.

OCD, tvångstankar, är ett väldigt otillåtande psykiskt sjukdomsstillstånd. Mitt mående just nu är bevis på detta. Jag sitter som paralyserad i min soffa och vet inte vad jag ska ta mig till; det blir så när jag måste bemöta ett problem som bara kan lösas om jag utsätter mig för det jag är rädd för.

Om jag hade trott på att allting hade en mening så hade jag kanske funnit någon slags tröst i att man härdas när man tvingas genomlida saker. För på något sätt är det lärorikt att leva med en sjukdom som kräver ett aktivt bemötande varje dag, flera gånger, mer eller mindre med koppling till ångest eller skam. Jag menar jag har blivit en väldigt insiktsfull person de senaste 11 åren, och min kamp har faktiskt inneburit att jag har brutit mig loss från det som det var när det var som allra värst. Och tro mig, det krävde en jävla viljekraft. Man måste bryta sig igenom flera lager. Man ska ta sig ifrån håglöst och hopplöst, oro, rädsla och förtvivlan till tilltro, stryrka, vilja och resultat. Istället för att bortförklara så bemöter man det som framkallar rena flyktkänslor inombords.

Min instinkt just nu är att gå härifrån, men jag sitter kvar eftersom att det inte löser några problem. Och jag vet att jag måste ta tag i dem förr eller senare. Efter den instinkten kommer hopplösheten, den där känslan som sjunker in i bröstkogen och säger att "det är lika bra att ge upp. du har inte en chans. ge upp istället då".

Egentligen kan det här inlägget tyckas vara vänligt personligt men det jag känner är till viss grad representativt för någonting som över 100 000 svenskar upplever varje dag. OCD är vanligt. Det är bara det att den allmäna kunskapen inte är särskilt utbredd - alla har haft lite tvångstankar hit och dit men somliga fastnar och utvecklar dessa till ett helt system inom dem själva som invovlerar alltifrån mentala tvång till faktiska handlingar. Jag är väldigt less idag och känner mer för att flytta härifrån än att ta tag i problemet som i detta fall kretsar kring min lägenhet. 

Näe, hörrni. Nu måste jag resa mig ur denna soffa. Ta ett gäng djupa andetag, laga lite mat och försöka ignorera elefanten i rummet ett tills jag återgått till hyfsat normaltillstånd.