.

Begriper ni skönheten?
Att ett fält kan vara så vackert. Jag står på en bilväg. Lasse är arg på mig för att jag inte är hemma och vilar, så sjuk som jag ju är. Jag tar åt mig men går inte hem. Det börjar regna häftigt och vi måste springa in i en liten butik och köpa ett turkost, blommigt paraply som ändå inte är stort nog för oss båda. Jag hade kanske ont i fötterna efter en stund i flipflops, det minns jag inte. Vi gick till en takterass med utsikt och regnet avtog i takt med att min nudelsoppa svalnade av till en sådär perfekt temperatur. Jag och bästis pratade om någonting som säkert inte kändes så märkvärdigt just då, exempelvis att det var lite otur att vi var på Norra Bali under ett par regniga dagar. Jag kanske frös lite till och med, jag minns inte. Jag vara bara så lycklig.

Jag älskar ju när människor beter sig i mina ögon oförklarligt. När dom tar en situation som är banal och förvandlar den till någonting konstigt och lite sjukt. I kön till klubben igår så träffade vi en snubbe som passade utmärkt in på dessa kriterier.

Det började med ett ganska normalt försök att få igång en konversation, snack om att det var kallt om händerna. Men så gled karln in på hästar. Jag minns inte hur det gick till men hästar var det som skulle diskuteras, och han försökte gång på gång formulera att han aldrig hade ridit men att han gärna skulle prova. Och jag är ju hästtjej, så jag bekräftade gång på gång att det borde han ju. Han flinade lustigt hela tiden. Sedan säger han till mig och Sigrid "jag tänker inte knulla med er..". Stämningen blir förstås ganska märklig för han säger det som om det var en helt naturlig följd utav vår konversation.

Vi börjar skratta och vänder oss om. Hans tjejkompis kollar på mig och vill på något vis försöka rädda denna mycket underliga situation, så hon tittar på mig och säger "min pappa har två hästar i Australien".

Visste inte vad jag skulle säga riktigt.

Nu dånar det som FAN här i huset och jag har popped the champagne. WOHO!
Fiesta it is!

Glädjerus i bloggen här idag.
Bland annat för att pengar betyder MAT och nu har jag handlat så att det står härliga till. Utan Julias hjälp hade jag aldrig fått hem allt, men nu sitter jag här 850:- fattigare och slipper svälta för ett par veckor framåt.

WOHOOOOOOOOO! Glädjetut! Applåder!
Storhandling kanske ingår i att leva självständigt men likfan känns det mäktigt varje gång. Fast det kanske bara är jag.

Ibland så blir jag så glad att jag faktiskt kan känna bröstkorgen nästan skutta, det är helt sprättigt i armar och ben och egentligen borde jag dra ut och jogga för att bli av med all den massiva överenergi som har slängst in i min kropp.

Det finns några saker som har den här kontrollen över mig. Den där hållhaken som bara inte går att rubba; det är bara så att det kommer att göra mig glad. En utav dessa saker är ju våren, och idag är det tamejfan orubblig vårfeeling här i Växjö. En annan sak är att se mina Idoler live.

OCH NU SKA JAG ÄNTLIGEN FÅ SE DAVID GUETTA LIIIVE!
Ni fattar inte! Det är ett av mina livsmål! Jag tror fan jag har det uppskrivet, "se David Guetta även om det innebär att du måste åka till Rio de Janeiro". Alltså vart jag lite bitter när jag missade honom i Stockholm förra året då han också besökte summerburst. Trodde väl inte att det skulle ske två år på rad. Men så fick jag ju veta igår att det kommer hända. Han kommer.

Och jag har köpt min biljett.
Jag är så, så, så ohyggligt glad och taggad.
Jag kommer säkert grina när jag hör Without You. Av glädje.

Ser ni ljuset där ute? DET ÄR VÅRSOL!
Jag känner mig galen när jag ser det här. Helt VILD! Vill ställa mig i skogen och se när all snö smälter bort, hånskratta åt desperata små droppar som glider längre och längre ned på grenarna för att sedan falla ner i pölarna på marken.

VÅÅÅÅR. Åh. ÅH!

Alltså.. Jag fick ju en kaffebryggare utav Jiske när hon flyttade tillbaks till Nederländerna. En vit, strålande fin bryggare som jag bara fick helt slumpartat. Självfallet lyckades jag då, inom en vecka eller något sådant, lägga sladden mot en varm spisplatta. Den smälte lite.

Jag kunde kanske gissa själv att det inte är smart att ha en bryggare med en halvsmält sladd, ändå var jag järv och fortsatte brygga utan komplikationer. Men idag när jag var i staden så slog det mig att jag nog fan inte vill att den en vacker dag exploderar, blockerar dörren ut med eld så att jag måste hoppa ut genom fönstret en våning samtidigt som jag utsätter alla andra i lägenhetshuset för fara.

Så idag köpte jag en ny bryggare.
Det var allt! Halleluja.

Ännu en bild på mitt ansikte. Kan ni tänka er va, det har ni ju inte sett förut.
Jag har dock hört att bra bloggar ska innehålla mycket bilder på bloggaren för att det ska hållas intressant, såatteh. Vi skyller på det! Och jag saknar att ha lugg.

Herrååå..

Jag gick upp 06, repeterade lite och skrev tentan. Fast jag var nästintill förödande oförberedd så gick det ändå okej. Jag tror inte att jag får godkänt, men däremot så är det känslan utav att jag inte bara låg i sängen och tyckte synd om mig själv som kändes som en vinst. Jag gick upp, slog mig ned och skrev allt jag kunde. Gick först av alla och var stolt som en idiot, fast jag fick lite medlidande leenden på min väg ut.

Det är lugnt. Jag är på sjukt bra humör idag.
Otippat måhända, men så är det!

På agendan står det tur till stan, vilket är rent ut sagt livsfarligt eftersom att pengarna kom idag. Jag måste komma ihåg att jag ska till Stockholm och gå ut två kvällar i rad nästa vecka, det kostar multum. Jag har på riktigt börjat tänka om mitt tidigare inlägg om att inte höja bidraget. Jag har aldrig pengar över, inte ens när jag struntar i att köpa alkohol och kläder. Jag skulle just nu behöva lite kläder som passar, åtminstone ett par byxor som inte hänger. Då blir det knapert så in i helvete.

Och mina inlägg om skoköp och annat är givetvis pengar tagna från sparkontot. Det kontot fungerar inte som sparkonto just nu kan man helt lugnt säga. Köper dock hellre sommarskor på rean över internet i Januari än dyrt i butik i Juni, även om det är sjukt frustrerande framförhållning.

