.

Jag står med ryggen mot livet. Det finns säkert ett ljud från bilar i luften. Det finns säkert människor i närheten. Men jag hör inte, och jag ser inte.

Det går inte att undgå att det är fullkomligen isande vindar som lyckas vina sin väg mellan träd, ända fram till en upptrampad stig. Och där är jag bland snöflingorna som bildar lager på mark, och bland snöflingorna som fladdrar i luft. Jag bland stenarna som omsorgsfullt har placerats, där, bara någon meter ifrån den halvhjärtat snöborstade träbänken.

Det var inte planerat. Jag bara började gå. Kanske hundra gånger var det jag tänkte på att vända om, för är man ensam så räds man ibland en plats som har sårat förut. Men jag vände inte. Fortsatte medan melodier i mina hörlurar försökte distrahera från den himmel vars moln inte ville bryta upp.

Sen står jag där, och din är den renaste. Den vars yta minst snöflingor har fått stanna kvar på. Ett namn ligger fäst på en sten och det kan inte borstas bort. Nu ligger där en ros. Egentligen ville jag ge dig en annan blomma, men floristen förklarade att en ros, den håller sig bättre i kylan. Så det blev en gul ros på en plats dit inga blommor hade lagts till dig om det inte vore för att det står ett namn som är ditt på en sten som är för dig på en plats som blivit din.

Nu är jag hemma sedan en stund.
Och jag orkar inte undra annat än hur länge en ros egentligen håller sig i kyla...

Jag vet inte vart du är.

Jag satt i din soffa för inte så länge sedan. Drack kaffe ur en mugg som du kanske också har druckit ur någon gång, fast jag är inte säker, för att jag minns inte om du drack kaffe. Du tackade nej när jag erbjöd dig det när du besökte mitt jobb, men jag fortsatte fråga ändå när du kom förbi.

Att kunna ställa en fråga och vet att man kommer att få ett svar. Allt det där man tar för givet här i livet, att kunna sända ett sms och veta att någon kommer att läsa det.

Jag kan aldrig mer skriva till dig. Får inte. Där finns ingenting längre.
Ingen person som hör en signal och plockar upp telefonen finns där nu, och varenda gång jag bläddrar i min egen telefonlista får jag påminnelsen om att det en gång var annorlunda. 

En gång fanns det en person. Han satt i den soffan jag vet inte hur många gånger. Han ställde in den där muggen i skåpet när den var nydiskad. Sov i samma rum där jag satt nyligen och la märke till att en tröja fortfarande hängde på fåtöljen. En tröja som jag sett honom bära, om mitt minne inte luras med mig för att jag önskar att det vore så.

Det är förbi nu.
Och jag vet inte hur många gånger jag har önskat att det vore annorlunda. Att du fortfarande skulle kunna sitta i den där soffan. Att du fortfarande skulle finnas på plats här hos mig med ditt mest exalterade leende så fort det nalkas umgänge med alla de underbara vänner vi delade.

En gång la du dina händer på vardera sida om mina armar. Du såg in i mina ögon och du bad mig lova dig att jag skulle leva livet. Jag begärde aldrig detsamma utav dig, eftersom att livet är ett som enkelt tas för givet. Jag tog för givet att du skulle finnas kvar.

Jag vet inte längre vart du är.

Om jag vandrar till den brygga där vi sågs sist, och slår mig ned, är det inte meningen då att du ska sitta där brevid mig? Att vi fortfarande ska se samma landskap, om än genom olika ögon? Så skulle jag säga dig allt det som jag inte sa, vännen. Jag skulle säga dig allt jag någonsin kunnat om livet, om att känna sig liten, om att jag vet att det är svårt att förstå den här orättvisa världen. Jag skulle ge dig alla mina budskap som kanske kan vara av värde, för det var någonting du verkligen förtjänade. Jag vet att jag försökte där och då, men det känns tunnt nu efterråt.

Nu när mitt budskap istället är ett av saknad, ett ur sorg.
Jag saknar dig. Jag saknar dig.

