.

http://blogg.svt.se/psl/blogg/summerburst/<----

Om man klickar sig fram till 03:04 så finns magi!

Nu när jag är i hemstaden över sommaren så frågar folk omkring mig, hur känns allt? Hur går allt? Hur mår du? Och varje gång så svarar jag någonting i stil med; det går bra nu. Livet känns toppen. Jag trivs bra. Jag är inne i ett flow.

 

Stundtals så smakar jag på orden eftersom att de känns så särskilt utsöka när man menar dem.

Det skjuter upp fyrverkerier ifrån scenens tak. En svettig David Guetta har ställt sig på DJ-båset med händerna i luften. Basen dånar såpass att man studsar med nästan av bara farten. Konfettistrimlor fastnar i håret på tjejen framför mig. Tusentals människor har förmodilgen lika mycket värk i armen som jag har efter att ha låtit den hänga i luften som en flaggstång i vind - lite ostadigt fastän man vet att den kommer att vara kvar där så länge det behövs. Glädjetut brister ut mot en sky som nästan är mörk medan blinkande ljus visar upp ett skådespel.

Och så kommer den. Without you. Så jag tappar behovet att vara sansad, mitt leende blir om möjligt ännu bredare, och tre minuter i eufori rusar förbi medan eld kastas upp i luften framför scenen. Alla sjunger med. Magi.

David Guetta = House-Magi.

Oj, vad jag har längtat efter att se honom live. Och det var sådär som det skulle vara. Det var så jävla bra. Summerburst som festival var i allmänhet störthärligt och övriga DJ's såsom Calvin Harris, Sebastian Ingrosso och Morten Breum levererade också fantastiskt fint. Jag och min käre Carro stod så långt fram vi förmådde och dansade tills ingen energi fanns kvar. Japp; så ska en dansfestival tas.

Lite bilder från stureplan.se:

 

 

 

"Sometimes I can hear my bones straining under the weight of all the lives I'm not living.”
― Jonathan Safran Foer

Jag kom hem idag för att finna dessa hängandes på dörren med ett litet kort.
Det är ju så att man blir rörd.

Det är charmigt att turista i Sverige. När jag och brush fick en dag över och hade tillgång till bil så bestämde vi oss för att helt enkelt söka upp en stad läglig för dagsutflykt. Det fick bli Mariefred. Med en oerhört liten stadskärna, färgglada hus, ett stort slott proppat med historiska fynd samt en vy över vattnet så var det bara att inviga sig i idyllen, ta en köttbullemacka och en cappuccino medan ett fåtal personer passerade.

Jag skulle vilja avsluta med att nämna min stora förtjusning inför att de har en rullatorparkering.

Jag reagerade på en sak när jag läste dagens DN. Det var en liten inforuta på de där sidorna som alltid finns för utfyllnad (ni vet, där det står hur många kameler som finns i Sverige och annan mysig information). I denna inforuta stod det i alla fall om en person som utsetts till "Världens bäst kvinnliga kock".

Nu läser jag kanske inte lite för mycket i detta men jag klurar på varför man har separata tävlingar för män och kvinnor i just matlagning? Jag vet inte, det känns inte som att det är någon medfödd skillnad på den fronten direkt och jag är lite trött på det allmäna behovet av att separera de två könen.

Det var dagens wtf. Jag har funderat oerhört mycket på just könsrollerna på sistone.
Det finns en reklam på TV där en man vädjar till sin tjej och säger någonting i stil med "men snälla, min kompis flickvän har ju tillåtit honom". Och jag tyckte den reklamen var typiskt problematisk för att den spär på stereotyper som fan, särskilt när den dessutom var skapad för sportbranschen (sportbladet tror jag?). Personen jag såg reklamen tillsammans med tyckte dock att jag överreagerade totalt och att reklamen var mycket harmlös. Men är det inte precis såna här uttjatade normer som ställer till det?

