ändå, och tiden har varit så använd, medan somrar går fortast och vinterdagarna alltid känns lite mer lika varandra än i de övriga säsongerna.

Jag påbörjade året med att komma tillbaks. Asien och sedan Danmark i min rygg, lite smått fnittrig, och med vänner som jag alltid kommer att dela regnskogen med, men med kvarliggande sorg som behövde bearbetas. Jag förstod inte allt som hade varit, och jag spenderade många timmar med att se på fotografierna tagna utav mig själv.

När människor beger sig och sedan kommer hem, säger de ofta att de förvånas utav att allting verkade ha stått still. Jag for iväg i fyra månader och visste väl inte att det skulle se så annorlunda ut, så fort, när jag kommit hem. Jag ser tillbaks på morgnar där fönster visade mig nya utsikter. Jag börjar glömma allting förutom konturerna på hårda ord som förändrade allt, och det var de förändringar som samtidigt hjälpte mig ur rastlösheten, och de har inte ännu återgått till vad de än gång var.

Mellan tågresor och timmar bakom butiksdisken så lyckades jag få det där jobbet. Det bland annonser som hade känts rätt, som ledde mig till en intervju där jag svettades nervöst och undrade varför de inte hörde av sig, ända till den förmiddagen i ett danskt kök där telefonen ringde med ett glatt besked. Ett nytt liv, eller åtminstone en bit utav allt vad livet är, en som gärna fick ta stor plats medan den varade. Det var faktiskt så pass givande att under en kort period tänkte jag inte på att jag faktiskt väntade ett annat besked.

Så jag roade mig. En tripp till Irland med min älskade gav en stormig dagstripp längst en kust som kände som vår egen där och då. Besök från Schweiz, som gav glädje när det samtidigt hände svårare saker omkring. Landstället med bästa, mörkblåa västkustkvällar med dragspel och träbryggor under våra fötter. Sommar som alltid går så fort. Ny luft i lungorna.

Antagen.
Att välja mellan två liv; välja bort ett gott för ett annat.
Min förmåga att inte vilja fatta beslut som är stora orsakade huvudbry och många knepiga stunder med en hjärna i högvarv, men jag tackade ja. Och jag sa upp mig. Inte för att flytta in i en egen lägenhet i en stor studentstad där jag har bekanta någorlunda i närheten; jag la mig på en luftmadrass på golvet hos en främling för att lära känna henne och många fler främlingar som skulle bli vänner. I en småstad där grönskan ligger tätt så har just jag, och just de människorna, blivit en klass. Och mitt liv där nere har blivit bra mycket tack vare dem.

 

Plötsligt har jag gått och blivit smålänning. Jag har blivit med lägenhet. Och jag tror att det jag gör och det jag lär mig kan komma att bli någonting väldigt, väldigt bra i framtiden. När folk frågar vad det är jag läser brukar jag skämta och säga att jag ska rädda världen. Men lite allvarlig är jag. För om jag inte trott att min utbildning skulle göra skillnad så hade det inte varit Småland som jag åkte tillbaks till om en vecka.

År.
Vad spelar de för roll egentligen, när allt vi behöver är våra dagar?

Jag skulle inte kunna säga att 2011 har varit på ett särskilt sätt. För bland oro har jag funnit kärlek, och i sorg har jag funnit styrka, och i dagarna och människorna har det funnit massor av lycka och glädje. Och mod. Jag har blivit modigare nu.

Så nu ska jag klä mig läcker, skratta och ha samma känslor inombords som jag brukar.
Och imorgon kommer vara en ny dag, precis som idag är en ny dag efter igår.

Tack 2011, jag tänkte låta 2012 bli minst lika härligt.

 

---

Lite bilder vore gött va?

 

Januari

Vandrade omkring med min backpacker-rygga och allt vad det innebär, i ett minusgradigt Köpenham de första dagarna i Januari. Bodde hos min nya bästis Lasse.

Jag tog med mig Berthine ut på en raggninstur i stan. Störd kväll!

Hade en sjukt kul kväll, men det var ju Carros avskedskväll för hon skulle flytta. Buuuhuuu!!

Februari

Följde med syster yster till hennes underbara häst.


Kim kom till Stockholm och åt lite korv.

Mars


Jag och Bella lekte runt i stan enligt äkta "Jag och Bella" anda.


Åkte tillbaks till Danmark och hängde med Lassiboy. Vi gick till Chrisiania.

April



Var ute och flängde med störsköningar.

Passade såklart på att hälsa på mer djur.

Påsk!

Maj

Såg lite för allvarlig ut för det fantastiska vädret. Wtf.


Sommarhäng vid vattnet med precious.

...sen åkte jag till Irland och Nordirland med na!!





Juni

Ramlade runt ännu mer och jag fick min störda fascination vid magtröjor.




Åkte söderut, till Danmark och Lund. Ädle Sara tog studenten!


Gick modevisning med precious, för Emmi och Alex design.

Juli

Kliade lite på Krakken.



Under bara Lina kom på besök från Schweiz!

Kom tillbaks till Resö, äntligen. Som alltid har mitt hjärta.

Augusti

Blev Indian




Hade lite avskedsfest innan jag drog. Finns bara awkward foton från den kvällen. Haha.




Var helt sinnessjut nervös och stack ner till Småland för nollningsveckan på ISP.

September





Det var ett jävla festande. Det var det.

Oktober


Lägenhet!!






Mera fiesta!


Och lite foto.

November




Mera fiesta.




Finbesök från Carro, med promenader och en skitskum utekväll.

December

Har inte fotat särskilt mycket under December. Lär väl bli ikväll på nyår då:)



Baaar med underbaaara!

Jag känner mig ganska nedslagen av den här kursen.
Det finns ingen rimlighet i den tiden jag behöver lägga ner på att studera kommande vecka. Egentligen skulle jag behöva ungefär hela veckan, hela dagarna. Jag är inte klar med mina mål, till och med de mest oambitiösa har brustit av tidsbrist.

Jag har tamejfan inte ens tagit mig tiden att boka hembiljett. Och att åka hem kommer för övrigt vara värdelöst, eftersom att intensiv repetition, tenta första skoldagen och därefter tre-dragar-i-sträck uppsatsskrivning kommer ta kål på mig totalt.

Jag försöker att inte låta stressen nå mig, men istället känner jag att jag lika gärna borde ställa in alla planer och sitta här med mina böcker dygnet runt hela helgen.

