.

Igår fick jag beskedet att han har gått bort. Personen som en gång hade en så stor roll i mitt liv. När jag tänker på åren som barn, när man hade en bästis som man satt ihop med, då är det honom jag ser framför mig. 

Minnena utav honom är många, en hel del tydliga, men också sådana som bara vilar i bakhuvudet som positiva påminnelser om en tid där vi hade mycket roligt ihop. Det som jag allra först kommer att tänka på är att han var en jäkel på att klättra i träd och att jag aldrig riktigt lyckades hålla samma nivå som honom. 

Alla de gånger vi lekte mittemot klassrummet när vi gick i ettan. Hur vi sa att vi var ihop, såsom man gjorde på lågstadiet utan begripa vad det var. Den gången hans pappa skojade med oss och lyfte upp honom i öronen i kapprummet. Hans kritvita hår. Den gången i trean då han lurade i mig att han skulle få en kanin som var blå, och hur lång tid det tog för mig att förstå att blue bara var namnet på en särskild kaninras. Jag kommer till och med ihåg bilden jag fick i huvudet utav hur den blåa kaninen skulle se ut; den finns kvar fastän det var snart 15 år sedan konversationen ägde rum. Men jag kommer inte ihåg ifall han någonsin fick sin kanin. Simhallen, skolgården, klassutflykter, hemma hos honom, hemma hos mig, som goda vänner, som klasskamrater.

Alla de gånger vi någonsin har umgåtts utan att veta om att en utav oss skulle dö ung. 

Jag har tänkt tillbaks på honom otaliga gånger sedan vi skiljdes åt. Det var i sjuan, vi stod bredvid bänkarna utanför skåprummet. Han sa hej då till mig, exakt hur är bortglömt, sedan vände han sig om och gick iväg för att påbörja ett nytt liv på en annan skola. Jag stod kvar och undrade om vi någonsin skulle se varandra igen. En sorglig stund där jag stod under träden och tänkte att han nog inte förstod vad han betytt för mig. 

Min underbara vän. 
Jag har tänkt på dig, undrat vad du sysslar med. När vi sprang in i varandra på en klubb i Stockholm och jag frågade om du kom ihåg mig, och du sa ja och vi dansade en stund tillsammans med några vänner innan du försvann; du var dig lik. Alltid lika snäll. Jag har tänkt på dig och undrat varför du har varit så anonym, sökt på facebook lite då och då utan resultat. Min avsikt var inte att ta upp kontakten med dig, men jag har aldrig slutat bry mig om dig. Jag ville bara veta att allting var bra. 

Jag vet inte vad du och dina vänner brukade göra ihop, om du har rest, vilken musiksmak du hade, vad du tyckte allra bäst om att göra när du var som mest harmonisk, ifall du någonsin tänkte tillbaks på våran tid i grundskolan, vad du brukade göra när du var ledsen. Jag känner inte dig. Men jag känner väldigt mycket nu när du är borta. Det är med stor sorg jag försöker förstå att du är borta, att du skulle försvinna tidigare än mig. Att allting vi har delat plötsligt är del utav någonting som tillhör det förflutna inte bara i tid, utan också i själ och sinne. 

Vila i Frid, Rickard. Dig glömmer jag aldrig.