.

Nej, hörrni, vi får aldrig glömma vilken mark vi står på.
Varför vi kan andas. Varifrån vi tar vatten.
Vi får aldrig glömma vackra platser vi besöker.

Vi får inte, för att i samma ögonblick vi sätter oss själva utanför det system vi är en oundviklig del utav så omöjliggör vi bevarandet av just det vi när oss på.

Varenda liten pryl vi vidrör, ser, har på oss; allt är av naturen.
Varenda dryck, matbit, alla läkemedel vi någonsin har proppat i oss.
Det finns ingenting som vi inte har framställt av vår jord.

Detta kanske kan anses självklart, men det är det inte.
Jag har reflekterat en hel del över just det de senaste dagarna, hur lite av det vi skapat som är självklart. Ska man kunna filma? Färdas i luften? Programmera datorer? Bota och förebygga sjukdomar med hjälp utav sprutor och piller?

Vi smäller konstant fram nya uppfinnigar och ser alltid till att ha nya påhitt tillgängliga. Vi ser hur snabbt vi kan åka, vi gör bomber, bygger 800 meter höga hus, skapar konstant nya trender, ökar kapaciteten i våra maskiner.
Ingenting av detta är självklart. Det är helt otroligt att vi kan åstakomma så mycket.
Tyvärr har vi brist på någonting så grundläggande som respekt.

Vi är de som plöjer utan hänsyn. Vi är de som utrotar.
Vi är de som bestämmer; människan är jordens diktator.

Jag har full förståelse för att enskilda människor sällan har för avsikt att förstöra. Att många människor är försatta i fattigdom och fokuserar fullt på att få leva vidare med sina familjer. Att så många miljarder av en varelse självklart måste få lämna avtryck.

Men det är som att vi har fallit glömska när det gäller den mest grundläggande utav alla saker. Att vi har naturen att tacka för allting.

Du lever, det gör jag med.
Tillsammans med varenda varelse
på alla millimetrar av världen, 
delar vi vatten och luft.

Det finns ingenting så utopiskt för mig som tanken på att vi skulle leva i harmoni med det omkring oss. Men eftersom att vi inte ens lever i harmoni med varandra så kvarstår det som en innerlig önskan. Tillsvidare.

Kom igen nu. Nu påminner vi oss själva om vart vi lever.

Foto: Robert Van Der Hilst

Jag har inte skrivit på ett par dagar.
Jag vill berätta varför.

Ni som läser regelbundet har säkerligen märkt att jag har börjat skriva mycket om allvarliga saker. Gällandes orättvisor och händelser som är tunga och tråkiga att ta till sig. Dessa typer utav situationer världen över fyller för närvarande upp mig ganska rejält.

När jag sitter och läser tidningen och mina ögon spetsas på berättelser som "de kom med stridsvagnar och krossade vårt hus. De flesta i familjen låg och sov. De dog, säger Raed", och "Flera religiösa ledare varnar iranierna för att delta och i ett försök att skrämmas meddelade regimen i måndags att ytterliggare sex personer kommer att avrättas inom kort för sin medverkan i tidigare protester".

Ja, då vet jag inte vad jag ska säga längre.
Då vet jag inte vad ord fyller för funktion, då vet jag inte vilka känslor som räcker. Då vet jag inte vad rättvisa är, och då vet jag inte varför människan kallas intelligent.

Jag vill inte ha den här världen som vi har byggt upp.
Vill inte. 

En historia klädd från topp till tå i krig och konflikt, kolonialism, erövringar, maktmissbruk, folkmord, kränkningar och oskyldiga offer. Den byggs på vet ni. Tornet blir högre.

Jag vill klättra ner och lägga mig på marken, men marken skakar.
Eller så är det bara så det känns inombords.

Huli-folket. Foto: BBC EARTH.

Just nu är jag inte i skick att skriva ett inlägg tillräckligt värdigt av den information som jag fick under dagens seminarier. Jag har lyssnat till kortfattad, ändock bred, information om Borneo och Papua New Guinea och stammar som lever och bor där.

När man hör berättelser om de människor som samlas i tusental två gånger i veckan för att få se flygplan landa, som färgar hela kroppen och går omkring i höftskynken väpnade med spjut, som har fjädrar från paradisfåglar på huvudet samt en fjäder genom näsan, vars byar möts för att tävla i vem som kan dansa och klä upp sig finast, som sover på träplankor för att skydda sina värdefulla huvudbonader, som ibland dödar varandra i stamkrig...

