.

Den här hunden kan jag inte riktigt släppa taget om. Buju. Han vad ägd utav killen som hade hostelet jag bodde på i Belfast förra året. Vart man än var på nedervåningen så stod denna uppenbarelse en bit ifrån och tycktes fundera på någonting. Jag har liksom aldrig sett en hund med så mänskliga ögon förut, eller med ett sådant talande kroppspråk. Det kändes verkligen som att han försökte medla något då han tog sina framtassar i mitt knä och såg mig rätt in i ögonen. Han var inte som en hund riktigt.

Idag under tentaskrivningen så kunde jag inte låta bli att snegla på ett fotografi från hostelet som står på min fönsterbräda. Buju sitter på en stol brevid mig och det ser så naturligt ut att tanken inte ens slog mig att han kanske egentligen borde sitta på golvet. Jag vet inte varför, men jag blir både glad och fascinerad av att tänka på det här lilla underverket.

God natt!