Hur ska jag hinna?
Det är dessutom helt omöjligt att studera ifred här hemma. Halleluja.

Då kanske det skulle vara kul att uppdatera er om hur jag mår nu några timmar senare.

Jag är så bakis.

Jag är så bakfull.

Fick just ett meddelande på facebook.

"Merry xmas & happy new year teacher...:)"

Från lilla Marsha som jag lärde ut i Engelska på Borneo.
Nu kanske jag ska dra nån nostalgisk story om barn och min saknad, egentligen måste jag dock vara ärlig: Jag minns inte den här specifika ungen.

Bad, bad teacher Annika.

Senare: Jag vet visst vem hon är ju! Hon var den i klassen som faktiskt roade sig med att slå andra barn och sedan fejka att hon blev ledsen för att få sitta brevid oss lärare. Ajdå.

Det råder sällskaplig känsla här i huset. Mor är sjuk och måste vara hemma minst en vecka till, och far är ledig. Medan han lagar mat så sitter mamma och svär över kortspel hon spelar på sin iPhone, samtidigt som hon har köpt avsnitt av Gossip Girl via comhem som går i bakgrunden hela tiden.

Far: Spelar du kort samtidigt som Tv:n går i bakgrunden?
Mor: Jajjemen.
Jag: Det kallas multitasking.
Far: Nej, det kallas disharmoni.

Jag röstar nog på pappas åsikt i det här fallet.

Jag vet ju hur extremt exalterande min vardag måste verka för de som läser här. Därför kan jag ju inte sluta dela med mig av dessa små upplevelser.

Var hos en vän som bor ganska långt ifrån mig, så det var läge att kolla upp kommunaltrafiken i god tid så jag visste när jag skulle åka hem. Det skulle bli buss-tåg-buss. Vet ni vad som stämde överens med sl.se's trafikplanerare?

Den förstnämnda bussen kom, men övrig trafik hade slutat gå.
Det är alltså en av tre rätt. Bra SL's hemsida!
Så: Jag fann mig själv ensam mitt i natten på pendeltågsstationen och sista tåget hade gått. Gick upp på perrongen och insåg att tåget som går 04:59 eventuellt skulle vara lite väl lång väntetid sådär en måndagsnatt.

Beställer Taxi.
Och det är alltid någonting särskilt med att åka Taxi. Konversationerna berör mestadels om chaufförerna har fått några åkningar och varför/varför inte, hur det är att vara taxichaufför på nätterna eller vidare kallprat om något motorvägsbygge vilket är svårt för mig att hänga med på eftersom att jag varken har körkort eller åker bil jätteoft.

Den här mannen var trevlig men tyst. Få meningar utbyttes.
...Tills han kör fel. Och jag säger till varpå han insisterar på att det är en genväg han tar.
Chaufför: Neej nej den här vägen kan man åka, du ser? Vi sparar två kilometer.
Jag: Jahopp, ja jag har ju inte ens körkort så du vet ju vägarna bättre än mig.
Chaufför: Jag skulle aldrig lura en kund!
Jag: Okej, då litar jag på dig.
Vi åker en bit i tystnad.
Chaufför: Här?
Jag (tittar ut över obekant villaområde): Förlåt?
Chaufför: Bor du här?
Jag(pekar på hans skärm): Nej, vi ska ju till *** i en annan ort?
Chaufför: Idiot! Ska vi dit? Nu blir det ju fel med taxametern!
Tystnad.
Chaufför: Kan du beskriva resten av vägen?
Ni skulle sett karlns desperation när kvittorullen hade slut på papper vid betalning.

Jag vet fortfarande inte om han kallade mig för idiot eller om han sa det till sig själv. Men om vi adderar ihop hela kalaset så resulterade hemvägen i följande: SL's hemsida går inte att lita på, jag har fått en eventuell förolämpning av en taxichaufför och trots studenrabatt så kostade det 403 spänn att åka hem.

Halleluja, I'm home.

Fakk man.
Sitter här med mina böcker. And will do so resten av dagstiden denna vecka.

Hard knock life'.

Så, visste ni följande:
Amerikanska författare får betalt per ord. Det här innebär att denna bok jag nu läser, skriven av en professor på Harvard, innehåller väldigt mycket upprepningar och omformuleringar som inte hade varit nödvändiga. Den är bra, det är inte det, känner bara att åtminstone hundra sidor hade kunnat tas bort så att texten var lite mer fokuserad. Eventuellt hade de första tre kapitlena kunnat vara ett endaste kapitel.

Det hade varit hemskt uppskattat. Men jag klandrar inte författaren; vem vill inte ha cash?

Must återgå.

Igår var jag på en bar jag alltid velat gå till när jag passerat, för den är himla mysig. Hur som helst så fanns där lite ölsorter jag inte provat så efter att ha lyxat till det med en drink (yummie, vet inte ens vad den hette) så ville jag pröva en sort.

Point is: Jag tycker öl är genuint gott om den är av mörkare sort. Och Wisby Stout, är helt galen. Det är först som att dricka nån slags ölkräm för den är så förbannat len och fyllig, och skummet ligger och tillför någinting till hela denna upplevelse.

Min poäng är att den var tamejfan spännande och god.
Sen blir man MÄTT.

Igår var grrrrrrrrrrrrrreat.

Ja, vad kan jag säga. Jag poserar SKAMLÖST. No shame är lite mitt motto vid tillfällen där jag tar massa bilder på mig själv i min webcam. Varför man gör det? Don't know.


FUCK IT nu får jag bråttom här. HEJ DÅÅÅ!! ska ut på stan!!

Man får tydligen inte bädda in vissa klipp från youtube, men om ni tycker om the hangover och Zach Galifianakis, samt Bradley Cooper. CHECK THIS OUT.

Ser att det inte är mycket folk vid datorn idag. Härligt.
Själv ursäktar jag mig själv, eftersom att merparten av släkten redan har åkt och jag faktiskt sitter och studerar just nu. Fast jag klagar inte - det känns rätt mysigt med alla tända ljus och farmor och farfars jidder om livet i bakgrunden. Överallt är där kakor,  bakelser, godis, frukter, glögg och matrester från julebordet som man kan fiesta på närhelst man önskar. Som det ju bör vara.

Och mina presenter gick hem hos folket, glädjande.
(Jag tyckte om mina också. Ska inte leka överdrivet diplomatisk. Det är fan trevligt att få saker! Fick saker jag behöver, nämligen, till lägenheten hemma på campus. Det ska bli så bra så braa).

