.

Livet är gott.

I sommar blir det nog mest kreativa eller sköna bilder i den här bloggen.
Jag har kanske inte tappat orden - men jag finner sällan tid att slå mig ned med dem och göra dem flytande. Ni vet. Jag är för upptagen med att ränna runt med nya, gamla, kära, roliga och underliga bekantskaper.

Livet. Livet får vara gott. Man kan dricka fanta och rosé med människor man bara har känt i en knapp månad på baksidan av ett höghus i en förort och känna sig helt trygg i sin långklänning som släpar i märken så fort man tar ett snesteg. Man kan låta internskämt flyta ut i hysteri med någon som man undrar varför man inte lärt känna tidigare.

Man kan se sig själv bemöta flodvågoroch upptäcka att man ler och tänker att det är helt okej att bara ta det för vad det är.

Idag är jag tre meter längre än igår när jag vaknade, och när jag vaknade igår kände jag mig ändå rätt ståtlig. Tolka hur ni vill, för all del.

Solen skiner och jag ska till jobbet, och tro det eller ej, men tro på det helst; jag ser fram emot det med stor entusiasm. Jag bara vet att vi kommer skratta ihop idag, timmar ut, och att när jag går hem sedan kommer jag veta att det blir lika trevligt imorgon.

Förresten så har jag gått och blivit lite sjuk, på så vis att jag inte behöver stanna hemma men heller inte får gå helt wild. Och det är trist.

För i helgen, då ska jag fan gå wild.

Imorgon ska det tas proffsbilder hos agenturen för att fylla på portfolion.
Vet inte exakt vad jag ska förvänta mig men det känns NAJS.

Förhoppningsvis får jag lite jobb nu framöver!
Får väl slaska upp bilderna här om några veckor när de är tillgängliga.

Alla har väl nån slags bild av en flintskallig lite lustig man i huvudet då de hör artistnamnet Moby. Häromdagen satete jag mig ned och lyssnade; tur det. Beautiful-music-alert!

Soldag igår också.

Helt ledig. Inleder dagen med att finna en ny favoritpromenad längst vattnet, och när mamma vill hem så vänder jag i dörren och cyklar sedan ut och tillbaks till stället.

Lägger mig i gräset, i ögonvrån glänsande vatten, himmel blå och fiskare på bryggor. Fågelkvitter och folk som fikar på sina altaner med parasoll utfällda för att solen faktiskt är starkt.

Känner gräset sticka mot armbågarna eftersom att skjortan jag ligger på är för liten. En obekant känsla; var det verkligen så längesen att vill rycka bort armen för att strävt och mörktgrönt gräs kan stickas lite?
Ler. Jag ler, ler och huden är alldeles varm. Det känns fortfarande att jag legat i solen.

Tänk att jag har legat i solen.

Påsk. Jag och syster chillar.

Hon är bra hon.

Efter härliga onsdagskvällen hade jag tänkt mig en lugn, lugn torsdagskväll eftersom jag är lite seg och inte har vant mig vid heltidsjobb än. Men sen så vart det After Work på lokala puben, och då vart det plötsligt himla gästvänligt och rätt som det var bestämde vi musiken. Och flumsade loss, förstås.

Jag är ofäntligt trött, men fy så sköna vänner och arbetskamrater jag fått omgiva mig med de senaste dagarna. Kort arbetsdag imorgon.. sen är det påskchill.

Chill!!

Och med dessa tre bilder vill jag bara meddela att jag precis ska till jobbet för en dag med många viktiga samtal och fixerier. EHEHEHEHE.

ääääÄh. man har ju haft det värre.

Ett gäng helt fantastiska solstunder, vad är bättre under ledigheten?
Min brush har åkt upp ifrån Lund. Det gör det hela alltmer fantastiskt.

Jag försöker inte bara njuta, jag njuter, och med ett huvud som spårar åt olika håll så är det skönt med ett hjärta som sparar stunder så att jag kan plocka fram dem sedan när jag inte vet vartåt jag ska. '

Lite så. Jag vet inte jag, flabber.

..och igår jobbade jag till Spice Girls.

90 talet känns nästan som en värld som inte kan ha funnits. Människor kan omöjligen ha uppskattat män i pottfrilla matchat med vida skiras kjortor och skor stora som ubåtsfönster. Eller med blått hår, gulglänsande tyger och små toffsar på vardera sida av huvudet.

Det är så obegripligt det där årtiondet..

För övrigt gick en skiva med den här sortens musik på repeat under stora delar utav förra veckan samt tiden i butiken idag. Skyldiga för detta är min chef och en annan kollega, som båda tycks ha utvecklat någon slags immunitet mot den egentliga förfärligheten i dansband.

Sidovagnsmotorcykel. Lyssna en minut och tänk er sedan detta i timmar.



Min jojo är också helt fantastisk.

Hahahahahah!
(Hur sjukt ser det inte ut att skriva skrattljud i ett inlägg?)

