.

Jag har mycket på gång just nu. Många järn i elden, bollar i luften... Det mesta relaterat till min akademiska karriär, samt min arbetsplats där jag befinner mig på helgerna. Jag har inte mindre än en rapport, en stor uppsats och en gigantisk uppsats samt en stor resa att planera och genomföra samtidigt som jag jobbar extra så mycket det går. Samtidigt är jag mer ambitiös än någonsin med min träning, som dock ständigt avbryts för att jag drar på mig förkylningar regelbundet, men annars så.

Varför är det så att när man har mycket att göra så tar man gärna på sig mer? Jag är inte stressad som så, men jag har inte tid och framförallt energi att göra sådant som är roligt vid sidan av. I det här läget som jag är i nu hade det varit gyllene för mig att umgås med kära vänner ett par kvällar i veckan minst, men jag är för trött. Varje morgon när jag vaknar så känns det direkt osannolikt att jag ska ta mig upp ur sängen och göra mig i ordning för en dag på praktiken. Ögonen är liksom heslt svullna och huvudet snurrar av trötthet. Men så krälar man upp ur sängen, äter en bananpannkaka och jämrar sig över att sminket inte blir perfekt denna morgon heller och sedan beger man sig iväg. 

Men redan inom två veckor är två stora saker avbockade. Då är det några grejor till som står på tur, men det sker i alla fall utan någon heltidssysla vilket underlättar enormt ur ett tidsperspektiv. Sen är det inte så långt kvar nu tills jag ska få bo utomlands i solen under tre månader med min käresta, och det är ju ganska otroligt? 

Den här hösten/vintern är väldigt tung, och jag tror inte att det beror på någon oövervinnerlig arbetsbelastning egentligen. Det beror på att det är mörkt, att framtiden är svårhanterligt oviss och att jag helst hade sluppit kyla, min boendesituation samt att pendla två timmar om dagen. Allt detta sammantaget gör mig deppig och omotiverad. Kanske blir jag som ny igen när jag får leva under solen...