Här får ni lite bilder som för er säkerligen känns relativt meningslösa:


Julegranen där bakom, pyntad av moi.


Obligatoriskt webcamfoto på mig där jag ser fett neutral ut.


Tavla en släkting har målat. True story. Jag har inte ärvt talangen.


Här ser jag inte lika neutral ut!

Så jävla nöjd.
Jul imorgon. Eller okej; om fem minuter.

Jag känner mig så himla tillfreds här hemma. Inser nu alltmer tydligt hur mycket jag har saknat mina strålande, strålande vänskaper.

Kärlek.

I was like. so drunk last night. Omg.

dagen innan jul alltså, JAJJEMENSAN, dags att klä på sig och göra lite nytta kanske? Ska bara dricka lite mer vatten. Återhämtningsfasen är inte helt avslutad.

Vems briljanta idé var det att dricka varsin vinflaska plus lite till sådär en torsdag i december?

Missade bussen hem och tog en taxi. Chauffören var ädel som få och hade stort tålamod med mitt tveksamma tillstånd, kanske speciellt beundransvärt eftersom att jag vill minnas att det blev en hel del upprepningar där i taxibilen.

Taxichaufför: Jag var ju lite tveksam om jag skulle ta den här körningen först, jag är ju så sugen på kaffe eller nån fika.
Jag: Jaaaa. Eheheh. Det förstår jag. Sväng höger.
Taxichaufför: Men så tog jag den ju ändå.
Jag: Jaaa. Eeheheheh. Sväng höger.
Taxichaufför: Jomen jag var ju lite tveksam-
Jag: Höger här framme.
Taxichaufför: ...men det här är ju en bra körning.
Jag: Ehehe. Och så höger här framme.


Det jag vill illustrera med den här bilden är att snön nu inte är kvar med oss. I alla fall inte merparten utav oss. Samt att jag inte är i tillräckligt bra skick för att själv medverka i bildrutan. Over and out.

Allt från aftonbladet.se

Först: Jag må inte vara världens barnälskare, men jag menar självklart ingenting ont mot Wille. Jag tänkte håna aftonbladet lite för det är ett ypperligt sätt att börja dagen på.

Jag skulle bara vilja att vi tillsammans tog oss en stund att titta lite på den här artikeln. Jag har fastnat totalt för deras Då-Nu bilder. Okej. "Nu" bilden ska alltså illustrera att Wille återigen får spela fotboll. Och det hade väl varit fullkomligen logiskt då att ha ett foto på Wille på en fotbollsplan. Men istället står han där, framför julgrannen, och leker med bollen.

Två saker bör oberveras.
1) Bollen är överdimensionerat gigantisk brevid Willys huvud. Blev han avstängd för att han spelade med nån slags badbollsvariant, måhända?
2) Om det är sådär han gör när han spelar fotboll så kanske det är logiskt att han blev avstängd. Jag kan se framför mig hur alla i laget spelar med FÖTTERNA. Men Wille står där, och sular upp bollen i luften med sina bara händer, och ett förnöjsamt leende. Frustrationen stiger med varje minut hos övriga i laget.

Sämsta fotona i en artikelserie på länge. Det är min enda, långsökta poäng.
Ni får ha överseende med att jag ÄLSKAR långsöka poänger.

Nådde mitt målresultat med förra kursen. Detta sporrar mig definitivt inför den nuvarande!

YEAHHHAWHHWHAW!

That's all you're getting today folks. Syssla med någonting juligt nu, gör mig stolt.

Jag är så otroligt överförtjust i David Guetta. Jag är verkligen det. Jag måste se honom live någon gång, helst om inte alltför länge för just nu är han så jävla bra. AAHH!!

So anyway, jag gick upp för en halvtimme sen. Jag vet. Så jävla cool. Och jag är fett taggad på den här dagen, så liksom, hallelujawoopeliwoop!

Om man fick önska sig vad som helst.

Om livet var osannolikt och magiskt på helt andra nivåer, där gjort kunde bli ogjort och där man kunde läka och förlåta på ett helt annat sätt än i det här, det verkliga livet.

Om jag kunde vända blicken ut mot fönstret och se en helt annan värld där ute. Precis samma yttre; en himmel dränkt i vitt dis, halvblöt snö på buskage och marker, julbelysningar och vinteräpplen. Men med ett annat innehåll. 

Inatt så drömde jag någonting mycket sorgligt. Och det fick mig att vakna upp med känslan utav att någonting som jag önskar hade funnits, fanns på riktigt. Men jag vet ju att en dröm är alltid en dröm. Och medan tjocka snöflingor faller för första gången här uppe i år, och medan vi köper en fjärde omgång glögg och slår oss ned i filtklädda soffor, så finns där alltid en ihålighet.

Jag ser återigen tillbaks. På någonting som hänt på riktigt.

"Hur gör man?"

Jag har väntat årstider på att se svaret någonstans. Jag har till och med tittat längre bort än jag någonsin varit. Och jag önskar att jag hade haft ett svar. Det är allting jag önskar mig i år.

Så låter vi årstiderna börja om. Och nästa gång jag tittar ut genom fönstret,  på den yta som jag är så van vid, så vet jag att du inte fattas.

Bitchigt stora påsar under ögonen, snurrig i skallen. Det tycks vara så att min kropp är i en återhämtningsfas, för pigg är jag inte, och jag gick precis upp.

Till mitt försvar försökte jag gå upp runt elva men det kändes fysiskt inte möjligt.

KUL. Nu ska jag studera hela dagen. Ska läsa om kapitalism. Det är förvisso kul. Men jag hade hellre legat på en såndär soff-divan hela dagen och blivit matad med vindruvor av nån snubbe som ser ut som en romersk krigare.

Alltså, ifall ni inte visste så är det dom enda två alternativen jag ser den här dagen. Studier, eller bli bortskämd av romersk krigare. Det sistnämnda tycks inte hända så jag öppnar snällt min bok nu.

Scenario: Jag klev på bussen från stationen, för att åka hem i mörkret. När jag kliver på bussen frågar chauffören om allting är bra med mig, vilket var så otroligt trevligt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Stämningen var med andra ord god.

När vi precis ska svänga in på busshållplatsen så hörs en duns, och efter ungefär en meter så tvärstannar bussen. Chauffören kollar in på oss passagerare, säger "Ring bara polisen", och rusar ut ur bussen, runt hörnet och upp bakom skogen.