Jag är så stolt över öppningen! Så oerhört nöjd med att jag faktiskt lyckades ordna tre olika sorters wraps till försäljning, servera gött kaffe, göra youghurtdrömmar och skiva fina fruktsallader. Det blev fint, fräscht och cafét fick jättebra respons. Speciellt mysigt var det att syster kom förbi när jag var sådär ohyggligt nervös i början. Sen gick det över till en behaglig känsla av att faktiskt ha koll på läget.

Slutsats: Tummen upp!
Mer behöver ordnas men the thing is att numer är jag ansvarig för ett café som faktiskt är öppet. Och ärligt talat, mina arbetskamrater är så jäääävla goa. Åh. ÅH SÅ SKÖNT.

Hur glada är inte ni av den infon? Huh?
Såhär glada är ni:

Kom hem för en halvtimme sedan.
Jobbat 12 ½ timme och imorrn då jäääävlar händer det grejer!

Jajjemen!

Det är ju fullt naturligt att helst vilja ha Idoler för sig själv. Av den anledningen tror jag att många inte erkänner om de tycker om artister som är alltför populära. Sen finns det ju undantag inom alla kretsar. Det är alltid okej att tycka om Bob Dylan om man är djupsinnig och spelar gitarr, det är fullt acceptabelt att vara ohälsosamt fascinerad av Elvis om du har en bil med vingar och om du tycker om solen, vinden och vattnet så är det aldrig fel läge att dra på Ted Gärdestad och glida iväg till din barndoms somrar.

Och så har vi John Lennon.
Honom får alla tycka om.
Hur totalt o-unikt, hippieinfluerat och anarkistiskt det än kan verka.

Det är en sak att med så enkla medel kunna göra så harmonisk musik. Att sedan ta den framgången och verkligen lägga ned själ på att förändra världen och idka fred trots att du riskerar att bli utkastad ur landet och sedan mördas utanför ditt hem för dina insatser..

Hjälte för mig, du John.

Får så sjukt bra vibbar på jobbet. Alla är så oerhört trevliga, cafét börjar arta sig och imorgon är sista heldagen före öppning. Ska bli så skönt att få öppna portarna och känna att man faktiskt har bidragit till helheten.

Fick espressomaskinen idag och testkörde på mina arbetskamrater. They liked!
Det gör mig glad.

Har dock stört ömma fötter. Mesigt.

Om vi blir besvikna på livet för att det inte lever upp till våra föreställningar så är nog drömmandet farligt.

Klockan går så många varv ändå är de för få för att jag ska få tillräckligt med sömn...

Rida runt barbacka i skogen på varsitt kallblod, försöka lyfta hundar i 50-kilos klassen, klappa anka, kela med katter och busa med fyra nyfikna hästar i hagen = livskvalité.

Jag sitter här vid datorn i godan ro efter en härlig dag i stallet. Mina två fåglar sitter på lampan brevid och putsar sig, till synes är vi alla i harmonisk symbios.

Sen nyser en av fåglarna på mig. Man kan ju tänka att det inte märks så mycket när de har en så små näsborrar... Tänk igen.

Solen har lyst lite på mig, mitt hår doftar lite som pepparkaka, mina gamla arbetskamrater var mysiga att träffa igen och igår så hade jag en riktig gemytlig afton med grannar som jag inte har hängt med på många år. Jag var som syskon med deras barn och det var schysst att catch up. Tänk att vuxna kan vara så roliga att umgås med en fredag.

Jag har i alla fall tänkt väldigt mycket på sistone eftersom att jag, säkert inte till skillnad från de flesta, känner mig som en riktigt förvirrad själ. Eller vad det nu är vi har/är som kan liknas vid en själ.

Och det är alltid överanalyserandet som genererar i detta. Att varenda situation på något vis maler sig igenom huvudet mitt som på ett löpband. Tänker att det är så lätt att inbilla sig saker. Och att bry sig om sådant som faktiskt inte behöver läggas energi på.

Det är egentligen helt otroligt att jag anstränger mig för att må bra, när jag egentligen behöver sluta antränga mig för att må som bäst. Just go with the flow. Vara i nuet. Chilla. Som idag, jag har bara gått några oviktiga ärenden egentligen och fått kommentaren "Åh, en hippie" ifrån ett litet skinhead med en systembolagetpåse, en dag som inte går till historien än sålänge, men jag känner mig så väldigt glad ändå. Framtiden ser ljus ut men detta nu tycks jag ständigt ha svårt att ta till mig.

Nyckeln till lycka = nuet?
Kanske. Om man har bra förutsättningar.

FUCKING COME ON NU säger jag till mig själv den här blåsiga lördagen.

Första arbetsveckan har gått fort och varit full utav galgar, hyllplan och kaffestunder med de nya arbetskamraterna. Jag har liksom fått känna in vibbarna på ett sätt som varit enormt behagligt nu när jag fått hjälpa till i hela butiken.

På måndag börjar spänningen för min hörna i butiken! Jag är riktigt taggad inför butiksöppningen på torsdag men det finns massor att lära sig dessförinnan, egentligen i princip allting relaterat till hur cafét ska skötas. På onsdag ska jag ha snurr på kaffemaskin och kvarn för då ska massor av folk från Stadsmissionen komma och då ska det erbjudas briljant kaffe a la Annika. Och så måste det planeras hur produkterna ska exponeras, hur fikan ska läggas fram och prissättas, hur rutinerna ska se ut, hur möblerna ska stå.. Och en god idé kan ju vara att lära sig kassasystemet också.

