.

Nu ska vi gå igenom några punkter tillsammans. Kay?

• Det är lördag, klockan är inte ens 07, och jag är uppe.
• Jag ska skriva högskoleprovet hela dagen .
• Det har snöat inatt. SNÖAT.
• Jag har ingen mjölk hemma och mina mackor är mögliga. Frukostproblematik. Bra att jag var i affären igår och kom ihåg att köpa godis och chips då. Eh.

Idag blir en dag där ett gäng djupa andetag och fokus på fokus kan ta mig igenom timmarna.

PHU!

Jag har en del viktiga beslut att fatta.
Först ska jag se om jag kan höja mitt snitt på högskoleprovet. Sen ska jag bestämma om jag vill byta universitet. Sedan ska jag bestämma om jag vill fortsätta på fred och utveckling eller om jag vill studera miljö istället. Om jag bestämmer mig för miljö så måste jag avgöra om jag ska satsa på en utbildning som jag redan har behörighet till eller om jag ska läsa upp Matematik C och få massor av fler alternativ. Om jag inte fortsätter plugga till hösten så måste jag jobba ett år och spara pengar samt sannolikt flytta hem igen och vara arbetslös och sjukligt rastlös en period.

Besides, lyckas jag inte höja nu på lördag kan jag ju försöka nästa år och hoppa av nu och läsa upp Matematik C ändå. Jag har så många alternativ. Ett annat är ju att stanna.

JAG BLIR GALEN.
Jag tycker grundligt illa om att fatta viktiga beslut.

Onsdagsutgångar är extremt random, man vet inte ens om det kommer vara folk ute. Och ifall det är det så är det ofta mycket utbytesstudenter, då de festar i särklass mest och säkerligen mer på vardagarna än de svenska programstudenterna normalt sett gör. Det är lite "vi har ingenting att förlora" känsla på dem, och det är ju härligt.

Låt oss försiktigt hinta att även denna onsdagskväll blev ganska.. speciell! Den började med förfester, vidare ut på dansgolvet och den avslutades sedan med en egen sång och en TV som inte mådde så bra framåt morgontimmarna. Jag var alltifrån superpeppad till megatrött, förbannad och jätteglad.

Att jag var förbannad berodde på den klassika kommentaren "you're fucking tall" i otrevlig manér av en bitter kille på dansgolvet, som kombinerade denna bedårande bekäftning med en elak fnysning. Människor alltså. Inte blir man klok på deras behov att vara dryga.

Idag har jag likt en krigare rest mig i soluppgången och ännu inte låtet mig själv vila. Är schemat fullt så är det! Och än är inte kvällen slut. Woo!

Bon Iver - Calgary

Inte visste väl jag att den här låten skulle bli så vacker i mina öron. Jag blir helt rubbad inombords, det är svårt att förklara. De som vet vad musik kan göra med en, ni förstår. Man får nya bilder i huvudet som går i perfekt symbios med toner och ljud, man ser sådant man inte hade förväntat sig och man längtar efter sådant som legat glömt eller inte ens upptäckts.

Jag kastas mellan saker som känns som intryck utav någonting jag upplevts, så starkt blir det. Oavsett om det bara pågår i min fantasi egentligen.

Sen är det klart att jag är lite labil vad det gäller musik. Jag kan gråta till klubbmusik. Av glädje.

Livet har aldrig varit svart, och det har aldrig varit vitt. Men vet ni; det är inte heller grått. Jag tror att verkligheten vi lever i är en utav skiftningar, dessa beroendes på vilken dagsform man själv är i, samt hur de människor man möter kommer att bete sig. Vi är alla skiftningar. Jag vore ingenting utan mina vänner tänker jag fastän jag vet att jag vore någonting. Jag hade bara varit helt annorlunda. Vad hade jag tyckt och tänkt om världen om jag växt upp annorlunda? När har jag varit som gladast?

Jag har aldrig alltid varit en glad person. Jag har aldrig alltid lidit utav min ångest. Händelseförlopp i mitt liv avser vissa personer under specifika förhållanden och därför får jag inte tro att negativ historia ska upprepa sig. Kanske ska man gå in i livet med ett stilla förstånd. En medvetenhet om det man inte vet, det föränderliga, och att vi alla är olika. I mina allra olyckligaste perioder har jag likväl kunnat finna stor glädje i något annat, och jag tror minsann att människor omkring mig överraskar varendaste dag.

Det ligger någonting oerhört värdefullt i det lilla. Jag hade inte velat acceptera livet utan allt det där lilla; dofterna, färgerna, kommentarerna, smakerna, lustarna, känslorna. Jag älskar att tycka om. Jag älskar att inte tröttna på skämt som berättats många gånger om. Jag kan omöjligen föreställa mig en värld där jag inte får dela min värld med de som jag tycker ska dela den. Jag skäms ibland för min öppenhet men tror samtidigt att jag hade varit ledsen utan den. Och fanns det ett eget ord för tacksamhet gentemot den familj som alltid har utstått och tröstat så hade det varit det som jag brukat nu. Jag älskar dem mest för att jag helt enkelt älskar dem, men jag älskar dem också för att de älskar mig.

Jag ser andra människor och jag förstår dem ofta inte, för visst är det väl så att vi utgår ifrån oss själva? Dessa skiftningar. Man måste ta reda på mer innan man vet och ibland får man aldrig veta. Tänka sig att om jag inte hade byggt vidare på vissa små möten så hade jag varit en annan idag och jag vet inte ens på vilket sätt. Jag vet att jag också hade varit annorlunda om det inte vore för det som gått förlorat.

Livet är aldrig alltid bra och det är aldrig alltid dåligt.
Men vi lever varje dag.