Jag saknar dig så.

..det vore något det.

Universum saknar dig.

Ord är för få.

Vi fattar ju ändå ingenting som vi inte själva upplevt. Vi vet så lite om livet, oavsett hur mycket vi tar in så återstår ändå för mycket. Vi är aldrig störst, aldrig oövervinnliga. Att vara ständigt oförberedda på det som kommer är ett av våra bästa förusättningar för att våga ut i den här världen.

Men så en dag visar vi oss inte mer för de som ännu är. Vi byter plats. Blir det obegripliga; smälter in i det andra aldrig kommer kunna ta in. Ingen vet allt om dig, ingen vet det sista.

Jag bläddrade idag i en katalog med ansikten som vandrat i samma korridorer som mig under flera år. Folk som också vaknade upp en sommardag i juni 2008 och undrade om de förväntades bli vuxna nu när de tagit studenten, fastän vi kanske aldrig känner oss helt vuxna egentligen. Alla valde vi en egen väg. Jag tänker på hur oskyldiga och små vi tycktes vara, då när bilderna togs för tre år sedan.

Vi fattade ju inte att vissa namn i katalogen, som förblir mer än bara namn i mångas hjärtan, inte fick ta reda på om de någonsin skulle komma att känna sig vuxna. 

Det var mina medmänniskor. Vi delade någonting, Det gäller dig jag kände väl och som gav mig stor glädje och värme, det gäller dig vars röst jag bara lyssnade till någon enstaka gång, och det gäller dig som jag hade samma kurs som och inte kom närmre än så.

Vi gick i samma korridorer för en tid sedan, vi hörde samma morgonmeddelande i högtalarna då vi skyndade mot rätt klassrum de gånger vi inte var i tid. Vissa utav våra vänner kände varandra. Våra blickar har möts som hastigast eller stannat längre än så. Därför är ni alltid del av mig på olika sätt. Därför kommer det alltid vara att greppa i tom luft när jag vill begripa.

Studenten.
Himlen var fantastiskt blå, molnen var få och välformade. Vi ropade oss hesa och slängde armarna i upp luften och om varandra. Vi var alla i vimlet och tillsammans sprang vi ut. Vi kunde inte bett om vackrare väder, fler leenden, större drömmar. Det var en av de där dagarna för livet.

Men det mest perfekta med den dagen var att vi inte visste.

Ni är saknade.

♥

Musik. Bilder. Jag minns fortfarande din röst.
Hur kan du bara borta?
Jag saknar dig nu så det gör ont i mig.

Önskar bort verkligheten, flyter in i stunder där du lever precis lika mycket som du en gång gjorde. Vill träffa dig så innerligt men vet att det är omöjligt.

Det gör så ont i mig. Tårarna läker mig inte.
Jag önskar att jag varit dig närmre. Jag önskar att jag kunnat läka dig. Men jag sitter oförmögen, och jag sitter tafatt. Varenda gång jag tänker på att jag inte kommer att träffa dig igen...

Vad ska jag säga?
Ska jag låtsas att ett knappt halvår är tillräckligt att återhämta sig, när sanningen är den att jag bara har skjutit ifrån mig alltsammans? Den här perioden är inte nog för att det ska sluta påverka mig. Nu står jag utan äventyr, nu står jag på hemmaplan, och du är här. Du är i mina tankar, mitt hjärta, min kropp, i mina vänner. Det du var, det är ju ännu är. Så varför var du inte med oss ikväll? Varför får jag aldrig mer krama dig?

Jag tänker på våran umgängestkrets. Den mängd människor som höll ihop, hur osannolikt perfekt vi svetsades sammans efter gymnasiet och hur kul vi haft ihop. Vi skulle inte förlora någon såhär. Det ingick aldrig i bilden av framtiden, det ingick inte i tankar. Det fanns inte. Det funkar inte så. DET FUNKAR JU INTE SÅ.

Man försvinner inte bara. 

Jag saknar dig Anders. Helvete vad jag saknar dig.
Så innerligt önskar jag att du var kvar med oss.

