.

Foto: Robert Van Der Hilst

Jag har inte skrivit på ett par dagar.
Jag vill berätta varför.

Ni som läser regelbundet har säkerligen märkt att jag har börjat skriva mycket om allvarliga saker. Gällandes orättvisor och händelser som är tunga och tråkiga att ta till sig. Dessa typer utav situationer världen över fyller för närvarande upp mig ganska rejält.

När jag sitter och läser tidningen och mina ögon spetsas på berättelser som "de kom med stridsvagnar och krossade vårt hus. De flesta i familjen låg och sov. De dog, säger Raed", och "Flera religiösa ledare varnar iranierna för att delta och i ett försök att skrämmas meddelade regimen i måndags att ytterliggare sex personer kommer att avrättas inom kort för sin medverkan i tidigare protester".

Ja, då vet jag inte vad jag ska säga längre.
Då vet jag inte vad ord fyller för funktion, då vet jag inte vilka känslor som räcker. Då vet jag inte vad rättvisa är, och då vet jag inte varför människan kallas intelligent.

Jag vill inte ha den här världen som vi har byggt upp.
Vill inte. 

En historia klädd från topp till tå i krig och konflikt, kolonialism, erövringar, maktmissbruk, folkmord, kränkningar och oskyldiga offer. Den byggs på vet ni. Tornet blir högre.

Jag vill klättra ner och lägga mig på marken, men marken skakar.
Eller så är det bara så det känns inombords.