Halloj era goa gubbar
De senaste dagarna har jag befunnit mig på mitt andra hem. Det är en ö i Bohuslänska skärgården. Med mig hem har jag en hint utav dialekt, salt i håret och minnen från en knäpp kväll i fiskeboden. Tänk er nästan femtio pers som först delar upp sig i lag - kvinnor vs män - och sedan tävlar om vilket lag som får flest krabbor på 35 minuter (Tjejerna vann med sju krabbor mer, en tuff match indeed!) .Därefter bär det av till Bödeboden för att delta i den årliga musiktävlingen. Här ska vi i sex lag gissa artister som Rune spelar upp på sin gamla bandspelare.
Tänk er nu sisådär tjugo fulla och gladlynta vuxna som plötsligt börjar tjaffsa om hurvida Alice Babs lever eller inte. Man kan ju kanske tänka sig att det borde vara slutjaffsat när smshjälpen 118 800 konstanterar att hon lever, men somliga hävdade fortfarande motsasen och kaosen var ett faktum. Rune tjuter med sin whiskyraspade röst, rödvinsglatta mamma ber alla hålla käften, Christer lägger armarna i kors som en trumpen sjuåring och alla barn och ungdomar skakar förtvivlat på huvudet. Alla skriker för att överrösta varandra, det är tydligen viktigt eftersom att en fråga gällde en låt med just Alice Babs.
Mörkret blottar bara några mastar i vattnet utanför boden och jag skulle inte bli förvånad om vi höll många seglare vakna den natten. Till slut gör sig Rune hörd med en slutgiltlig dom och lugnet lägger sig på bara ett par minuter
Jag ser mig om och tänker att det är skönt att vara tillbaka,
Oh and btw
Sååå nu skriver jag från Jennys dator att jag nog inte kommer dyka upp här igen på ett tag.
Herrå på eeer, hörs snart!
Men..men.. DOM ÄR JU MINA
Jag får ett sms från en lycklig Amanda som har stått längst fram när The Killers gör sitt enda Sverigebesök i år. Konserten på Hultsfreds största scen ska ha varit någonting alldeles extra, läser jag i tidningarna.
Jag ville se dem really, really bad. Om det inte var för att jag har sett dem i London redan så hade jag blivit tokig.
Men fler tillfällen kommer och I'll be there.
Jag skulle göra mycket för att få höra Read my mind live en gång till.. jag hyser fortfarande stora, varma känslor till deras fras "I don't mind if you don't mind, cause I don't shine if you don't shine"'
Såhär lät den låten live 23 febuari på the O2 arena. Där var jag lycklig mina kära vänner.
Slaska hit lite Sweet Talk sen kan jag dö lycklig.
Because I love yoou
Nu är jag NÖJD. Med Carro hemma har alla vänner samlats igen, äntligen!
Jag vill inte ha mina räddare på andra sidan jorden hela tiden, hjärtat brister ju lite.
Känner mig så tillfreds, det känns som att saker och ting är som de ska nu. Jag vet förstås att folk kommer fortsätta flänga runt (förhoppningsvis blir det ju min tur någon gång också) men perioder där det inte är så uppskattas. Även om de är tillfälliga.
Utomhus regnar det och luften är frisk. Det här är en bra dag.
Det här känns nästan overkligt
Carro & Jag i Mars 08
I mer än tio månader har jag varit utan min brush. Min brush Carro som gjorde som hon alltid har gjort - dvs det hon vill - lämnade Sverige för andra sidan jorden och där har hon levt bra och galet. Vi här hemma är såklart mycket glada för hennes skull!
Men nu, nu efter all denna tid är det äntligen dags för henne att komma hem till oss igen. Om drygt sex timmar landar hennes plan på svensk mark. Så jag ska faktiskt få se henne igen. Fattar ni hur kort tid sex timmar är när man har väntat i nästan ett år? Jag förstår det knappt.