Det är så lätt att förändras. Förlora, förlåta, ge, ta, bemöta, gå miste om, missförstå, fela, känna. Och man behöver inte alltid uppskatta det, detta liv. Det behöver inte alltid vara bäst och vackrast och det är aldrig en tävling om vi inte gör det till en. Livet är innehåll. Alla de gånger jag inte velat gå upp ur sängen för att jag inte har tillåtit mig själv att inse att det funnits en mening. Alla de gånger som jag upptäckt först efterråt att min hand vilar mot min bröstkorg, och hjärtat däri, eftersom att jag blivit så överväldigad av det vackra.

Vi lever.

Imorse var det sol och varmt. Nu är det molnigt som fan och blåser väldigt kallt. Därför ljuger jag för er, för jag ser inte ut så som ovan längre. Men det spelar ingen roll så vi kör.

Och nej, jag ska inte bo i min hatt framöver. Bara ett par dagar.

Jag tycker det är väldigt trist att ordet "trevlig" har fått en lite banal stämpel. Om någon frågar hur en kväll var och man svarar "den var trevlig", så arbetar det mer som ett kodord för att det kanske inte var så kul eller knappast någonting man gick miste om om man inte kunde komma.

Men jag har så otroligt trevligt med mina nya bekantskaper. Vi sitter där med varsin kopp te, någon form utav kaka, och vi pratar och berättar både stort och litet. Och det är bara så trevligt? Så trivsamt? Vi låter som förtidspensionärer men vi är bara lugna och härliga. Detta är jag fäst vid, det som är tryggt och anspråkslöst. Man kan vara sig själv på ett mycket behagligt sätt.

Och med detta intro så inleder jag en dag som redan är varm. Jag vaknade utav borrmaskiner utanför och blev inte irriterad, för det påminde mig om sommarmorgnar där pappa byggde altanen nedanför mitt fönster för några år sedan. Och det påminner mig om alla de gånger grannens hantverkare har passat på att börja tidigt eftersom att vädret äntligen tillåter. En viskning om att snart, snart har vi en fot i sommaren.

Nu har molnen brutit upp en del och solen lyser på oss - så jag har bytt skinnackan mot en röd jeansjacka, skippat halsduken och satt på mig hängslen. Annars är det pretty much såhär jag vandrar omkring idag, och som ni ser så är jag trött. Faktum är att jag sällan är pigg nuförtiden, och framför mig ligger ett fullsmäckat schema som inte direkt bäddar för förändring i det avseendet.

Nåväl, nåväl.

Idag så sken solen högt och stadskärnan lockade. Det var en sån där stämning omkring en. Ni vet vilken jag menar, den där man känner sig pigg och härlig och flyktig, med andra ord helt fel dag att gå i klädaffärer eftersom att man vill prova allt (hade man varit i en bar så hade man velat prova allt också, det är sådan känslan är). Kanske är det en viss övermodighet som slår till i vårbegynnelsen.

Därför blev det en tur till staden så fort skoldagen avklarats.
Jag och käre Ellinor rycker tag i ungefär halva Carlings och går in i provrummen. När jag ska slänga på mig ett färglatt linne (som följde med hem, förlåt mig) så föll larmet ned i golvet. Och nu är det såhär att jag är uppfostrad på ett sådant vis att jag högtidligt klampar ut ur provrummet med halvklädnad och säger till den  tjusige personalkillen vad som skett. Denna karl tar larmet och passar på att ge mig ett värdefullt tips för situationer där larm faller av kläder, nämligen förlöjande (och läs för helvete noga nu!):

"Ah, ingen fara, det fixar jag sedan. Men akta dig för det ligger förmodligen en nål på golvet någonstans nu".

Här var det två saker jag borde ha tänkt på.
1) Han sa att det förmodligen ligger nål på golvet
2) Han sa att jag skulle akta mig

En minut senare så trampar jag in en tjock nål i hälen, Ellinor får hämta plåster och personalkillen ser lite skeptisk ut där jag står, blygsamt blödandes, med foten i hand och beklagar mig intensivt. Det hela slutade med att jag köpte sårtvätt och slog mig ned på en bakgata för att hantera eländet.

Typisk Annika-händelse.
Undrar ni så kan jag meddela att min fot ännu är lite hålig.

FAN jag försökte skriva någonting av substans men det enda jag kan komma fram till är att jag är så himla nöjd med min nya hatt. Där får ni; dagens hatt.

Okej, jag kan säga såhär: Jag har varit ifrån mina vänner en timme om och jag saknar dem redan. Jag ska ut nu och njuta av livet. Det är en sådan dag idag. Jag bara vet att jag kommer träffa någon jag känner så fort jag lämnar dörren, och idag så älskar jag det.

På senaste tid har jag hört mycket klagomål på "såna som bloggar".
Och jag är ju en utav dem så jag har ju lyssnat och funderat. Det som är det främsta alternativet på att en blogg är fullkomligen är onödig är tydligen att berätta vad man har ätit. Det är någonting i denna banala vardagsfakta som irriterar blogghaters något enormt. Jag tror det är idén om att bloggar man, så tror man att alla tycker det är sjukt intressant med allt man skriver. Jag tror att det är 90% vän-läser-vän metoden i den personliga bloggsfären, sedan har vi nischbloggarna med mode och inredning och så vidare.

Jag får ju helt enkelt tänka att mina läsare fortsätter läsa utav någon anledning, men jag gissar att många inlägg ter sig rätt ointressanta; samtidigt ha förhoppningen att det finns de gånger inläggen faktiskt känns givande. Dock tror jag att den enda funktionen en blogg ska fylla är att det är trevligt för någon att gå in att läsa.

Hur som helst. När folk klagar kan jag inte låta bli att ta åt mig och känna mig lite förminskad (jag har bloggat sedan jag var 12 så jag är tveksam till att jag kommer lägga ned inom snar framtid) eftersom att jag inte har ett abnormt ego för att jag har denna blogg.

