.

Flaggorna lägger kontrasten rött mot gråa klippväggar och en havsyta som för det mesta skvallrar i mörkblåa, skvimpande vågor. Vindar som växlar och ibland avslöjar hela bilden, men annars mest tygstycken som hänger på baksidan utav båtarna i hamnen.

Förut hittade inte lika många hit. Om det berodde på att hamncafét ännu inte hade byggts, eller om det är så att besökande nu har tipsat varandra om billig mark och fina trähus som ibland ligger med en bakgrund som når så långt ut i skärgården att man bara ser en tom horisont och öppen himmel, det vet jag inte. Men nu är det gott om Norrmän på den lilla ön i Bohuslän där jag har spenderat somrar ända sedan barnsben.

Vi delar alla detta. Vi bor nära varandra, vi ligger på samma klippor och solar oss, och vi handlar i samma köpcentrum uppe vid gränsen.

Den största skillnaden mellan oss är nu att är du Norsk idag, kanske du precis har förlorat någon eller flera. Du har kanske bevittnat någonting som du aldrig kommer sluta spela upp i ditt huvud. Du har kanske gått bort, på ett sätt som är så onödigt och så grymt att dina närmsta aldrig kommer att kunna sluta föreställa sig hur det kan ha gått till. Du kanske är vän till en vän till någon som har upplevt en tragedi som skakar om på ett sätt som känns i kroppen även för oss som inte var där, även för oss som inte ens var i närheten. Du har kanske suttit i en båt och tvingats välja bland simmare som desperat vill ha plats i din båt allesammans eftersom att de är chockerade och snart inte orkar simma mer.

Allting på grund utav ett sjukt sinne.

Vi delar inte språk, och vi delar inte tillhörighet om man ska hålla efter gränser i kartböcker. Men idag delar vi sorg, igår gjorde vi det också, i fredags delade vi chocken och framöver tar vi varje steg framåt tillsammans.

Vila i frid alla offer, och styrka till alla anhöriga.