Mer på det ämnet inom kort.

i'm just a dreamer but i'm hanging on
though i am nothing big to offer
i watch the birds, how they dive in then gone
it's like nothing in this world's ever still

and i'm just a shadow of your thoughts in me
but sun is setting, shadows growing
a long cast figure will turn into night
it's like nothing in this world ever sleeps

oh sometimes the blues is just a passing bird
and why can't that always be
tossing aside from your birches crown
just enough dark to see
how you're the light over me

Gustaf skrev ihop en liten ramsa för Greenpeace (eller miljöns då) skull.

Risvin.
Denna alldeles särskilt unka dryck från Asien, som av obegripliga skäl har nått stor popularitet. Förvisso så är väl inte vodka särskilt gott heller... Det är populärt för att det är alkohol. Nu har vi rett ut det!

I alla fall så har detta risvin, på burk av alla former, kommit till mig från en nyfärsk Japanresa. Min äre vän Sebbson har just kommit hem ifrån en långresa. Ädel som han ju är så tog han med den här gåvan till mig!

Jag och risvin har en historia. Det började med att jag faktiskt köpte en flaska i Japan 2008, som jag trodde var någonting helt annat (körsbärsvin) och därför blev lite smått överraskad av att det smakade allt förutom just körsbär. Där och då hade jag aldrig anat vilka mängder utav denna dryck som skulle hällas i mig vid senare tillfälle.

ALLTSÅ. När jag var på Borneo så hade ett par utav våra guider som största hobby att hälla i oss risvin. Där dricker man det i princip hembränt ur små plastflaskor eller stora krukor. Till en början så var det en kul grej, som därefter mynnade ut i en hysterisk kavalkad av tillfällen där man fick undvika till varje pris att bli övertygad att ta en shot eller två eller tre eller fyra. Det finns en video på mig i en utav mina värsta fyllor någonsin (dock självvalt och mycket kul) då jag stjäl micken från en sångerska och börjar vråla på Malaysiska. Därefter råkade jag helt random spela en begravningslåt på gong, varefter jag hoppade upp på Lasses rygg och blev buren över en parkeringsplats in i mörkret. Morgonen efter vaknade jag utan sängkläder med två väldigt roade rumskamrater som berättade om mina upptåg under natten. Det är ingenting jag är stolt över, men jag minns hela det dygnet som såpass bisarrt att jag ändå njuter av att tänka på det.

Vi hade utlovats några harmoniska dagar med lite lära i jordbruk och annat nyttigt. Det visade sig att det inte var säsong för någonting och vi slutade upp på en veranda i en by utan närliggande naturupplevelser. Våra guider insåg efter ett par dagar med framtvingade aktiviteter (däribland en fiskfarm och en nedstängd fabrik) att det var dags att röra om lite i grytan och slängde därför ihop en spontanfest på vandrarhemmet. På festen erbjöds chicken nuggets, gongspel och enorma krukor med risvin som man skulle tävla i att dricka ur. Jag antog utmaningen och ställde upp mot våra guider. Min annars väldigt vilande tävlingsinstinkt drog igång och jag drack som en idiot. Jag besitter nämligen en metod att dricka saker utan att känna smaken, och kan därför om jag vill hälla i mig mycket stark och illasmakande alkohol utan att störas utav detta nämnvärt. En helt värdelös egenskap som jag inte rekommenderar. Jag vann mot guiderna; bigtime. Därav slutade kvällen som den gjorde.

Här nedan ser ni begynnelsen utav denna kväll.
Risvinet som jag fick av Sebbe? Det ska jag åtnjuta på midsommar.

Lagom till att jag anlänt här uppe i Stockholm igen så damp lokaltidningen ner i brevlådan. Jag har aldrig haft något intresse utav att faktiskt läsa det som står eftersom att det ofta är få saker som berör mig, men nyligen slog det mig att det är ju just detta som är förtjusningen med lokala tidningar; att man verkligen har grävt för att hitta någonting att skriva om och då kan det sannerligen sluta i vilken ände som helst. I Växjö så är ordlekar och stolta ord om staden den röda tråden; här i Väsby är det ganska mycket kritik, brott och klagomål.