Därför vill jag ge er alla klagers där ute lite skön information.
Till frukost äter jag: Två pågenbröd med bregott och rödbetsallad.

God morgon!

Den här hunden kan jag inte riktigt släppa taget om. Buju. Han vad ägd utav killen som hade hostelet jag bodde på i Belfast förra året. Vart man än var på nedervåningen så stod denna uppenbarelse en bit ifrån och tycktes fundera på någonting. Jag har liksom aldrig sett en hund med så mänskliga ögon förut, eller med ett sådant talande kroppspråk. Det kändes verkligen som att han försökte medla något då han tog sina framtassar i mitt knä och såg mig rätt in i ögonen. Han var inte som en hund riktigt.

Idag under tentaskrivningen så kunde jag inte låta bli att snegla på ett fotografi från hostelet som står på min fönsterbräda. Buju sitter på en stol brevid mig och det ser så naturligt ut att tanken inte ens slog mig att han kanske egentligen borde sitta på golvet. Jag vet inte varför, men jag blir både glad och fascinerad av att tänka på det här lilla underverket.

God natt!

Halva tentan skriven, fyra timmar kvar, och solen strålar. Jag hinner inte med den joggigtur jag hade önskat men istället så nöjer jag mig med ett öppet fönster, skön musik och vetskapen att jag har ju hela helgen på mig att bara njuta.

Hemtentor är underliga men sköna samtidigt.
CSN-lånet är här, solen är här, våren är här, helgen är här.

YES.

När jag skriver så är det enklare att skriva rörande texter om de lutar åt det lite mer.. ja, kanske inte nödvändigtvis negativa, men känslomässiga hållet. Jag har tyvärr aldrig haft förmågan att skriva glada, fantastiska texter som gör att läsaren vill springa ut och leka när sista punkten är ögnad. Synd egentligen. Jag vill ju så gärna skriva att jag ibland tvingar fram tankebanor som skulle kunna bli någonting fint bara man lyckas med rätt bokstavsordning. Sedan sitter jag där och begrundar min text och försöker avgöra om den kanske egentligen bara var begriplig för mig själv.

En sak jag har dock har grunnat över, på riktigt och ej framkrystat, är hur enkelt man kan såra andras känslor. Olika situationer där man egentligen inte menar ont. Exempel.

Ärlighet.
Man diskuterar ett ämne som betyder någonting för en annan. Man lyssnar och klurar sedan säger man vad man tycker oavsett om det är vad den andra vill höra. Det är i dessa lägen man upptäcker om personen ventilerar sig för att få medhåll eller för att kunna få andra perspektiv. Det är inte fel på något utav alternativen men det förstnämnda gynnar ju situationer där personen känner sig illa till mods av ärligheten.

Oförsiktighet.
När man umgås med en person som man vet har genomgått någonting svårt och man ändå tar upp reltarade ämnen på ett skämtsamt eller okänsligt sätt. Antingen i förbifart eller i diskussion. Ibland i sådana situationer undrar jag om personen som tar upp ämnet helt enkelt inte är medveten om att hela situationen är som att beskåda en tågolycka. En person försöker att inte visa att denne är ledsen, medan den andra och eventuellt övriga närvarande bygger på diskussionen. Om det är flera människor närvarande så brukar det väl bli så att den sårade personen inte säger till för att denne inte vill skapa dålig stämning.

Ovetande.
Man vet ju faktiskt inte vad de flesta bär på för hemligheter och erfarenheter. En vacker dag hasplar man ur sig någonting till en person som tar väldigt illa vid sig, men man menade inget ont och man visste inte hur det låg till.

Jag har bara tänkt på detta. Jag vet inte ens vart jag vill komma med det. Om avsikten är god eller åtminstone inte illa menad så kanske det är enklast att inte bli upprörd om man är den sårbara, för alla har vi väl garanterat sagt saker utan att veta om eventuella konsekvenser för andra, och alla har vi väl varit oförstående? Oförstånd är inte medveten elakhet.

Och med dessa visdomsord (njeh, snarare påståenden) så återgår jag till mina studier.

Moby - Living.
Jag drömde om denna låt, så det kändes väl ändå inte mer än rätt att det var den jag skulle vakna upp ordentligt med.

Här sitter jag coh pluggeliluggelfluggar.

Jag fann detta foto i en mapp i datorn. På den tiden, förstår ni, så hade jag smycken utanför ögat och det var förstås delade åsikter från både andra och mig själv gällande hurvida detta var det minsta snyggt eller inte. Jag minns en dag på Götgatsbacken i Stockholm då en värvare kom fram till mig och sa "du har någonting vid ögat, jag tror att det är en insekt". Jag blev förolämpad och försökte skämta bort det i en kavalkad av meningslösa förklaringar, men insåg ganska snabbt att situationens respirator hade så att säga redan blivit avstängd, elen var bortkopplad och samtalet hade i högsta grad avlidit.

Så jag vandrade vidare längst backen med en känsla som var nyfödd. Den var ynklig och behövde bäras utav någon annan, men där var bara jag själv. Påmind om att man får inte göra som man vill, man får inte se ut som man vill, man kan inte vara annorlunda; inte om man inte är beredd att bemöta någon form utav publik och deras åsikter. Detta exempel var en småsak men ändå inte, för visst har vi ett behov att komma med åsikter om andra även då detta inte gynnar oss själva?

Jag skulle vilja vandra till skolan exakt som jag vill men det gör jag oftast inte. Det kräver nämligen skinn på näsan, så tjockt att det skulle kunna sitta på en elefant. Och min är nog lite tunnare än jag vill erkänna.

