.

Idag är en så himla sorglig dag.
Det är helt enkelt så otroligt sorgligt att tänka att vi har varit utan dig ett år och ett år är förlängt till en livstid nu när du har försvunnit ifrån oss. Det är så otroligt sorgligt att påminnas om allting man älskade med dig, och veta att det har tagit slut nu.

Idag är det så svårt att se en sol skina, att planera livet, att höra fin musik. Att veta att jag har några få bilder på dig och mig tillsammans, tagna i tron om att det skulle bli ännu fler.

Vet inte när det här går över, det här mest påtagliga. Vet inte heller om det gör det. Men jag tänker att jag verkligen är rädd för den dagen då jag börjar glömma bort din röst och hur du pratade, när minnena om hur du rörde dig blir alltmer otydliga. Jag är så rädd för den dagen om den kommer och jag är så trött när jag väntar på att tiden ska gå-

hade vi inte träffats den där sista gången hade påtagligheten kanske suttit lösare. Men nu har den fäst sig. Och när sommar kommer över mig är det inte den obekymrade, och när student, fester, kvällar i soffor och några telefonsamtal mellan oss är framför mig i mitt huvud så känns det än så svårt att förstå.

Jag förstår inte livet men än mindre förstår jag döden, Anders.
Tragedier är orättvisa när de drabbar de som var sådär goda som du.

Livet är inte rättvist. Jag hoppas att döden är det, vartän du nu är. Att du aldrig behöver känna någonting ont. Och nu när också Rikard har lämnat jordelivet, så hoppas jag att ni återigen får spela musik tillsammans.

Anders Flemström,
ett år var förut bara ett år
nu känns det ännu längre

du har fått livet att kännas mer värdefullt
men också hundra gånger mer skört

det finns några rader, enkla och fina
som alltid får mig att tänka på dig

Somewhere over the rainbow skies are blue
and the dreams that you dare to dream
really do come true
If birds fly over the rainbow
then why
oh why
can't I?



Idag är en så otroligt sorglig dag.
Vi saknar dig.