Vi har levt oerhört olika liv och det är så många ögonblick jag önskar att jag hade fått dela med henne, men vi har ju resten av livet på oss att fixa minnen ihop. Nu har vi en del att ta igen först bara. Jävlar vad kul vi kommer ha.
HON ÄR HEMMA OM BARA NÅGRA TIMMAR FOR CRYING OUT LOUD!!! WOHO!!
Hon har fattats mig.
Kiitos Mortherfuckers!
Med tre hytter i högsta hugg, taxfreen på grannvåningen och festen i kroppen så var det bara att ladda upp för ett dygn med slumpartade möten och oförklarliga handlingar. Jag kan utan tvekan meddela att det var ett lyckat dygn trots stunder av illamående och minnesluckor för vissa.
Den här gången var det tyvärr inte särskilt många finlänadre på båten utöver personal, så vi fick inga finskalektioner. Däremot fick uppleva en hel del kundvagnsåk både i hissar och över trösklar, vilket har gett mig sköna blåmärken överallt. Dessutom är det inte varje dag en drink slängs i papperskorgen med ett axelryck och ett oförklarligt leende.
Det går inte att återberätta utan att snubbla in på internskämt som i vanlig ordning bör upplevas för att uppskattas - men jag säger bara att jag har alltid så himla kul med de här människorna och ni som känner oss och inte följer med lär ju göra det nästa gång.
Dagen efter kändes liksom lite som Baksmällan, med minnesluckor att fylla i och ägodelar och människor att leta rätt på. Fast allting gick ju bra till slut.
Underbart så det stänker om det!
Party over here(just two guys and we're having a good time)
Sitter här på morgonen och lyssnar på grym houseremix! Den är i tydlig Benny Benassi stil fast lite mer därtill. Blir peppad för kryssningen ikväll, blir peppad på livet i allmänhet. Jag måste hitta en klubb i min åldersgräns som spelar house och inte är full med jobbiga brudar och sliskgrabbar. Sen kan jag dansa och skutta runt hela nätterna.
Det är helt allvarligt en av de bästa känslorna jag vet. När musiken, stämningen och basen är det enda som jag behöver bry mig om.
Jag återhämtar mig från den här natten, för övrigt. Den var solkart obehaglig, jag vill veta vad någon gör utanför mitt fönster mitt i natten, annars sover jag fan inte gott.
Nu blire promenad med Sebbson och fortsatt laddning för ett sjukt kul dygn med några av mina absoluta favoritpersoner.
Edit: Hittade en hiphop & house remix! Med han irriterande rapparen Lil John eller Wayne eller någonting i den stilen, som är multimiljonär på att säga "what" och "okaay" i olika hiphop låtar. Men den är ändå rätt schysst! Oftast är remizer som bäst i början.
but your eyes see right through
Det värsta är inte när andra dömer eller granskar en, det värsta är när man själv gör det. När man ser igenom sig själv och inser saker, när man för en kort stund inte upprätthåller det där mentala skyddet som man håller fast vid så duktigt annars.Sen finns inga ursäkter.
Jag vet inte om jag älskar eller föraktar mig själv. Det finns stunder då jag vill synas fast jag tänker att jag kanske inte förtjänar det egentligen. Att jag på sätt och vis är överskattad. Samtidigt är jag oerhört stolt över min person på flera andra sätt, och jag tar åt mig av den uppskattning vänner visar mig.
Det är väl ett mellanting. Om allting vore svart och vitt skulle vi ändå inte märka det för gråskalor är så bekväma. Sätter man ribban på mitten behöver man inte ta ställning. Det är väl det jag gör nu.
Så konstig läsning. Jag har fastnat i ett tankeläge, det blir så när jag inte är i sällskap av andra. Jag menar förstås det jag skriver men mina ord innebär inte att jag mår dåligt fastän de är negativa. Oavsett hur bra jag mår, hur roligt jag har och vad jag gör på dagarna så kommer jag inte ifrån ständigt ledsna eller allvarliga tankar när jag är ensam. Sån är jag.