Sitter på biblioteket. Mittemot mig sitter ett par killar som tycks ha någon slags brainstorming på gång. Ut slänger de idéer som är alltifrån kreativa till befängda, men jag lyckas inte klura ut vad det faktiskt är de försöker göra.

"eller så har man ett gäng Victorias Secret modeller som går lättklädda, så får man betala 100 spänn inträde.."
"vi skulle väl kunna ha nått spa, typ sjögräs?"
"Jag vet! Vi köper en vit häst. en ALBINOHÄST. Sen målar vi den som en dalahäst. Folk kommer komma från hela Europa för att se den här äkta dalahästen.."

Det verkar i alla fall ske en viss aktivitet i den änden av bordet. Själv så har jag musikpaus efter ett mycket ansträngande (tvek) jobbsökande. Mitt huvud känns lite avdankat, som en travhäst som sprungit färdigt och nu mest lunkar runt i en hage någonstans. Kaffet är slut.

Hm, lite segt här just nu. Jag är mycket, mycket trött och inatt kunde jag inte sova på grund utav en hårt bankande puls. Det var som om mina ådror inte hade plats för allt som skulle runt, en obehaglig känsla som jag tror passar in under kategorin stress. Jag har inte känt mig speciellt stressad på sistone. Men trots ganska mycket tid över i planeringen så känns det som att alla "to-dos" aldrig blir done och jag antar att detta nu har kommit ikapp.

Jag har nu ett par målsättningar för den kommande perioden. Förut så var det ju min ekonomi jag skulle styra upp, och believe it or not men framsteg har gjorts på ett flertal sätt. Jag har dessutom fattat beslutet att jag behöver ett extrajobb för helgerna, så den biten kommer att hjälpa till redigt. Nu går jag mot nya mål.

• Gå upp i vikt
• Börja jogga nu när våren är här

För det första så älskar jag att jogga och jag skulle förmodligen både sova, äta och må bättre om jag kom igång. För det andra har jag gått in i någon slags viktnedgångspiral som gör mig tokig. Mina kläder hänger allt lösare och benen syns allt mer, och i mitt tycke har detta nu passerat gränsen för vad jag känner mig bekväm med.

Ja, voila. Det är massivt mycket som rör sig i huvudet men jag ska försöka kanalisera min tankar till sådant som kan tänkas relevant inför tentan på fredag. Ämnet är Culture and Interpersonal interactions, vilket innebär att vi lär oss varför människor agerar som vi gör under särskilda sociala förhållanden. Inriktningen är främst att behandla de situationer där vi beter oss illa mot våra medmänniskor och vad det är som driver oss till detta.

Ursäkta allt detta tråk, men jag är så sanslöst trött. Trött och yr och ser suddigt; ack denna dåliga sömn. Jag vill lägga mig ned på sängen men risken är att jag inte kommer upp.  Det blir en kanna kaffe och ett antal timmar i skolans bibliotek.

Jag är STÄLLD. Vad har jag egentligen hunnit med de senaste 22 timmarna?

• upp 06 på en lördag.
• roadtrip till Kalmar för 7h distrikstmöte med Amnesty
• ...där jag blev invald i valberedningen?
• fest här hemma blott en timme efter bilen släppt av mig och Therese
• ...vilket innefattade grön karamellfärg a la St Patricksday samt en himla massa dumheter (den nya klassikern är väl förmodligen att bli runtburen av Kim)
• utgång på sivans ända fram till stängning
• ...vilket inkluderade en hel del underlig dans, otippade mötensamt att agera sidekick för en black-jack spelande byggingenjör

Jag sov extremt lite natten till lördagen och trots en oerhörd trötthet så har jag nu diskat, torkat, plockat, svabbat och käkat rödbetsmackor.

Summan av detta måhända att detta var ju kanske inte så himla intressant för er. Men, don't dispair! En vacker dag mycket snart skall jag skriva någonting som får er att häpna.

St Patricks Day kallar för lite grön karamellfärg i skumpan, aight?
SNART KOMMER DOM!

Jag kan inte ha somnat före 02 inatt, jag har sovit mycket oroligt dessutom och vaknade mitt opp i en mardröm; men nog fan sitter jag här KLOCKAN NOLLSEX PÅ EN LÖRDAG.

Snuskigt. Så snuskigt tidigt.
Cool jag är.

Eriks foto får illustrera denna eftermiddag.

Efter en sväng till Willys var det bara att hämta en termos kaffe och bre på en rödbetsalladsmacka och sedan joina karlarna på ängen. Sedan dök även Therese upp och det var ju givet att det skulle bli en härlig stund på gräsmattan, som nu börjar återhämta sig efter vintertid.

Sitter man på ängen så är utsikten en stor mängd cricketspelande Indier i den bortre änden, sedan brukar det stadigt infinna sig en mängd ekonomer som står för musiken högre upp på ängen. Utspritt överallt finns smågrillar och filtar och mindre gäng som växer i antal ju närmre eftermiddagen det blir, då är folk klara i skolan och sitter ute och glor istället.

Det är bra härligt och jag tror nog fan att jag stormtrivs.

Ser ni hur tom i huvudet jag ser ut där?
Exakt! Där har ni mitt tillstånd idag. Utmärkt är det just därför att jag har fått spendera min dag i umgänge som inte kräver att jag presterar mer än flamsiga uttalanden med jämna mellanrum. Vi har det så härligt, vi i vårt lilla gäng.

Hursom.
Jag besitter just nu ett tillstånd som är ovant. Jag tänker på saker och ting som vanligt, men  nu sträcker det sig oftast inte längre än första tanken som sedan blir en känsla. Det jag menar är, för att reda ut oklarheten: I vanliga fall när jag börjar fundera på någonting så spenderar jag en stund med att analysera och grubbla, att vända på steken lite. Kolla läget. Sedan så brukar känslorna få mer plats. Nu tycks de komma på en gång. Denna nyupptäckta, denna direkta variant på temat är en som jag inte har pli på. Jag sitter och tänker "Jaha? Och nu då?" eftersom att funderingarna inte vill utveckla sig så mycket. Det bara är där. Jag sitter och känner vällande saker i min bröstkorg och det gör mig lite frustrerad.

