.

Det har väl aldrig funnits ett bra sätt att sammanfatta ett halvår på ett inlägg. Jag kan nog inte det heller, just nu. Städar som en dåre här hemma i grottan och vi planerar att lämna staden runt tolv. Det känns ingenting just nu, jag är så uppe i allt, men jag vet nog att det blir kaos i huvudet väldigt snart.

TACK alla ni som har läst min blogg under min tid här. Det har känts jättekul att ni har följt mig på det här äventyret.

Vi ses hemma.

 

 

Dagarna i Namibia har varit över all förväntan. Jag vet inte vad jag trodde, men det vara bara så mycket mer än vad jag begrep att det kunde vara; det blev så tydligt när vi landade i 37 grader varma Namibia efter 5 grader i Sydafrika, att det skulle bli bra. Jag har fyllts på med energi de här dagarna, prövat nya grejor och sett helt makalösa vyer, solnedgångar och stjärnhimlar.

Jag har lekt med surrokater, åkt jetski, suttit på taket av en Landrover och åkt runt i fantastisk natur, haft picknick i en grotta, klättrat upp för berg, bott i en campinghydda, varit på tysk maskeradfest, rullat runt på sanddynor i öknen.... Och nu sitter jag i Sydafrika igen och det är min sista kväll i Potchefstroom. Och det känns faktiskt bra. Nu är jag redo att åka hem med den känsla som Namibia både väckte och lämnade i mig. 

Vilken resa alltså...

Nu har jag skrivit sista tentan, det gick vägen och nu åker vi till Namibia!!!

YEAAAHHHH!

GIV MIG STYRKA. Imorgon vid den här tiden sitter jag i ett sovrum brevid en bensinmack i Botswana. Inte så romantiskt kanske, men just nu känns det relativt lockande. Jag känner nog att provet imorgon kan gå åt helvete, men det får inte göra det egentligen.

Jag kommer sova bort flera veckor där hemma efter alla studieansträningar här borta, jistanes alltså. Den här natten blir det inte mycket sömn av det enkla skälet att jag måste få 10 stora uppsatsfrågor att fastna i huvudet, men det vill sig inte. Det kommer komma 5 av dessa på provet att välja mellan, och vi har tre timmar på oss att svara på tre. Hälften av det vi övat in kommer vi inte ens nämna i slutproven så det är svårt att inte tänka "kanske om jag utesluter två och har lite tur..." Men jag vågar inte. 

Det är inte så att jag har struntat i provet innan, jag har bara inte haft tid eftersom att jag hade tenta igår och var sjuk så förbaskat länge. Om tolv timmar ska jag börja skriva så jag får väl återgå. Äventyret som börjar imorgon känns ännu inte verkligt. Väskan står packat, passet och vaccinationskortet ligger prydligt i samma pärm och detaljerna för vad vi ska hitta på i Namibia har börjat diskuteras. Tydligen är det festival på fredagkväll som vi kanske kan hinna till. Men jag fattar ingenting jag. Ska bara undanröja fyra månaders Antropologi-information först...

Ciaociao amigos!

Sabina Ddumba - hennes musik ska jag hålla utikik efter.

 

Håller på att dona lite här hemma i grottan Tvättar sista tvätten. Ska möta upp vännerna för en "sista lunch. Har sovit som en drottning inatt och ska nog kunna njuta av dessa sista stunder i den här lilla platta stadsdelen i landet långt bort. Måste bara klara provet imorgon. Känns helt osannolikt, men man har ju lyckats tidigare.

Citat i rubriken är för övrigt en genuin kommentar ifrån Ronja när vi diskuterade hur det skulle vara att komma hem. Jag måste säga att självförtroendet är beundransvärt:)

Åker hem om en vecka. EN VECKA. Nu är det så nära att jag inte behöver längta mer. Det är bara att låta dagarna komma, det går så fort så innan jag vet ordet av så åker jag till flygplatsen med pirr i magen.

Min analys av livet i övrigt är att ibland måste man bara inse att saker är vad de är, inte vad man vill att se ska vara.

Over and out.

Idag skrevs tredje av fjärde sluttentan - phu! Det var kämpigt idag eftersom att jag i enlighet med klassisk vardagsstress helt enkelt inte kunde somna inatt. Alls. Det har ju verkligen gjort mirakel för studierna inför antropologi-tentan på torsdag, som ni förstår. 

