.

Jag har försökt formulera mig på ett smidigt sätt under en stund nu. Men jag mår faktiskt på ett sådant sätt som gör att detta inte riktigt vill sig. Jag blir oerhört frustrerad när jag inte lyckas med det som jag normalt sätt tycker om att göra för att bli avstressad; nämligen skriva.

Vad är jag stressad över?

Ni har alla haft destruktiva tankebanor, jag vet det bara, det är en mänsklig egenskap som sker i olika utsträckning förstås. Men jag vet inte riktigt hur det kommer sig, att vi gör oss själva illa? Att vi tillåter oss själva påverkas utav våra egna påhitt och funderingar till den grad att vi liksom bara lägger oss ned, mentalt eller på riktigt, och suckar högt för bara oss själva att höra. Ett ältande som är tråkigt att vara i och att höra på.

Jag brukar boosta mig själv. Jo, det är sant, med risk för att låta som blondinbella. Jag står kanske inte framför spegeln och säger att jag är bäst (det vet jag förvisso inte om hon gör heller) men jag tillåter mig själv att vara stolt till snudden på kaxig när jag är nöjd med saker jag har åstakommit. Det är mitt skydd, en förutsättning för att jag ska få vara stark och glad och road och härlig. Men ibland så går det inte. Imorse fick jag ett bra resultat från min förra kurs och det känns inte så mycket. Just nu tycks jag inte mottaglig. Jag har återigen fastnat.

Jag tittar ut genom fönstret och klurar på snöflingor som faller nästan onaturligt sakta mot marken. Det är som om de vet att vi inte vill att de ska vara här. Såsom jag inte vill att mina tankar ska vara såhär. Om det nu är jag själv som bestämmer, och om jag nu inte anser att denna känsla är önskvärd, varför blir jag då inte av med den? Hur kommer det sig att jag idag bär en känsla i min bröstkorg som tycks så långt ifrån utbytbar?

Jag vill bli fixad. Det är en enkel utväg att helt enkelt bara välja att önska att saker vore på ett visst sätt, istället för att själv se till att de blir så. Jag önskar just nu att någon annan skulle få mig att må bra. Bara rädda mig från mig själv, klyschigt. Men hundra gånger om har jag lärt mig att vänner och kära är tillångar, den bästa sorten, men att man själv måste bita ihop och tänka om.

Att jag alltid måste må dåligt för att kunna må bra därefter, det är nog mitt livs största förbannelse. En som jag inte orkar med precis alla dagar i veckan. Jag vet inte hur ni fungerar. Men att vara jag är ett heltidsjobb och idag vill jag nog ta tjänstledigt.