Jag är fortfarande ett frågetecken. Vet inte vad som hände, och vet inte om jag kommer att få reda på det heller.

Sekunden efter jag postade förra inlägget såg jag att Nordkoreas Kim Jong har dött!!

Fyhelsike vad lite jag bryr mig om för hans del (buhu, diktator, åh nej. Fuck off!) men jag undrar hur det ska gå nu? Det verkar obehagligt. Tydligen är det extrema spänningar. Det här är ett land med kärnvapen, så jag är inte helt hundra på om det känns speciellt uppmuntrande.

Har hittills bara läst detta.

En sak som bekräftar omfattningen av Nordkoreas hemlighetsmakeri är väl då att det tog två dagar för oss här att få veta att han har gått bort. Det är inte normalt, och hade inte hänt med någon annan ledare i den här mediafixerade världsstrukturen.

Ah. Usch.

Det snöyrar! Fatass flingor dinglar ner från himlen, bilen har ett tjockt vitt lager över sig, det är nollgradigt och jag ska ut och ploga som en dåre på stan. Jag är supernöjd. Det här vädret vid just det här tillfället får väldigt många pluspoäng.

Stockholm delivers!

Jag läste någonstans "Don't base your happiness on other people."

Kanske för att man måste kunna stå starkt på egen hand i livet,
men hur hade jag kunnat göra det utan alla som hjälpt till att bygga upp mig?

Har spenderat min kväll med att se på gamla foton. Det väcker mycket i mig. Högstadiet och gymnasiet framförallt, åren där så många saker var så nya.

Medan jag stövlar vidare här i livet så får jag aldrig underminera den otroliga tacksamhet jag känner gentemot de människor som har hjälpt mig att må bra genom åren. Det som är speciellt med dessa människor, för mig, oavsett om de är mina närmsta eller mina bekanta; Jag har alltid fått vara mig själv. Under mina mest knepiga år där jag förmodligen inte var världens höjdare att umgås med alla gånger, så har de ändå inte vikt undan. Jag har fått vara precis så konstig som jag är ibland.

Jag ser foton på mig själv och minns hur otroligt obekväm jag var i mig själv under en period. Ett under av förvirring. Men jag har kunnat fortsätta i rätt riktning tack vare mina vänner och min egen envishet.

Jag umgås inte längre med en del personer som har varit med mig. Men det eliminerar inte min tacksamhet inför dem. Och jag är övertygad om att man klarar av att stå själv när man är tvungen, men jag har aldrig behövt göra det, och det är fantastiskt.

Jag känner kärlek.
Det är ofta jag inte förstår det som jag är omgiven utav. Även om jag nu har ett självförtroende, så ligger det en inrotad mekanism i mig som blir förvånad över vänners fantastiska förmåga till att vara mig så hängivna.

Tack. Tack som fan för mitt liv.



Ett foto taget på skoltoan, 08.
Det skulle kännas lite sjukt att posta foton på "utvalda" vänner nu när det gäller alla så ni får titta på ett lite senarelagt fjortisfoto av mig istället. YAY!

Lite tomt är det att vara hemma utan att den här lilla dåren springer runt och har sig.
Men han har det gött hemma hos syrran, det tror jag det.

Sömn: Check.
Träffat bästis: Check
Vinterskor som inte läcker: Check
Julstämning: Check
Snö: Check
Fri tillgång till massor av mat och godsaker jag bara drömt om hemma i Småland: Check

It's good to be back.

Scenario.
Har varit Stockholm en halvtimme. Tåget har precis stannat i Rotebro. Jag är otroligt trött och har två stycken jättetunga väskor med mig.

Problematik: Tar jag hissen så riskerar jag att missa bussen eftersom att hissen är seg. Så jag bär väskorna först ned för trappor, sedan upp. Och jag kämpar verkligen på slutet, vilket märks utåt.

Tror ni att någon av alla som ser erbjuder hjälp med någonting över huvud taget?
Nej.

Sen väl uppe går jag mot bussen varpå den åker ifrån mig. Så jag springer till den andra. Ganska uppenbarligen kan jag inte ta fram SL-kortet i förväg eftersom att alla händer och axlar är upptagna med att bära grejor. Så när jag är inne i bussen, ställer ner väskorna och säger "hej" medan jag ska ta fram kortet; vad möts jag då av?
En sur jävla gubbe som inte säger hej. Han bara tittar på mig.

Bland det värsta, absolut mest otrevliga som finns är folk som tittar RAKT på en när man hälsar och bara skiter i att svara.

Det som jag tycker känns lite jobbigt är att det här är inte direkt en unik situation. Det finns folk som hjälper till, men oftast inte, och det är inte alltid du får någon respons när du vill vara trevlig. Men jag har spenderat senaste månaderna med att förklara för folk att "Stockholmare är inte otrevliga", och då känns det lite löjligt när jag inser att i Småland så hade jag förmodligen fått hjälp och garanterat så hade hälsningen blivit besvarad.

Tänker efter.
Är jag likadan?

Förmodligen.
Och satt jag inte nyss på pendeltåget från stationen med bister uppsyn och störde mig som fan på folk som skrattade för högt för att "jag är ju trött"?

Jo.
Och den inställningen är väl kanske den som orsakar att man tänker mest på sig själv ute i allmänheten.

En dag som denna när man är så utmattad, hade det verkligen räddat min dag om någon hjälte hade burit en väska upp för ett par trappsteg åt mig. Så nästa gång ska jag vara den hjälten. Fan vi måste ju vara godsinniga mot varandra. Annars blir det så fruktansvärt trist.


...Idag: sova ikapp. Imorgon: Hjälte.

Ja. Jag fick säkert fem timmars god sömn, så jag sov ikapp mig från gårdagens fjuttiga fyra sovtimmar det känner jag det.

Neeeeeeeeeeeeeeeee.
Tur för mig att jag om sisådär två timmar lite drygt sitter ner på tåget och ska åka länge så jag inte behöver röra en fena på typ fyra timmar. Förutom möjligtvis för banan och lussebullspaus.

Utmärkt.
Stockholm, here I come!

Jag har antecknat så mycket då jag läst under senaste veckorna att jag nu har börjat få värk i en muskel på ovansidan av höger underarm. Vilket kanske är ett tecken på att en paus behövs.

Jäkla tur att jag åker till Stockholm imorgon. I omgångar ska jag åtminstone låtsas att jag faktiskt har lov. Jag ska ransonera ut ledighet och nöjen till den grad att studierna bara känns som någonting jag gör i förbifarten.