Det känns, så att säga, anti-produktivt.
Men fuck it, right? Det är bara att tåga på.

För närvarande så är min kära bullis (ovan till höger) på gymmet.
Samtidigt är mitt nyvakna huvud i ett stadie vi inte ska gå in i detalj på, min kamera är hemma i någon annans lägenhet och jag har ingen frukostmat. Jag fick precis reda på att jag klarade ekonomitentan som jag faktiskt kände mig helt säker på att jag skulle få underkänt på (jag trodde inte jag hade svarat på tillräckligt många frågor för att få ihop poängen). Jag är mycket glad över detta men skulle man se mig nu så skulle man anta att jag hade en rätt dålig morgon, eftersom att jag sitter här och stirrar med slöa ögon på skärmen. Jag känner liksom hur påsarna därunder växer och vill åt mig och kan inte kämpa emot. Dom får frodas.

Jag ska få frukost hemma hos Julia, hon är nämligen bäst.
Just därför ska jag nu spendera en lång stund med att fräscha upp mig inför vårat frukostmöte, så att hon inte blir illa till mods utav mitt dagsskick.

Tjorp!

Att fota gick åt helsike men fest är i alla fall på ingång!


I ain't got no head. Dun dun dun du..


DEER IN A HEADLIGHT!!!

En underbar stund i södra Taiwan, Tainan.

Inatt har jag drömt förfärligt och känner mig mycket liten i en stor värld. Men det är okej, det brukar gå över till lunch. Jag är så trött att jag ser i kors, men det brukar också ordna upp sig.

Nu kör vi.

Vilket gäng, vilken dag.

Slog oss ned utan för bibblan, jag och Therese, med varsin kopp halvgott kaffe och ett glatt humör. Våren!

(Bör tilläggas att campus är himelskt just nu. Det är människor på varenda bänk och sten och på gräsmattorna sitter folk i brassestolar och glor utan mål. Idag ska vi grilla).

"Välkommen till telia sonera, beräknad väntetid är 2 minuter.."

Nu har det gått 24.
Var jag tvungen att spärra min egna telefon av misstag? Really?

Får nog ta och börja använda min kamera igen, så slipper ni gamla bilder på Danmark.
Imorgon ska det grillas och chillas ute i solen, då jeeeklar.

IDAG VAKNADE JAG AV ATT TÄCKET VAR FÖR VARMT FÖR SOLEN SKINER SÅ MYCKET!!!

*andnöd*

Nu måste jag ut!

Sommar 2009

Ibland blir jag oerhört personlig här. Jag tog precis bort en text för det kändes inte som att jag kunde göra mig förstådd; och då försvinner det som gör det okej att "hänga ut" mig själv. Jag skriver för att andra ska förstå, känna igen, tänka efter. Att någonting ska väckas eller komma igång.

Men jag ska försöka mig på att skriva några saker.

Idag så ville jag springa ut i skogen. I mitt huvud så hade det hjälpt mig men jag vet inte hur det egentligen hade tett sig; oftast när jag ger efter för liknande infall så slutar det med att jag känner mig dum, ensam och grubblandes. Då låter jag hellre bli och sysslar med det som gör mig glad istället.

Men såhär är det ändå.
När den här bilden togs så var saker väldigt annorlunda.
Jag visste inte att jag skulle förlora flera personer på olika sätt, jag visste inte vad jag skulle studera, jag visste inte att jag skulle backpacka ensam. Jag visste inte ens att jag skulle spara ut min lugg som jag tyckte om så himla mycket där och då. Kort sagt så hade jag inte förmågan att se in i framtiden då heller, och jag hade inte heller börjat planera in mycket utav de beslut jag haft kontroll över. Och jag hade inte någon aning om vad min allra tuffaste period skulle komma att innebära.

Var jag tillräckligt tacksam för det som var? Hur är man tacksam för att någonting inte ännu har skett, man vet ju inte om att det kommer att ske ännu? Förstod jag enkelheten i att inte behöva sörja sig själv till svedda? Hade jag insett vad oro kunde bestå utav?

Idag undrar jag nämligen om det är lönt att se tillbaks till det som har varit. Nu har jag tagit mig igenom allt det där, till stor del. Så nu är jag ju där igen; ska jag stå 2014 och undra om jag idag njuter tillräckligt utav att inte veta vad som kommer härnäst?

Jag vet ju inte.
Och att inte veta kan vara så ofantligt njutbart.

Imorgon får lov att bli en ny dag eftersom att imorgon inte har något annat val, men min förhoppning är att det jag ännu inte vet om den dagen ska vara fyllt av härliga ting. Det blir till att njuta.

Jag tycker det är fascinerande hur många människor det är som beter sig såpass jämnt i humöret. I alla fall utåt sett. Jag personligen är en periodare. Det vill säga, ibland så vill jag vara i centrum och älskar att träffa alla och ibland så är jag stängd och vill helst bara vara anonym bland mina egna vänner. Det är en mix, det behöver inte alltid vara längst ut i extremerna; men nog märks det på mig i alla fall.

Just nu är jag i en situation där jag helst bara vill vara. Jag är nämligen lite trött på mig själv. Inget konstigt eftersom att vi alla måste umgås med oss själva precis hela tiden hela livet ut så därför kanske man ibland ledsnar lite och tänker "vadfaaan vad jag stör mig på mig själv". Just nu vill jag helst hålla käften och titta på när andra hänger men dels så fattas förmågan att vara tyst hos mig, dels så skulle väl andra tycka att det är lite störigt beteende att skifta såpass.