Så, så, så innerligt.

När jag träffade dig tänkte jag ibland att om en person du uppskattar mig så mycket så är den en stor komplimang, just för att du var så speciell. Tack.

♥

Klockan ar fem i atta.
Jag ar helt ensam. Ensam i rummet, ensam i hostelet.

Under hela min resa har jag tankt pa dig, dagligen, ibland pa djupet och ibland ytligt. Jag har pamint mig om detaljer, ditt skratt, vad som hande pa slutet. Och knappt har jag kunnat bara mig sjalv under de dar allra varsta stunder, de dar da jag faktiskt andats in allting och erkant att det ar akta.

Men alltid har det da funnits nagon, nagon i narheten. Kanske inte nagon som forstar, men att personer ar omkring en ar tillrackligt for att man atminstone ska bita ihop, samla sig och kampa vidare fram tills det dyker upp igen. Ibland har jag pratat om dig. Forsokt beskriva den du var for mig.

Nu ar jag helt ensam. Och radd for att slappa in de dar kanslorna. Radd, for att nu finns inga masten. Ingenstans jag behover ga, inga tider att passa, och ingen person som kan motivera mig upp ur sangen om jag bestammer mig for att ligga dar. Och jag ar radd for att borja grata, for jag vet inte vad som skulle motivera mig till att sluta.

Jag skriver denna text har for jag vet att du brukade lasa min blogg. Och det ar ju konstigt egentligen, jag vet ju att du inte ar har inne langre..

Hjarta.

Idag verkar liksom bli en riktigt fin dag.
Jag blir sprättig bara jag tittar på mina resegrejor, som jag snart ska åka in till stan och fylla på ytterliggare så att jag kan provpacka min väska snart. Saker faller på plats. Solen skiner skamlöst vackert, en klar höstdag har rest till liv efter en av de mest stjärnklara nätter med vaktande fullmåne. Jag vet att nu efter min tredje sista arbetsdag så bär det raka vägen hem till kära vänner. Det är inte att klaga på det.

Men jag sitter och tänker att det ändå fattas en beståndsdel i den här atmosfären. En del som brukade bidra med lite extra värme bara genom att finnas tillgänglig. Han kompletterade på sätt och vis solen, för han lyckades med det även under kalla vintrar och vinande vindar. Genom sin förmåga att på något sätt alltid få de omkring att känna sig så omtyckta som han var själv.

Så väldig omtyckt.

Anders, jag tror aldrig riktigt att dagar kommer bli fullständiga när du inte närvarar. Tiden kommer gå, men mellan oss som förlorat dig så kommer den där känslan finnas kvar. Att någonting inte stämmer. Kanske kommer vi inte alltid kunna sätta fingret på vad det är. Men i runtom idag så finns en plats som är ämnad dig, och den fylls inte igen.

Jag som trodde att när man reste iväg, så var det också meningen att man skulle återvända en dag..

I sådana här lägen är tröst blott ett uttryck, inte en verklighet.

för vi saknar dig.
och för utomhus är stjärnhimlen helt enastående mäktig, och luften är frisk, och regnet sköljer bort allt damm som har fladdrat in i luften, in i våra lungor, under de senaste månaderna. allting bara står givakt och väntar på oss. på dig.

jag trodde att livet inte väntade. att det alltid bara fortsatte framåt, och att vi bara ska lära oss hur man håller takten. men det kan visst vänta, det kan vänta på dig.

evig väntan. det kan kanske vara livets grymmaste straff.
men vad vet väl jag om evigheten, jag är ju inte klar än. du vet mer.

det är så sjukt egentligen. under miljontals stjärnor, på ytor på tusentals mil, i ett luftrum som när miljarder människor, på en gigantisk planet som trots det är mindre än andra.. så kan man ändå sakna en enda person så mycket att allt det där känns litet.

jag kan ännu inte påstå att jag hänger med.
det är för tragiskt.
för stort.

vi är väl för små för att ta in det som är störst.

