.

Musik. Bilder. Jag minns fortfarande din röst.
Hur kan du bara borta?
Jag saknar dig nu så det gör ont i mig.

Önskar bort verkligheten, flyter in i stunder där du lever precis lika mycket som du en gång gjorde. Vill träffa dig så innerligt men vet att det är omöjligt.

Det gör så ont i mig. Tårarna läker mig inte.
Jag önskar att jag varit dig närmre. Jag önskar att jag kunnat läka dig. Men jag sitter oförmögen, och jag sitter tafatt. Varenda gång jag tänker på att jag inte kommer att träffa dig igen...

Vad ska jag säga?
Ska jag låtsas att ett knappt halvår är tillräckligt att återhämta sig, när sanningen är den att jag bara har skjutit ifrån mig alltsammans? Den här perioden är inte nog för att det ska sluta påverka mig. Nu står jag utan äventyr, nu står jag på hemmaplan, och du är här. Du är i mina tankar, mitt hjärta, min kropp, i mina vänner. Det du var, det är ju ännu är. Så varför var du inte med oss ikväll? Varför får jag aldrig mer krama dig?

Jag tänker på våran umgängestkrets. Den mängd människor som höll ihop, hur osannolikt perfekt vi svetsades sammans efter gymnasiet och hur kul vi haft ihop. Vi skulle inte förlora någon såhär. Det ingick aldrig i bilden av framtiden, det ingick inte i tankar. Det fanns inte. Det funkar inte så. DET FUNKAR JU INTE SÅ.

Man försvinner inte bara. 

Jag saknar dig Anders. Helvete vad jag saknar dig.
Så innerligt önskar jag att du var kvar med oss.

Så, så, så innerligt.

När jag träffade dig tänkte jag ibland att om en person du uppskattar mig så mycket så är den en stor komplimang, just för att du var så speciell. Tack.

♥