.

Jag fann detta foto i en mapp i datorn. På den tiden, förstår ni, så hade jag smycken utanför ögat och det var förstås delade åsikter från både andra och mig själv gällande hurvida detta var det minsta snyggt eller inte. Jag minns en dag på Götgatsbacken i Stockholm då en värvare kom fram till mig och sa "du har någonting vid ögat, jag tror att det är en insekt". Jag blev förolämpad och försökte skämta bort det i en kavalkad av meningslösa förklaringar, men insåg ganska snabbt att situationens respirator hade så att säga redan blivit avstängd, elen var bortkopplad och samtalet hade i högsta grad avlidit.

Så jag vandrade vidare längst backen med en känsla som var nyfödd. Den var ynklig och behövde bäras utav någon annan, men där var bara jag själv. Påmind om att man får inte göra som man vill, man får inte se ut som man vill, man kan inte vara annorlunda; inte om man inte är beredd att bemöta någon form utav publik och deras åsikter. Detta exempel var en småsak men ändå inte, för visst har vi ett behov att komma med åsikter om andra även då detta inte gynnar oss själva?

Jag skulle vilja vandra till skolan exakt som jag vill men det gör jag oftast inte. Det kräver nämligen skinn på näsan, så tjockt att det skulle kunna sitta på en elefant. Och min är nog lite tunnare än jag vill erkänna.