Jaja, nog om pengar. Imorgon har jag nöjet att gå igenom alla mina kvitton sedan förra månadens CSN. Det kommer att bli en skräckinjagande upplevelse. Men det är imorgon det, idag är det supermysmiddag med tre tjejor som också var tappra och skrek tenta imorse!

Jag är helt jävla körd i huvudet just nu, bara så ni vet! Mentalt en totalt misch-masch av en otrolig energi, en halvsjuk skalle och massor massor massor att tänka på och reda ut. Men ni vet, så länge jag är glad så går ju det med. CIAOPAOW!

En så fjäderlätt, så pricksäker, känsla.

Jag undrar nästan om naturen läste mitt inlägg om sommar, som kändes närliggande i och med våren som snart skulle kika fram. För idag så är där vårsol och ni vet samtliga vad den innebär. Den är stark och bedrövlig, i alla fall mot snön som inte har en chans. Is och slask får blandas med torr asfalt och grusvägar som snart är vänliga nog att låta sig joggas på. Himlen känns extra enorm, för den är molnlös och ljusblå. Jag vill nästan ta på träden, för nu fryser inte barken längre och det känns som början på någonting härligt.

Hundar på långpromenad med sina ägare. Skinnjackor och solglasögon om så bara för en dag innan snön kommer igen. Skönt. Det är så skönt att vakna ibland. Jag har varit ute en stund men vill redan ut igen.

Det har dock inte tagit bort känslan. Faktumet, att jag har gjort mig själv mycket besviken. Och det bekymrar mig att jag kan göra det mot mig själv utan att ha någonting vettigt att skylla ifrån mig på. Jag har bara inte gjort det jag ska. Inte hållit mina egna löften. Jag vet ju att jag kan. Jag bara gör inte.

Så idag är det kanske så att jag får nöja mig med att det är vårsol.
Resten kräver en väldigt massa djupa andetag, jag behöver verkligen bara fortsätta knuffa undan tankebanorna som inte tar mig någonstans. Jag fastnar ju egentligen aldrig. Hela tiden så är jag medveten om att det går att ändra sig.
Jag måste komma ikapp.


Bara för att poängtera det vackra i att mogna och inte vara osäker tonåring längre: Förut hade jag aldrig kunna lägga upp en sån här bild. Jag tyckte ju att jag var så ful! Mina utstående öron och min soklart udda näsa - jag blev verkligen påverkad utav det. Slöseri med tid, men det är ju lätt att säga i efterhand.

Inatt föddes en liten prinsessa, och självfallet var det storskriverier på DN's hemsida. Det var med skräckblandad förtjusning jag då insåg att det inte enbart är aftonbladet som är bra på att skriva om helt slumpartade saker.

Barnet kommer inte att heta Roine, konstanterar man.
För det första: Varför skulle det? Det är väl en tjej?
För det andra; Varför just Roine? Av alla namn det här barnet inte ska heta, vilket är väldigt väldigt många namn, så har man prickat just Roine som en syndabock. Låt Roine vara i fred, för bövelen!

Så Grattis Viktoria och Daniel till lilla VADHELST-MEN-INTE-ROINE!

I mitt huvud så är det snart sommar. Det är runt hörnet. Jag tänker vinterslask i ungefär en månad till, sen rusar våren fram. Och våren är alltid underbar men går över på ett nafs, och man finner sig mitt i en sommarsol som bländar ögonen när man ska bli fotograferad.

Fast jag saknar inte sommaren. Inte så att jag sitter och lider utav vintern i alla fall. Den gör mig inte så mycket i år; kanske för att alla avstånd är korta här på campus. Och jag promenerar mer än på väldigt länge utan att faktiskt känna att jag fryser, månhända för att jag har lärt mig att inte spänna kroppen som en sträng varje gång jag går utanför dörren.

Grönt saknar jag däremot. Snön kanske hade gjort sig bättre om den varit grön..

Argjhrhejiht4u!

Jag vill inte vara sjuk nu! Det går inte att känna sig äcklig och omotiverad att studera samtidigt när man har en viktig tenta framför sig. Jag har ställt in alla mina andra planer och är mest hemma och glor.

Jippie-ka-yay.

Återblicken på mina säkerhetsmisstag fortsätter. Vi är i Thailand denna gång också. Konstigt nog ett land där jag gjorde de flesta av mina mest katastrofala beslut, fastän det var där jag spenderade den kortaste perioden. Kanske är det så att övermodet kommer fram på en plats där det finns mycket andra turister.

Hur som haver. Nu kör vi.
Del TRE: Att anlända till en okänd plats mitt i natten.

Målet med min Thailand-tripp var att nyttja Bangkok och alla bussleder som utgår därifrån för att åka ner till kusten i Södra delen utav landet. Där finns nämligen paradisiska strandlängor och öar utanför Ao Nang. Jag bokade en buss som avgick sju på kvällen. Då skulle man vara framme till morgonen, lagom till soluppgång tänkte jag. I mitt huvud så skulle jag anlända på någon halvsömnig liten station där jag kunde slå mig ned ett par timmar innan incheckningen på mitt Bed&Breakfast skulle börja gälla.

Sagt och gjort! Åker genom Thailand en mörk Decembernatt. Kan inte riktigt somna, utan halvdåsar stillsamt i takt med att bussen rullar från en okänd plats till en annan. Det börjar bli obekvämt att sitta efter ett antal timmar och jag suckar när jag tänker på hur långt det är kvar. Just därför är det till min stora förvåning som bussen runt 05-bläcket stannar upp, tänder lamporna och börjar tömmas på folk.

Det vi har anlänt till är alltså Krabi Bus station. Det är en för tillfället stängd byggnad i en gränd. Mörkret ligger över stadsdelen, och där finns inga taxi-bilar. Jag har såklart inte den blekaste om vart jag ska; jag hade antagit nativt att om en buss är schemalagd att anlända någonstans så bör det ju finnas resemöjligheter vidare. De enda två turisterna förutom jag är ett Tjeckiskt par och fram kommer en kille med privatbil som erbjuder köra oss för en penning.

Vi sätter oss i bilen med denna vilt främmande man. Det var det enda existerande alternativet, om jag inte ville sitta ensam i en övergiven gränd i till soluppgången. Han säger att han känner till namnet på mitt boende och det visar sig vara en jackpot; han kör mig ända fram till dörren. Självklart är det stängt i receptionen och han tar därför sin egna mobil, ringer ett nummer och inom fem minuter så kommer hostelägaren ner i tofflor och tar emot mig med ett varmt leende. Jag betalar killen med bilen och slår mig ned i hotellreceptionen och skäms medan den nyvakna personalen förbereder mitt rum.