Ok, nej.
Vänta lite.

Jag har inte varit på en begravning.
Jag har inte spenderat veckor med att diskutera omständigheterna kring en väns bortgång. Jag har inte förstått att han inte lever med oss längre.

För det vore ju faktiskt riktigt sinnessjukt om så vore fallet.
Det är ju.. han. Grabben med leendet. Idéerna. Ständiga utläggningar. Påhitten.
Det är ju han som använde hela kroppen när han talade, som om orden i sig inte var tillräckliga i sin ensamhet. Han som kunde glittra med ögonen tills hela ansiktet avslöjade att någonting busigt försigick. Han som vädjade till mig att verkligen leva livet.

Och som lämnade en bit av sig själv i alla han gav sin tid till.

En person sa till mig att det är som om vissa är för fina för den här jorden. På så vis var Anders som en blomma som lyckats växa i en öken, som gav efter när vindarna blev för hårda. Eller som en av de där omtumlande vackra naturscenarion man vill föreviga på bild, men ingenting går att jämföra med hur den upplevs i verkligheten.. Och de försvinner alltid tidigare än man önskar.

När världen inte själv tog tag i grymheter, då kände han det i sig.
Men inget hjärta står starkt när det alltid slår för andra.

Det finns så många olika sätt att forma den här bortgången till någonting begripligt. Man försöker sätta sammanhanget i ord som inte känns oöverkomliga att bearbeta i. Men det är svårt. Svårt när det känns som att om det någonsin har funnits rätt och fel som faktum, ja då är det ett faktum att det här är fel. Och när näthinnan visar bilder av en person som är glad medan huvudet påminner om en som inte var det, och när förnekelsen drunknar i hans egna ord.. då fattar man hur sinnessjukt det här är.

Tänk att han kan kännas så levande, han som har lärt mig vad förlust innebär.

Vad skiljer oss åt nu?
Är han, trots alla de minnen som finns i hans berörda, mindre levande än jag bara för att mitt hjärta fortfarande slår i takt? För att jag kan andas? Lever han mindre än jag, bara för att jag ännu kan skapa spår efter mig när jag nuddar marken?

Det beror kanske på hur man ser det.
Jag tror att vi kommer bära med oss honom, så som han alltid bar med sig oss.

In i det sista.

Livet.

När man vaknar och inser att man har gått och lagt sig med en bit kladdkaka i sängen, så nu måste man bädda om så att man inte måste sova i chokladsmet ikväll. När man dricker en kopp kaffe framför ett TV-program man egentligen inte tittar på, man bara är. Är med sig själv. När man ser att solen skiner, så man lägger sig på gräsmattan och njuter av säsongens kanske allra sista verkligt värmande solstrålar... När man reser sig så har man grässtrån på ryggen.

En granne borrar någonting. Det hörs röster från ungdomarna som har rast på skolan mittemot. Vinden kittlar träden lite lätt och inombords vilar allting jag samlat på mig.

Livet.
Det valde du bort.
Känslan av att bara finnas.

Om jag nu ska vara ärlig så har den känslan inte känns speciellt lockande i mig heller på sistone. Den har verkligen legat i sin lä, låtit dig ha förturen. Och det är okej för så är det. Så är det när man förlorar en av livets finaste. Det vara bara skönt att äntligen vakna på morgonen och känna någonting annat än en hamrande ångest i bröstkorgen.

Idag är det skönt att bara finnas.

Du kommer aldrig mer att få höra musik.
Jag har tänkt en del på det. Varför vet jag inte.

Kanske för att musik var så viktigt för dig.
Kanske för att musik är viktigt för mig.

Kanske för att folk ibland säger "Vad vore livet utan musik?"
Och nu tänker jag, vad är musik utan ett liv..

Om du nu finns där ute någonstans så hoppas jag att det är med en gitarr. Det skulle du säkert tycka om. I så fall hoppas jag att du spelar lite för oss.

Det är alldeles för tyst ibland.