Jag hajar inte er som för det allra mesta beter er likadant. Det är fascinerar mig. Ni som inte är genomskinliga och visar med kroppspråk och blick eller röstläge så fort någoting är annorlunda, så fort ni är i en annan period än den vanligaste. Jag avundas er. Jag är verkligen ingen social kameleont.

Glömde jag nämna att Calvin Harris också kommer till Summerburst? Jag menar, utöver Mr Guetta.

AAAAAAAAAH LYCKA!

Imorse vaknade jag inte upp med särskilt höga förväntningar på denna dag. Det är helt okej, jag hade inte planerat in att träffa någon för första gången på väldigt länge och jag tänkte mest pyssla med sådant som behöver göras.

Men så händer någonting tämligen särskilt!
Jag blir erbjuden att åka till Pakistan, eventuellt också för att vara med på ett bröllop. Något sådant erbjudande har jag inte fått förut. Dessutom sades det lite underförstått att jag inte behövde oroa mig om "praktiska detaljer" själv.. Är inte det lite sjukt?

Tilläggas bör att det är en person som har studerat utbyte här på Universitetet som ska gifta sig, det var inte någon helt random även om jag finner hela situationen totalt slumpartad. Det blir ingen Pakistanresa för mig men möjligheten är nervkittlande.

Medan tjejen i inlägget nedan fick två killar som visade sig vara samma tjej, så har en annan det gott förspänt! Jag tycker det är särskilt charmigt att den ena tydligen inte anses lika het (betonat) som den andra.



Upptäckt på samma, självfallet trovärda, hemsida. Aftonbladet Klick.

Ibland undrar jag stillsinnat vad folk har för sig där borta på andra sidan atlanten.

..vad jag tycker om er på Phnoe House.

Igår, av totalt oklara skäl, så hade jag mitt högsta besökarantal på väldigt länge.
Var ni tvugna att dyka upp precis den gången jag inte är on the top of my game?

Denna portal ska ju vara HÄÄÄÄÄRLIG. Det är tanken.
Jag är nämligen ganska härlig, om jag får lov att säga det själv. Jag kommer undan med att säga så eftersom att det kan betyda så många olika saker att det inte riktigt är skryt, det är lite som att tycka att man är "skön". Det kan vara ett annat ord för en person som egentligen är relativt störig, men ändå snäll och välmenande.

Det bästa är ju dock förstås om någon annan säger det, inte jag själv. Men nu sa jag det! So sue me. Det kanske kan räknas som kvalitativ övning inför att skriva personliga brev, någonting jag tänker spendera hela eftermiddagen med och kvällen också om så behövs. Jag ligger efter i jobbsökandet och det beror på att jag finner detta väldigt motigt.

Att skriva ett personligt brev.
För det första är det ett skämt att det ens kallas så. Det är ju så opersonligt det kan bli. Att berätta vad man har gjort på ett sätt som enbart är relevant för hur man presterar på en arbetsplats, att motivera vilka egenskaper man erhåller som kan vara till nytta NÄR ALLA VET att alla människor har sina brister och dåliga dagar, ingen är en servicehjälte dygnet runt och i slutändan är sommarjobb någonting man gör för att man vill ha pengar. Det betyder förstås inte att man tänker prestera på minimum och bara stå och räääkna minutrarna i takt med att pengarna rullar in men det är liksom en sanning.

Fast okej. Jag tycker sommarjobb ska bli kul. Man får någonting att göra, man träffar nya människor och det finns alltid någonting befriande i att ha en rutin att anpassa sig efter. Tycker jag i alla fall.

BLAJ BLAJ från mig till er!
Ha en spännande fredag så sköter jag resten.

Bättre idag!

Den svenska björnstammen spelade här på campus igår, och dom var bra.
Japp.

Jag har försökt formulera mig på ett smidigt sätt under en stund nu. Men jag mår faktiskt på ett sådant sätt som gör att detta inte riktigt vill sig. Jag blir oerhört frustrerad när jag inte lyckas med det som jag normalt sätt tycker om att göra för att bli avstressad; nämligen skriva.

Vad är jag stressad över?

Ni har alla haft destruktiva tankebanor, jag vet det bara, det är en mänsklig egenskap som sker i olika utsträckning förstås. Men jag vet inte riktigt hur det kommer sig, att vi gör oss själva illa? Att vi tillåter oss själva påverkas utav våra egna påhitt och funderingar till den grad att vi liksom bara lägger oss ned, mentalt eller på riktigt, och suckar högt för bara oss själva att höra. Ett ältande som är tråkigt att vara i och att höra på.

Jag brukar boosta mig själv. Jo, det är sant, med risk för att låta som blondinbella. Jag står kanske inte framför spegeln och säger att jag är bäst (det vet jag förvisso inte om hon gör heller) men jag tillåter mig själv att vara stolt till snudden på kaxig när jag är nöjd med saker jag har åstakommit. Det är mitt skydd, en förutsättning för att jag ska få vara stark och glad och road och härlig. Men ibland så går det inte. Imorse fick jag ett bra resultat från min förra kurs och det känns inte så mycket. Just nu tycks jag inte mottaglig. Jag har återigen fastnat.

Jag tittar ut genom fönstret och klurar på snöflingor som faller nästan onaturligt sakta mot marken. Det är som om de vet att vi inte vill att de ska vara här. Såsom jag inte vill att mina tankar ska vara såhär. Om det nu är jag själv som bestämmer, och om jag nu inte anser att denna känsla är önskvärd, varför blir jag då inte av med den? Hur kommer det sig att jag idag bär en känsla i min bröstkorg som tycks så långt ifrån utbytbar?