Och städa. Ska fan kunna spegla mig i den där kassadisken när vi öppnar dörrarna för de allra första kunderna. Thing is, det blir intensivt den kommande veckan. Blir övertid och helg. Men den här helgen är jag ledig!

Skrämmande lite planer har jag ändå.
Hm. Point med detta är; Jag trivs på nya jobbet.

Joggade. Var hurtig. Det blåste.

..och sen sket en fågel på min iPod.

Googlade "arabiskt mintte" eftersom att det är så förbannat gott att jag vill lära mig hur man tillreder det. Upptäcker i ett helt underbart sammanträffande att min reseblogg dyker upp på första sidan. I det här inlägget om Baliresan så berättar jag i förbifarten om att jag och Lasse drack det.

.."Vi hittade ett orientaliskt nattcafe dar vi drack Arabiskt mintte och rokte vattenpipa, och vi vandrade over leriga fotbollsfalt i helt fel skor alldeles fulla i skratt."

Hihi.

Förändring är allt. Det sker hur man än gör.
Och visst är det bra att det är så,

Tid förändras och vi följer med i otakt, mångsysslar och träffar personer som formar oss, upplever saker som ställer om. Livet, är det.

Livet är ett vi fyller. Kallad det bägare, bokblad, vilken klyscha som helst. Men livet ger och det tar med sin förändring som verktyg. Vi lär oss sätta värde det som passerar eller stannar längre stunder, sätter betydelse i det vi har om oss.

Javisst.

Mycket ändras just nu. Det känns som att saker tas ifrån mig och det är som i drömmarna där man vill skrika men upptäcker att man har blivit stum, eller de där försöker springa men inte rör sig framåt. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få dem tillbaks, om det går att stoppa. Och säkert är det så att jag bidrar till förändringen för inte mycket lämnas till slumpen.

Det går bra för mig på många sätt. Jobb, träning, satta mål. Aspekter i livet som blir huvudroller många delar av dagen.

Men om jag skulle dö imorgon tänker jag att av allting jag har lärt mig i livet är det något så fundamentalt som; att älska är det viktigaste. Jag tror inte på mig själv som en fungerande individ utan de jag älskar.

Såååå...

Jag, en jäkla massa obehandlade trähyllor, lacering, skitdåliga penslar från IKEA, hala städhandskar..

Efter några timmar så gled liksom färgburken ur min hand och spilldes ut så jag kom hem med färgfläckar och en relativt kort stubin. Jag tror, av någon anledning, att jag inte har tålamodet för att måla hyllor. Imorgon blir det resten, sen andra lagret på onsdag.. Phew.

Men vet ni vad det coola är?
Det är liksom till mitt café jag målar dem.

Ihih. Hihihiiiiiiiiiiiieee.
Får proppa dem med varor så att man inte märker hur mindre vackra de blir av mitt mästermåleri.

Nytt jobb, fräsch känsla.

Tveksamt om morgondagens uppgifter att måla och montera hyllor är min grej men å andra sidan är det väl bara att lära sig. Låt oss hoppas att jag, hyllorna och min arbetskamrater överlever traumat. Höh.

Ja, ja, ja vet att jag tjatar.

Men keep in mind;
Jag har inte ens varit hemma lika länge som jag var borta ännu, det ligger mig nära. Igår såg jag Eat Pray Love och den filmen spelas in på platser på Bali där mina fötter också vandrat.

Jag och Bella pratade lite om hur människor här tar för givet att kunna resa. Men bara det faktum att man kan flyga i luften och sedan befinna sig i något som känns som en ny värld, det är inte att rycka på axlarna över. Och det spelar ingen roll om man råkar ha turen att få göra det ofta; det ska fanemej uppskattas varje gång.

Jag tänker på de familjer från Skandinavien jag mötte i Asien, som inte gav tecken på någon entusiasm för att de plötsligt hoppat ur en longtailbåt och nu befann sig på paradisiska öar med perfekt strand, färggranna fiskar och superklart vatten. De rynkade bekymrat på ögonbrynen och letade nästan bestört efter en plats och jämrade sig lite småtydligt om de inte fick ha sin badhandduk på just den yta de önskat.

Jag fattar inte hur de till synes inte ens verkade glada? Exalterade?

Hur som helst så har jag fått solklart för mig varför veckan på Bali var den som blev mest lyckad under min tid där borta. För att där var jag trygg och helt fri. Jag hade alltid Lasse med mig så oron var obefintlig, och vi hade inget att anpassa oss efter, vi kunde åka vart vi ville. Det är sällan livet är just så. Jag var fri i Taiwan & Thailand också, men ensamheten är begränsande när den hämmar trygghetskänslan.


MIN KLIPPA OCH JAG (fast jag kanske blev något upprörd när han i smyg spenderade en kväll i Kuta med att säga till random killar från Australien att jag verkligen ville ligga med en Australienare. Jag fick en del konstiga inviter..)