.

Det är charmigt att turista i Sverige. När jag och brush fick en dag över och hade tillgång till bil så bestämde vi oss för att helt enkelt söka upp en stad läglig för dagsutflykt. Det fick bli Mariefred. Med en oerhört liten stadskärna, färgglada hus, ett stort slott proppat med historiska fynd samt en vy över vattnet så var det bara att inviga sig i idyllen, ta en köttbullemacka och en cappuccino medan ett fåtal personer passerade.

Jag skulle vilja avsluta med att nämna min stora förtjusning inför att de har en rullatorparkering.

Risvin.
Denna alldeles särskilt unka dryck från Asien, som av obegripliga skäl har nått stor popularitet. Förvisso så är väl inte vodka särskilt gott heller... Det är populärt för att det är alkohol. Nu har vi rett ut det!

I alla fall så har detta risvin, på burk av alla former, kommit till mig från en nyfärsk Japanresa. Min äre vän Sebbson har just kommit hem ifrån en långresa. Ädel som han ju är så tog han med den här gåvan till mig!

Jag och risvin har en historia. Det började med att jag faktiskt köpte en flaska i Japan 2008, som jag trodde var någonting helt annat (körsbärsvin) och därför blev lite smått överraskad av att det smakade allt förutom just körsbär. Där och då hade jag aldrig anat vilka mängder utav denna dryck som skulle hällas i mig vid senare tillfälle.

ALLTSÅ. När jag var på Borneo så hade ett par utav våra guider som största hobby att hälla i oss risvin. Där dricker man det i princip hembränt ur små plastflaskor eller stora krukor. Till en början så var det en kul grej, som därefter mynnade ut i en hysterisk kavalkad av tillfällen där man fick undvika till varje pris att bli övertygad att ta en shot eller två eller tre eller fyra. Det finns en video på mig i en utav mina värsta fyllor någonsin (dock självvalt och mycket kul) då jag stjäl micken från en sångerska och börjar vråla på Malaysiska. Därefter råkade jag helt random spela en begravningslåt på gong, varefter jag hoppade upp på Lasses rygg och blev buren över en parkeringsplats in i mörkret. Morgonen efter vaknade jag utan sängkläder med två väldigt roade rumskamrater som berättade om mina upptåg under natten. Det är ingenting jag är stolt över, men jag minns hela det dygnet som såpass bisarrt att jag ändå njuter av att tänka på det.

Vi hade utlovats några harmoniska dagar med lite lära i jordbruk och annat nyttigt. Det visade sig att det inte var säsong för någonting och vi slutade upp på en veranda i en by utan närliggande naturupplevelser. Våra guider insåg efter ett par dagar med framtvingade aktiviteter (däribland en fiskfarm och en nedstängd fabrik) att det var dags att röra om lite i grytan och slängde därför ihop en spontanfest på vandrarhemmet. På festen erbjöds chicken nuggets, gongspel och enorma krukor med risvin som man skulle tävla i att dricka ur. Jag antog utmaningen och ställde upp mot våra guider. Min annars väldigt vilande tävlingsinstinkt drog igång och jag drack som en idiot. Jag besitter nämligen en metod att dricka saker utan att känna smaken, och kan därför om jag vill hälla i mig mycket stark och illasmakande alkohol utan att störas utav detta nämnvärt. En helt värdelös egenskap som jag inte rekommenderar. Jag vann mot guiderna; bigtime. Därav slutade kvällen som den gjorde.

Här nedan ser ni begynnelsen utav denna kväll.
Risvinet som jag fick av Sebbe? Det ska jag åtnjuta på midsommar.

"Kolla en balkong", var det Sara sa innan hon skuttade ut på takplattorna utanför fönstret. Det var liksom inget snack om att man skulle sitta just där, just då, och kika ut lite över Vesterbro medan dagens starka solljus började blekna.

Dagarna i Danmark bestod självklart utav kära återbesök med människor som jag delat mitt livs resa med, men det var också dagar där jag fick ta mina nya bästa med mig. Vi vandrade omkring i Köpenhamn, umgicks med Danskarna, gick på nått sjukt 80-tals disco och fikade längst kanalerna. Riktigt fina dygn med dessa underbara människor.

Här hemma är det dammigt. Jag är inte här så mycket just nu. Jag behöver inte vara det. Att sitta vid mitt vingliga bord och äta är det jag gör, innan jag åter beger mig i ut för att vara ute eller för att gå hem till någon jag håller av. Igår sprang jag hurtigt och slog mig sedan ned på en äng, här på campus där det är vitsippor överallt och studenterna flockas på varenda liten plätt dit solen når. Det är Maj, och Maj har redan erbjudit så mycket att kontot är tömt och framför mig är så mycket att jag undrar när jag faktiskt ska ha tid att damma av här inne.

Jag bryr mig inte så mycket om det som inte är viktigt. En skön känsla som andas nuet.

2009, Kreta

Okej. Ta nu Växjö i all ära, men glöm bort den äran en stund, och tänk på medelhavet. Fluffigt hår, sand överallt, halvfuktiga bikinis, blått böljande vatten och coca cola under olivträden.

Det var allt.
Hejs.