Just nu har jag nämligen mycket ont i min högerarm.

Ser ni hur sliten jag känner mig? Skulle kunna sova nu.

Den här tiden gick jag upp igår. Nästan på minuten.
Idag har jag hunnit med betydligt mer, dock så har jag kanske inte briljerat.

Gick på första halvan av föreläsningen. Drack Red Bull till frukost och fick en överspeedning som ledde till att jag hade sanslösa besvär att inte sitta och skratta, fnittra och störa mina medmänniskor på andra sätt. Störst problem fick jag när jag började tänka på det som sker 00:26 i den här videon. Jag försökte hålla inne mitt skratt men då rann ögonen av små inkränkta glädjetårar och i ett desperat försök att täcka över detta så höll jag tröjan för ansiktet men det såg bara helt sjukt ut...

ANYWAY NU TILL DET RELEVANTA!!!! DET ÄR HÄR NI SKA ORKA LÄSA!!!
Okej, läser ni?
Nog med struntpratet. Jag drack dock min Red Bull för att jag behövde vara alert.

Idag blev jag nämligen intervjuad. Jag ska vara med i ett nummer utav min favorittidning OmVärlden! Dom ska göra en bilaga om globala utbildningar i Sverige, varav min är i topp tio (finns väl typ tio totalt..). Jag och en kille som har gått ut hela programmet satt och berättade om hur vi upplever utbildningen och campus, varför vi valde just denna, samt vad vi har för tankar om framtiden. Jag som är newbie på området men intresserad utav journalistik tycker det var en spännande upplevelse. Efter samtalet på ungefär en timme så tog vi massor utav fotografier också, så förhoppningsvis väljer dem ett där vi inte ser för nördiga ut.

Att "Ignorera kameran och prata med varandra" är ganska svårt att göra naturligt. Just saying.

Så, point is: Troligtvis är jag med i Februarinumret och det är tamejfan jätteskoj!

Jag har ju sömnproblem.

Aight?

Så alltså ut alla tyskar som stod utanför mitt fönster och skrek ett par timmar inatt: JÄTTEKUL att ni har avskedsfest inför Julen. Verkligen. Couldn't be happier!

Men jag hatar er för det ni gjort mot mig. Har ni själva försökt somna till ljudet av skrik på erat eget modersmål? Det är bisarrt.

1) Ni låter alltid arga på varandra. Ibland kände jag en intuitiv rädsla och ville kolla ut genom fönstret för att se om ni inte skada varandra och om jag i så fall skulle vara tvungen att springa ner för trapporna och ba "kündigen!!!!"
2) Ni låter extra fulla. Jag vågar ju inte direkt öppna upp fönsterrutan och skrika "den Mund halten!!!" för man vet ju aldrig vad ett gäng helt dyngfulla tyskar kan utdela för straff för en sådan handling.
3) Jag önskar er mycket ont för att ni är så tåliga mot kyla. Det är inte jag. Hur kan man stå ute ett par timmar i svenska December? Varför väljer man detta före att gå in och häcka in nån liten kringliggande lägenhet där nån utav er MÅSTE ha bott? För om ni inte ens bodde här i huset är ni bara ondskefulla människor som inte vill att svenskarna här på campus ska få sömn.

ICH. WERDE. SNAP.
(JAG.BLIR.KNÄPP)

Jag har nu sovit typ fyra timmar.
Det var allt för mig.

Danke.

DET. HÄR. GÅR. INTE. BRA!!!!

: Behöver lov.

Försov mig. Skulle upp 08.
Vaknade 13.21.

PRAKTISKT!
Det hade jag tid med nämligen.

Blir lugn av den här fantastiska låten, och börjar om.

När jag blir stressad, bara genom att ha mycket att göra, så får jag sömnproblem. Så dagstid är jag trött mest hela tiden, prestationsförmågan sänks och jag studerar mycket långsamt.

Mycket långsamt.
Dessutom så triggar stress många andra känslor i mig som är mer svårstyrda.
Ett antal gånger, för flertaligt för mig för att komma ihåg, har jag önskat att jag vore bara lite annorlunda. Inte såhär ständigt oroad. Jag blir så rädd när jag känner såhär eftersom att jag inte vill backa, och riskera fastna i en ond cirkel där jag motarbetar mig själv mest hela tiden.

Och det kräver så djupa, djupa andetag.
Ibland känner jag mig som en unge som ska lära sig gå på nytt var och varannan vecka. Så känner jag inför att tackla samhället i allmänhet, för att dra det hela lite till sin spets.

Ser fram emot att avsluta lite grejor och varva ner i en skön säng. Kanske får jag somna snabbt för att jag är så trött.

Drömde inatt att jag gick väldigt uppklädd till skolan. Eftersom att jag kommer ihåg den här drömmen så kan jag idag efter uppvaknande, tänka: vore det inte trevligt om man kunde gå runt precis hur pimpad som helst när som helst för att man känner för det. Jag svär, hade jag "fått" så hade paljettklänningen följt med till skolan ibland. Men det går liksom inte. Det blir sjukt. De här normerna är lite för fasta.

Och även om det inte är hela världen så är min simpla poäng helt enkelt den att jag önskar att jag kunde gå runt hur jag ville utan att ägna ett tanke åt att någon skulle tycka jag var konstig, eller annat som kan tänkas negativt.

För jag bryr mig faktiskt om vad andra tycker. Det kanske inte är meningen att man ska göra det. Och jag har ett trygghet i mitt utseende på det stora hela, men inte har jag kommit å långt att människor åsikter om mig spelar obefintlig roll.

JAG HAR BOKAT BILJETT TILL COLDPLAY I STOCKHOLM!
Nästa år, 30 Augusti. Det är så löjligt långt dit, men sen har jag också velat se dem löjligt länge. Så det är verkligen bara att luta mig tillbaks och nästa gång någon utav deras låtar shufflas fram på Spotify så kommer jag kunna tänka att äntligen, äntligen är det min tur att se dem.

Lycka.

20 min senare: SÅ JÄVLA TAGGAD! Herregud vad fint det kommer bli. Lyssnar på deras nyaste singel Paradise som jag inte har hört förut (!) och inser att den ska jag förmodligen få höra live tillsammans med andra låtar från nyaste albumet. Och klassikerna. Herrejistanes så fint det ska bli. Skoja inte AHH!!!