Så även om principen av att dels inte kolla upp saker ordentligt och dels sätta sig i främmande människor bilar kan vara fullkomligen urdum så ordnade det sig osannolikt bra. Jag skäms fortfarande vid tanken på hur jag dök upp fyra timmar innan öppning och tvingade upp en gammal dam ur sin sömn, men ändå blev bemött så jävla fint.

Så, dumma mej men tack alla andra inblandade!

Den här bloggen är ju bara så fantastiskt inspirerande.

Nu vet jag inte om det är faktumet att hon precis har flyttat till Australien, är livsnjutare och kör på färglatt hippiestuk som gör att jag är hooked and sold men herregud ge mig kvinnans liv en stund?

Phuu! Älskar folk som gör det som känner!
Nu ska jag gå på föreläsning sedan tentaplugga hela dagen, det är snöslaskigt ute med ishalka därunder. Men jag menar vi alla lever ju olika. Fick dessutom ett meddelande från facebook ifrån Sebbson som år på Nya Zeeland med sin stora kärlek, och det är ju bara att gratulera.

Jistanes som folk flyger och far.

December 2010, södra Taiwan, Tainan.
Tycker det är kul att se tillbaks lite.

Jag slår mig ned med mina tankar en liten stund. Det klingar en nybekant pianoslinga i bakgrunden. Jag är fylld utav intryck men lugn ändå; har en fullsmäckad vecka men ser fram emot det eftersom att jag är trött på sysslolösa stunder.

Det är lustigt vilka enkla medel som krävs för att ett oroligt sinne ska bli glatt. Idag var det slask överallt ifrån en regning natt, vacker snö var utdömd och skorna blöttes tills man inte längre brydde sig om att akta sig för alla vattenpölar. Men jag lånade hunden Felix, den bedårande krabaten. Han ville så gärna in i den blöta skogen och inte kan jag väl neka det till ett par bruna, snälla ögon? Så vi vandrade in, och medan tassar blev toviga i knähög vintersörja så kunde jag inte låta bli att notera hur Felix öron var spetsade som på en ivrig häst, och hur det liksom fladdrade fluffiga pälspartier i takt med hans dansande steg.

Sådant gör mig glad. Även den gråaste, slasksigaste söndagen i Småland. Vissa upplevelser har den effekten på mig; jag kan klappa en len hästmule under en stund och känna mig lugn i flera timmar efter. På samma sätt så kan jag byta humör inom sekunder om jag hör vackra musikstycken. Det är enkelt att känna. Man gör det hela tiden. Det är också möjligt att vända en känsla till en annan, för att det finns de delar inom en som inte vill vara utbytningsbara, men som ändå är helt okej med att inte alltid stå i centrum.

För det är ju så. Blir man blöt om fötterna, så kan man alltid byta strumpor.

Soundtrack by Aaron Zigman.

Igår så tittade jag äntligen på the Notebook.

Visst är det väl så att det finns alldeles särskilt vackra kärleksfilmer. Den här filmen har ju halva inne bara genom sin estetik; vackra pastellnyanser och perfekta frisyrer och smutsiga underklasspojkar med basker och världens charmigaste ansiktsuttryck. Hus med stora fönster som släpper in solen så att alla ser sådär oklanderligt sköra ut.

Vackert! Solklart vackert. Och skådespelarna ser så genuint kära ut så berörd är det svårt att inte bli. Jag tycker ju trots allt att kärlek är det finaste man kan ha.

Men jag måste säga att det fanns en endaste scen som verkligen fick mig att känna att "näe, nu kommer nog tårarna att hoppa fram". En enda scen som gjorde jag liksom tog till mig hela budskapet ordentligt. Det var, utan att avslöja för mycket för de som inte ännu glott på denna klassiska kärleksrulle, när en gammal man grät. Det var så välspelat att jag ville hoppa in i filmen, ta hans rynkiga hand i min och lyssna till berättelser om det som har varit, en blick tillbaks nu när allt börjar luta mot livets oundvikliga ridå.

Jag är extremt känslig när det gäller äldre människor. Det vackraste som finns är ett gammalt par som fortfarande håller hand. Det sorgligaste som finns är när en äldre gråter. Eller när en äldre är så skör att man kanske någonstans ser sig själv i framtiden då man tålmodigt tillåter denne att betala i slow-motion i mataffären fastän kön ringlar sig.

Jag grät själv en gång då jag hade en kund som skulle ta fram sin lilla myntficka. En röd liten börs i sammet. Hon var så gammal så gammal, och ryggen var böjd. Hennes vita hår var fint borstat och en tunn guldkedja blev så stor om hennes arm att den kanske hade glidit av om hon hade låtit armen hänga. Hon log så snällt medan hon koncentrerat försökte fiska upp en krona ur myntfickan. Där och då tänkte jag nog inte så långt. Jag tänkte inte på att hon garanterat har älskat, eller på allt hon hade gått igenom under sin tid. Jag tänkte bara på hur hon varsamt hade klivit upp på morgonen. Borstat sitt tunna, vita hår. Klätt sig fin och trätt på sig sina smycken. Och sedan vandrat hela vägen till centrum för att handla någonting som hon kanske inte brydde sig så mycket om egentligen. Det var så fint att jag fällde en liten tår bakom kassan. Men det upptäckte inte hon. Hon var för koncentrerad på sin lilla myntficka.

Ellinor och jaeeg

Igår var verkligen en sån där kväll som man ser tillbaks på med ett brett leende och ett redigt "what the hell?". Efter tentan blev det stan, därefter så hade jag och Ellinor en gemytlig Sangria-afton då vi båda lyckades sänka en stor kastrull full med denna utsökta dryck. Rännde till inflyttningfesten med kärt bekanta ansikten, sedan på inte mindre än två upptäcksfärder och besök innan kön till klubben.

Spenderade stora delar utav kvällen tillsammans med en klasspolare. Vi stod i baren och spanade ut över dansgolvet, observerade människor och roades oerhört utav detta. Tydligen så är väggen vid dansgolv avsedd för att ha sex fast med kläderna på, så som det gneds och kladdades. Många underbara skratt!

Idag är jag mör efter lite sömn men på ett gott humör.
Nu är det full fokus på nästkommande tenta. PHEW.

Nu fick jag ju ingen respons alls på del ett (antingen för att ni tycker jag var så uppenbart dum i huvudet, eller kanske för att inlägget var jättelångt). Men jag fortsätter ändå!

