.

Huli-folket. Foto: BBC EARTH.

Just nu är jag inte i skick att skriva ett inlägg tillräckligt värdigt av den information som jag fick under dagens seminarier. Jag har lyssnat till kortfattad, ändock bred, information om Borneo och Papua New Guinea och stammar som lever och bor där.

När man hör berättelser om de människor som samlas i tusental två gånger i veckan för att få se flygplan landa, som färgar hela kroppen och går omkring i höftskynken väpnade med spjut, som har fjädrar från paradisfåglar på huvudet samt en fjäder genom näsan, vars byar möts för att tävla i vem som kan dansa och klä upp sig finast, som sover på träplankor för att skydda sina värdefulla huvudbonader, som ibland dödar varandra i stamkrig...

Först blir man chockerad att detta faktiskt fortgår i modern tid, och fascinerad.
Men när chocken har lagt sig lite så inser man att de är som oss.

För egentligen, vad säger att det är vettigare att smeta ögonfransarna svarta och gå omkring i höga klackar, att pierca ögonbrynet, att ha slips? Att gå igenom smärtsamma ingrepp för att se vacker ut? Att det är ett världsomfattande nöje att se på när män ska sparka in en boll i nät? Att vi använder patroner för att skjuta ihjäl varandra med?

Huli-folket i Papua New Guinea avbryter krig ifall det regnar. Deras ansiktsmålningar och huvudbonader kan förstöras om de blöts, så därför återupptas fighten dagen efter. I en annan stam sov aldrig män och kvinnor tillsammans, de bodde till och med i helt olika hus.

Ytligheterna, traditionerna, krigen, nöjena, ojämställdheten.

Det spelar tydligen ingen större roll om man blev introducerad för västerländskt samhälle först för femton år sedan, som vissa utav dessa stammar. Vi har ändå utvecklat samma egenskaper, om än i annan form. Är människan helt enkelt sådan?

Mycket intressant dag.


Lerfolket. Foto: Christopher Arnesen