Jag har aldrig varit ekonomisk. Jag har kunnat snåla om jag vetat att jag måste ha en viss summa pengar för att exempelvis överleva på en resa.

Men asså. Min telefon är avstängd för att jag inte hade råd med förra månadens räkning, vilket jag sedan förglömde på något vis. Så nu kan man inte nå mig.

Känner mig ändå rätt patetisk.

Idag tänker jag flyta igenom livet, denna Luciadag, och jag tänker låtsas att solen skiner och att det ligger ett gnistrande snötäcke över hela marken.

Om inte Småland tänker leverera det här vinterhalvåret får jag väl köra på ändå.

Pratade med Bella i telefon. Snacket ledde oss kvickt till Juleklappar. Det börjar ju liksom bli tid för att inhandla dem snart, och jag försökte få fram någonting hon kanske kunde tänka sig vilja ha. Men det var liksom inget sug efter julklapps från någon utav oss.

Så vi bestämde oss för att gå ut och käka istället. Och jag kan inte tänka mig någonting mysigare.

Dock, på temat Julklappar: Jag tycker det är supermysigt att sitta och öppna julklappar tillsammans. Om man ger presenter till folk som står en närmast för att man vill ge dem, så är det ett sant nöje att ge bort någonting. Och självfallet att få, nu ska jag inte leka för korrekt här. JAG ÄLSKAR ATT FÅ SAKER JAG VILL HA. Så. Jag erkänner, shoot me. En personlig gåva, eller en sådan som man verkligen önskat sig av praktiska skäl, kan underlätta i hjärta eller plånbok. Och nu när jag lever studentliv (stackars mig som aldrig har pengar och så vidare) så fattar jag ju innebörden av att faktiskt få en dammsugare istället för att äta müsli utan fruktbitar en månad för att spara cash till att köpa en själv.

Julen behöver inte vara all that bad. Man kan ju köpa vettiga saker. Eller göra fina saker. Finns något finare än ett album från en nära vän? Eller ett vackert kort från en familjemedlem? Smörigt och helt sant; finns ingenting finare.

Eller. Jag tror möjligtvis att en resa runt jorden skulle klå ett fint kort.. Men det får man inte säga högt va? Det var inget. Jag vill ha ett fint kort.

Kan knappt beskriva hur kul jag faktiskt tycker detta är.
Utmärkt i pluggpauser.

"If Madonna married a giant. That would be good.
Noo.. mmrrr.. Wait a minute."

Ja, det här med lov hörrni.
Det låter ju så lockande men jag har insett att jag får vänta med det till Juni. Det är nämligen såhär att en tenta baserad på två ekonomiböcker första skoldagen i Januari, en 10-sidig ekonomisk uppsats som ska in tre dagar därefter och ett seminarie med redovisning gällandes denna - det sker inte av sig självt.

Så att ta mig tiden till att slappna av och umgås med mina vänner i överflöd kommer inte att gå. Det kommer att bli såsom jag inte hade förställt mig. Hektiskt.

Jag ska studera varenda ledig minut den här veckan för att få så mycket tid som möjligt till annat under de kommande veckorna. Phew. Bara att ligga i.

Den här lite märkliga (lätt dagens ord, sagt det ungefär 1000 gånger) bilden föreställer alltså mig när jag dansar till Kristina från Duvemåla - Du måste finnas. Världens mest dramatiska spelade låt på en förfest, skulle jag tro.

Igår var en utekväll som bäst beskrivs som labil och idag har jag sovit bort halva dagen. Sedan myst med Julia andra halvan. Fyfan vad hon är mysig.

Och min cykel är stulen.
Sist jag trodde det så hade jag helt enkelt ställt den någon annanstans. Men samtliga potentiella cykelställ är genomsökta och cykeln står inte där. Så tack du cykeltjuv för att jag nu kommer att få storhandla till fots.

Nu när Bubbel har gått bort så var ju planen att sälja vår kvarvarande lilla charmfågel Lucifer. Men Elin, min ädla syster, tar med sig honom hem till sig på gården istället.

Så Lucifer stannar hos oss. Precis som det ska vara!
Var lite nervös att skicka honom till någon annans hem. Man vet ju aldrig, ganska många människor är inte helt rustade att ha husdjur även om de menar väl.


Lucifer till vänster.

Nu är klimatförhandlingarna över i Durban.

Och framför oss finns ett avtal om utsläpp som träder i kraft först om om nio år. 2020.
Om vi följer det har spåret så klarar vi inte att undvika den fruktade höjningen på 2 grader.

Det skulle behövt träda i kaft redan imorgon.

Jag kollar ut genom mitt fönster på en mark som i December knappt har fått smaka på snön. Jag tänker på framtid. Och jag är rädd att världen som den är ska gå oss förlorad.

Läs en artikel här, skriven av Lorentz som var på plats.
Mera information sker löpande i supermiljöbloggen.

sista festhelgen den här terminen!
Hey ho, let's go.
Älskar Uggleringen från stylebytyra.se

Det har var bland det mer bisarra jag har läst.

Vet inte riktigt vad jag ska säga.
Lite sjukt att hänga ut någon sådär?

(Kanske borde skriva lite utförligare i ämnet men alltså jag är nyvaken. Ni vet..)

Mamma ringde och berättade att nu finns inte lilla Bubbel mer.
Hon blev sjuk och somnade in relativt snabbt. Förmodligen en hjärnblödning.

Vila i frid lilla söta.
Vi ska hitta ett bra hem till din kompis.


Bubbel till vänster.

Ibland känner jag mig oövervinnerlig.
Då fungerar jag som så att jag känner för att flippa totalt. Söka ett helt random jobb, spendera dagarna med planeringen, jobba som en arbetshäst när jag inte sover, sedan bara sticka.

Bara sticka.
Se vadhelst jag vill se. Sitta i timmar och återigen timmar på tåg med skiftande, okända landskap, aldrig vara rädd för andra människor, skriva texter för mig själv och vem som helst som vill läsa, pröva på nya saker, bli händig men inte bry mig när jag gör fel. Ta världen i mina egna händer. Aldrig mer se bakåt för jag är så trött på det.

Inte ha så bråttom. Se allting för vad det är.
Verkligen se andra människor. Lära mig mer om dem.
Och kanske framför allt annat så vill jag besitta den svåraste egenskapen av dem alla, jag vill kunna förstå andra.