DEL TVÅ: Sena strandpromenader.
Föreställer er att det finns två stränder. Den ena ligger i centrum, där flest turister rör sig. Den är smockad med båtar i det grunda vattnet, och den ligger brevid en väg där det finns massor utav restauranger och människor. Den andra ligger en promenadväg bort men där är inga båtar som stör när man blickar ut, och utöver en liten bar som snuddar på sandgolvet en bit bort så finns där bara höga träd bakom och små ögrupper framför.

Självklart är det lite mer lockande för en natur-och-solnedgångs-entusiast att välja det andra alternativet för en strandpromenad. Så jag vandrade först och främts några hundra meter från centrum längst en relativt folktom bilväg. Sedan svängde jag ut på stranden och placerade mina bara fötter på en fuktig mark, och åtnjöt en halvsläckt horistont. Överallt sprang små krabbor. De enda människor som rörde sig i området var faktiskt Thailändarna själva. Och förutom en enstaka herre som förföljde mig i vattnet ända ut i knähöjd för att fotografera mig förefall situationen väldigt harmlös som så.

Men det finns ju ett par faktorer som kan komplicera.
Som vanligt så är det ju ensamheten. När solen har gått ner försvinner folk hem på sina scootrar eller längst vägarna bortåt. Jag däremot hade en buss att passa, och den gick från centrum. Så jag vandrade sena kvällar på en ensam strand, ut på vägen där det märkligt nog inte ens åkte tuk-tuks vid den tiden. Och jag vet inte vad jag ska tro om överfallsrisken. Kanske var den minimal, kanske var den stor. Jag känner bara någonstans att det inte var det smartaste draget från min sida att gå runt ensam med en stor systemkamera i ena handen och en handväska över axeln.

Och, OBS. Jag inser att jag låter extremt fördomsfull. Ungefär som att det skulle lura små ondskefulla Thailändare med kriminell bakgrund i varje hörn. Det är absolut inte så. Och just därför gjorde jag många saker som kanske inte var helt genomtänka när jag reste, för att jag vill inte tro så. Men det var under mina 9 dagar i Thailand som jag var med om i princip allt som kändes hotfull på min resa, och därför ska man kanske se att det finnes en risk i att resa i länder som har exponerats utav turismen så hårt. Det skapar kriminella incitament hos de som inte har världens möjligheter framför sig på samma sätt som många utav turisterna har.

Hänger ni med på vad jag menar? Eller låter jag som en präktig överklassåsna?
Det var i alla fall mycket vackert på stranden.

Efter att ha upplevt sinnesstämningar utav varierande natur under denna dag så är det alltså dags att fokusera huvudet på tentan. Åtta timmar, tre frågor, alltihop hemifrån.

Det börjar slå mig nu att jag kanske är lite nervös, trots allt.
Detta tänker jag se som ett mycket positivt och sunt tecken.

Vad som däremot kan tänkas vara lite osunt är att jag liksom ser fram emot tentan. Längtar. Jag bär på en julaftonskänsla, ett pirr i magen och en vilja att få sova snart så att jag morgonen kommer kvickt. Kanske beror detta på att jag ser mycket fram emot att få ännu en kurs avslutad. Kanske är det så att jag har så härliga planer inför imorgonkväll som jag får njuta utav så fort tentan har skickats in.

Jag vet inte riktigt vad det är.
Kanske är det bara så att jag inte är riktigt klok.

Mango, 2 för 10:- på Willys! Kexhocklad, 4 för 22:- på Willys! Skoja inteee.

Imorgon har jag hemtenta mellan 08:30-16.30.
Detta innebär att det är full fokus med undantag för matpaus och en liten promenad för att rensa hjärnan kring lunchbläcket. Så idag har jag handlat proviant och förberett mig mentalt för att det faktiskt är tenta imorgon. Det känns nämligen inte så. Jag känner mig knappt stressad över studierna, jag tycker jag kan övergripande och är inte speciellt orolig.

Detta brukar vara ett rätt dåligt tecken.
Jag får inte slappna av för mycket. Inte för lite heller. Men idag har jag tagit en långpromenad med Julia och hunden Felix, sovit och ätit gott. Jag har inte suttit med näsan i böckerna direkt.

Vi får la se vad som händer. Jag är nog rätt insatt i ämnena tack vare seminarierna som har skett kontinuerligt under kursens gång.

Dagens mysigaste: Att släppa loss Felix så att han fick springa runt som en liten fluffig dåre på tennisbanan i den djupa snön. Om en hund kan le, så log Felix när han lekte.

Jag har fastnat i solotravelerblog.com. Väldigt inspirerande berättelser och tips om att resa ensam, man känner sig uppmuntrad och välinformerad utav inläggen. Eftersom att kvinnan som skriver bloggen har en väldigt erfarenhet av resande, och är förälder, så fokuserar hon mycket på säkerhet för vi som reser unga och oerfarna.

Jag tänker direkt på misstag jag själv gjorde förra året.
Det var inte det att jag inte var försiktig, för det var jag. När det gällde ägodelar. Jag hade örnkoll på mina värdesaker och väskor, lämnade dem aldrig ur sikte och låste in dem i boxar på hostelen för att kunna slappna av när jag var ute på äventyr. Jag var ironiskt nog inte exakt lika noggrann med mig själv.

Jag skulle tro att det är en fråga om att vara eftertänksam. Att alltid tänka ett steg till när man hamnar i en situation som man ifrån början helst antar är harmlös. Jag gjorde inte alltid det. Tänkte slänga ihop lite inlägg där jag nämner några utav de huvudsakliga risker jag utsatte mig själv för under mina månader i Sydostasien.



Del ETT: Att berätta att jag reser ensam för fel person.

I södra Thailand så bodde jag 30 min busstur ifrån stränderna. Staden jag bodde i hade en stor gågata, men jag hade bokat in mig på ett folktomt hostel beläget på en minst lika folktom gata som löpte en lång bit utifrån centrum. Närmsta internetcafé låg några hundra meter bort ifrån det som redan var lite för långt bort ifrån centrum; men likförbannad ville jag ju ha någonting att syssla med på kvällarna så jag gick dit i alla fall. Ett flertal saker var lite skeva här.

1) Jag gick ut själv runt 22 på kvällen, längst en gata där de enda människorna ute var grupper utav män.
2) Jag gjorde detta iförd en kort klänning med tunna axelband. Vadän turismen vill göra med Thailand, så är det ändå så att våra lite mer avslöjande klädkoder inte passar in i alla delar utav samhällen.
3) Jag hade handväska = tydlig indikator på värdesaker.

