.

 

Jag saknar sången så att jag blir galen ibland. Det är inte så att jag tänkte ta världen med storm - men mig själv kanske. Det är ett utav de områden där jag är säker; säker på att jag utvecklas och tycker att det är värt det fastän det krävs att jag vågar släppa på djupt rotade spärrar.

Jag kommer ihåg förra hösten, efter en lång sommar utan min sjungande och pianospelande vän så kom vi tillbaks till den stora aulan med den ståtliga flygen som alltid stått där till förfogande. Det har alltid funnits några låtar som jag känner att jag helt enkelt inte kan, de är utanför mitt register. Jag satt på en utav sätena och sjöng den ändå, Somwhere over the rainbow, mest på kul. Hon satt vid pianot och började spela melodin. Och det hände faktiskt någonting; jag gick ner till pianot och började sjunga, och någonting underligt hände. Det lät bättre än kanske någonsin, toner kom ur mig på ett sätt som jag varken lyckats med förr eller efter. Jag fattar ju hur pretantiös jag låter nu. Men det har verkligen varit med mig, det där ögonblicket; för nu vet jag att det finns i mig. När låten tog slut stirrade vi bara på varandra en halv sekund innan ett sånt där förvånad skratt kom ur oss. "Vad hände där egentligen?". 

Jag gick därifrån oerhört peppad för en höst med mycket sång. När vi kom tillbaks nästa gång var flygeln låst för resten av studietiden. Jahapp.  

Livets ironi.