.

När jag skriver så är det enklare att skriva rörande texter om de lutar åt det lite mer.. ja, kanske inte nödvändigtvis negativa, men känslomässiga hållet. Jag har tyvärr aldrig haft förmågan att skriva glada, fantastiska texter som gör att läsaren vill springa ut och leka när sista punkten är ögnad. Synd egentligen. Jag vill ju så gärna skriva att jag ibland tvingar fram tankebanor som skulle kunna bli någonting fint bara man lyckas med rätt bokstavsordning. Sedan sitter jag där och begrundar min text och försöker avgöra om den kanske egentligen bara var begriplig för mig själv.

En sak jag har dock har grunnat över, på riktigt och ej framkrystat, är hur enkelt man kan såra andras känslor. Olika situationer där man egentligen inte menar ont. Exempel.

Ärlighet.
Man diskuterar ett ämne som betyder någonting för en annan. Man lyssnar och klurar sedan säger man vad man tycker oavsett om det är vad den andra vill höra. Det är i dessa lägen man upptäcker om personen ventilerar sig för att få medhåll eller för att kunna få andra perspektiv. Det är inte fel på något utav alternativen men det förstnämnda gynnar ju situationer där personen känner sig illa till mods av ärligheten.

Oförsiktighet.
När man umgås med en person som man vet har genomgått någonting svårt och man ändå tar upp reltarade ämnen på ett skämtsamt eller okänsligt sätt. Antingen i förbifart eller i diskussion. Ibland i sådana situationer undrar jag om personen som tar upp ämnet helt enkelt inte är medveten om att hela situationen är som att beskåda en tågolycka. En person försöker att inte visa att denne är ledsen, medan den andra och eventuellt övriga närvarande bygger på diskussionen. Om det är flera människor närvarande så brukar det väl bli så att den sårade personen inte säger till för att denne inte vill skapa dålig stämning.

Ovetande.
Man vet ju faktiskt inte vad de flesta bär på för hemligheter och erfarenheter. En vacker dag hasplar man ur sig någonting till en person som tar väldigt illa vid sig, men man menade inget ont och man visste inte hur det låg till.

Jag har bara tänkt på detta. Jag vet inte ens vart jag vill komma med det. Om avsikten är god eller åtminstone inte illa menad så kanske det är enklast att inte bli upprörd om man är den sårbara, för alla har vi väl garanterat sagt saker utan att veta om eventuella konsekvenser för andra, och alla har vi väl varit oförstående? Oförstånd är inte medveten elakhet.

Och med dessa visdomsord (njeh, snarare påståenden) så återgår jag till mina studier.