Väl inne på Internetcafét fann jag mig bland ett gäng ungdomar som spelade Wow, så det var knappast en hotfull miljö att fördriva tiden i. Men så en dag klev en äldre man in. Han var från Amerika och inledde med att skämta om att jag måste ha hamnat fel. So far, so good. Men konversationen fortlöpte paralellt med att hans ögon scannade min kropp uppifrån och ner.

Man: So, have you eaten dinner yet?
Jag: Yes, yes I have.
Man: Ah, really.. what else can I offer you?
Jag: Absolutely nothing. I'm fine.
Man: Okay, okay..

10 minutes går.

Man: So are you travelling alone?
Jag: Yes, I just came from Taiwan and now I am here to relax.
Man: So do you wanna go somewhere later?
Jag: No, I don't.
Man: So your fine with being alone, you don't want company frome someone... Like me?
Jag: No.
Man (ser uppriktigt förvånad ut): Really? Are you sure?

Jag försäkrade honom att jag var säker.
Först efter detta insåg jag vad jag nu hade gjort. Jag befann mig ute i nowhere med en snuskgubbe som visste att jag var ensam, och som med stor enkelhet hade kunnat på mig utanför cafét för att förfölja mig hemåt eller ännu värre.

Jag vill minnas att jag vandrade hem i lite raskare takt den kvällen. Att jag insåg att medan jag gick längst gatorna i ett mörkt Thailand, så hade klockan hade passerat den tidpunkt då det är annat än herrelösa hundar och jag själv under gatlyktorna. Jag hade varit ett enkelt byte, om man får uttrycka sig så.

Detta har jag definitivt lärt mig utav, och jag blir garanterat lite generad över mitt naiva agerande när jag ser tillbaks på det idag.

Fick nog! Gick upp en trappa, längst i korridoren och fann källan till en utav mina mest högljudda grannar. Var såpass målmedveten att jag plingade på och fort som fasen öppnade samma snubbe som stod och observerade mig hänga tvätt en gång (jag var lite bekymrad över detta i ett tidigare inlägg). Hur som helst var han mycket tillmötesgående och nu är det knäpptyst.

KNÄPPTYST!!!! HELT OBEGRIPLIGT!
Svimmar av glädje. Äter en färsk mango och ler åt det enkla.
Nu får jag läsa i ro.


Ser kanske inte jätteinspirerad ut. Men det är jag inte heller!
Dock vid gott mod.

Jag satt idag och lyssnade upprepat på Edward Shape & The Magnetic Zeros - Home. För er som inte är bekanta med låten, eller kanske inte funderat på texten, så lyder refrängen

"Home, let me go home, home is wherever I am with you".

Så jag lyssnade på låten. Den är så fin och trallvänlig. Samtidigt så läste jag runt i lite bloggar, som jag ju brukar. Och så dyker ett foto upp i en utav bloggarna, ett fotograferat stycke ur en bok. Slutet på stycket lider som följer

"It was a love letter to Elizabeth, and in it he told her what he wanted.
Home was where Elizabeth was, and he wanted to come ome.
She's kept that letter by her bedside ever since."

En utav de första sakerna som slår mig är slumpen, förstås. Snarlika budskap om inte identiska. Det blir så övertydligt att detta ju stämmer. Mer än massvis utav tillfällen har jag ägnat åt att påminna mig själv om att min längtan till att leva på andra platser krockar med det faktum att jag är hemma med de jag älskar. Jag räds inte pauser ifrån varandra ens hälften så mycket som jag räds förlust. Att tappa kontakten om man är ifrån varandra för länge. Och saknaden, såklart. Den räds jag fastän jag vet att den kan vara oerhört fin och bekväm.

Sedan skulle jag vilja ha någon speciell att vara med. Det skriver jag inte nu för att det har varit alla hjärtans dag och en smärre ensamhet har nått mig. Min dag har varit mycket trevlig. Jag vill alltid ha mer kärlek! Så är det.

Home, let me go home.

Nu har jag anmält mig till högskoleprovet!
Detta eftersom att jag vill se om jag kan höja mitt snitt och därav bredda mina ansökninsmöjligheter till hösten. Jag studerar ju redan, som jag kanske nämnt några hundra gånger, men det finns mycket där ute och jag tänker lusläsa katalogerna framöver för att se om det kan vara så att jag har missat någonting i utbudet.

Jag tror jag hade någon slags poäng när jag valde att berätta detta, men jag har liksom tappat bort poängen. Istället kanske ni vill höra om ett möte som just skedde i trapphuset? Jag öppnade dörren åt en kille som hade händerna fulla, bland annat en sprillans ny mikro i ena handen. Han tackade för att jag öppnat åt honom, sedan kollade han på mig och följande konversation ägde rum.

Mikrokillen: Har du en mikro hemma?
Jag: Jajjemen, hur så?
Mikrokillen: Vi har en över. Ifall du behöver en.
Jag: Jaha! Okej, nej det är lugnt. Men tack ändå!
Mikrokillen: Inga problem, ha det bra!

Inte varje dag man erbjuds en mikro för att man öppnar dörren.

Alltså, hon kör rätt upp och ner i tunnelbanan och sjunger helt fantastiskt. Vilken röst!
Det märks inte riktigt när man lyssnar på typ "Price tag". Heja Jesse J!

Sitter och kikar på "Får vi följa med?" med Filip och Fredrik.
Det är en scen på en tågstation där två personer som bara har talats vid på Internet ska träffas för första gången. De möts med gigantiska leenden, kysser varandra direkt och kramas varmt minst ett par gånger.

Det ser helt genuint kärleksfullt ut.
Bedårande. Man ska inte glömma bort allting i livet som är bedårande i sin absoluta enkelhet. Att tycka om måste vara en utav de enklaste sakerna som finns. De tycker om varandra. Inga konstigheter.

Jag tycker om när det är enkelt. Det är bara så lätt att glömma det.
Att söka sig till det som är invecklat i tron om att det alltid måste vara någonting mer, någonting inuti eller kring hörnet som vill göra allting annorlunda. Men man ska släppa kontrollbehovet. Låta någonting stanna kvar som det är. För att det kan vara så.

Ändå har jag suttit så oändligt många gånger och låtit dimmiga solljus genom fönster bli symboliska för ett annat, för tankarna som jag själv spinner vidare på. För betydelser som jag själv har läst in i vardagen. Kanske för att livet ter mig spännande när man vrider om det lite. Att ta det man ser, förena det med vad man tänker, få skönheten att spela en annan roll än att vara endast vacker.

