.

Vaccum, vi vandrar i det, när vi låtsas att vi är okej med verklighet och det mytomspunna ödet. Jag tror inte på att våra öden utstakas när vi föds, men jag vet att vi föds in i olika förutsättningar för att leva.

Och här går vi.
Ett rangligt led, raka ryggar eller sänkta huvuden.
Alla känner.

Vi alla känner. Men jag vill inte raffsa skal på ytan tills de tvingas bli öppenhet. Jag vill inte begära av andra att de ska vara som jag är. Det är bara det att det känns som att stå och fingra på en filmduk ibland, när jag ser mig omkring. Det är som om rop läses upp för en publik som väntar på nästa scen redan innan de begrundat den de beskådar.

Jag vill bara inte tänka att scenerna från förra året inte spelar en lika stor roll nu idag, bara för att filmen fortsätter rulla.

Jag spolar ofta tillbaks. Fingrar längst en småsuddig filmduk som spelar samma bilder om och om igen. Det har gått säsonger och med vårsolen önskas sommar, men den här gången är det annorlunda. Det är så mycket som är annorlunda.

Några ord och en lång sekund, allting annorlunda.
För första gången panik och det är omöjligt att pausa. Det är jag som skriker så ofattbart, men det märker jag inte i en ansträngd hals för ljuden slänger sig ur mig för att de måste, lika naturliga som andetag, och hjärtat önskar större utrymme i en bröstkorg som bara gör så ont. Så ont som det någonsin gjort.

Scen.
Allting står bara så stilla ett tag.
Världen blir min. Stunder utan perspektiv ligger om mig. Förstår inte att det nu ska finnas mera utanför den ruta jag trampar på. Den är begränsad till det om oändligheten.

Du är oändligheten.

Verklighet.