I alla fall, jag svarade på frågorna i dagens tenta så gott jag kunde, det kändes okej och sedan så gick jag och Ronja för att ha hejdå-lunch med Joy. Hon är en genuin glädjespridare och det känns som att vi har umgåtts alldeles för lite under tiden här; men den känslan får man när man är påväg ifrån de som betytt något. Hon har studerat i Sverige och älskade det så jag tror nog att hon kommer att återkomma en vacker dag - då jäklar ska det återförenas. Imorgon blir det fler avsked, då av Meski vilket verkligen kommer kännas surt. Men hon har faktiskt bott i Sverige när hon var yngre under några år så vi möts nog också så småningom (har jag sökt mig till folk med Sverige-läggning? Mardi ska ju studera i där i höst). 

Imorgon är sista heldagen i Potch eftersom att på torsdag bär det av till Namibia efter tentan. Läget här hemma är ett småpackande och småröjande utav saker, på ett skönt sätt. Jag måste bara sova inatt så att jag klarar tentan på torsdag - må det vara med nöd och näppe, men herregud vilken fantastisk känsal det kommer vara att hämta väskan och åka iväg genom Botswana mot vårat slutmål. Avslutet på den här resan kommer att osa äventyr och upplevelse; svårt att förstå idag att om nio dagar är jag hemma i Stockholm och kan se tillbaks på det.

Jag kommer inte att ta med mig datorn till Namibia. Är alldeles för nojig över att ha med den när vi ska bila ett dygn och sedan vill jag ju helt enkelt vara helhjärtat fokuserad på naturen, umgänget och upplevelserna. Men jag uppdaterar fram tills vi åker, för er som gillar't.

Nu börjar min kropp säga att om jag inte går och lägger mig så får jag stryk, så nu beger jag mig till sängs.

Joy och Ronja för några veckor sedan. 

Min favoritlåt ifrån First Aid Kits nya album Stay Gold ;  A Long time Ago. 

I örvigt har jag bara en positiv sak att säga om dagens tillstånd: Jag är i princip frisk nu! 

Allt annat kan kastas bort. De förberedde oss på mötena inför utlanddstudier på att man skulle känna sig deppig omgångar, jag var ganska kaxig på den punkten i början. Det var först efter halva tiden som jag hade ett par riktigt låga veckor där jag inte ville någonting. Men i övrigt vad det gäller hemlängtan har jag verkligen inte haft några större problem ; jag har saknat folk men inte på ett plågsamt sätt. I alla fall, tji fick jag för den senaste perioden har jag inte vaknat på bra humör en endaste morgon och jag har ingen motivation till saker. Jag har försökt men allt som allt är jag matt, färdig. Har nog tappat mitt perspektiv, så är det. Just nu förstår jag hur bra jag har det men jag känner det helt enkelt inte.

Imorgonbitti har jag sluttenta i Sociologi och jag måste verkligen anstränga mig nu för att hitta klarhet i huvudet att repetera all information.

Hem om 9 dagar.

Den här dagen grundar sig i att hedra de ungdomar som inte bara kämpade för sin utbildningsfrihet, men också dog i kampen. Det skedde under 70-talet då apartheidregeringen bestämde sig för att göra utbildningsspråket i ämnen såsom matematik och samhällsvetenskap på Afrikaans - de vitas språk. Effekten skulle vara att svarta och färgade grupper inte skulle kunna utbilda sig på nivåer över lägstanivå; de skulle kunna lära sig läsa och skriva, och hade de turen att kunna Engelska skulle de kunna delta i hemkunskap. Men det är inte alla som kunde Engelska heller - ett annat språk inslussat av vita kolonialister - och tiotusentals elever bestämde sig för att protestera fredligt. 

Trots att demonstrationen var fredlig så sköts ett antal elever hjäl, den yngsta var 12 år gammal. Jag besökte hans minnesplats i Soweto häromveckan, ni ser honom avliden i famnen på en av sina kamrater på fotografiet. Otroligt tragiskt och onödigt. Det är inte så konstigt att Sydafrika kryllar utav minnesmonument och symboliska gester för att hedra och se till att aldrig glömma apartheid. Jag hör en del vita här säga "Get over it, it was 20 years ago", och visst är det sant att man måste tänka framåt. Men studier visar att det är väldigt effektfullt att visa ånger och hedra de som har fått utstå förtryck och i värsta fall förlorat sina nära på grund utav det. Man kan inte vända ryggen till det som har hänt i det här landet, hur obekvämt det än må vara. Hade pojken på bilden levt idag så hade han varit 50 år, och han hade redan fått leva 20 år i en lagstadgad frihet. Nu hjälpte han till att ge den friheten till andra istället.