Det räcker.
Jag har burit vemod ändå sedan jag gick ur barndomen. Jag har spenderat långa, många och omslutande stunder med att splittra min egen tillit till nuet. Jag satt en gång och såg upp på stjärnorna under en oändlig himmel, med blinkande små lampor långt borta vid kusten. Jag var högre upp än vad jag någonsin varit. Ändå tänkte jag. Utmattad efter min långa vandring så slog jag mig ned på kyliga stenbumlingar långt ovan havet. Ändå tänkte jag. Jag tänkte att det måste vara så att vissa ögonblick är skapade för att ge insikter, skapa framtidstro. Men så är en stjärna en stjärna, och himlen jag såg på där är densamma som den jag ser här.

Jag kan inte förminska det livet är genom att tro att det inte kan vara enkelt.
Det räcker, tänker jag. Jag tänker att det räcker eftersom att det känns för mycket.



Slänger in en länk till en talang while I'm at it.

Ser fantastiskt mycket fram emot denna helg. Varför får ni inte veta.
Ha-ha-ha. Och så vidare.

Idag så finlirade vi på ett grupparbete, jag och lite camratos från klassen.
Det handlar alltså om rasism. Vad är rasism? Hur kom det tilll? Varför är vissa utseenden och kulturer särskilt utsatta?

Otroligt egentligen hur lite man vet om sådana välkända begrepp. Man har använt dem hela livet, uttalat sig om dem. Men inte vet man hur de kom till eller varför.

Sitter här och lyssnar på min puckogrannars äckliga basgång och njuter utav att veta att jag skickade in klagomål till hyresvärden igår. Inte för att det gör mig särskilt mycket mer okej med att störas hela den här kvällen också, men en viss tröst tillför det ju.

Vet inte om jag ens tar med mig datorn i helgen.
We shall see. Ha det fantastic, peeps!

Minns ni den ångesten jag hade då jag skrev in ekonomiuppsats över en natt, och hur jag lovade mig själv att fira stolt om jag fick godkänt?

Jag fick godkänt.
I did it! I DID IT!

Applåderar mig själv.

Inatt vakande jag runt 02. Då hade jag ganska precis lyckats somna efter en förfest i lägenheten brevid, och skulle nu istället få avnjuta efterfesten i lägenheten mittemot.

Och det är ju någonting alldeles särskilt idiotiskt med efterfester. Denna var inget undantag. Nu vill jag att ni föreställer er spanjorer som sjunger "Fuck her Gently" och "the Roof is on fire" på gitarr, någon slags trumma och med en person som har som uppdrag att vissla i otakt till alltihopa.

Japp. Det var motsatsen till ljuvligt.
Och jag är så oerhört trött idag.

En sak som jag redan nu, efter en termin, börjar ledsna på är att alltid laga mat till mig själv. Dessutom tycks jag aldrig bli mätt nuförtiden, vilket innebär att jag ständigt gräver efter mumsigheter i skåpen fastän jag vet att jag likförbannat inte har köpt det för att spara lite cash.

Så man lagar käk till sig själv, gör matlådor, äter liknande luncher för att det går snabbt och köper den frukt som finns till nedsatt pris. Åt 2kg apelsin på ett par dagar, för de var så billiga men fick ju inte bli gamla. Dessutom delade jag och några polare på 5kg gul lök häromveckan (såldes för 10kr på Willys) så jag har lagat lök-baserade rätter här hemma senaste dagarna.

Men jag är så evinnerligt trött på min mat nu! Jistanes!
Boring. Ska skaffa mig nån snubbe som kommer hit och lagar mat åt mig. Det låter så att säga lite mer appealing än det nuvarande läget!

CRAVINGS!
Jag har ätit 2 portioner middag, en extra portion nyss och känner mig om möjligt ännu hungrigare än för en kvart sen. Vill käka müsli, men det missbrukar jag redan.

Att bo själv alltså..

..har alltid varit att kunna sjunga sådär.
Alltid har jag drömt om att få sjunga sockorna av folk. Sitta vid ett piano eller stå vid en mick och riva sönder väggarna med min fantastiska stämma som folk bara inte ska fatta är sann, så bra den är.

Men det kommer aldrig att hända, förstås.
Vissa drömmar får man behålla i drömland och det är helt okej.

Min vän och tillika resedåre Sebastian landar idag på Nya Zeeland. Detta är inte alls någonting som jag drömmer om, och jag är därav inte det minsta missunnsam eller avundsjuk, nej, jag faller istället tillbaks till mina egna reseminnen (jajjemen, jag är inte klar med dem).

Det var nämligen så att jag fick veta någonting nästintill omvälvande när jag var i Taiwan. Jag befann mig i en butik downtown (tycker låter ascoolt att säga downtown, men sanningen är den att jag inte vet vart jag befann mig på kartan egentligen så det kanske var uptown eller midtown, men det vet ju inte ni heller så vi säger downtown), och träffade där på en ung kvinna som kunde mycket bra engelska. Hon berättade för mig att hon nämligen hade bott i Nya Zeeland och gått i skola där.

Vet ni varför?
För att, berättade hon, om man är ett jobbigt barn i Taiwan så är det inte helt osannolikt att man då skickas till Nya Zeeland för att växa upp till en redig person. Detta ska en uppfostran, likt ett straff, att gå i skolan i detta gudomliga öland.

Helt okej, tänker jag. Det tänkte kanske hon också när hon lämnade Taipeis smutsiga gatuluft för att stirra sig mätt på höga berg och de grönaste av alla gröna färger som erbjuds ute i Oceanien.

Mitt tips är därför: TAIWANESISKA BARN, HÖR UPP!
Bete er som fan, så får ni bo i paradiset istället.


Downtown Taiwan.

Varför vrider man på huvudet? Det gör väl ingen normal människa i sin ensamhet ändå?

Jag är lite trött. Lite sleten. Har nämligen legat vaken länge inatt på grund utav smärtor i högerbenet, nedanför knäet ända ut i tårna. Till slut kändes det liksom som att vaden höll på att svälla upp. Och ironiskt nog, så är en utav mina största och säkerligen mest ologiska rädslor här i livet att jag ska dö utav en blodpropp. Eller blodförgiftning. Men inatt var det alltså min stora rädsla att min vad svullnade på grund utav blodpropp och att jag skulle dö ensam och plågsamt här hemma som spökade,

Kul va? Otoligt charmigt, det där med hypokondri. Minst lika charmigt är det att det alltid slutar med att jag tänker "äh, skitsamma, jag är fan för trött för det här" och somnar lugnt in och tänker att om jag nu får en propp så märker jag väl det.