Att ha föreståelse för någonting man inte själv har upplevt, skulle jag tro är bland det absolut svåraste som finns.

Men tänk vilken tillgång det skulle vara. Att inte fördöma, utan istället ta hänsyn till att en persons beteende har en viss orsak. Att respektera att vi alla är olika. Att aldrig mer tro, att ens egna sätt att göra någonting är det enda rätta. Att veta att det är människor avsikter som spelar roll, och det är okej att klanta sig, göra fel, säga fel, skämma ut sig, för menar man väl så är man god. Och är man god, så förtjänar man att bli behandlad som det.

Sen ska vi ju alltid jobba för att ta bästa hänsyn till det omkring oss. Man kan inte komma undan med vad som helst, men det är inte det jag menar, jag vill bara begripa mig på andra för att jag tycker ofta att människor är så ohyggligt märkliga.

Tänk att bara vara på nya platser. Berikande. Att få ta till vara på den här lilla tiden jag har här. Och att inte vara rädd. Jag skulle offra mycket tid och ansträngning för att en gång för alla få stänga av den här oerhörda oron obeslutsamheten som finns inom mig. Det tickar alldeles för högt, och är alldeles för onödigt.

Hänger ni med på vad jag menar?
Härligt. Då ska jag fortsätta läsa min kursbok.

Ni vet hur jag var alldeles sprudlande över hur bra min nya kurs är?
Skickligt då att jag försov mig hela fem och en halv timme!

Bra. Ingen lektion för mig idag, inte.

Time after time when the going gets rough
and you don't know, you don't know how to stop
Time after time when the going gets rough and
you don't know/you don't know how to stop
Then I stand beside and wave with golden arms

Light and more light
Put light in this scar
Oh someday you'll know light is what you're made of
Then we'll hang around above the sky with our golden arms

It's a beautiful world
I don't want to come down
I fall in love when I live with the stars, Within and without
But I live in an age where neon is light
I want to live with the stars, Without and within
Because behind the clouds we cease to begin eternally

Come along there's a gene
That we could have if we believe
Come along there's a gene
That we could have if we believe

I sit around and wait
I want to live with the stars before it's too late

Come along there's a gene
That we could have if we believe

'

Låt oss hylla positiva överraskningar!
"Transformations of the world economy", heter min kurs. Och förvisso har jag tyckt från början att det är extremt, extremt, jag kan inte nog understryka, EXTREMT relevant det här med ekonomi. Det är grunden till allt. Så det kan vara rätt praktiskt att kunna åtminstone grunderna.

Jag var dock inställd på att det kunde bli ganska svårt att ta till sig med knepiga termer och långtråkiga lektioner. Men jag är fanimig överraskad, mycket positivt så. Förutom våran ypperligt pedagogiska lärare så har vi fått böcker att läsa som behandlar världsekonomin ur perspektiv som ska illustrera orättvisor. Det är inte sida på sida med statistik som är svår att sätta i sammanhang och komplicerade engelska termer;

Det är förklaringar till hur man räknar ut BNP, hur den onda cirkeln i fattiga länder fungerar, varför världens är kapitalistisk och vilka strukturer som krävs för att våra ekonomier ska hållas ovan ytan.

Visste ni till exempel; Att vi måste ha relativt hög (över 5%) arbetslöshet för att inte få inflation? Och även om stater vill att det ska kännas som att vi alla en dag ska ha ett jobb och att det ska bli rosor och glada rabatter av hela samhället, så kommer vi alltid tvingas att ha människor som inte får jobb. Inflation är otänkbart.
Är det inte obegripligt, att ha ett system där vi inte kan ha det för bra? Där det är omöjligt?
Jag trodde helt genuint inte att det var såhär det fungerade fastän jag har vetat länge vad en inflation är. Vår lärare förklarade att under en period i Sverige då vi bara hade 1-2% arbetslöshet så tog regeringen tag i det och skar ner på resurser inom t.ex lärare och sjuksköterskor. Sen var vi uppe i 10-12% arbetslöshet istället, och vips så var inflationen bortjagad.

Märkligt. Och ganska så läskigt. Kanske därför det får finnas så mycket utbildningar som inte är yrkesförberedande, det är liksom lägligt för staterna...
Hur pass kontrollerade är vi egentligen?

"Jag ska läsa hela eftermiddagen"

Jovisst, Annika, bra där.
Kanske skulle ha undvikt att lägga mig ned i sängen för att stänga ögonen en liten stund. Ehh.

För ett år sedan så blev jag lägligt nog medbjuden på en ekologi-kurs i Taiwan. Detta eftersom att bonden som jag jobbade för värnade mycket om naturen och ville lära sig så mycket som möjligt om biologiska ting. Fint så. Jag skulle få följa med till en jättestor gård utanför staden, och såg fram emot dagen.

Det vara bara en, endaste liten sak jag inte tänkte på. Kursen var givetvis på Taiwanesiska. Jag förstod ingenting. Där var en salig blandning folk, varav en bedårande herre med hippiekläder och ett vildvuxet skägg, men att observera dessa människor vart lite långtradigt redan efter första halvtimmen. Och ja, vi var ju där hela dagen.

Fantastiskt var dock att vi såg en ovanlig fågel med alldeles lysande helgul fjäderskrud.
Man ska vara glad för det fantastiska!

Jag har precis sovit tre timmar på eftermiddagen.
Förstår ni vilken harmoni? Tittar ut på snön, utvilad med lite mysig blick nivet. När ögonen blänker som på en liten sälunge som just öppnat dom för första gången.

Precis så ser jag ut! som en sälunge!

EEEEEH.
Näe. Det var inget då. Dra åt helvete.

Sverige har fallit från plats ett, vilket var 2007, till plats 34 i år.

Stolt jag blir.
Läs mer här.

Jag tänker noggrannt igenom det jag vill få ner i ord.

Alternativet.
Idag dök klimatfrågan upp i föreläsningssalen. Dels i form av föreläsning, dels i form utav den fantastiskt stämningsfulla filmen Home. Ett tydligt budskap som vi alla någon gång har hört; naturen kom först, sedan kom männiiskan, och nu går det inte så bra för naturen eftersom att vi har format en världsstruktur som är kapitalistisk och orättvis.

Vi sitter i salen, klassen och jag. Det känns alltid väldigt mycket inom mig när jag ser den här filmen. Det finns ingenting jag hyser mer respekt för än naturen, och det finns ingenting mäktigare för mig än hur djuren arbeter tillsammans med den för att skapa balansen i ekosystemet.