Jag vill bli fixad. Det är en enkel utväg att helt enkelt bara välja att önska att saker vore på ett visst sätt, istället för att själv se till att de blir så. Jag önskar just nu att någon annan skulle få mig att må bra. Bara rädda mig från mig själv, klyschigt. Men hundra gånger om har jag lärt mig att vänner och kära är tillångar, den bästa sorten, men att man själv måste bita ihop och tänka om.

Att jag alltid måste må dåligt för att kunna må bra därefter, det är nog mitt livs största förbannelse. En som jag inte orkar med precis alla dagar i veckan. Jag vet inte hur ni fungerar. Men att vara jag är ett heltidsjobb och idag vill jag nog ta tjänstledigt.

Jag ska väl ingenting revolutionärt, kanske. Men det var trevligt!

Jahapp.
Några av er kanske minns att jag hade lyckats med bedriften att smälta sladden på min förra kaffebryggare och då gick och köpte en ny, eftersom att man tydligen inte ska använda elprodukter där sladdarna är halvt söndersmälta (märkligt).

Igår så råkade jag smälta sladden till min vattenbryggare.
Denna gång är det värre, varenda färgglad lite eltråd syns tydligt och jag tror inte ens att jag vågar använda den under en kort period. Nu får jag koka vatten på plattan, som jag föreställer mig att gamle Märta gjorde på 70-talet.

(Vaddå "vem är Märta?", hur ska jag kunna veta det? Vem fan är du?)

Det finns en situation som sker upprepat, och som jag upplever som obehaglig varje gång den sker.

Följande sker alltså: Man vandrar förbi ett par tjejer som sitter mitt uppe i en konversation. Precis när man passerar så tystnar deras samtal, inte sällan mitt upp i en mening. Man kan liksom känna deras ögon i nacken när man vandrar vidare och någonstans så vet man att en kommentar av något slag kommer att fällas när man är utom räckhåll för att det ska höras.

Detta stör mig.

Medan jag går på konserter och lallar runt i alldeles för höga klackar, en helg i Mars, så är min bästis och samtalar med den danska klimatminisern. Jag är alltid så stolt över det hon gör, min brush, och jag har upphört vara förvånad över att hon gång på gång gör sådant som jag inte riktigt fattar hur man gör.

Det är skönt att ha en vän med en sådan drivkraft. Speciellt när det gäller att kämpa för klimatet, ett mål som jag delar. Att engagera sig för någonting man tror på är alltid att stå i motvind när det handlar om att hantera obekväma sanningar. Att gång på gång bli ifrågasatt, bemöta öppet cyniska uttalanden, att andra människor gärna tar sin skepsism och uttrycker den utan att förstå att deras ord inte gör annat än att slå sprickor i det man jobbar för att uppnå.

Jag har alltid behövt förklara och försvara. Förut gällde det min (fortfarande) stora vilja att ha en frisk miljö, och idag gäller det min utbilding. Flera människor frågar mig varför jag läser det jag gör, vad jag någonsin ska kunna bli; flera människor säger till mig att "det där kan ju inte du ändra på". Människor som försöker få mig att förstå hur naiv jag är som tror att jag kan förändra. Vet ni vad jag känner då? Åt helsike med det. Åt helsike med att vara för bekväm i att inte engagera sig och reagera. Åt helsike med att försöka fördumma mina ambitioner bara för att deras är annorlunda.

Som person har man val. Låt mig vara ifred med mina!

Jag hämtar mycket motivation och inspiration hos de som stöttar, och hos de som kämpar för liknande saker. Det är just därför jag är ständigt imponerad utav min Carro. Kom ihåg att du är min Idol!

We're in this together.


Klimataktion i Köpenhamn under helgen.

Tolv timmar i Växjö och mitt ansikte är fullt utav stressutslag.
Jättevackert är det! Jag är alltså rosafläckig på ett mycket märkligt sätt. Ett sådant utseende som man bara vet att man måste sminka över, för annars kommer folk tro att man bär någon underlig sjukdom. Och det kan eventuellt orsaka dålig stämning, jag vet inte, jag kanske ska prova att klampa in i skolan och dra en rövare "Hörrni, det jag har i ansiktet är smittsamt och går aldrig över! Happ, ska vi sätta igång med seminariet?"

Stressutslagen bero på att jag har ungefär 1½ timme på mig att äta min lunch, skriva min analys inför seminariet 13.15 samt skriva ut analysen och lämna in till läraren. Det kan bero på att jag liksom inte kunde komma upp ur sängen imorse.

Men, å andra sidan så är solen på superbt humör idag och resten av kvällen ska jag bara tvätta och fika så jag ska väl överleva de här dagen också. Ska bara ta tusen djupa andetag först. Och lyssna lite mer på Avicii.

Tillsvidare: Här är jag och flamingon Ringo i fredags innan utgången som var grymt härlig och grymt smärtsam! Berättelse kommer.

Vilken helg! Det gör ont att gå på grund utav dels fotskada, dels ett intensivt dansande och hoppande, jag har sovit typ fem timmar per natt och det har inte funnits några lediga stunder.

Men alltså, Avicii - vilket RÖJ!
Jag har aldrig varit på en spelning som denna förut, avsedd för dans och klubb på större arena. Det är skam att jag inte har gjort detta, för det är ju precis vad jag älskar. Att stå och skrika högt med armarna uppsträckta medan introt till Levels börjar spelas, alla vet exakt när basgången ska komma igång, förväntan stiger och BAM, hela Globen börjar hoppa. Den låt som fick mig att boka biljett var Fade into Darkness, jistanes, så skönt det var att gunga med i den och låta känslan skölja över en.