Förresten borde jag börja studera snart för mitt ordförråd är helt mörbultat. Ska bli skönt att dra igång hjärnan lite sen.
Nattey, imorgon blir det party på la Finlandiabåt fo shoee!
We can run away
Jag vill ha en äng, lite Ludovico i lurarna och några timmar att bara ligga ner.
En kväll i solklar förvirring
Jag och min peep
Jag var helt inställd på att det var läge för utång igår, så trots huvudvärk och en disfunktionell dygnsrytm så var det bara läge att kasta sig in i ytterliggare än kväll med festläge. Idag kan jag glatt säga att jag är styggt nöjd med kvällen!
Efter ett väldigt intensivt förande hemma hos Amanda, tillsammans med henne, Bella och Emmi så bar det av mot Ace. Väl där struttade vi in på lätta fötter och sen vet jag inte riktigt när kvällen lossnade, men kvällen for iväg fullsmäckad med nya bekantskaper. Jag fick syn på lite folk från skolan som jag åtminstone kände igen och efter att ha hälsat så spårade det ur i stundtals lite hetsiga diskussioner om saker som är oerhört relevanta. Det var verkligen uppfriskande att diskutera med nya människor även om alkoholen kanske överdriver engagemanget lite. Häh.
Sen har jag såklart pratat om aliens och ödet med en av de längsta människorna jag någonsin träffat, dansat bugg med en person som levde sig in fantastiskt fint i dansen, pratat mycket engelska med en kille från USA som gick runt med en t-shirt där det stod "I have a huge pen" (vilket faktiskt betydde exakt det som står, han hade en gigantisk ihopfällbar penna) samt övervunnit en av mina största rädslor.
Bör nämnas dessutom: Dom spelade Jolene på dansgolvet och det var strålande.
Så nu sitter jag här än en gång med huvudvärk och ett gäng instabila sömntimmar i bagaget och tänker att jag vill ha kvar livet som en lek i huvudet ett tag till.
Livet är en lek ibland
Som alltid när alla vännerna samlas så blir jag alldeles till mig av hur förbaskat härliga personer jag är omgiven av. Igår var det dags för grillfest, duktigt anordnad av Flemman & Jesper. Ambitionerna var ju såklart på topp med mycket folk, en gästlista och två partytält i trädgårn.
Sammafatta kvällen har ju definitivt sina förhinder, i mitt huvud var allt toppen men det är svårt att specifera exakt vad som hände eftersom att jag mest flyttade mig mellan olika umgängen konstant under hela kvällen. Vill så gärna hinna snacka med alla när vi väl ses, det är ju ändå inte särskilt ofta. Helskön kväll med några extraflummiga händelser som alltid.
Framtiden ser riktigt jävla ljus ut kan jag glatt medla dessutom. Den nära framtiden that is. Närmsta veckorna tycks innehålla bland annat kryssning med ett stort gäng kompisar, Carros hemkomst och eventuellt en utlandsresa. Hyfsat galet. Kryssningen blir den första i år och det är någonting tragikomiskt med att springa runt bekymmerslöst på en Finlandsfärja, en fet lekstuga med massa små roliga rum överallt.
Sen när Carro, min älskade brush, äntligen landat i Sverige så hinner jag träffa henne en del innan det bär av mot en sydligare del av Europa för fest och bad med tjejkompisar. Efter det rullar allt vidare mot mitt landställe som jag saknat en hel del. Jag behöver min dos av Bohuslän. Någonstans mellan eller efter allt detta så nalkas det fest & get togheters i mi casa. Jag är sällskapssjuk och tänker tamejfan leva därefter!
Det är kul och fritt och glatt helt enkelt. Det enda som fattas nu är väl att någon nappar på jobbsök så att jag har en inkomst till i höst. Men det är klart jag fixar det.
Tack för igår allesammans, ni är glädje för mig.