Tänkte först skriva att jag inte fattar hur det fortfarande kan göra såhär ont men det vet jag visst det, jag bara orkar inte med att det kommer fortsätta så länge det behöver fortsätta.

Det slukade resterna av sommaren och samlar sig för att ta in hösten också. Kanske kommer det kännas mindre påtagligt då jag befinner mig i Malaysia under fuktiga trädtoppar. Jag både tror och önskar det. Även om sorg är högst portabel så tror jag nånstans att den kan behöva vila den också.

nu ska jag i alla fall sova.
drömmarna gör bäst i att vara muntra inatt.

Att göra ett avsked vackert, att hedra Anders, att finnas för varandra.

Jag har aldrig förut varit på en begravning, men jag förstår ändå att det var någonting väldigt speciellt med denna. För även om döden är en naturlig del utav livet så är hans bortgång inte det. När jag tvingade mig själv att gå upp imorse var de redan då med en stark ångest. Och även om vi klarade det tillsamman allihopa så är jag nu fortfarande rädd, rädd, rädd, rädd, rädd.

Jag vill inte ens börja rabbla om hur jävla fruktansvärt ledsen det gjorde mig att se hans närmsta ta farväl. Det är störst, det är det värsta jag upplevt någonsin. Ni förstår vad jag menar. Jag hade velat krama om alla tills de slutade ha ont. Jag ville sluta känna efter i min egen sorg och kunna vara stark fastän det inte var någon som begärde det. Men jag ville det, jag fixar inte denna världens orättvisa när den sätter sorg i de jag älskar och bryr mig om.

Jag erkänner att jag är försvagad av detta och jag är uppriktigt orolig för hur tiden som följer ska kännas. Älskade vänner, att träffa er idag var både den största tröst i all sorg och sannolikt det mest hjärteskärande jag upplevt. Allt jag någonsin önskat är inte mycket jämfört med hur starkt jag önskar att detta aldrig, aldrig behövt hända. För både er och Anders skull. Och lite för min egen. För jag är oftast inte en av de som tar saker för vad de är och går vidare.

Jag brukar mest vänja mig vid smärtan tills den går från känsla till tanke. Men hur fan man kan vänja sig vid detta, det vet jag inte idag.

Ren sorg suger.
Och måhända att han inte velat se mig såhär, men vi ville heller inte ha honom såhär.
Nu ska man tydligen upp och vara en fungerande människa imorgon också.
Känns ju sannolikt.

Det var någonting i luften idag.

Ett så ödesmättat, ångestframkallande ljud som det från ringande klockor som kallade in till dagens ceremoni, det vill jag aldrig att höra igen. Ett så känslosprängande ögonblick som det då en präst framförde din önskan om förlåtelse, det ber jag att aldrig igen behöva plågas i. Innehållet i de texter du gav till oss önskar jag att aldrig mer att behöva läsa.

Bland människor med hjärtat i dig, bland blommor så vackra för dig..
Med ljus tända som ändå aldrig skulle skina så som du kunde.

Ett sista farväl, ett försök att få distans till döden, men inte till dig och det du var för andra. Aldrig försvinner du helt.

Det var din musik som spelades.
Det var din kista som jag rörde vid.
Det var din begravning. Minnesstunden var för dig.
Och det var så förkrossande vackert.

Mitt brev till dig var en hyllning. Men det var också mitt sätt att fråga dig det jag själv försökt hitta svaren på för att stilla oroskänslorna bara lite. Nu har jag läst delar utav de svar som du gav i din bok. Din sista gest som visar att du, hur trasig du än kände dig, var stor för andra människor. 

Och nu finns inga mer frågor att klamra sig fast vid. Och inga mer egendragna slutsatser som ska trösta rädslorna där inne. Det som finns nu är tragedin.

Det som finns nu är saknaden.
Den där som kryper sig in med andetagen.

Ja, det var någonting i luften idag.
Det var du. Det var du i alla oss.