Sådant får jag energi utav. Jag får rysningar. Jag vet inte varför, men jag har varit så ända sedan jag insåg att jag älskar den här typen utav musik. Det finns vissa stämningar som gör mig så exalterad att jag helt enkelt ger efter för känslan och bara skriker och studsar och ÄLSKAR att få göra det. Sedan går jag och fånler i några dagar, drömmer mig tillbaks till en basgång som vibrerar och känslan utav att bara inte bry sig om så mycket annat.

Nu kan jag knappt bärga mig till Summerburst. Avicii var verkligen ruskigt duktig, men det kommer ju vara en dream come true att se David Guetta.

Ingenting mer konkret har jag att säga. Eller jo, men tid finns inte. Imorgon till 13 ska jag ha skrivit en analys och svarat på ett gäng frågor eftersom att jag helt enkelt inte har hunnit med under helgen.

CiaoPOOOOOOWWWWW!

Hets!

Åker till Stockholm om en stund och därefter så har jag inte en ledig stund förren, pja, måndag eftermiddag. Kommer hem lagom till sovdags nu på söndag och kommer förmodligen vara stektrött efter två utekvällar, lite sömn och massor av härlig vänskap men jag inleder den kommande veckan med ett seminarie så det blir ingen vila inte!

Jag är ju ändå en sucker för när det händer lite grejor. När jag inte hinner tänka efter och helgen bara voops, borta, tog två sekunder och allt var roligt.

Huvudsakliga syfter är ju förstås att se Avicii på lördag.
Det ska bli en redig höjdare att dansa till Fade Into Darkness. Jag verkligen älskar den. En helt perfekt danslåt; rösten som passar perfekt med melodin som passar perfekt med texten som får en att känna någonting annat än ren glädje i bröstkorgen samtidigt som man vill hoppa när man hör den.

Ack. NU KÖÖÖR VIIII!!

Jag står inte ens ut med tanken på att man aldrig får tillbaks vissa utav de saker man saknar i livet. Längtan är åtminstone någonting som går över, man längtar efter det man ska få uppleva igen även om det känns jobbigt att det ligger en bit in i framtiden. Men saknad? Den är inte alltid en som kan läka. Ibland är saknad ett stilla tillstånd, nästan oföränderligt, ett man lever med och som kanske med tiden inte känns lika påtagligt. I alla fall inte tills man plockar fram den och låter den kännas nästan färskt och åter brännmärkt inombords.

Livet kommer ju med nytt. Kanske finns där något som faktiskt är bättre, känns bättre, än det som man saknar så förbannat mycket. Men det är inte alltid enkelt att se så klart. Och ibland ligger det helt enkelt på andra nivåer, där ingenting kan ersätta det som har gått förlorat. Ett liv.

Ikväll är det saknad som jag känner.

Jag tycker om att låta cool. Det är ingenting jag förnekar. Det är verkligen hur lattjo som helst att befinna sig i en situation där man får slänga ur sig en kommentar som i just det sammanhanget får en att framstå på ett visst sätt.

Jag tar igår som exempel.
Jag och en vän samtalade med ett par utbytesstudenter. En utav dem hade just kommit hem från Paris. Det lät som att hon kom från USA, så förmodligen är ju Paris ett exotiskt resmål och en plats hon har hört mycket om förut. Mytomspunnen stad, det där. Så talade hon om hur häftigt det hade varit och allt festande hon hade roat sig med, och nämnde också att därför hade hon ju inte haft tid att gå till så många turistattraktioner.

Så jag tar tillfället i akt och slänger ur mig "Yeah, well Paris is a cool town to just hang around in". Hon ser medhållande på mig och jag har lyckats med att ge intrycket utav att jag är sådär världsvan och relaxed. Som om jag brukar ta eftermiddagsplanet till Paris, liksom. Ta en liten tur förbi Champs-Elysée och vidare in på någon ball klubb som ligger undangömd, fika på ställen där jag känner igen baristan. Så lät det.

Sanningen?
Jag har varit i Paris två gånger med familjen, allt vi gjorde var turistigt, jag var inte gammal nog att festa och jag känner mig inte hemma i staden för fem öre. Men det är ju en cool stad att hänga i, liksom.


"Hänger" i Sacre-Coeur. (för fem år sedan, innan jag fann mig själv. eheh)

Nu måste jag skriva ett inlägg! Jag har fascinerats och konfunderats och tacklats med irritation sedan Oscarsgalan sändes tidigare i veckan. Jag medger att jag är en person som tycker det är väldigt kul med den här galan, jag tycker om själva galan mer än röda mattan men brukar trots allt kika på sändningarna därifrån också.

Jag vet inte om jag behöver lägga ned tid på god formulering.
Vill bara fråga: VARFÖR VARFÖR VARFÖR skriver ALLA tidningar som Angeilna Jolies klänning för att den har en slitz? För att man ser hennes ben? Skvaller har man läst en miljon gånger men det här har gått till något bisarrt överstyr där jag inte kan sluta se rubriker om någonting så OFANTLIGT MENINGSLÖST!

Det finns ingen mer meningslös journalistik. Och det är väl inte ens någonting att ens reagera på? Jag kan förstå att det dök upp ett gäng artiklar om när Björk kom i en klänning som såg ut som en död fågel. Det skiljer sig lite väl mycket från normen, även om det fortfarande är rätt sjukt att tidningarna skriver om kändisklänningar. Men alltså en slitz? Ett ben?

Ett ben?
Vet ni att just nu torteras människor och regnskog skövlas - och JA - jag tänker dra den tröttsamma paralellen för jag är ohyggligt sur. Kanske beror det på att min nuvarande kurs innebär att jag på nätterna drömmer om Judemassakrerna som ägde rum under andra världskriget, vi studerar ondska i vanliga människor och den är utbredd. Det blir så sjukt att vakna upp efter en hemsk natt, slå sig ned vid datorn och läsa att Angelina Jolies ben har fått ett twitterkonto.

Det hör inte hemma i tidningarna.