God morgon måndag, i alla fall, jag lever och har seminarie om en halvtimme.
Dags att förbereda mig mentalt.

Det här kommer nog inte att falla sig helt väntat som bloggämne men så är det vet ni.

Toalettpapper.
Det stör mig helt genuint att vi använder träd till detta. Vackra, höga, ståtliga, välväxta och levande. Vi hugger ned dem för våra toalettbesök. Och västerländskt bortskämd som jag ju är så kan jag faktiskt inte tänka mig att använda vatten som i så många andra länder eftersom att det känns orent? Hur konstigt är inte det? Och ologiskt för den delen.

I alla fall. Faktumet är sådant att vårat sätt att använda toalettpapper skulle orsaka en ohållbar avskogning om vi skulle sprida denna trend till de länder som använder vatten för rengöring nu istället för tvärtom.

Tycker bara det känns lite konstigt att vi
1) "Måste" avskoga för våra toalettbesök
2) Bleker toalettpapper. Alltså vad i helvete?

Skulle vilja ha en ny lösning helt enkelt. Jag älskar skog.


Toalettpapper? Dör lite inombords.

Någonting håller på att hända.
”Man ska följa sitt hjärta”, har ni hört? Och magkänslan, den ska tala sanning när huvudet är ett tredje hjul.

Exakt var det är, det kan jag inte förklara. Men det är någonting som på senare tid har växt inuti mig. Ett kall, en talan, om någonting som jag innerligt längtar till. Som om det just nu vore så att det finns en plats ämnad mig, någonstans, där jag kan vara om jag lyckas följa magkänslan. Jag stirrar mig snurrig på vardagen, ser ut över solsken mot persikofärgade byggnader utanför fönstret.

Dagar. Ni har väl hört att vi får ett begränsat antal?
Känslan har växt till sig. Ibland är den nästan outhärdlig, eftersom att jag inte vet vartåt jag ska vända mig. Jag läser kataloger till Universitet och ingenting händer. Ingen studsig känsla i magen som leder mig i riktning. Kanske var min flytt hit ett steg i rätt riktning. Jag har legat många nätter med mina grannars baslådor dånandes i bakgrunden och klurat på känslan.

Jag går omkring och planerar en flykt. Sedan ångrar jag mig, och påminner huvudet om att man inte ska fly ifrån saker. Det ska inte lösa problem, har jag hört, utan bara skjuta upp dem. Men om jag fick så skulle jag sätta fötterna på en annan mark, och mitt leende skulle vara precis sådär galet som det bara blir när jag är absolut lycklig. När jag är så glad att det gör ont i mitt ansikte för att jag inte kan göra leendet större när det vill växa. Sedan ska jag slå mig ner någonstans, i ett milt ljus eller ett lättare regn, och inte bry mig om när vinden blåser lite eller dropparna lägger sig på min hud. Ta någons hand, tillåta livet att vara det som fyller mig hela vägen. Slå av funktionerna i min hjärna som så gärna vill se mig stressad, förvirrad och brydd.

Min känsla vill ha mig till någonting som jag inte vet vad det är. Korta bilder i huvudet vill kanske guida mig, eller så är det bara fantasier som inte hör till känslan. Det är inte så att jag tror att allting löser sig bara jag åker till en annan plats. Men på varje plats finns det som jag inte är bekant med, och det oändliga antalet möjligheter som finns av livet självt drar mig i olika riktningar hela tiden.

Jag reflekterar ibland över hur ytlig jag har blivit. Och naiv måhända, tänker jag att jag ska bli botad av den, dem, det, som väntar i någonting annat. Att om jag flyttar mig, möter nytt, så kanske mina onda vanor vill brytas och smulas ned under den kraft som kan ges av det som egentligen är viktigt. Äkta. Jag är så förvirrad i det vi lever i, kan jag få lära mig vad som egentligen är utav värde? Inte bara veta det, utan vara det.

Jag sitter vid mitt bord och dricker kaffe utan att reflektera över om det ens är gott. Tänker på nuet och har därför misslyckats att leva i det. Jag kan bli tårögd av någonting litet, berörd av någonting massivt, det är inte självklart hur man ska förhålla sig till livet; jag har hört att man väljer själv. Idag så är jag lugn och avslappnad. Nöjd just nu, men medveten om att det är tillfälligt.

Någonting håller på att hända.
Vad?

Jag sa till mig själva ända in i det sista (dvs fram till 22:45) att jag inte skulle ut. Jag låg i sängen i mjukskläder deluxe, läste ett kapitel i kurslitteraturen om massmord i Kongo och jag hade inte lämnat lägenheten på hela dagen förutom när jag tvättade och tömde sopor. Med andra ord, så var det kanske inte världens bästa uppladdning..

eller så var det just så att jag verkligen behövde komma iväg. Så efter att mina två guldklimpar Therese och Sara smsat några gånger om tänkte jag att det var bara att tänka om. En kvart senare var jag uppklädd och påväg till klubben.

Otroligt skönt med campus ibland. Fyra minuter sedan är man framme.
Det blev fyra timmar med dansa, skratta och framförallt prata massa nonsens på en perfekt nivå för min sinnesstämning.

Bra, bra.
Nu är jag verkligen trött. Skönt!

En blogg är ju bara en blogg. Vad den än innehåller så är det alltid personen som 'äger' bloggen som bestämmer vad som ska stå. Och det bästa är ju att man väljer helt och håller hurvida man vill läsa eller inte.

Därför är det märkligt med alla dessa personer som väljer att klaga. Som går in, och som bemödar sig att lägga negativa kommentarer. Speciellt i bloggar som inte provocerar, utan enbart är livsstilsbloggar. För mig är det inget konstigt att någon som skriver om att bantning är bra kan få kommentarer som diskuterar detta, men när det bara är ett inlägg om någons dag och en person tycker att "nu jävlar ska jag skriva vad jag tycker" och det blir som här nedan, då är det lite sjukt.

I give you: Lotta klagar på Amanda Schulman för att hon missbrukar ordet "härligt".



Det roar mig något så oerhört.
Lotta tycker inte att allting är så jävla härligt.
Då får inte Amanda komma här och påstå det!

Namnet på Coldplaya senaste album?
Milt obegripligt!

Har i alla fall spenderat de senaste dagarna med att lyssna in mig på det. Det krävs med den flesta musik kan jag tycka, annars så smälter låtarna ihop när man lyssnar ett och samma album i sträck. Vilket inte betyder att låtarna är särskilt lika, egentligen, men det tar sin stund att förstå varför varje enskild låt förtjänad en plats på ett album.

