.

Klockan ar fem i atta.
Jag ar helt ensam. Ensam i rummet, ensam i hostelet.

Under hela min resa har jag tankt pa dig, dagligen, ibland pa djupet och ibland ytligt. Jag har pamint mig om detaljer, ditt skratt, vad som hande pa slutet. Och knappt har jag kunnat bara mig sjalv under de dar allra varsta stunder, de dar da jag faktiskt andats in allting och erkant att det ar akta.

Men alltid har det da funnits nagon, nagon i narheten. Kanske inte nagon som forstar, men att personer ar omkring en ar tillrackligt for att man atminstone ska bita ihop, samla sig och kampa vidare fram tills det dyker upp igen. Ibland har jag pratat om dig. Forsokt beskriva den du var for mig.

Nu ar jag helt ensam. Och radd for att slappa in de dar kanslorna. Radd, for att nu finns inga masten. Ingenstans jag behover ga, inga tider att passa, och ingen person som kan motivera mig upp ur sangen om jag bestammer mig for att ligga dar. Och jag ar radd for att borja grata, for jag vet inte vad som skulle motivera mig till att sluta.

Jag skriver denna text har for jag vet att du brukade lasa min blogg. Och det ar ju konstigt egentligen, jag vet ju att du inte ar har inne langre..

Hjarta.