Det finns inga alternativ. Det är allt jag vill säga.
Vi kan inte välja att inte ta till vara på våra resurser, och vi kan inte välja att låta arter dö ut, om inte annat för att vi faktiskt behöver dem också.

Varför vill tankarna få det till att man får prioritera sig själv före den mekanism som faktiskt förser oss med allting vi har och någonsin kommer att få?

Såhär är det, och det är är fakta.
Ungefär 300 000 personer dör varje år på grund utav förändringar som människan har orsakat. Vi tömmer våra resurser tills floder har torkat ut, sedan letar vi efter en ny att göra om samma misttag med. Och arter dör ut hela tiden. Djur som aldrig mer kommer att vandra på jorden för att livet verkar vi tro att vi har rätten att bestämma över.

Förnekelse är en känsla som kan räcka till för stunden. Men förnekar vi problemet nu, så ångrar vi det sedare. Flera gånger om.

Jag är inte perfekt.
Men jag har förstått att man kan inte ha allt.
Jag köper ekologisk mat, och måste kanske spara in på alkoholen när jag festar.
Jag åker tåg fast jag kan tycka att det är väldigt trist, och för att det är dyrt får jag åka hem mer sällan. Och jag äter inte kött mer än ett par gånger i veckan för att produktionerna inte är hållbara.

Samtidigt, så brinner det.
Vi sitter i ena änden av ett stort rum, kan man säga. I ena änden så brinner det och där sitter fattiga människor och djur. Vi sitter i andra änden vid nödutgången. Och medan elden kommer närme, och de övriga dör, så tittar vi på. Det är först när elden når våra tröjärmar som vi sträcker oss mot nödutgången, och det beslutet kommer att få konsekvenser.

Så är det, här på planeten jorden.
Och idag är jag väldigt upprörd.

Nu ä dä snö i Småland.
Från och med idag, är det livsfarligt att cykla och handla.

Livet.

Sitter och waitar. Glögg, pepparcookies, juleskumsgodis och lite tinade lussebullar. Must har jag också. Det är andra advent, det har regnat hela dagen och det finns ingenting mer lämpligt än att samla lite vänner och sitta tillsammans och njuta av den här Söndagen.

Ibland är det praktiskt att ha så mycket fåtöljer och shizzle hemma. När man är ensam hemma känns det mest lite tragiskt. Lite som att jag vill flytta runt mellan olika sittplatser för att de ska användas.. men det vore ju lite sjukt, kanske. Så I won't.

Det finns ett enormt problem hos Socialdemokraternas nuvarande partiledare, enligt mig. Han gör enligt boken ganska mycket rätt efter sin skandal. Deltar i TV-program som Skavlan, vill bemöta folk som klagar på gatan, försöker bygga upp en profil som gör att man på något vis får en relation till hans person och politik.

MEN, när man säger sådana här saker;

"Jag är en tävlingsmänniska. Jag tycker inte om att fölora. Det kanske inte är någon god egenskap, men jag har aldrig låtit mina barn vinna i någonting för att dom är barn. Dom får vinna när dom är bättre än mig, inte för att dom är barn. "

då kan man säga det med humor, med lite distans. Men när Håkan säger sådant här så är det inte skämtsamt, det är med en fixerad blick och mungipor som inte rör på sig. Och då blir han osympatisk.

Och jag är mer socialdemokrat än tvärtom, men jag vill inte ha honom som ledare.

Jag tycker det är väldigt obehagligt när brandlarmet går i någon grannlägenhet. Eftersom att det i samtliga fall brukar pågå max en minut, sen så stängs det av eftersom att det var någon som lagade mat utan fläkt eller dylikt. Plus att man hör aldrig att någon springer ut i korridoren, vilket jag antar att den personen vars lägenhet brann skulle göra.

Men man tänker ju ändå "Tänk om det brinner? Då kanske jag inte borde sitta här och käka frukost i underkläder".

Får vara uppmärksam.

En kväll, natt och dag i Hovmantorp. Lite bakning. Direkt till campus för att gå på tre olika fester på bara några timmar. Och jag känner mig äntligen lugn. Herregud, vad skönt det känns inombords för tillfället. Käkar lite mintglass, dricker te och njuter.

Förra veckan var förra veckan, nu är nu, jistanes vad skönt.

NU ERE TRIPPELFEKKE!!!
(På riktigt, har lovat att vara på tre olika ställen samtidigt. And intend to keep my promises).

Haft det alldeles urgött hemma hos Therese i Hovmantorp och nu blir det fiesta.
Men först;




"and my sister talks to bigfoot, who's her neighbour"

HAHAHAHHA ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH MIN HUMOR ÄR SÅ KASS!!

eh, Varför får jag pissmycket reklam i mina kommentarer?
GET A LIFE.

(HAH kanske jag som ska get a life som skriver ett inlägg om saken. Fuck)

Min andra hemtenta i dett liv - Check!

HELG!!!!!!!!!!!!!!

"Jag minns det som om det vore igår"

Det är konstigt det där. En ganska logisk sak att säga när man vill berätta om någonting som man minns tydligt. Men jag tänker tillbaks på det värsta jag någonsin har upplevt. Den värsta dagen i mitt liv, ja jag minns den faktiskt, som om det vore igår;

Det är bara det att redan dagen efter, då det faktiskt var igår som det hade hänt, så kändes det inte nära. Det kändes som ett brutalt skämt, en parodisk upplevelse; svart humor som längst gången och jag undrade om det inte kunde vara så att allting bara var på låtsas. Det kändes så långt bort att kunna känna av någonting så intensivt i precis hela kroppen. Jag såg mig själv utifrån redan den dagen det hände, och dagen efter så spelades allting mest upp som en film i mitt huvud. Jag kände en så stark fysisk smärta, men psyket undrade; det var väl ändå inte mig det hände?

Så sitter jag och sysslar med precis vad som helst när bilderna kommer tillbaks. Filmen spelas om och om. Min hjärna tenderar göra så emot mig ibland, och jag vet inte varför, och ibland lyckas den fortfarande framkalla fragment av den där fruktansvärda känslan av någonting som är så overkligt.

Som om det vore igår.

Halva dagen har gått, och halva tentan är skriven.
Halleluja!

Det går ju som smooort!
Bestämde mig igår för att det var okej att känna mig flyktig i tankarna då, om jag ryckte upp mig idag. Så bra jobbat mig själv!