Jag kan inte säga att jag har någon insikt i hur desperata många människor måste ha känt sig inför den maktutövning de fick lida under. All heder till de jag möter som tycks ha förlåtit - men jag klandrar ingen som är bitter. Det här landet har så brutala meningsskiljaktigheter att jag är imponerad utav att det håller sig samman såpass som det ändå gör. Det ska bli spännande att följa utvecklingen, men tyvärr blev president Zuma vald till en till period och det underminerar verkligen tilliten till regeringen, som ju är en av de viktigaste sakerna i ett land som det här. Ingen verkar nöjd med honom, men få verkar vara nöjd med alternativen också. Det är en förvirrande tid i landet. 

Nu måste jag studera inför mitt sociologiprov imorgon. Jag har absolut inte legat i fas men jag tror att jag klarar det. 

Jag har precis försökt jaga ut en padda ur rummet och frågar mig hur jag ska klara att campa i Namibiska öknen i tält, när jag precis fick panik och trodde att jag skulle bli förgiftad av en vanlig, brun padda som hoppade runt på mitt sovrumsgolv? Jag trodde detta eftersom att när hundarna biter dem så börjar de tugga vit fradga, vilket kanske inte är ett särskilt övertygande tecken på att de inte skulle kunna vara potentiella dödsfällor. Jistanes. Wildlife i all ära men att vara i länder där djur KAN vara giftiga det är inte min grej egentligen. Varför åkte jag hit i så fall, undrar ni kanske? Well... om jag får en sån här adrenalin-kick av att jaga en padda så kan ni ju tänka er vilken stimulans min äventyrsådra kan få i dessa länder.

För övrigt kan jag inte ta cred för att paddan lämnade huset ändå, den hoppade ut helt självmant medan jag satt i köket och googlade "poisonous toads in south africa" (sant).

Så, om vi nu går vidare ifrån min brutala hypokondri så tänkte jag berätta lite om igår. Jente, en nyfunnen vän, och hennes kompis Carlos, kom förbi och undrade om vi ville med till the dome. Det är ett naturområde väldigt nära Potch där en meteroit slog ned en gång i tiden, och det skapade ett vackert landskap. Vi åkte iväg rätt sent på eftermiddagen och hade bara någon timme till solen gick ned, men vi gick in på en riktig western-style Saloon och pratade i solnedgången. Därefter åkte vi till Parys, en grannstad, och åt riktigt god mat på en urcharmig resturang. Maten här i Potch är verkligen dålig, så det var en festival för smaklökarna serrni.

Vi körde runt i mörkret och sjöng, lyssnade på ERA (munkarna som släppte en skiva på 90 talet, minns ni?) och sedan kröp vi upp i soffan hos Jente och tittade på the Grand Budapest Hotel, jag var egentligen den enda som såg hela filmen för de andra sov i omgångar men det hela var himla gemytligt.

Igår var en bra lördag och idag är sen seg Söndag. Klassisk helg med andra ord.

Jag hade tänkt uppdatera er lite. Men det känns fånigt alltihop idag eftersom att jag fick ett samtal imorse som helt enkelt gjort mig ledsen, upprörd och som fick mig att känna att jag är alldeles för långt borta ifrån de som jag håller närmast. Livet är oerhört tröttsamt ibland...

En sak jag har tänkt på och diskuterat en del på sistone är hur konstigt det kanske kan verka för er där hemma när ni läser här ibland och ser hur negativ jag kan vara. Senaste tre veckorna har faktiskt inte varit särskilt roliga; jag har haft härliga upplevelser med vänner och stunder som såklart är sådana som gör resan värd, men jag har helt enkelt inte varit up for it. Det har känts löjligt ibland, jag tänker att hemifrån funderar man kanske i termer om "men hon är ju i Sydafrika och gör världens grej, varför njuter hon inte bara utav det?". Men grejen är ju den att man anpassar sig och känner ganska snabbt att man bor och lever här, ögonen vänjer sig vid naturen omkring och man är inte förvånad längre om man ser en illgul fågel i träden. Jag menar inte att jag aktivt tar saker för givet, men i vanliga fall när man har semester eller reser gör man allt för att uppleva så mycket som man bara kan och man blir upprymd utav småsaker, men här så har livet kretsat kring skolan till stor del med undantag för när Emil var här och även mamma och pappa besökte, då var det såklart underbart att få fly Campus. 

Det har känts konstigt för mig att folk nästan tycks se ner lite på en för att man har fokuserat såpass på studierna här. Varför reser man inte bara mer, undrar de? Varför hittar man inte på saker varje helg? För mig blir det lite underligt. Jag är här som student, jag badar inte i pengar och ledig tid och jag tycker nog att Kapstaden, Kr'uger, Lesotho med allt vad det innebar var tillräckligt fantastiskt för att kunna säga att jag minsann har rest här i Sydafrika. Idag är jag hemma istället för på en grillfest för att jag har hamnat efter under min sjuktid, och jag känner mig lite fånig men samtidigt hade jag blivit otroligt stressad inför provet på tisdag om jag inte satt med förberedelserna ikväll.