Det är kanske dags för mig att inse nu att man måste ta farväl. Att jag behöver släppa taget om den där fruktansvärda, falska förhoppningen som vill lura mig att det här inte är äkta. För idag blåste falsk trygghet iväg från den plats där vi samlades och gav kärlek för dig. Och idag såg jag in i ögon som älskar dig, och de berättade alla vad ingen önskar vore sant.

Du är inte längre i denna värld.
Så med det jag kan ge dig utav mitt hjärta,

♥Vila i Frid, ANDERS FLEMSTRÖM♥

Saknaden hos oss blir evig som din vila.


16/1 1989 - 30/7 2010

Anders, idag skiner solen för dig.

Plötsligt kom jag att tänka på den fest hos mig där toastolen på nedervåningen sprack. Helt störd händelse, och du var så rar och ringde dagen efter för att se hur jag mådde för du tyckte synd om mig som skulle få betala en ny. Du föreslog att ses, så vi åkte in till stan. Promenerade omkring, minglade med ett fyllo, köpte strumpor till dig (vi var båda överens om att de skulle vara låga, vita och utan motiv), kollade lite filmer på Casablanca på Sveavägen... Umgicks en stund.

När du sedan fixade en insamling för bidrag till toastolen överträffade du dig själv.
Du var så jävla gullig!

jag bara..

nej.
nej, nej, nej.

Bär mig idag, någon.
Låt det här vara helt overkligt.

Kan du inte bara hoppa fram under ceremonin och säga att "det är lugnt, jag skämtade bara. Jag står ju här med er, ser ni inte det? Allt är som det ska"

Jag svär, jag skulle förlåta dig för världens elakaste skämt.
Sen skulle vi gå och ta en glass och du skulle förmodligen vara klar sist sen skulle vi säga vi ses snart igen och sen skulle det ta några veckor sen skulle faktiskt vi ses igen.

Nähä.
 

Minuterna tog sig ända fram till den här måndagen.
Och den här dagen kommer snart att bli en annan, tisdagen, där begravning av en underbar väntar. Där vi, dina vänner och nära, kommer stå med trevande händer i förväntan om att det ska finnas någonting att greppa tag i någonstans.

För du finns inte. Så vart tar man fäste i det tomrummet?
Vart tar man sina tankar när de lägger sig i hög på varandra för att det inte finns några vägar att välja för att förmildra verkligheten? Slutar man en dag haja till när man bläddrar kring sina gamla sms och det plötsligt dyker upp ord ifrån dig, som om du vore kvar? Jag satt idag och upprepade "nej det är inte sant. nej det är inte sant" i mitt eget huvud, jag ville hamra fast innebörden av orden tills det blev sant att det här inte är på riktigt. Det hade inte behövt vara på riktigt..

Du tog allting du hade. Allting som fanns i dig, i allting du någonsin sett, i allting du någonsin ägt, i alla du någonsin älskat, i all musik du någonsin lyssnat till. Du tog allting, sedan kastade du ifrån dig det.

Hur det är möjligt förstår jag inte.

Jag vill bara att du ska veta en sak nu när jag sitter här och tänker på dig. När jag tänker på hur fruktansvärt det måste ha känts för dig den sista tiden, och hur du förmodligen inte visste precis hur fantastiskt uppskattad du var. Jag vill att du ska veta;

Du var alltid tillräcklig.

Du, Flemman, var alltid tillräcklig.

Ingenting fattades dig i våra ögon.
Men fan vännen, vad du fattas oss nu.



tankarna väller
och nu kom det visst lite mera tårar
för de finns ju där inne, redo att komma ut
och ibland glömmer jag bort att andas lite
glömmer att det finns plats att fylla lungorna
för jag känner mig redan tänjd inombords av det du lämnat
det kommer mer
det kommer mer tårar, mer tankar, mer frågor
det kommer utmaningar och barriärer att bryta igenom
men det kommer inget mer ifrån dig
det kommer ingen mer Anders
finns inte

jag söker starkare uttryck för tragedi
hårdare ord än fruktansvärt
djupare ord för sorg

men de finns inte heller...

♥!!!!