Jag hamnade här utav en ren slump på en av mina dagsutflykter i Taipeis utkanter. Idag är jag mycket glad över detta. Jag minns att jag slog mig ned lite undanskymt runt ett litet stenbord med utsikt över staden. Jag lyssnade på någon härlig melodi samtidigt som jag skrev mest för att skriva. Idylliskt, och klyschigt nog, så flög en fjäril förbi.

Ibland är det bara att tacka och ta emot.

Jag lekte lite med månsken, slutartid och bländare.
Det är jag i den nedre bilden. Jag ställde in kameran på självutlösare för att jag ville få till den där känslan om frihet som jag vet att jag själv tycker om i andras bilder. Resultatet blev måhända mer spöklikt, men jag är fäst vid det. Idag så saknar jag Borneo ganska ordentligt.

En underbar stund i södra Taiwan, Tainan.

Inatt har jag drömt förfärligt och känner mig mycket liten i en stor värld. Men det är okej, det brukar gå över till lunch. Jag är så trött att jag ser i kors, men det brukar också ordna upp sig.

Nu kör vi.

Får nog ta och börja använda min kamera igen, så slipper ni gamla bilder på Danmark.
Imorgon ska det grillas och chillas ute i solen, då jeeeklar.

Begriper ni skönheten?
Att ett fält kan vara så vackert. Jag står på en bilväg. Lasse är arg på mig för att jag inte är hemma och vilar, så sjuk som jag ju är. Jag tar åt mig men går inte hem. Det börjar regna häftigt och vi måste springa in i en liten butik och köpa ett turkost, blommigt paraply som ändå inte är stort nog för oss båda. Jag hade kanske ont i fötterna efter en stund i flipflops, det minns jag inte. Vi gick till en takterass med utsikt och regnet avtog i takt med att min nudelsoppa svalnade av till en sådär perfekt temperatur. Jag och bästis pratade om någonting som säkert inte kändes så märkvärdigt just då, exempelvis att det var lite otur att vi var på Norra Bali under ett par regniga dagar. Jag kanske frös lite till och med, jag minns inte. Jag vara bara så lycklig.

Återblicken på mina säkerhetsmisstag fortsätter. Vi är i Thailand denna gång också. Konstigt nog ett land där jag gjorde de flesta av mina mest katastrofala beslut, fastän det var där jag spenderade den kortaste perioden. Kanske är det så att övermodet kommer fram på en plats där det finns mycket andra turister.

Hur som haver. Nu kör vi.
Del TRE: Att anlända till en okänd plats mitt i natten.

Målet med min Thailand-tripp var att nyttja Bangkok och alla bussleder som utgår därifrån för att åka ner till kusten i Södra delen utav landet. Där finns nämligen paradisiska strandlängor och öar utanför Ao Nang. Jag bokade en buss som avgick sju på kvällen. Då skulle man vara framme till morgonen, lagom till soluppgång tänkte jag. I mitt huvud så skulle jag anlända på någon halvsömnig liten station där jag kunde slå mig ned ett par timmar innan incheckningen på mitt Bed&Breakfast skulle börja gälla.

Sagt och gjort! Åker genom Thailand en mörk Decembernatt. Kan inte riktigt somna, utan halvdåsar stillsamt i takt med att bussen rullar från en okänd plats till en annan. Det börjar bli obekvämt att sitta efter ett antal timmar och jag suckar när jag tänker på hur långt det är kvar. Just därför är det till min stora förvåning som bussen runt 05-bläcket stannar upp, tänder lamporna och börjar tömmas på folk.

Det vi har anlänt till är alltså Krabi Bus station. Det är en för tillfället stängd byggnad i en gränd. Mörkret ligger över stadsdelen, och där finns inga taxi-bilar. Jag har såklart inte den blekaste om vart jag ska; jag hade antagit nativt att om en buss är schemalagd att anlända någonstans så bör det ju finnas resemöjligheter vidare. De enda två turisterna förutom jag är ett Tjeckiskt par och fram kommer en kille med privatbil som erbjuder köra oss för en penning.

Vi sätter oss i bilen med denna vilt främmande man. Det var det enda existerande alternativet, om jag inte ville sitta ensam i en övergiven gränd i till soluppgången. Han säger att han känner till namnet på mitt boende och det visar sig vara en jackpot; han kör mig ända fram till dörren. Självklart är det stängt i receptionen och han tar därför sin egna mobil, ringer ett nummer och inom fem minuter så kommer hostelägaren ner i tofflor och tar emot mig med ett varmt leende. Jag betalar killen med bilen och slår mig ned i hotellreceptionen och skäms medan den nyvakna personalen förbereder mitt rum.

Så även om principen av att dels inte kolla upp saker ordentligt och dels sätta sig i främmande människor bilar kan vara fullkomligen urdum så ordnade det sig osannolikt bra. Jag skäms fortfarande vid tanken på hur jag dök upp fyra timmar innan öppning och tvingade upp en gammal dam ur sin sömn, men ändå blev bemött så jävla fint.

Så, dumma mej men tack alla andra inblandade!

December 2010, södra Taiwan, Tainan.
Tycker det är kul att se tillbaks lite.