Min poäng är väl att jag på sistone har jag funderat mycket på att det närmar sig slutet på detta äventyr, det är mina sista dagar i Potch nu. Och det är blandade känslor, jag undrar om jag hade kunnat göra mer? Prioriterat annorlunda? Varit mer ivrig inför att träffa nytt folk? Men sen så kommer jag ihåg att jag är samma person här som hemma; en person som älskar att uppleva nya saker, men som behöver långa pauser, egentid och tid för andrum mellan äventyren. Och eftersom att skolan har tagit upp mycket energi, så har jag behövt längre pauser. Jag har inte velat resa på helgerna, tro det eller ej. Fast jag vet att jag har gått miste om saker så har jag lärt mig att jag inte kan njuta av någonting ändå om jag känner mig stressad och pressad. Tråkigt, men samtidigt bara så som jag fungerar. Jag kan inte tvinga mig själv in i andra roller för att verka härlig i andras ögon, jag har slutat med det efter att jag insåg hur extremt energikrävande det kan vara.

Så ikväll, min sista helgdag någonsin i Potchefstroom, sitter jag ensam och pluggar. Med all rätt. Mwaha. 

Jag har inte kunnat sova inatt. Det börjar bli "lite" tröttsamt att ha ont i hela kroppen, sova dåligt (vilket jag gjort ända sedan jag kom hit för fem månader sedan) samt att vara sjuk. Men inatt var extremt; jag somnade efter 06 någon gång och efter att ha sovit bort halva dagen tog jag mig till skolan, men det känns som att huvudet är avstängt. Jag fungerar inte just nu, och skolan ligger och väntar med de sista tentorna och jag känner bara "jahaja". Det är helt galet egentligen hur lite energi jag har och det enda jag vill är att sova men det lyckas jag  ju inte med. Jag är helt enkelt på någon slags bristningsgräns just nu och jag längtar bort härifrån precis hela tiden eftersom att jag ändå inte kan njuta utav saker ordentligt i det här skicket. Jag räknar ner.

Idag är det examensfest hemma i Växjö för de på vårt program och jag önskar att jag inte gick miste om det. Men jag sitter i alla fall och myser med Ronja hemma hos underbara Jente som bjöd över oss och tänker laga middag medan vi pluggar, såna härliga gester kan göra mirakel dagar som dessa. De ska se Nederländernas match mot Spanien på en lokal pub senare (Jente är Nederländsk) men jag ska nog hem och krypa ner i sängen då och hoppas på att vakna imorgon med en hjärna som går att använda. 

Var och sa hej då till vår antropologilärare Pia tidigare idag också, kändes sorgligt eftersom att hon verkligen har vidgat mina vyer och det är kul att prata med henne om feminism, rasism och samhällets tokiga normer. Vi lovade att hålla kontakten, och jag hoppas att jag någon gång i framtiden kan dela med mig utav arbete som jag själv varit delaktig i som handlar om just dessa ämnen vi båda är så intresserad av. Dock vet jag inte om jag kan förlåta henne för den fruktansvärda arbetsbördan hon har belastat oss med inför sluttentan, det är så många nivåer värre än alla andra tentor att man tror att hon gör det för att jävlas. Det blir den fjärde och sisa sluttentan jag skriver och det är torsdag denna vecka; så fort vi lagt ner pennorna lämnar vi campus för alltid och åker direkt mot Namibia med Mardi. Äventyrligt, må jag säga.

Men okej, nuet var det ja. Jag måste svara på en av hennes tentafrågor nu så att jag har något att visa studiegruppen imorgon. Jag är så trött att jag är spyfärdig. Ursäkta informationen och njut av sommarhelgen där hemma - håll er friska och pigga!

 

Det går verkligen inte bra för mig här nere. Jag vaknade vrålsjuk imorse; bihåleinflammation är teorin hos de som är kunniga. Jag kunde knappt ta mig upp ur sängen pga huvudet som bara dånade och det är, jag skojar INTE, ungefär 10 grader inne i vårat hus. Vilket gör att jag mår dåligt konstant när jag är hemma, och har väldigt svårt att koncentera mig på studierna. Så nu har jag fått en andra antibiotikakur utskriven med diverse mediciner som ska tas vid sidan av. I bästa fall blir jag frisk lagom till Namibia om 8 dagar, men studierna är tuffa just nu och jag har två sluttentor nästa vecka. Att jag gnäller över detta är ju inte egentligen för att jag är sjuk som så, det är för att min sista tid i Potch har förstörts till stor del eftersom att jag inte kan hålla humör och energi uppe när jag anser att det hade behövts som allra mest. 

