.

Idag så sken solen högt och stadskärnan lockade. Det var en sån där stämning omkring en. Ni vet vilken jag menar, den där man känner sig pigg och härlig och flyktig, med andra ord helt fel dag att gå i klädaffärer eftersom att man vill prova allt (hade man varit i en bar så hade man velat prova allt också, det är sådan känslan är). Kanske är det en viss övermodighet som slår till i vårbegynnelsen.

Därför blev det en tur till staden så fort skoldagen avklarats.
Jag och käre Ellinor rycker tag i ungefär halva Carlings och går in i provrummen. När jag ska slänga på mig ett färglatt linne (som följde med hem, förlåt mig) så föll larmet ned i golvet. Och nu är det såhär att jag är uppfostrad på ett sådant vis att jag högtidligt klampar ut ur provrummet med halvklädnad och säger till den  tjusige personalkillen vad som skett. Denna karl tar larmet och passar på att ge mig ett värdefullt tips för situationer där larm faller av kläder, nämligen förlöjande (och läs för helvete noga nu!):

"Ah, ingen fara, det fixar jag sedan. Men akta dig för det ligger förmodligen en nål på golvet någonstans nu".

Här var det två saker jag borde ha tänkt på.
1) Han sa att det förmodligen ligger nål på golvet
2) Han sa att jag skulle akta mig

En minut senare så trampar jag in en tjock nål i hälen, Ellinor får hämta plåster och personalkillen ser lite skeptisk ut där jag står, blygsamt blödandes, med foten i hand och beklagar mig intensivt. Det hela slutade med att jag köpte sårtvätt och slog mig ned på en bakgata för att hantera eländet.

Typisk Annika-händelse.
Undrar ni så kan jag meddela att min fot ännu är lite hålig.