.

Nej, hörrni, vi får aldrig glömma vilken mark vi står på.
Varför vi kan andas. Varifrån vi tar vatten.
Vi får aldrig glömma vackra platser vi besöker.

Vi får inte, för att i samma ögonblick vi sätter oss själva utanför det system vi är en oundviklig del utav så omöjliggör vi bevarandet av just det vi när oss på.

Varenda liten pryl vi vidrör, ser, har på oss; allt är av naturen.
Varenda dryck, matbit, alla läkemedel vi någonsin har proppat i oss.
Det finns ingenting som vi inte har framställt av vår jord.

Detta kanske kan anses självklart, men det är det inte.
Jag har reflekterat en hel del över just det de senaste dagarna, hur lite av det vi skapat som är självklart. Ska man kunna filma? Färdas i luften? Programmera datorer? Bota och förebygga sjukdomar med hjälp utav sprutor och piller?

Vi smäller konstant fram nya uppfinnigar och ser alltid till att ha nya påhitt tillgängliga. Vi ser hur snabbt vi kan åka, vi gör bomber, bygger 800 meter höga hus, skapar konstant nya trender, ökar kapaciteten i våra maskiner.
Ingenting av detta är självklart. Det är helt otroligt att vi kan åstakomma så mycket.
Tyvärr har vi brist på någonting så grundläggande som respekt.

Vi är de som plöjer utan hänsyn. Vi är de som utrotar.
Vi är de som bestämmer; människan är jordens diktator.

Jag har full förståelse för att enskilda människor sällan har för avsikt att förstöra. Att många människor är försatta i fattigdom och fokuserar fullt på att få leva vidare med sina familjer. Att så många miljarder av en varelse självklart måste få lämna avtryck.

Men det är som att vi har fallit glömska när det gäller den mest grundläggande utav alla saker. Att vi har naturen att tacka för allting.

Du lever, det gör jag med.
Tillsammans med varenda varelse
på alla millimetrar av världen, 
delar vi vatten och luft.

Det finns ingenting så utopiskt för mig som tanken på att vi skulle leva i harmoni med det omkring oss. Men eftersom att vi inte ens lever i harmoni med varandra så kvarstår det som en innerlig önskan. Tillsvidare.

Kom igen nu. Nu påminner vi oss själva om vart vi lever.