Först blir man chockerad att detta faktiskt fortgår i modern tid, och fascinerad.
Men när chocken har lagt sig lite så inser man att de är som oss.

För egentligen, vad säger att det är vettigare att smeta ögonfransarna svarta och gå omkring i höga klackar, att pierca ögonbrynet, att ha slips? Att gå igenom smärtsamma ingrepp för att se vacker ut? Att det är ett världsomfattande nöje att se på när män ska sparka in en boll i nät? Att vi använder patroner för att skjuta ihjäl varandra med?

Huli-folket i Papua New Guinea avbryter krig ifall det regnar. Deras ansiktsmålningar och huvudbonader kan förstöras om de blöts, så därför återupptas fighten dagen efter. I en annan stam sov aldrig män och kvinnor tillsammans, de bodde till och med i helt olika hus.

Ytligheterna, traditionerna, krigen, nöjena, ojämställdheten.

Det spelar tydligen ingen större roll om man blev introducerad för västerländskt samhälle först för femton år sedan, som vissa utav dessa stammar. Vi har ändå utvecklat samma egenskaper, om än i annan form. Är människan helt enkelt sådan?

Mycket intressant dag.


Lerfolket. Foto: Christopher Arnesen

Resö, fiskesamhälle i Bohuslän

Jag har just läst ut Isabella Lövins bok Tyst hav - jakten på den sista matfisken. Den handlar helt enkelt om hur vi tömmer våra hav på fisk, vilka metoder vi använder, varför, hur det kommer sig att vi fortsätter trots att vi vet vilka konsekvenser det kan få och så vidare.

I slutet utav det här minst sagt skrämmande journalistiska arbetet, som gjorde mig mer än illa berörd, så har Isabella effektfullt delat med sig utav ett tankeexperiment från Sylva A Earles bok Sea change - a message of oceans.

Det går ut på att man placerar jordens 4,6 miljarder år långa historia under ett års tid, och sedan tänker sig att man sitter och tittar på det ungefär som en film.

"I åtta månader kan vi då först njuta av meteornedslag, vulkanutbrott och alla de märkliga sammanträffanden och kemiska processer som gör att just planeten Tellus förvandlas till det blå, vattentäckta undantag där den är i en torr och kall rymd där både liv och vatten i övrigt tycks vara mycket mer sällsynt. Först i augusti kommer de första encelliga organismerna med cellkärna, det vill säga livet. Sedan dröjer det ända till november innan de ryggradslösa havsdjuren dyker upp, och lagom till Lucia kommer jätteödlorna, fast de försvinner igen någon gång mellan jul och nyår. De första däggdjuren syns på bioduken i mitten av december, och homo sapiens, vår egen art, kan vi titta på mellan tjugo minuter och en kvart före midnatt den 31 december. Det moderna konsumtions- och industrisamhället kan vi se blixtra till under filmens sista två sekunder"

Hur snabbt kan vi förstöra ekosystemet? Är det därför vi är här?
Varför är människan så hemsk?

En man som heter Theodore Roszak har grundat ekopsykologin. Den går ut på att ökande pskykologisk ohälsa hänger samman med att vi har avlägsnat oss från våra biologiska, mentala och naturliga rötter, vår samhörighet med naturen. Jag tror som honom utan att vilja sätta namn på det. Jag tror på att genom att inte förstå att vi är av naturen och att den är allt, så sätter vi ett avstånd mellan oss och det som är värt att bevara.

Jag ser onska i människor, för vi vet vad som pågår, men vi väljer att vara nonchalanta.

Guilin

Kan ni tänka er att det finns folk som bor på så vackra platser?
Idag har jag sökt väldigt mycket på Hunan provinsen i Kina, för att det finns platser där som verkligen är av naturens under. Li River vid yangshou, halleluja mountains i Zhangjiajie, pittoreska flodstäder som Feng huang. Jag har aldrig varit särskilt lockad utav den Kinesiska muren, kinas storstäder eller det där otroligt kända torget jag för närvarande inte kommer ihåg namnet på.

Men Kinas natur? Sign me up för lite tågluff.
Frid för ögonen.