.

Jag tror att det var en tisdag. Stora solskensskänkta ytor av asfalt, omkringlade utav träd och villakvarter. Vi gick runt ganska länge. Konversationen var medstadels snabb, som den brukade, men jag tror verkligen att du hade funderat över det du ville ha sagt. Jag kände inte fullt igen dig. Det var väl delvis för att du hade förändrat dig till det yttre, men framförallt var det nog för att du pratade om saker som jag inte var tillräckligt beredd på.

Den där bryggan som vi slog oss ned på. Kommer inte ihåg exakt vart den ligger än idag, önskar att jag visste, men jag har en klar bild utav utsikten från där vi satt. Fragment utav våra samtal finns kvar men jag ljuger för mig själv varje gång jag tänker att jag nog har kvar det mesta i mitt minne; att jag skulle ha ännu större del utav den begränsade resurs som minnena utav dig faktiskt utgör. Det bleknar ibland. Varje gång jag märker av att jag måste fundera ännu lite mer för att få fram tydliga bilder utav stunder med dig så blir jag sorgsen.

"Alla tycker om dig så himla mycket". Du vet att jag aldrig skulle ljuga för dig. Alla tyckte om dig så himla mycket. Varenda välmenande liten fras som nådde ur mig fram till dig, den hade stöd av min vilja att få dig att må bättre.

Bussen lämnar hållplatsen. Det är den tiden på sommaren där solljuset är som allra behagligast precis innan det blir kväll. Varma toner smeker gröna nyanser i buskarna längst trottoaren. Glaset på busskuren blänker där du står. Jag vet att jag vände mig om och såg tillbaks på dig. Ditt nyfärgade hår utgjorde en kontrast i ljusskenet. Det var i maj, och jag tror att det var en tisdag. Den allra sista gången jag såg dig.

Du är saknad.