[Sitter och kollar ett inslag på nyhetsmorgon om antibiotikaresistens... Känns inte helt OK att trycka i sig två kurer på två veckor egentligen].

Såatt..
Men det fnns också väldigt mycket som går min väg, så jag kanske ska ägna denna stund till att fokusera på lite trevliga saker.  Igår bjöd vi ut Tina på middag för att få en ordentlig kväll tillsammans innan vi åker. Hon är en utav de personer som jag kommer att sakna, en så oerhört klok, varm och härlig människa att vara omkring. Hon studerar apotekare och bryr sig mycket om andra människor, vilket verkligen genomsyrar hennes sätt att vara. Vi åt, som ni ser, en redig efterrätt men jag lovar att vi åt god mat innan också. Kvällens höjdpunkt var nog när Tina sa till servitören "I was planning to stab you with my fork" när han glömde bort en sak. Fast hon skrattade när hon sa det, jag lovar att stämningen var föga hotfull. Jag kan bara önska att våra vägar korsas igen. Hon har aldrig lämnat Sydafrika så att komma till Sverige känns avlägset, men jag har en känsla av att jag inte har satt min fot i Sydafrika för sista gången när jag åker om två veckor... Så förhoppningsvis blire det ett "vi ses senare" och inte ett farväl. Det är så hemskt konstigt att åka ifrån människor på det här viset. 

I övrigt är jag lite kärlekskrank idag och tänker på min familj som jag är väldigt tacksam för. Och de står ut med en väldig massa stojeri ifrån mig, vilket kanske behövs eftersom att personer som jag med känslorna utanpå inte alltid är helt roliga att vara omkring. Så om ni läser detta kära familj så ska ni vet att jag älskar, uppskattar och saknar er! Bara två veckor till hemfärden. Och Elin, jag förlåter dig för att du åker till Spanien innan jag kommer hem och är borta i flera veckor.. Din jäkel.  

Resten av kvällen ska jag gå miste om en utekväll med mina vänner till förmån att sitta hemma och tillfriskna samt studera. Wish me luck!

Ända sedan jag kom till sydafrika har jag velat få en film där Ibert, fågeln, säger hello. Han hälsar altlid när man kommer hem nufötiden. Och imorse lyckades jag - sne kameravinkel till trots. Han har himla skum röst, Ibert.

Igår så började vi vår dag med att besöka Neighbor-goods market, en stor industrilokal proppfull med goda maträtter och godsaker, musik, dofter. Det fanns även en våning med lite kreativa smycken, kläder och trendiga människor; detta låg i ett område utav Johannesburg som kändes väldigt ballt. Det bröt nidbilden utav den här staden ganska rejält. Jag åt en REDIGT onyttig våffla med karamellsås till lunch, ingen direkt energikick men det kändes rätt att sitta ute i kylan under den blåa himlen och blicka ut över de fula höghusen med en mumsig våffla.

(Man måste ha jacka och skor inomhus för det är så  kallt...)

Umgås lite med Wolfgang, som har chillat lite på mitt knä ett tag.

Har varit runt i Johannesburg och Soweto idag, för er som inte vet så är Soweto ett tidigare ställe dit man placerade de som arbetade i gruvorna under den tid då man fann guld i området kring Johannesburg och det blev ett växande stadsområde. Idag är det ett township med 8 miljoner (!!!) invånare. Alltifrån extrem fattigdom till överklass huserar där; Mandela bodde där med sin första fru och jag fick se det huset idag vilket var kul, och hans andra fru bor i ett hus i ett område än idag. Jag ska lägga ute lite uförligare berättelser och foton, kanske ikväll när jag kör min "nattrunda" på Internet, om jag orkar. Jag måste ringa el doktor på måndag när vi är tillbaks i Potch, för imorgonbitti är min medicinkur slut och huvudet är inte bättre och jag känner mig febrig och konstig. 

Ah well, är mycket glad att jag följde med hit den här helgen. Har det verkligen extremt bra, Mardis släktingar är underbara. Får se hur mycket äventyr det blir imorgon, kanske en tur till ett närliggande shoppingcentrum men jag skippar nog eftermiddagens äventyrligheter för att vila och studera lite. Är tvungen att ha glajjor å mig hela tiden nur för mina ögon svider och är torra sedan jag blev sjuk. Jag hatar att ha glasögon och längtar så tills att jag blir frisk (av flera skäl än det, förstås).