Nu ska jag vakna upp ur mitt bakfylletillstånd och ladda för en utekväll med dans.
Whitetrash
Så vad är det som ger mig den här titeln denna idag?
Mitt hår är liksom precis på gränsen till för fett för att lämna huset. MItt linne är kanske något för urringat för en tur till centrum mitt på dagen, och matchas med ett par säckiga byxor. Väl framme tänker jag dessutom söka efter de billigaste varorna av det jag söker, arbetslös som jag är. Det enda som egentligen fattas är väl en liten unge att släpa på, eller mörka ringar under ögonen och en cigg.
Den främsta anledningen till att jag går ut såhär är förstås att jag inte bry mig märkvärt om vad fjortiseliten här i byn ska tycka. Men jag kan gemig fan på att bara för att jag ser ut på det här viset så kommer jag stöta in i någon människa jag inte vill ska se mig. Någon jag inte har träffat på ett tag, så måste jag stå och föra tomma "åh men vad gör du nuförtiden" konversationer och fundera på vilken pelare man lämpligast kan springa in bakom.
Oh well.
God morgon!
Självständighet, att frislå sig själv
Jag sitter här och reflekterar över en del utav det jag och Bella diskuterade igår. Vi båda är väldigt mån om vår egen självständighet och att oavsett vad så vill vi kunna stå lyckliga och starka helt på egen hand. Det är så enkelt att bli beroende av andra och låta sin lycka ligga i händerna på människor omkring en.
Man behöver frislå sig själv så att man inte blir låst. För mig handlar det inte om att ta avstånd ifrån någon, det är mer en fråga om att ställa om sina tankar och inse att man själv är ansvarig för hur man väljer att hantera livet och allt det innebär. Människor kommer och går hela tiden och den enda person man egentligen måste leva med med är sig själv. Oavsett vad som händer och vilka som sviker så står man alltid kvar med sig själv, så hur ska det gå om man lutar sig mot andra?
Jag vill aldrig se den dagen då min lycka raseras långvarigt för att någon i min närhet fattar ett beslut som inte passar in i mitt liv. Jag vill aldrig brytas ner och känna att jag inte kan bli hel själv.
Jag menar såklart inte att det är fel att glädjas för att man har människor som man bryr sig om och som bryr sig lika mycket tillbaks. Man behöver bara kunna distansera sig till det ifall det blir nödvändigt. Jag tänker ofta att utan de omkring mig är jag ingenting. De ger mig min lycka, gör mig verklig. Därför är det läge för mig att börja forma en egen stabil verklighet. Ensam ska få en chans att vara hel.
Efter det här däckar jag
Idag har jag hunnit med att lyssna igenom sovlistan i min iPod innehållandes 64 låtar två gånger, lifta till Ekerö, ta bussen till Brommaplan, t-banan till centralen och sen den gamle vanliga pendeln och bussen hem. Därefter har jag tvättat och käkat frukost.
Allt detta har jag fått nöjet att göra eftersom att jag vaknade 00:58 inatt och inte kunde somna om ordentligt. När klockan väl var sju var det dags att ta bussen som dock hade beslutat att inte dyka upp. Och bussarna på Ekerö går inte helt ofta, mina kära vänner.
När jag liftade gjorde jag en obehaglig upptäckt. Kvinnan som körde hade en fyraårig son med det oerhört läckra namnet Stig. Han var en liten pratglad filur med glasögon och en blå keps. Jag lyssnade på hans små ordlekar, log när han stirrade på mig och observerade hans minsopel. Och jag tyckte det var gulligt. När han sedan skulle gå ut ur bilen fällde han en käck liten kommentar och jag skrattade hjärtligt.
Med andra ord så väcker dålig sömn sidor hos mig som bör ligga dolda långt, långt inne.
Mitt besök på Ekerö grundade sig för övrigt i en ridtur som gick ganska rejält dåligt, men jag har saknat hästarna så det var rätt okej ändå.