Jag har hört att vissa var lite besvikna på Coldplays senaste verk. Det är inte jag. Jag tycker det är nytt, friskt och härligt. Den röda tråden i Coldplay, vemodet och det vackra, sitter kvar. Men melodierna är lite mer busiga, nästan lite hoppiga. Det känns som att vissa utav instrumenten skuttar ut ur låten ibland, men ändå så lyckas sången passa in.

Favoriterna hittills är den lugna Up In Flames, melodiska Paradise samt Charlie Brown som får mig att vilja jogga runt landsvägar i USA av oklara anledningar. Precis som med alla andra album Coldplay har släppt så tycker jag om ungefär hälften, men fastnar för några få. Det tycker jag är rätt schysst, för jag ser det inte som att halva albumet suger, jag ser istället att jag har fått en handfull nya favoriter.

Behöver jag ens nämna att jag ser mycket fram emot att se Coldplay live i augusti? Det blir värt väntan. Jag ska flina ikapp med instrumenten.

Okej vilken tur att det är sämst med besökartrafik här på helgerna, för jag är sämst på att blogga just nu. Bara så ni vet, så ränner jag runt som ett under utav frid. Idag har jag gjort lite ärenden, träffat ett par vänner och har ytterligare ett par kvar. Käkat macaroni n cheese. Njutit av solen. Studerat.

Ja ni vet. Blabla! Ska bli sjukt revolutionerande senare här i bloggen.

Idag är livet på campus nästan lite som i en film. Överallt möts man utav bekata leenden, det hälsas och pratas och tjimmas och innan man vet ordet utav så har man hela eftermiddag och kväll fullsmäckad med planer med blandat folk. Solen skiner och skratten är många.

Det är det jag älskar med att studera här.
Ikväll blir det pannkakor, planet earth på dvd och eventuellt en öl på puben.

Jag har friskförklarat mig själv helt enkelt.
Weho!

Annars rååååhh?

...Öhm. Min vän Lasse drar till Kambodja imorgon. Han ska bo i en svit i djungeln. Sedan drar han till Koh Kood i Thailand i en vecka.

Själv är jag sjuk i Växjö.
Men det är inte helt actionfattigt här inte! Nu ska ni få höra.
Elsladden till min kaffebryggare har nämligen börjat smälta. Jajjemen. Upptäckte det tidigare idag faktiskt, det är oklart när smältandet satte fart men jag tror sladdfan har legat mot en spisplatta som varit varm för det är ingen vacker historia.

Som tur är, så är det bara ytan på sladden som har skadats. Så man kan utan problem brygga kaffe fortfarande. Så med andra ord kanske det inte var en så spännande sak att berätta för er.

Fuck it, right?

Jofama by Kenza på nelly.se

Detta är ett extremt uttjatat ämne, men eftersom att det inte verkar nå in i den ilska minoritetens hjärnor så tänker jag ta upp det i alla fall.

Jo, det är såhär att jag kikade på lite kläder på nelly.se. På denna klänning så valde jag att kika på kommentarerna, där är det meningen att människorna som har köpt produkten ska kunna berätta hur den var i storlek, material och så vidare.
I kommentarfältet står det istället att tjejen på bilden är äcklig, ser döende ut, är alldeles för smal. Nu tycker jag absolut inte att man ska försvara att modeller har kravet att vara smala. Men jag begriper inte enkelriktade hjärnaktiviteten som tycks råda.

Skulle någon utav dessa fagra små hjärnor klampa upp till någon, säg mig, på stan och säga "Du ser döende ut, äckel!"? För det är väl så de tycker? Jag är lika smal som henne. Det är enfaldigt att tro att en debatt ska nå framsteg om man motarbetar en grupp människor för att försvara en annan.

Sedan tycker jag det är väldigt trist att debatten gällande modeller, ideal och vikt ofta placerar framförallt kvinnor i varsin ände utav fältet. Smala mot normalviktiga eller smala mot överviktiga, det beror på hur man definerar de olika benämningarna.

Jag är smal, inte underviktig. I min idealvärld skulle jag kunna kolla i en H&M katalog och se vilken människa som helst bära kläderna. Det enda kravet på en modell torde vara att denne ska vara fotogenisk, dvs göra sig bra på bild, oavsett kroppsform. Alla ser vi ju olika ut, och det har ni hört tusentalsgånger. Ni kanske också har hört att insidan spelar störst roll.

Därför förlorar hobbymobbarna, oavsett vilken ände de står i. Och jag skulle nog våga påstå att debatten i detta ämne vore bra mycket mer givande om de klev åt sidan, var nöjda med sig själva och accepterade det kan även smala människor få vara.

Jag brukar normalt sett inte reflektera över min vikt. Jag äger inte ens en våg. Men på sistone har jag förlorat vikt i omgångar då jag varit som allra mest stressad, och därför blivit snäppet mer medveten. Jag har en idealvikt ett par kilo över min nuvarande och där är jag i min normala form. Jag vill helst inte höra hur sjuk jag ser ut, men det har faktiskt hänt. Och tro det eller ej: Jag kan ta illa upp!

Låt oss istället samarbeta för en sundare modeindustri. Alla behöver vi kläder. Och det ska inte behöva vara några konstigheter. Vi är allihopa i en och samma lag egentligen.

Så.


Äcklig?

I livet behöver man lära sig samma läxa om och om.
Fastän man har lärt sig den hårda vägen så fastnar det inte helt; visdom och insikt drunknar i nya aspekter utav livet, i den gamla oron, i självbild och föreställningar om vad livet går ut på.

Man glömmer egentligen inte vad man borde göra för att undvika negativa mönster. Jag tror bara att man någonstans låtsas att man förtränger. Man säger en sak, man tänker en annan. Man tänker en sak, och motsatsen på en och samma gång. För att skydda sig själv och skjuta upp en svårsmält sanning bara lite till.

Jag vill inte vara ärlig mot mig själv hela tiden.
Kortsiktigt skydd vinner ibland över framtida glädje, jag antar att man resonerar så eftersom att man inte har ordentliga perspektiv på vad som lönar sig i slutändan. Det är precis som när man följer mönstret att skjuta upp inlämningsuppgifter till sista sekund och lovar sig själv att inte göra likadant nästa gång. Men det gör man. Varje gång, i mitt fall.

Kanske skulle börja skriva en egen, privat lista.
"Vad jag egentligen tänker", kan den få heta. Och där ska det stå enbart sanningar. Sedan får jag se vad jag gör utav dem..

Här sitter jag med alldeles för ont i halsen, och funderar alldeles för mycket. Hade gärna lagt mig och sovit, men det gör för ont. för tillfället