Idag så var det en härlig insändare där skribenten klagade ymnigt på att hennes granne röker på balkongen. Detta gör så att hon inte kan vara utomhus på somrarna och nyttja din balkong, och hon påpekar även (för den som inte vet) att sommaren är varm. Ibland upp till 30 grader, och då vill man väl ändå vara utomhus? So far so good antar jag. Hon anser att det rökförbud som föreslagits nyligen gällande bland annat busshållsplatser är en strålande idé, men att balkongägare landet runt har glömts bort, undanskyfflats från delaktighet i detta avseende.

Jag blir lite road. Inte för att jag är ondskefull och vill förneka landets balkongägare sina rättigheter till att vistas på denna dyrbara yta. Nej, jag är road eftersom att jag stillsamt måste fråga mig själv; hur sannolikt är det att denna skribent faktiskt har knackat på hos sin granne och förklarat problemet? Frågat vänligt? Bemött problem lokalt och direkt?

Det kanske är en skada från min utbildning. Jag läser ju en del om konflikter och därmed en hel del sociologi. När jag hade problem med mina feststörda grannar i höstas lugnade det ner sig först då jag knackade på och snällt bad dem sänka eftersom att jag måste skriva hemtentor. Denna väldigt ampra skribent vill inte ta saken i egna händer, hon vill ha lagstiftningar. Det är ändå ganska imponerande att hon erhåller ett sådant engagemang i denna sakfråga. Jag ser framför mig hur hennes grannar måste röka precis hela dagarna för att det ska kunna störa henne till de grad att hon når den magiska "nej nu jävlar blir det till att skicka en insändare till lokaltidningen!"-gränsen.

Ah, alla dessa problem.

Lite el piccosto från los igår!

Det är väldigt märkligt att sitta här och beskåda kaoset. Flyttlådor, halvstädade ytor, packade resväskor inför färden till ett annat hem och insikten att jag inte längre bor i denna lilla etta när jag kommer tillbaks sent i sommar.

Campus har börjat tömmas. Den allra proppfullaste klubben igår tydde på en sista social kraftansträning innan alla far till sina hemstäder för att andas ut eller slita som dårar för att få in pengar till nästa termin. Jag säger motvilligt hej då till vänner som jag vet eller inte ännu vet när jag kommer att träffa åter, och fast det ska bli fantastiskt att flytta till en trea med min bullis till hösten så känns det märkligt att lämna mitt första egna hem.

Jag känner stor separationsångest men har enorm tilltro till att sommaren har bättre potential än många på länge. Om ca 600 ord och lite referenslistande så är jag färdig med mitt första år på Universitetet. Vem kunde ana?

Ett tecken på att jag var onykter när jag kom hem igår skulle ju exempelvis kunna vara att jag hittade en påse Nachochips i frysen imorse.

Jag är inte stilla inombords, jag är enbart lugn på ett sätt som jag har saknat. Känslan vilar inte; hela min bröstkorg fylls upp, mina tankar följer olika håll men slutar alltid i samma ände. Jag som alltid har varit öppen står ändå häpnad av denna äkthet, denna ärlighet som tar mig närmre och närmre och som jag inte törs föreställa mig att gå miste om.

Jag är så fäst vid allt det jag förstår och inte förstår, det som jag känner mig säker på och det som jag ännu har att upptäcka; så trygg i att jag kommer att kunna lära mig, utvecklas och få erfarenheter som jag någonstans hade glömt bort att jag behövde förvänta mig för att vara nöjd. Att vakna upp när man redan är vaken, få grepp om ny energi.

Jag tänker på hur man möter nya människor och hur ofta man aldrig kommer att ge varandra möjligheten att upptäcka att det finns mer än likheter och delade intressen, det finns mer än kallprat och sociala normer, det finns någonting därunder som man kan våga se om det finns möjlighet att plocka fram.

Att anförto sig till denna äkthet är svindlande; jag känner mig så levande.